Vem lagade Adam Smiths middag?

År 2012 gavs boken Det enda könet ut, författad av Katrine Kielos. Jag läste den inte, till skillnad från min dotter, då. Jag kan skylla på att jag var utomlands för sjätte året i rad. Jag följde dock med i medierna i hemlandet. Minns inte någon diskussion om boken men förstår att den inte var obetydlig. Det kan vara bokens titel som var avtändande i mitt fall.

Det kan vara vad utgivaren av nyutgåvan, Mondial, spekulerar i. Nu heter boken Vem lagade Adam Smiths middag? – En berättelse om kvinnor och ekonomi. Titeln är en översättning från den engelska utgåvan och den svenska nyutgåvan kläs också av den engelskspråkigas omslagsbild. Författarnamnet är nu Katrine Marçal – som i vart fall DN-läsare vet bor hon numera i Storbritannien. I bokens förord lär jag mig att hon gift sig sedan den svenska förstaupplagan utkom och att hon numera är trebarnsmor.

Jag fick en knuff att köpa boken genom ett meddelande om att boken nu är tillgänglig på 21 språk sedan den också har publicerats på indonesiska. Jag är glad att jag skaffade den. Det är en feministisk analys av nationalekonomin som vetenskap och hur den tillämpas i vårt samhälle. Jag erkänner: det var inte feminismen som lockade mig till läsning. Men den står inte i vägen och det beror mera på Marçals författarskap än på att jag intellektuellt och politiskt blev anhängare av jämställdhet flera år innan Karin Andersson blev jämställdhetsminister.

Katrine Marçal citerar vad Adam Smith skrev 1776: ”Vi får vår middag från slaktaren, bryggaren och bagaren och andra förnödenheter (från) till exempel ljusstöparen. Men det beror inte på att de tycker om oss utan på att de tjänar sina egna intressen genom byteshandel.”

Tron på att beslutsfattare på marknaden fattar beslut i enlighet med sina egenintressen och att de därför uppträder rationellt är en tes som länge hävdats bland flertalet av ekonomins lärofäder och också av de som agerat i politik och näringsliv. Men berättar marknaden, eller vad vi kan mäta av utbytet där, verkligen hur vi hushållar med samhällets resurser?

Vem var det då som lagade Adam Smiths middag? Det var hans mamma under större delen av Smiths liv. Adam blev faderlös vid två års ålder och när han flyttade från sitt barndomshem för att bli kommissionär vid Tullverket (!!!) i Edinburgh, så flyttade hon med honom.

Var det av egennytta som hon inte bara lagade hans middag utan också tog omsorg om honom så att han som vuxen kunde bli en ledande tänkare, Nationalekonomins fader har somliga sagt? Ja, kanske till en del. Men kärlek och vilja att ge bistånd och omsorg finns säkert också med i bilden. Och i nationalekonomins standardmodeller har insatser som de Adam Smiths mamma utförde nästan undantagslöst varit frånvarande.

Det mest berömde uttrycket i Adam Smiths bok Nationernas välstånd är ”den osynliga handen”. Det Katrine Marçal hävdar är att nationalekonomerna i grundläggande avseende har osynliggjort det Simone de Beauvoir betecknar som ”det andra könet”, och insatser som till dominerande del utförs av kvinnor på många samhällsområden.

Det är svårt att motsäga detta. När jag googlar hittar jag bara en disputerad ekonom, och han är okänd för mig, som över huvud taget kommenterar boken Vem lagade Adam Smiths middag? Möjligen skulle många av dem säga att Marçal slår in öppna dörrar – åtskilliga ekonomer har sedan länge kritiserat standardmodellen för hur en marknad fungerar och framhållit vikten av att även andra beteenden hos människor än hur den snäva egennyttan påverkar ekonomin ska beaktas. Men själv menar jag att Marçal har viktiga poänger och att budskapet, bland annat, ligger väl i linje med den kritik av BNP-begreppet som mått på välstånd som var vanlig i mina yngre år, väsentligt yngre år måste jag tyvärr säga.

Och när jag läser citatet av vad Adam Smith skrev 1776 så kan jag inte undgå att lägga märke till en annan viktig grupp som inte nämns. Bönderna! Jag tänker på mamma och pappa. De var familjejordbrukare och drev sitt företag som enskild firma – jag tror att det var den juridiska beteckningen. Det var pappa som deklarerade för inkomsten och det var han som fick pensionspoäng och kunde få del av socialförsäkringarnas inkomstskydd – när inkomsterna nådde upp över grundskyddsnivån. Det gjorde de nog flertalet år. Det var inte tillåtet att dela inkomsten de både emellan i en enskild firma – om jag minns rätt. Och jag har undrat varför de inte bildade bolag och på så sätt kunde dela inkomsten på två (jag vet inte om regelverket tillät det, men om det gjorde det). Det rådde nämligen ingen tvekan om att mamma arbetade lika hårt som pappa i vår familjs företag.

Att pappa var den som deklarerade för jordbrukets inkomst, och stod som hemmansägare några år i telefonkatalogen, berodde  dock inte bara på att staten endast beaktade bytesvärdet vid böndernas försäljning till ”slaktaren, bryggaren och bagaren” (i vårt fall bör även mejeristen, sågverksägaren och massafabrikens ägare nämnas).

Katrine Marçals bok har fått mig att ställa frågan. Varför var det inte min mamma som deklarerade för familjejordbrukets inkomster? Varför var det hela tiden pappa? Om hon deklarerat inkomsten halva tiden så hade hon fått del av den högre pension (så hög var den aldrig, men ändå) som pappa var så glad över så länge han levde. Mamma fick bara folkpensionens grundbelopp trots att hon arbetat sedan hon började som piga i 13-årsåldern.

 Allt kan inte skyllas på nationalekonomernas teser. Åtskilligt kan skyllas på att de, i likhet med allmogen, är, och i än större utsträckning varit, fostrade med en patriarkalisk samhällssyn. Även den insikten främjas genom läsning av boken Vem lagade Adam Smiths middag?.

När jag nu nämnt mina föräldrar måste jag också nämna svärfar Erik. Katrine Marçals bok har också påmint mig om ett långt samtal med honom, mest var det nog en monolog, med mig om lyssnaren. I sammanfattning minns jag Eriks ord när vi var vakter på Finlands motorbåtsklubb vid Norra kajen  i Helsingfors en hel sommarnatt för ganska många år sedan, när vi vandrade runt på bryggorna en gång i timmen, så här:

  • Jag kan inte tänka mig ett värre samhälle än ett där allt ska underkastas att vara rationellt. Empati, altruism och oegennyttig solidaritet måste ges utrymme och räknas som eftersträvade värden. Civilisation kräver att vi också kan handla osjälviskt eller irrationellt.

Jag minns att ett exempel Erik tog var att människor var beredda att kasta sig i havet för att rädda en okänd människa med stor risk för sitt eget liv. Och alla som varit kära vet hur irrationell kärlek kan vara – inte minst när man håller fast vid obesvarad kärlek. Men vem vill inte eftersträva kärlek  – vars värde ökar ju mera man ger.

Med detta sagt ska vi vara tacksamma för nationalekonomins bidrag till vårt vetande. Utan dess bidrag skulle jag vara väsentligt mera skärrad inför vad makthavare kan hitta på i denna pandemis tid.

Men det är inte bara nationalekonomerna vi bör lyssna till. Och inom nationalekonomin är det inte bara rationella mäns värderingar och deras agerande, som vi bör värdera.

Katrine Marçals bok rekommenderas. Hos mig har den, utöver att ge kunskap och väcka frågor, skapat efterfrågan på att läsa om sociologiprofessor Erik Allardts bok Att ha Att Älska Att vara.

Anders Ljunggren

Dela det här:

Vem lagade Adam Smiths middag?

År 2012 gavs boken Det enda könet ut, författad av Katrine Kielos. Jag läste den inte, till skillnad från min dotter, då. Jag kan skylla på att jag var utomlands för sjätte året i rad. Jag följde dock med medierna i hemlandet. Minns inte någon diskussion om boken men förstår att den inte var obetydlig. Det kan vara bokens titel som var avtändande i mitt fall.

Det kan vara vad utgivaren av nyutgåvan, Mondial, nu spekulerar i. Nu heter boken Vem lagade Adam Smiths middag? – En berättelse om kvinnor och ekonomi. Titeln är en översättning från den engelska utgåvan och den svenska nyutgåvan kläs också av den engelskspråkigas omslagsbild. Författarnamnet är nu Katrine Marçal – som i vart fall DN-läsare vet bor hon numera i Storbritannien. I bokens förord lär jag mig att hon gift sig sedan den svenska förstaupplagan utkom och att hon numera är trebarnsmor.

Jag fick en knuff att köpa boken genom ett meddelande om att boken nu är tillgänglig på 21 språk sedan den också har publicerats på indonesiska. Jag är glad att jag skaffade den. Det är en feministisk analys av nationalekonomin som vetenskap och hur den tillämpas i vårt samhälle. Jag erkänner: det var inte feminismen som lockade mig till läsning. Men den står inte i vägen och det beror mera på Marçals författarskap än på att jag intellektuellt och politiskt blev anhängare av jämställdhet flera år innan Karin Andersson blev jämställdhetsminister.

Katrine Marçal citerar vad Adam Smith skrev 1776: ”Vi får vår middag från slaktaren, bryggaren och bagaren och andra förnödenheter (från) till exempel ljusstöparen. Men det beror inte på att de tycker om oss utan på att de tjänar sina egna intressen genom byteshandel.”

Tron på att beslutsfattare på marknaden fattar beslut i enlighet med sina egenintressen och att de därför uppträder rationellt är en tes som länge hävdats bland flertalet av ekonomins lärofäder och också de som agerat i politik och näringsliv. Men berättar marknaden, eller vad vi kan mäta av utbytet där, verkligen hur vi hushållar med samhällets resurser?

Vem var det då som lagade Adam Smiths middag? Det var hans mamma under större delen av Smiths liv. Adam blev faderlös vid två års ålder och när han flyttade från sitt barndomshem för att bli kommissionär vid Tullverket (!!!) i Edinburgh, så flyttade hon med honom.

Var det av egennytta som hon inte bara lagade hans middag utan också tog omsorg om honom så att han som vuxen kunde bli en ledande tänkare, Nationsekonomins fader har somliga sagt? Ja, kanske till en del. Men kärlek och vilja att ge bistånd och omsorg finns också säkert med i bilden. Och i nationalekonomins standardmodeller har insatser som de Adam Smiths mamma utförde nästan undantagslöst varit frånvarande.

Det mest berömde uttrycket i Adam Smiths bok Nationernas välstånd är ”den osynliga handen”. Det Katrine Marçal hävdar är att nationalekonomerna i grundläggande avseende har osynliggjort det Simone de Beauvoir betecknar som ”det andra könet”, och insatser som till dominerande del utförs av kvinnor på många samhällsområden.

Det är svårt att motsäga detta. När jag googlar hittar jag bara en disputerad ekonom, och han är okänd för mig, som över huvud taget kommenterar boken Vem lagade Adam Smiths middag? Möjligen skulle många av dem säga att Marçal slår in öppna dörrar – åtskilliga ekonomer har sedan länge kritiserat standardmodellen för hur en marknad fungerar och framhållit vikten av att även andra beteenden hos människor än hur den snäva egennyttan påverkar ekonomin ska beaktas. Men själv menar jag att Marçal har viktiga poänger och att budskapet, bland annat, ligger väl i linje med den kritik av BNP-begreppet som mått på välstånd som var vanlig i mina yngre år, väsentligt yngre år måste jag tyvärr säga.

Och när jag läser citatet av vad Adam Smith skrev 1776 så kan jag inte undgå att lägga märke till en annan viktig grupp som inte nämns. Bönderna! Jag tänker på mamma och pappa. De var familjejordbrukare och drev sitt företag som enskild firma – jag tror att det var den juridiska beteckningen. Det var pappa som deklarerade för inkomsten och det var han som fick pensionspoäng och kunde få del av socialförsäkringarnas inkomstskydd – när inkomsterna nådde upp över grundskyddsnivån. Det gjorde de nog flertalet år. Det var inte tillåtet att dela inkomsten de både emellan i en enskild firma – om jag minns rätt. Och jag har undrat varför de inte bildade bolag och på så sätt kunde dela inkomsten på två (jag vet inte om regelverket tillät det, men om det gjorde det). Det rådde nämligen ingen tvekan om att mamma arbetade lika hårt som pappa i vår familjs företag.

Att pappa var den som deklarerade för jordbrukets inkomst, och stod som hemmansägare några år i telefonkatalogen, berodde  dock inte bara på att staten endast beaktade bytesvärdet vid böndernas försäljning till ”slaktaren, bryggaren och bagaren” (i vårt fall bör även mejeristen, sågverksägaren och massafabrikens ägare nämnas).

Katrine Marçals bok har fått mig att ställa frågan. Varför var det inte min mamma som deklarerade för familjejordbrukets inkomster? Varför var det hela tiden pappa? Om hon deklarerat inkomsten halva tiden så hade hon fått del av den högre pension (så hög var den aldrig, men ändå) som pappa var så glad över så länge han levde. Mamma fick bara folkpensionens grundbelopp trots att hon arbetat sedan hon började som piga i 13-årsåldern.

 Allt kan inte skyllas på nationalekonomernas teser. Åtskilligt kan skyllas på att de, i likhet med allmogen, är, och i än större utsträckning varit, fostrade med en patriarkalisk samhällssyn. Även den insikten främjas genom läsning av boken Vem lagade Adam Smiths middag?.

När jag nu nämnt mina föräldrar måste jag också nämna svärfar Erik. Katrine Marçals bok har också påmint mig om ett långt samtal med honom, mest var det nog en monolog, med mig om lyssnaren. I sammanfattning minns jag Eriks ord när vi var vakter på Finlands motorbåtsklubb vid Norra kajen  i Helsingfors en hel sommarnatt för ganska många år sedan, runt på bryggorna en gång i timmen, så här:

  • Jag kan inte tänka mig ett värre samhälle än ett där allt ska underkastas att vara rationellt. Empati, altruism och oegennyttig solidaritet måste ges utrymme och räknas som eftersträvade värden. Civilisation kräver att vi också kan handla osjälviskt eller irrationellt.

Jag minns att ett exempel Erik tog var att människor var beredda at kasta sig i havet för att rädda en okänd människa med stor risk för sitt eget liv. Och alla som varit kära vet hur irrationell kärlek kan vara – inte minst när man håller fast vid obesvarad kärlek. Men vem vill inte eftersträva kärlek  – vars värde ökar ju mera man ger.

Med detta sagt ska vi vara tacksamma för nationalekonomins bidrag till vårt vetande. Utan dess bidrag skulle jag vara väsentligt mera skärrad inför vad makthavare kan hitta på i denna pandemis tid.

Men det är inte bara nationalekonomerna vi bör lyssna till. Och inom nationalekonomin är det inte bara rationella mäns värderingar och deras agerande, som vi bör värdera.

Katrine Marçals bok rekommenderas. Hos mig har den, utöver att ge kunskap och väcka frågor, skapat efterfrågan på att läsa om sociologiprofessor Erik Allardts bok Att ha Att Älska Att vara.

Anders Ljunggren

 

Socialdemokratins kulmination Och Gunnar Sträng i dess mitt

Man kan tycka nära nog vad som helst om socialdemokratin. Det vet alla som inte låtit sig omslutas i förekommande åsiktsbubblor. Få vill dock förneka att socialdemokratin var en dominerande politisk kraft under en stor del av 1900-talet. Det är en ståndpunkt som enar det stora flertalet såväl bland partiets anhängare som bland dess begabbare.

Och under de decennier när socialdemokratin kulminerade, de gyllene årtionden som ofta benämns efterkrigstiden, var Gunnar Sträng en centralgestalt i socialdemokratin och därmed också i svensk politik. Erik Åsbrink, finansminister (s) 1996-1999 mm, utkom för ett tag sedan med en biografi över Gunnar Sträng, finansminister (s) 1955-1976 mm. Boken heter helt enkelt Gunnar Sträng (Albert Bonniers förlag). På titelbladet benämns verket Gunnar Emanuel Sträng – med hängslen och livrem i välfärds-Sverige. Den har varit en del av min sommarläsning.

Det sista riksdagsval som Gunnar Sträng kandidera i var valet 1982. För att kunna rösta på honom måste väljaren alltså vara född senast 1964. Sträng avgick som finansminister som en följd av socialdemokratins historiska valförlust efter ett långvarigt regeringsinnehav 1976. Kunskapen om vad Gunnar Sträng betytt i svensk politik och om hur välfärdsstaten skapades är bland annat därför inte särskilt stor i dagens Sverige. Tiden har sin gång oavsett vi vill det eller inte. Den som vill vara klok bör dock bilda sig också om tider och världar den inte själv kunnat uppleva. Åsbrinks bok beskriver hur demokrati och välfärdssamhälle byggdes i Sverige – även om socialdemokratin med Gunnar Sträng inte var de enda byggarna.

Jag har själv hört Gunnar Sträng hålla ett nära nog två timmars långt tal om sitt liv i Knäreds föreläsningsförening i mitten av åttiotalet. Det blev en helsida i Laholms Tidning – Erik Åsbrinks bok omfattar 495 sidor och är väsentligt rikare på fakta om och synpunkter på Strängs gärning. Åsbrinks förhållande till den person han beskriver är inkännande, ofta medkännande men faktiskt inte alltid instämmande.

Sträng hade en proletär bakgrund.  Hans första år tillbringades i barack vid Lövsta renhållningsverk utanför Stockholm  och i vad som idag skulle betraktas som social misär, med tuberkulos (som tog livet av hans storasyster) och spanska sjukan (som drabbade både Gunnar och hans pappa och tog livet av många andra). Som 13-åring blev Gunnar Sträng lönearbetare i trädgårdsnäringen  – åtskilliga oavlönade dagsverk hade tidigare gjorts för att säkra familjens levebröd.

Åsbrink beskriver hur en förfader till Gunnar Emanuel hade namnet Sträng som indelt soldat i ”Öster Korsberga” i vad som idag är Vetlanda kommun. En sådan plats finns inte. Socknen i fråga heter sedan 1980 Korsberga och hette innan dess Österkorsberga. Hur den ytterst språkmedvetne Erik Åsbrink vill förklara särskrivningen vet jag inte. Men jag får nog veta det!

Gunnar Sträng hade läslust och bland de första läsestyckena fanns artiklar i tidningen Socialdemokraten som föräldrarna klistrat på de dåligt tätade brädfodringarna i den barack där Sträng upplevde sina första barnaår.  Så småningom blev Sträng en person väl bevandrad i såväl skönlitteratur som konst. Han läste korrespondenskurser och 20 år innan Per Albin Hansson övertygade honom att ingå i regeringen 1945 tillbringade Gunnar Sträng två terminer på Västerhaninge folkhögskola.

Strängs lönearbete inleddes som trädgårdsarbetare. Där började han också sitt arbete som fackföreningsman. Vid 21 års ålder var Sträng styrelseledamot och snart framgångsrik medlemsvärvare. Vid 22 års ålder var han strejkledare med ett lyckligt slut. Förtroendet för honom växte och vid 26 års ålder valdes Sträng mot den dåvarande förbundsledningens vilja till ombudsman på nationell nivå. Från första dagen blev han agitator och och resande organisatör. År 1932 talade han vid 64 möten under en cykelturné i juli-september i Östergötland.

Som ordförande i Lantarbetarförbundet, 1939-1945, kunde Sträng kröna sitt värv som facklig förtroendeman med ett avtal om slopande av statsystemet – ett system som tillämpades på gods och storjordbruk. Statarna, som dessa lantarbetare benämndes, lönades främst ”in natura”, och de som vill lära känna deras usla livsvillkor kan läsa romaner av Ivar-Lo Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinsson. Ivar-Lo hyllade det avtal som avslutade ett tvåhundraårigt system med närmast feodal innebörd. När statarna var som flest på 1880-talet var de cirka 140 000. När systemet avskaffades var antalet cirka 6000. Sträng har ofta lovordats för sin insats. Ordföranden i Svenska Lantarbetsgivarföreningen, högerriksdagsmannen Gösta Liedberg, har sällan prisats för att vara den som tecknat avtalet tillsammans med Sträng. Återtågens ledare får sällan det beröm de förtjänar.

Det fackliga engagemanget var en stabil grund för Sträng när han 39 år gammal övertalades att bli medlem i den helt socialdemokratiska regering med Per Albin Hansson som statsminister som sommaren 1945 avlöste den krigstida samlingsregeringen. Att samarbetet i arbetarrörelsen, mellan LO och Socialdemokratiska Arbetarpartiet, också starkt bidragit till att 1900-talet beskrivits som ”Socialdemokratins tidsålder”  (namnet på Francis Sejersteds bok om 1900-talet, utgiven när Sverige och Norge uppmärksammade 1905 års unionsupplösning år  2005) råder det knappast tvekan om.

Gunnar Sträng var minister under de tre statsministrar som var regeringschefer under socialdemokratins kulm: Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. För mig, och jag antar flertalet politiska nördar i min ålder, är Sträng framför allt förknippad med Tage Erlanders tid och i viss mån med Olof Palmes.  Men det var alltså Per Albin Hansson som övertygade Sträng att lämna det fackliga arbetet för att bli minister. Han tog tjänstledigt från ordförandeskapet i Lantarbetarförbundet så helt säker på att han skulle vara bekväm i sin nya roll under längre tid kan han inte ha varit. Men det blev han. Ingen i modern tid har haft statsrådsuppdrag under längre tid än Gunnar Emanuel Sträng – många dagsverken under drygt 31 år.

Mest känd är Sträng för sin tid, 21 år!, som finansminister. Hans första ministerpost var som konsultativt statsråd i jordbruksdepartementet, biträdande jordbruksminister skulle vi säga idag. Han bidrog till 1947 års jordbrukspolitiska beslut som brukar betecknas som epokgörande. Målet var att skapa livskraftiga familjejordbruk genom rationaliseringar i syfte att ge bönderna inkomster i nivå med industriarbetarnas. Det var Per Edvin Sköld som var jordbruksminister och signerade den proposition som han också hade störst inflytande över. Sträng hade påverkat inriktningen redan som utredningsman sedan slutet av trettiotalet.

I april 1947 blev Gunnar Sträng folkhushållningsminister vars uppgift tillkom under kriget med innebörd att säkra försörjningen. Redan i oktober 1948 blev Gunnar Sträng jordbruksminister. Den posten fick han lämna i samband med att en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet bildades 1951. Nu blev Gunnar Sträng istället socialminister – en tung position i socialdemokratiska regeringar.

Som socialminister blev Gunnar Sträng en ivrig reformator framför allt när det gäller socialförsäkringsområdet. Här las grund för en heltäckande sjukförsäkring enligt inkomstbortfallsprincipen och därmed för ett system som var inkluderande utan kategoriklyvning mellan arbetare och tjänstemän. Att det sociala patos som Sträng var bärare av, och som väckte respekt långt utanför det egna partiet, hade samband med Strängs uppväxtvillkor, och hans kamp för att förbättra villkoren för de sämst ställda redan innan han inträdde i regeringen, kan knappast sättas i fråga.

År 1955 efterträdde Sträng för andra gången Per Edvin Sköld och blev finansminister. Det är för sin gärning under 21 år, fram till slutet för Sveriges mest långvariga regeringsinnehav och socialdemokraternas valförlust 1976, som Sträng är mest känd. Han blev en verklig rikshushållare. Och det mest betydelsefulla är vad hans belackare anklagar honom för: ingen har kunnat höja skatter som han gjorde. Allra viktigaste är hans insatser för att introducera en bredbasig konsumtionsskatt, först som en omsättningsskatt och sedan mervärdesskatt. I dag omhuldas denna skatt från höger till vänster i politiken, kanske mest till höger. Sträng kunde få den till stånd och sedan höja den först efter intensivt agiterande på möte efter möte, i landets arbetarkommuner och i många andra sammanhang. Inte minst LO var emot.

Det var som agitator Sträng gjorde sin troligen viktigaste insats i socialdemokratin och i svensk politik. Sträng såg till att inte bara socialpolitiken kunde finansieras. De stora reformerna i utbildningspolitik, bostads- och arbetsmarknadspolitik etc krävde en rikshushållare av Strängs format. Han höjde skatter som ingen annan men blev nära nog folkkär – inte älskad av alla men respekterad av flertalet.

Socialdemokratin är allt jämt Sveriges största parti och har lett regeringar under tolv av detta årtusendes 20 första år. Det är alltså för tidigt att skriva partiets nekrolog. Men vi lever nu i en bräckligare tid än rekordårens när socialdemokratin stod som starkast. Ofta glöms dock att nära nog alla stora reformer genomförts efter samarbete över den så kallade blockgränsen.

I likhet med övriga masspartier i demokratierna i Europa, bildade vid industrialismens och demokratins genombrott, har Sveriges socialdemokrater fått allt svårare att upprätthålla sin styrka. Detta var synligt under Strängs sista år som finansminister, i stort sett sammanfallande med den tid 1969-1976 när Olof Palme ersatt Tage Erlander som regeringschef.

Sträng var knappast klippt och skuren för att forma politiken under en era när invandring, sexuell frigörelse, jämställdhet, miljöfrågor och EU-samarbete skulle ta ökad plats och skapa nya politiska skiljelinjer. Partier vars idégrund främst var formade i enlighet med de politiska motsättningar som var skarpast vid industrialismens genombrott har utsatts för interna korstryck och får nu hantera nya politiska konkurrenter sedan nya spänningar laddats ned i det politiska rummet.

Det är ytterst osannolikt att vi i får se en rikshushållare av Strängs format på nytt. Men vi skulle behöva flera politiker som uthålligt kunde kombinera principfasthet med pragmatism. Det blir inte bättre om allt fast förskingras men vi kan inte heller möta framtiden med rodret fastsurrat för att följa en kurs fastlagd i en annan verklighet än den vi nu upplever. Vi behöver nu också ödmjukhet och lyhördhet. Det var inte Gunnar Strängs starkaste sidor. De som vill stå upp för internationell öppenhet och mellanfolkligt samarbete behöver däremot Strängs förmåga att agitera och förklara sammanhang. Det kan dock sällan eller aldrig ske genom att citera honom.

Anders Ljunggren

Sverige och COVID-19: Mina tankar i midsommartid 2020

”Tillit. Folkbildning. Personligt ansvar, hänsyn och solidaritet. Sverige, våren 2020.” Så skrev jag den 25 mars på min Facebookvägg. Det var så jag uppfattade grundvalen för Sveriges bemötande av det nya coronaviruset och COVID-19. Några dagar senare upprepade jag sentensen. Med tillägget att jag hoppades att den svenska linjen skulle visa sig framgångsrik.

Idag noterar vi drygt 5200 döda med konstaterad Sars-CoV-2 i kroppen i Sverige. Smittspridningen gör att flera länder – inte minst grannländerna Danmark, Finland och Norge har stängt sina gränser för flertalet resenärer från Sverige. Dock inte alla – jag skriver detta efter 14 dagars karantän i Finland. Det har inte varit en uppoffring. Från den 10 mars till den 8 juni besökte jag inte en enda butik och det var först den 8 juni jag åt lunch på restaurang i Stockholm – då på en uteservering med två vänner med iakttagande av den avståndsrekommendation som myndigheterna utfärdat. Innan dess hade jag också en gång fikat på Långholmen med fru och dotter, utomhus och iakttagande alla tänkbara försiktighetsåtgärder. Min vistelse på Stora Kalvholmen i Esbo skärgård liknar de tidigare 36 årens somrar här. Den finländska karantänen har alls inte inskränkt min frihet jämfört med mitt Stockholmsliv sedan den 10 mars.

Många i Sverige, särskilt i min generation och äldre, har levt som jag. Den mediebild av livet i Sverige som varit vanlig särskilt i utländska medier, med bilder av lössläppt kafé- och restaurangliv upplever det flertal i Sverige som sökt följa myndigheternas rekommendationer som felaktig. Jag har dagligen tagit långpromenader i centrala Stockholm och för mig är tomma eller praktiskt taget tomma restauranger och kaféer dominerande minnesbilder våren 2020.

Men har den svenska linjen när det gäller att bemöta COVID-19 misslyckats? Självklart är de många döda i sviterna av Sars-CoV-2-smitta anmärkningsvärt många vid en jämförelse med de nordiska grannländerna. Men vad beror det på?

Jag ser många såväl i Sverige som i nordiska grannländer som antar att om Sverige vidtagit samma åtgärder som i grannländerna så skulle vi nått samma resultat. Verkligen? Talar vi då om Danmark med mera än dubbelt så många döda per capita som Norge? Eller talar vi om Finland som befinner sig mellan Norge och Danmark när det gäller officiellt angivna dödsfall per capita med smitta?

Det finns nu ett krav på att svenskar, som jag, ska erkänna att den svenska politiken misslyckats. Så låt mig börja med att erkänna detta: vi har på flera punkter agerat fel i Sverige. Våra grannländer har lyckats väsentligt bättre än Sverige. Så är det.

Vari består det svenska misslyckandet? Det finns en del som är uppenbart. Avsaknaden av beredskapslager för att bemöta en pandemi är en sådan. Regioner och kommuner har inte uppfyllt de krav statsmakten faktiskt fordrat. Statsmakten har inte kontrollerat att regioner och kommuner uppfyllt ställda krav. Ansvaret är delat. Det gäller också partipolitiskt. Att totalförsvaret rustades ned på sätt som skedde på 1990-talet är ett ansvar som Sveriges ansvarsbärande politiska partier delar.

Borde de svenska myndigheterna tidigare insett att Sars-CoV-2 skulle utvecklas till en pandemi? Det hade naturligtvis varit bra. Men var Sverige på denna punkt sämre än övriga Norden och Europa? Vet inte. Att Sverige inte litade på Island när det gäller smittspridningen i österrikiska Ischgl utan godtog Österrikes förnekande av smitthärd där framstår som ett misstag. Fungerade åtgärderna, som Folkhälsomyndigheterna hävdar, gentemot resenärer från Italien, Kina och Iran relativt väl? Kunde tester och smittspårning i epidemins början i Sverige varit mera omfattande om Sverige agerat med samma kraft som exempelvis Tyskland?

I den granskning som ska göras av det svenska agerandet under COVID-19-epidemin så finns det goda skäl för att särskilt granska misslyckandet när det gäller att skydda de äldre. Orsakerna torde vara många. I vilken utsträckning kunde de centrala myndigheterna, främst Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheterna, agerat tidigare och mera kraftfullt sedan existens av Sars-CoV-2 blev känd? Kunde tillgången till skyddsutrustning och instruktionerna om hur den skulle användas ha varit bättre? Med största sannolikhet ja.

Det finns verkligen skäl att begrunda varför inte åtgärder kommit till stånd när brister i äldreomsorgen gång på gång påtalats. Beror det på bristande ansvarstagande på nationell nivå? Beror det på anställningsvillkoren och bristande försäkringsskydd bland de som arbetar i omsorgen?Borde vi ha tydligare krav på utbildning och kompetens för de som arbetar i äldreomsorgen? I vilken utsträckning beror bristerna på ansvarsfördelningen mellan sjukvård (regioner) och äldreomsorg (kommuner)? Har vi felaktigheter i myndighetsstyrningen och myndighetskontroll. Vilken roll spelar det lokala ansvarstagandet?

Borde vi ha stängt ned samhället mera? De flesta tycks anse att det varit riktigt att hålla förskolor och grundskolan öppna? Är det fel? Borde vi ha förbjudit restauranger att vara öppna? Borde också annan näringsverksamhet blockerats.

Många efterlyser ett kraftfullare politiskt agerande från regeringens sida. Jag är inte så säker. I Tyskland verkar det snarare vara en starkt lokalt förankrad organisation och dito ansvarstagande som varit framgångsrikt. Vad är det egentligen statsmakten i Sverige borde ha gjort konkret?

Många frågor är det. Och då är vi långt ifrån halvvägs i pandemin enligt flertalet bedömare. Det får dock inte innebära att vi avvaktar med att göra vad som kan göras. Det brådskar med att erbjuda tester till alla som anser sig ha behov av att bli testade och smittspårning för att minska sjukdomsfallen. De smittade ska självklart förutsättas vara i karantän.

De senaste veckornas utveckling och åtgärder ger hopp. Men vi i Sverige, liksom i övriga världen, måste ha högberedskap lång tid framöver. Vi kan hoppas på att undgå en förvärrad situation till hösten – men vi måste vara förberedda på att det kan bli än värre.

Och mycket snart kan det komma en ännu värre pandemi. Nu är vi förvarnade.

Anders Ljunggren

Det är mycket stora skillnader mellan regionerna i Sverige. Till och med slutet av maj var överdödligheten i Stockholm drygt 70 procent sedan smittan bredde ut sig. Enligt en europeisk undersökning var det bara 31 regioner i vår världsdel som drabbats värre än Stockholm. I tre län i Sverige fanns ingen överdödlighet alls – i Skåne uppgick överdödligheten till sju procent. Vad kan förklara dessa regionala skillnader? Det kan inte bero på den nationella politiken. Det måste bero på andra faktorer. Dessa faktorer spelar rimligen en roll också i jämförelsen mellan länder.

COVID-19 OCH NORDEN

 Det nordiska samarbetet utsätts nu för sin största prövning sedan Nordiska rådets tillkomst. I augusti 2019 deklarerade de nordiska statsministrarna enigt att ”Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region”. Ett drygt halvår senare har en pandemi medverkat till att orsaka många nya och svåröverstigliga barriärer. Covid-19 har slagit hårdast mot det som är hjärtat i nordiskt samarbete och utbyte: de många mänskliga mötena. 

Viruset Sars-CoV-2 har orsakat död och gjort människor sjuka. Antalet dödsfall med viruset under perioden mars-maj är särskilt många i Sverige. Jämförelserna mellan de nordiska länderna är många. Den svenska politiken för att bemöta smittan har skilt sig från de nordiska grannländernas, och flertalet andra länders.

Om det är den svenska strategin, som bygger på tillit, folkbildning, personligt ansvar och solidaritet snarare än förbud och lagfästa restriktioner som är orsak till den stora överdödligheten bland de som är 80 år eller äldre är osäkert. Att smittspridningen, i varje fall de senaste veckorna är större i Sverige än i grannländerna, påverkar hur som helst synen på samarbetsmöjligheterna.

I Sverige är det allt fler som frågar sig hur det som faktiskt har hänt kunde hända. Det gäller också de som inte har gjort invändningar mot den svenska regeringens och myndigheternas, främst Folkhälsomyndighetens, agerande. Det är de många dödsfallen, främst i särskilda äldreboenden, som alla, inklusive den svenske statsepidemilogen Anders Tegnell, ser som ett stort och plågsamt misslyckande. 

Misslyckandet i Sverige är ett misslyckande även om dödsfallen per capita är flera i länder som Belgien, Storbritannien, Italien och Spanien. De nordiska grannländerna framstår som väsentligt mera relevanta länder att jämföra med för Sverige. När Sverige redovisar flera tiotals döda per dag redovisar de nordiska grannländerna noll eller nära noll. Sista veckorna i maj noteras flera rapporterade dödsfall med konstaterad COVID-19-smitta i Sverige än i något annat land. Att rapporteringen inte möjliggör likvärdiga jämförelser är ingen tröst. De nordiska ländernas rapportering misstros inte i Sverige. På så sätt visas hur viktigt Norden är för självbilden, för synen på grannländerna och omvärldens syn på Sverige. Det är Norden som är relevant. 

Såväl de ansvariga i Sverige som kommentatorer i nordiska grannländer betonar emellertid att vi ännu inte har facit. Pandemin pågår, smittspridning kan återuppstå där den till synes hindrats och även de mest optimistiska verkar tro på möjligheter till vaccinering för utvalda grupper först nästa år. Kommer det en andra våg, möjligen parallellt med säsongsinfluensan till hösten? Det vet vi inte. Men det finns optimism om att masspridning ska kunna stoppas i de länder där smittspridningen nu nedbringats rejält och det är en optimism som alla nordbor självfallet delar. 

När pandemin och dess konsekvenser ska utvärderas så är det inte bara effekterna för liv och hälsa som granskas. Alla delar av samhället har påverkats och åtskillig inverkan på samhällsliv och ekonomi lär bestå länge. Det gäller situationen i länderna, mellan de nordiska staterna och i Nordens relation till omvärlden. 

I skrivande stund är det fokus på möjligheterna till resor länderna emellan i Norden. Danmark, Norge och Island har infört vissa lättnader. Gränserna i Norden stängdes aldrig helt. Sverige har inte infört begränsningar för inresor – danskar och tyskar är vanliga gäster på restauranger, golfbanor och i sommarstugor i Sydsverige. Dansken Bertel Haarder, finländaren Kimmo Sasi och svensken Sven-Erik Bucht, före detta ministrar och nu ledamöter i Gränshinderrådet i Nordiska ministerrådet, uppmanar regeringarna att prata med varandra och öppna gränserna. 

Den fria rörligheten mellan de berörda länderna, som tillkom på 1950-talet, anses vara Nordiska rådets kanske främsta bedrift. Under COVID-19-krisen vill rådet minimera de negativa följderna för den fria rörligheten som uppstått genom de reserestriktioner som införts. 

– Nu under krisen ser vi en fruktansvärd tillbakagång i det gränsöverskridande samarbetet, gränser stängs och det byggs upp nya hinder. Det måste vi ta itu med direkt. 

Det säger tidigare landsbygdsministern i Sverige Sven-Erik Bucht (s) i samband med att han träder in som ny medlem i Gränshindersrådet. 

– Nästa gång måste vi ha en nordisk krisstrategi på plats för att kunna förhindra de förödande effekterna för den fria rörligheten över gränserna. I dagsläget blir det ju oerhörda konsekvenser för bland annat handeln och besöksnäringen. 

Sven-Erik Bucht vill också att Norden ska gå samman för att trygga tillgången till skyddsutrustning och vaccin i kristider. Han föreslår bland annat att de nordiska länderna gemensamt startar en vaccinfabrik. 

– Vi har alla förutsättningar för att klara det, vi har kapacitet, kunnande och kapital. Viljan måste vi mobilisera. Jag är övertygad om att det finns en folklig acceptans för detta. Man behöver inte vara någon expert för att inse att enskilda små länder inte är först i kö till att köpa skyddsutrustning och vaccin, därför måste vi jobba tillsammans, säger Sven Erik Bucht. 

Pandemins inverkan på ekonomin, de sociala villkoren, jämlikheten och folkhälsan i bred bemärkelse lär bli ett flerårigt tema i politiken. De nordiska näringsministrarna enades vid ett möte före påsk om att inrätta en tvärnordisk arbetsgrupp. Gruppen ska utarbeta en färdplan för områden där de nordiska länderna kan arbeta tillsammans för att starta om sina ekonomier efter coro- nakrisen. ”Världen som vi känner den kan förändras för alltid”, står det i den deklaration som utfärdades vid mötet.

Ambitionerna att hävda ett fungerande nordiskt samarbete har inte upphört. Ansvariga i regeringarnas kanslier och myndigheter söker samråd. Kontakterna mellan de som är ansvariga för smittskyddet och folkhälsan är många och betydelsefulla 

Det är på många sätt som vanligt. Nordiska länder beslutar var för sig och besluten vägleds av vad man uppfattar som bäst för det egna landet. Men det sker i ständig dialog mellan länderna och det finns en strävan att lära av varandra. När möjligheter till samarbete föreligger finns en strävan att möjliggöra dess förverkligande. 

Samarbetsministrarna i Nordiska ministerrådet har beslutat om en gemensam satsning på forskning och andra konkreta åtgärder för att Norden ska kunna ta sig ur den svåra situation som COVID-19 har lett till. Riktlinjer gavs för en prioritering av kampen mot smittspridningen i budgetarna för 2020 och 2021. Målet är att skapa ett effektivt kunskaps- och erfarenhetsutbyte, och rikta stödet till de områden där det gör mest nytta. 

I samarbetsorganet för forskning, Nordforsk, inleds nu tre satsningar. Två av initiativen fokuserar på vaccin och behandlingsformer med utgångspunkt i klinisk forskning. Det tredje initiativet inriktas på ”samfundssikkerhed” och hur de nordiska regeringarna förhåller sig till beredskap och krishantering. 

 – Hvert land har sin egen strategi og sine egne løsninger på COVID-19. Fra en forskers ståsted kan det vi nu observerer, sammenlignes med et gedigent eksperiment på, hvordan man forsøger at løse samme krise, men på forskellige måder. Ved at samarbejde om forskning kan vi lære af hinanden og klæde vores samfund bedre på til at håndtere kommende pandemier, sa NordForsks direktör Arne Flåøyen i samband med att initiativen presenterades. 

Nordiska rådet uppmanar regeringarna i Norden att samarbeta mer i kampen mot coronaviruset och i kristider. Presidiet föreslår i ett brev till statsministrarna bland annat att det inrättas en oberoende nordisk krisberedskapskommission. 

I brevet hänvisas till den strategi för samhällssäkerhet som Nordiska rådet antog på sessionen 2019. Presidiet nämner särskilt förslaget om att de nordiska regeringarna borde samordna sina insatser när det gäller att säkra tillgången till viktig medicin och annan hälsoutrustning. 

I brevet framhåller presidiet också behovet av en uppdaterad nordisk riskanalys och beredskapsplan. Bistånd mellan de nordiska länderna, till exempel med medicinsk utrustning och hälsopersonal och fortsatt utbyte av information och ”best practice”, tillhör det som rådets företrädare efterlyser. 

Nordiska rådets ledning föreslår också att de nordiska ländernas insatser när det gäller att starta upp ekonomin igen efter COVID-19 ska samordnas. Parlamentarikerna uppmanar i brevet även regeringarna att stärka det internationella samarbetet och samordna sin verksamhet i organisationer som WHO och EU.  

Utrikesministrarna i Norden och Baltikum kom tidigt överens om ett samarbete så att nordbor som vistats eller vistas i länder utanför Norden har kunnat eller ska kunna resa hem eller få annat konsulärt stöd. Inom Norden har genomfart garanterats för de som är på hemresa från ett land till sitt eget när de behöver passera ett tredje, exempelvis för en finländare som vill resa från Norge till Finland via Sverige. 

Vi lever med en pandemi – en epidemi som drabbar individer och samhällen i hela världen. Men det saknas ett internationellt politiskt ledarskap. När vådan av farsoten uppenbarades handlade varje stat för sig för att värna sitt upplevda egenintresse. För första gången sedan andra världskriget befinner sig världen i en kris där USA inte söker ett ledarskap för gemensamma insatser mot farsoten. Tvärtom har Donald Trumps presidentstyre snarare bidragit till motsatsen bland annat genom att inte ge stöd till WHO. Världen som vi känt den finns inte mera. Det har konsekvenser för Norden och Europa. 

Exportförbud infördes av flera stater i Europa för produkter som behövdes där smitthärden var som värst, som i norra Italien. Betalda leveranser av skyddsutrustning till Norden från EU-stater uteblev och nordiska företags leveranser av skyddsutrustning till länder som Italien och Spanien hindrades. Vädjanden om bistånd blev till en början obesvarade. EU:s trovärdighet ifrågasätts. 

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har bett Italien om ursäkt för EU:s agerande i krisens början. Så småningom har exportförbuden tagits bort efter påtryckningar. Efter initiativ från Frankrike och Tyskland är beslut om en stor återuppbyggnadsfond nu på väg i EU. Nordiska länder anklagas i sammanhanget för bristande vilja till solidaritet. 

Tilliten människor emellan i Norden, tilliten mellan medborgare och myndigheter och tilliten nordiska länder emellan har betecknats som ”Nordens guld”. De nordiska regeringarna och myndigheterna har valt olika strategier i kampen mot COVID-19. Gemensamt är att regeringarna, och i synnerhet de regeringsledande partierna, noterar ökat, inte sällan mycket ökat, förtroende i opinionsundersökningarna. Består detta? Skiljer sig utfallet mellan länderna? Vi vet inte när epidemin upphör. Dess konsekvenser får vi leva med länge. Det blir inte normalt igen – vad vi kan hoppas på är ett nytt, annorlunda normaltillstånd. 

Vad innebär det för det nordiska samarbetet? För möjligheterna att påverka EU och det globala samarbetet? Det är oklart. Det beror på vad aktörer i Norden, främst dess regeringar och parlamentariker, kan och vill åstadkomma. Riskerna är stora. Så är också möjligheterna. Låt oss hoppas att de slutsatser som nu dras ska ha samma inriktning som de som drogs efter andra världskriget: att krisen i de mellanfolkliga relationerna motiverar konkreta och omfattande åtgärder för ökad samverkan. 

Anders Ljunggren 

En biografi om KG Westman som är väl värd att läsa och diskutera

KG Westman? Någon som vet? – under 50 år! Många yngre lär inte känna till hans namn. Detta trots att han är den ende som tillhört Sveriges regeringar såväl under första som andra världskriget. De statsministrar som lett de regeringar han medverkat i hette Hjalmar Hammarskjöld, Axel Pehrsson Bramstorp och Per Albin Hansson. I dessa regeringar var han ecklesiastikminister (utbildnings- kyrko- och kulturminister med nutida språkbruk) 1914-1917, utrikesminister i Bramstorps ”semesterregering” 1936 och justitieminister 1936-1943. Under den senare perioden ingick han dels i koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1936-1939 (visste du att en sådan existerade?) dels i den samlingsregering under andra världskriget, efter Sovjetunionens anfall på Finland, där även Folkpartiet och Högerpartiet ingick från december 1939 till juli 1945.

De som har ett hum om vem KG Westman är och vad han betytt under sin verksamma tid har hört, i vissa fall läst, framför allt om att han som justitieminister var huvudansvarig för indragningar av tidningar och därmed begränsningar i såväl yttrande- som informationsfriheten. Det är bra att dessa allvarliga ingrepp i de friheter som är grundvalen för demokrati granskas och att påstående om att de åtgärder som vidtogs bidrog till att bevara freden för Sverige ifrågasätts. Westman var inte ensam ansvarig, men att han bär ansvar kan inte med skäl betvivlas.

Westmans gärning förtjänar att bli bekant för flera insatser bland de som anser att kunskaper om vårt lands 1900-talshistoria har ett värde. En som bidragit till att göra detta möjligt är Veine Edman och det sker genom boken Statsråd i krigstider (Atremi). Boken kan köpas bland annat via http://m.atremi.se/bok/statsrad-i-krigstider Jag lärde känna Veine under min CUF-tid och han har senare arbetet som journalist och politisk sekreterare.

Som Veine Edman påpekar i inledningen till sin bok är KG Westman värd att belysas för flera insatser än ingreppen i tryckfriheten. I boken framhålls hans insats för att få till stånd krisuppgörelsen 1933 mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet som hans troligen mest betydelsefulla insats. Det är en åsikt jag delar. Många menar att denna uppgörelse hade stor betydelse för att beivra nazismens möjlighet att vinna framgång i Sverige. Det är en uppfattning jag instämmer i samtidigt som jag menar att arbetar- och bonderörelsernas breda organisationsarbete för att bygga livaktiga folkrörelser hade ännu större betydelse.

Genom sitt samarbete med Bramstorp kom KG Westman inte bara att bidra till ett viktigt organiserat samarbete över den så kallade blockgränsen åren 1933-1945. Han bidrog också till att etablera Bondeförbundet till ett relevant, och under lång framtid, samhällsbärande parti – dock utan kunna spela huvudrollen. Det är ett arv dagens centerparti försöker förvalta.

Westman var ett ljus som elev i läroverket och hans akademiska karriär kröntes med en professur i rättshistoria. Jag hade gärna sett att Edman gett en än mera till läsande lockande beskrivning av hans doktorsavhandling, Svenska nämndens historia. I en tid av ökad tilltro till statlig centralstyrning, och med stöd också till privatisering av det  som är gemensamma intressen, är det inte oviktigt att lära om det arv som finns i ett lokalt förankrat beslutsfattande – även om det är predemokratiskt.

KG Westman blev också läroboksförfattare. Han påbörjade sitt arbete med en lärobok om Fäderneslandets historia 1904, vid samma tid som Selma Lagerlöf ombads att skriva Nils Holgerssons resa för den tidens skola, och Westman gjorde sin sista omarbetning av sin lärobok för realskolan som minister mera än tre årtionden senare 1940.

KG Westman måste betecknas som framför allt nationalist. Om han skulle bära ett banér så skulle det sannolikt vara blågult och de påsydda orden skulle vara ”Sverige framför allt” eller kanske ”Svenskarna framför allt”. Han var ingen demokratisk förkämpe och han var direkt motståndare till kvinnlig rösträtt – men när han bedömde att den allmänna rösträtten behövdes för att hålla samman Sverige så accepterade han den. Han var snarast Finlandsaktivist med stöd till Finlands frigörelse från Ryssland i första världskrigets ebb men motståndare till att ge Finland stöd under andra världskriget. Kring 1920 var han pådrivande för att Åland skulle inlemmas i Sverige – kring 1940 motsatte han sig att Sverige tillsammans med Finland skulle ingripa för Ålands fred och frihet. KG Westmans uppfattning av den svenska nationens egenintresse avgjorde hans ståndpunkt.

KG Westman hade av allt att döma ingen sympati för nazism – hans stöd till krisuppgörelsen och samarbetet med Socialdemokraterna motiverades av vilja att motverka såväl kommunism som nazism. Men Westman motverkade möjligheterna för judar att få en fristad i Sverige och tog aldrig strid med de i Föreningen Heimdal, som han länge tillhörde, för att ge de som hotades till liv och lem en fristad i Sverige. Men det hindrade inte att Emma Zorn som judinna arbetade nära honom och intill sin egen begravning betraktade hon honom som en av sina närmaste.

KG Westman var i sin ungdom, och mer eller mindre under hela sitt liv, snarast en högerman men vid sidan av Per Albin Hansson och Axel Pehrsson Bramstorp var han en av dem, kanske den, som spelade störst roll för det blocköverskridande samarbetet, mellan borgare och socialister för att använda rabulisters retorik, åren 1933-1945. Av allt att döma stod han väsentligt närmare Per Albin än högerledaren Gösta Bagge. Han var konservativ och tillhörde en tid när detta kunde förenas med vad som snarast måste beskrivas som antikapitalism.

Den 25 juni 1941, dagen då fortsättningskriget inleddes i Finland, skrev han i sin dagbok ” Det är förvånande, att så många varit anhängare av teorin om det ideologiska självmordets förträfflighet. Det beror på ytlighet i den historiska uppfattningen. Ideologierna som politiska företeelser växla med de politiska intressemotsatserna och sammanhänga med dem. En idé blir först en makt om den förenas med ett intresse.” Tänkvärt men också mycket mångtydigt.

KG Westman kan också förstås som en maktmänniska, intelligensaristokrat och närmast som en cynisk realpolitiker. Att han skulle inta en plats i samhällseliten i en krets bland ministrar, biskopar, vetenskapsmän och konstnärer som Anders Zorn och Erik Axel Karlfeldt var inte givet. Lika lite som att han skulle bli bondeförbundare. Han föddes i Göteborg som son till en postmästare som skulle bli skuldsatt och förödmjukad efter flytt till Linköping via Malmö. Som 22-åring blev KG faderlös. Pappan var då en bruten man, långvarigt sjuk efter att ha förlorat sitt ämbete och utkomst.

KG Westmans på många sätt enastående karriär hade knappast varit möjlig om han inte funnit välgöraren Henric Westman, en man utan släktskap med KG. De stod varandra nära livet ut för dem båda. Henric var en förmögen man och är vad jag förstår Linköpings största mecenat. KG var honom behjälplig och resultatet av detta samarbete kan ses i Linköpings stadsbild, musei- och biblioteksvärld. Under studietiden, från tjugoårsåldern och många år framöver, var Henric Westmans stöd med penningar av avgörande betydelse för KG.

För de som fördjupat sig, och för de som nu och i framtiden vill fördjupa sig, i den svenska regeringens agerande under andra världskriget är Westmans dagböcker av stor betydelse. Dessa handlar till stor del om utrikespolitiken som framstår som den del av politiken som KG var allra mest intresserad av. Han tillhörde den krets som lyckades bevara Sveriges oberoende utan att landet drogs in i kriget. Det skedde inte utan att enskilda beslut kan anses vara moraliskt klandervärda och inte utan att idéer värda att hylla fick komma i andra hand jämfört med det upplevda statsintresset.

I krigstider är inte alla stater lika goda – alls inte. Men det finns knappast någon stat som kan hävda att de genom andra världskriget uppträdde som moraliska föredömen. Ett grundantagande är att varje stat i en tid när krig råder, eller hotar, uppträder för att hävda sitt upplevda egenintresse. Så står det i Urho Kekkonens bok Ekudden. Och så uppträdde Sverige under andra världskriget och KG Westman spelade en viktig roll för att så skulle bli fallet.

Visst tål Westman att klandras på många punkter i vår tids värderingsvärld, men hedras en hel del sett i sin tids verklighet  ändå.

Veine Edman har gett ett i mitt tycke viktigt bidrag till skildringen av en viktig del av Sveriges historia. Han skriver anspråkslöst att han hoppas att andra ska stimuleras att skriva en större biografi över KG Westman. I flera av våra grannländer skulle en person med den betydelse som KG Westman faktiskt har haft för sitt land säkerligen ha gett upphov till flera biografier. Jag vill gärna rekommendera Veine Edmans bok till läsning.  Och hans biografi får gärna följas av flera.

KG Westman är en kontroversiell gestalt i Sveriges 1900-talshistoria. Och han är viktig. Om detta kan de flesta ena sig. Om det mesta i övrigt torde det råda oenighet. Är han den värsta ministern under 1900-talets svenska historia? Eller är han en av dem som med kallblodighet och klokhet lyckades lotsa Sverige genom andra världskriget utan att landet drogs in i ett krig som inte kunde vinnas? Eller bör han värderas också, och huvudsakligen, efter andra måttstockar?

Ett öde värt att lära känna är hans liv hur som helst. Vi är Veine Edman ett tack skyldigt för att han ger oss möjlighet att ta ställning i dessa frågor på grundval av en levnadsbeskrivning som innehåller uppgifter från källor som inte tidigare utnyttjats i beskrivningen av KG Westmans livsgärning. Tack för det!

Anders Ljunggren

Krims tatarer och Sveriges ordförandeskap i OSSE 2021

Denna vecka är det 76 år sedan Sovjetunionen under diktatorn Josef Stalins massmördarstyre inledde tvångstransporter av nära 200 000 tatarer från Krim till främst de centralasiatiska delarna av kommunistväldet. Motsvarande veckor där det sovjetiska skräckväldet genomförde massdeportationer från de baltiska staterna uppmärksammas där med betydande ceremonier. På det sjunde året av Putinstyrda Rysslands illegala annektering av Krim tillåter däremot inte det påtvingade auktoritära Kremlstyret att tatarerna får uppmärksamma 1944 års våldsdåd på Krim. Det sker istället utanför Krimhalvön, främst i Ukrainas kvarstående suveräna fastlandsdel.

Verkställandet av Stalins order GKO Order No.5859ss inleddes den 18 maj 1944 och den dag som idag är, 21 maj 2020 76 år senare, hade nära 200 000 krimtatarer tvingats in i järnvägsbundna boskapsvagnar – för många av dem var destinationen Uzbekistan. Många dog under den långa tågtransporten och nära nog hälften var döda två år senare på grund av svält och umbäranden. Den etniska rensningen slutfördes när de tatarer som varit mobiliserade i Röda armén inte fick återvända till Krim utan skickades iväg långt österut.

Under Gorbatjovs styre inför Sovjetunionens upplösning kunde överlevande och framför allt ättlingar till deporterade krimtatarer börja återvända hem till sin halvö i Svarta havet. Från november 1989 och fyra år framåt återvände cirka 250 000 krimtatarer, eller omkring hälften av de som tvingats till andra delar av Sovjetunionen, till Krim.

Med Sovjetunionens upplösning blev det möjligt att i det självständiga Ukraina, trots inte obetydliga svårigheter för krimtatarerna, att integrera sig i sitt eller sina förfäders/förmödrars Krim och att återskapa egna nationella institutioner inom ramen för republiken Ukraina. Det gäller exempelvis Mejlis som en representativ folkförsamling.

Den illegala annekteringen av Krim som Kreml genomförde i kölvattnet av de specialstyrkor som med militära medel tagit makten över Krim har lett till en ny våg av förtryck mot krimtatarerna. Folkförsamlingen Mejlis har förbjudits och klassats som terroristorganisation av Putinstyrets lakejer. I Ukraina registrerades redan 2017 1,6 miljoner internflyktingar, många med ursprung på Krim.

Rapporterna om förföljelser och trakasserier utförda av Putinstyrda de factomyndigheter på halvön är många. FN:s  Hög- kommissarie för de mänskliga rättigheterna, OHCHR, har haft begränsad framgång i sitt sökande efter försvunna personer på Krim.

Ett betydande antal journalister på Krim har frihetsberövats på godtyckliga grunder. De medier som var i tatarers händer före Putinstyrets maktövertagande i strid med folkrätten har inte längre möjligheter att bedriva sin verksamhet. Många oberoende journalister, minst ett hundratal, har flytt från Krim. Möjligheterna att få del av oberoende rapportering är inskränkta.

Verksamheten i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har de senaste åren dominerats av den pågående Putinstyrda aggressionen mot Ukraina och den olagliga annekteringen av Krim. Låsningarna mellan å ena sidan Ryssland och övriga medlemmar är betydande. På Krim har OSSE:s möjligheter att ta det ansvar organisationen har blockerats av Kreml. Inga officiella representanter för OSSE har under senare år getts tillträde till det Moskvakontrollerade Krim.

I Sveriges utrikesdepartement pågår nu för fullt förberedelser för det svenska ordförandeskapet i OSSE 2021. Samarbetsorganisationen med 57 medlemmar är ett svårskött pastorat. Situationen nu är helt annorlunda jämfört med den som rådde 1992 när Sverige senast innehade ordförandeskapet i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.

COVID-19 har nu övertagit agendan. Hur pandemin kommer att påverka möjligheterna för Sverige att nå positiva resultat under ordförandeskapet i OSSE är svårt att säga idag. Sverige måste hur som helst utnyttja de möjligheter som ordförandeskapet ger. Agendan kan i denna organisation till stor del sättas av den som håller i klubban. De som vill använda COVID-19 för att undergräva folkrätten och splittra de som vill hävda den måste bjudas motstånd.

OSSE är en viktig del av Europas säkerhetsarkitektur. Ett fundament är att inte gränser mellan medlemsstaterna ska kunna förändras genom användande av våld. Den principen måste upprätthållas, illegala annekteringar av andra staters territorier kan inte tillåtas lika lite som militär aggression av det slag som ännu pågår i östra Ukraina med Kremls stöd.

Det finns även en maritim dimension i konflikten. Ett förslag som angår det kommande svenska OSSE-ordförandeskapet är inrättandet av en maritim övervakningsmission i Azovska sjön, möjligen inom ramen för OSSE:s särskilda observationsmissions mandat. Detta som följd av att Kremlstyrda krigsfartyg beslagtog tre ukrainska fartyg i samband med att de skulle passera genom Kertjsundet, från Svarta havet till Azovska sjön. Tjugofyra ukrainska sjömän som befann sig ombord tillfångatogs. Trots bland annat beslut i FN:s internationella domstol för havsrätt fängslade Ryssland sjömännen under en lång period.

Skydd för mänskliga fri- och rättigheter är också ett fundament i OSSE – den organisation som tillkom 1975 och vars grundande är Finlands största utrikespolitiska framgång vid sidan av bevarandet av det egna landets suveränitet.

OSSE är beroende av konstruktiv diplomati. Alla medlemsstater måste förmås att ställa sig bakom eller i vart fall acceptera de beslut som fattas. Det är ingen lätt uppgift Sverige ställer sig själv inför när ordförandeskapet snart tas över. Betyg kan ges först efter mötet med OSSE:s 57 utrikesministrar i Sverige i december 2021.

Kompromisser måste göras. Men avkall får inte göras på grundläggande principer. Det innebär att Kremlstyrets illegala annektering av Krim inte får erkännas. Det innebär att stöd till militär aggression i en annan medlemsstat inte får accepteras. Och det innebär att mänskliga fri- och rättigheter måste hävdas. Det gäller inte minst Krimtatarernas fri- och rättigheter, vilket förtjänar att upprepas 76 år efter Stalins massdeportation och sju år efter Putinstyrets illegala annektering av Krim.

Anders Ljunggren

Några tankar om COVID-19 i en ny, osäker och gastkramande tid

Den 15 maj rapporteras 117 nya döda med konstaterad coronasmitta i Sverige. I Danmark registrerades samma dag noll dödsfall. Den 14 maj rapporterades 69 nya dödsfall med konstaterad coronasmitta i Sverige. I övriga nordiska länder – Danmark, Finland, Norge och Island tillsammans – var motsvarande antal 10.

Jag tillhör inte de som har funnit anledning att kritisera Sveriges strategi i kampen mot COVID-19. Nu är antalet döda i Sverige plågsamt många – i synnerhet vid en jämförelse med övriga nordiska länder. Jag vill inte låtsas som att det nu finns ett facit som visar vilka länder som har framgång eller slutligt upplever tillkortakommande i kampen mot COVID-19. 

Men oavsett hur jag ser på den svenska strategin så behövs kritiskt och konstruktivt tänkande. När ny kunskap framkommer och nya erfarenheter görs måste ståndpunkter kunna omprövas. Detta utan att förfalla till ogrundad efterklokhet.

Olika länders strategier kan utvärderas helt först när epidemin har bringats till ett slut. Den tidpunkten ligger vad jag förstår långt fram i tiden. Möjligen blir det nya coronavirus, SARS-CoV-2, som nu gastkramar oss en varaktig följeslagare för mänskligheten.

Känner jag oro? Ja, det stora antalet döda och sjuka ger anledning till stor oro. Kan det komma att visa sig att vi borde handlat som Danmark, Finland, Norge och/eller Island? Ja, det kan vara så. Och jag hoppas naturligtvis att inte de övriga nordiska länderna ska behöva notera en dödlighet i nivå med Sveriges på grund av viruset SARS-CoV-2 – det virus som orsakar sjukdomen COVID-19.

En avgörande fråga är i vilket skede av epidemien vi nu befinner oss och om och när effektiva läkemedel och eller vaccin står till förfogande.

Blir SARS-CoV-2 en varaktig, till och med evig, följeslagare till mänskligheten? Är det ett säsongsvirus som till hösten kan skapa en förvärrad situation på våra breddgrader – i synnerhet om smittspridningen tilltar parallellt med den årliga influensan? Förändras viruset genom mutation? I vilken riktning? Ska teorin att virusvarianter som inte är lika farliga för hälsan med tiden blir allt mera dominerande visa sig bli riktig? Eller kan det visa sig att en andra våg får än mera förödande konsekvenser – såsom fallet var med Spanska sjukan?

Vad jag förstår ger inte heller akademiskt skolade och erfarna virologer och smittskyddsexperter besked om att de innehar säker kunskap när det gäller ovanstående frågor. Kunskapen växer och vi vet väsentligt mera nu än för två eller tre månader sedan. Men grundläggande osäkerhet finns också idag.

Har vi redan upplevt den värsta smittspridningen? Har vi nu kunskaper som gör att vi kan hindra att nya smittepisoder leder till epidemi och bryta smittkedjor på ett tidigt sätt när de uppstår? Idag, den 15 maj, rapporterades 625 nya fall smittade med SARS-CoV-2 i Sverige. Blir det möjligt att under sommaren förändra strategin? Kan vi bygga en organisation som innebär att när ett konstaterat smittfall uppdagats så leder det till att smittspårning sker bland de som haft närkontakt med denne under tid då det beräknas att den smittade varit smittförande? Och följs smittspårningen upp med karantän och möjlig medicinsk behandling? Är detta realistiskt och lämpligt?

Jag vet inte. Och det är motvilligt som jag sällar mig till amatörepidemilogernas skara – som jag förstår att man kan mena att jag nu gör. Jag vill inte kritisera regeringen för att de valt en strategi där åtgärder mot smittspridning ska bygga på vetenskap och evidens. Att osäkerhet råder och vetandet är begränsat är inte i sig ett skäl för att inte lyssna på den vetenskap som finns. Jag har hoppats, och vill kunna fortsätta att hoppas, på att den svenska linjen som jag vill sammanfatta med följande ord, trots allt, ska visa sig framgångsrik: Orden är ”Tillit. Folkbildning, personligt ansvar och solidaritet.”

Jag blir upprörd över att Folkhälsomyndigheten anklagas för att förorda flockimmunitet som strategi. Att detta upprepas trots att regering och FHM tydligt beskrivit sin strategi, att begränsa smittspridningen så att sjukvårdens kapacitetstak inte genombryts och så att sårbara grupper skyddas, och tagit avstånd från påståenden om att de istället har flockimmunitet som sin strategi är intellektuellt ohederligt. Att antalet som är immuna i olika samhällen vid olika tillfällen påverkar hur svårt det är för viruset att spridas är ett rimligt konstaterande oavsett strategi. Det är inte ett argument mot den svenska strategin. Det är inte heller en anklagelse mot andra länders agerande.

Om fullständig flockimmunitet alls ska visa sig möjlig så krävs med största sannolikhet effektiva vacciner. Om vaccin frambringas inom ett eller flera år vet vi inte. I väntan på det är social distansering och så effektivt skydd för äldre och sårbara som möjligt vad vi nu har tillgång till. Och förhoppningsvis kan effektiva antivirala läkemedel och andra effektiva behandlingsmetoder utvecklas. Ju snabbare vaccin och/eller behandlingsmetoder som lindrar sjukdomen hos de som drabbas av COVID-19 erbjuds desto framgångsrikare torde Danmarks, Finlands, Islands och Norges kamp mot SARS-CoV-2 visa sig vara.

Den svenska coronapolitiken bygger på en mera pessimistisk syn på möjligheterna att snart få tillgång till vaccin och/eller effektiva metoder för att förebygga och lindra sjuka. Och hypotesen är också att det inte går att stänga ned samhällen länge och att nya vågor av smittspridning inte kan förhindras. Rätt eller fel? Vem vet?

Som jag uppfattar det skiljer sig inte målen i strategierna i andra länder från Sveriges. Målet är att begränsa smittspridningen via social distansering. Den svenska strategin bygger till liten del på förbud och kriminalisering av beteenden. I stort bygger den på att människor och institutioner i Sverige ska ta ansvar själva, att de är solidariska och visar hänsyn. ”Tillit. Folkbildning, personligt ansvar och solidaritet.” Hypotesen, som jag förstått det, är att detta är en mera hållbar politik än att statsmakten inför detaljerade regleringar med påbud och förbud.

Om det blir så vet vi inte. Det kommer ta år innan vi vet. Det vi vet är att vi bör ha en bättre beredskap för att hantera framtida pandemier. Misstag har begåtts. Det råder det politisk enighet om, exempelvis när det gäller bristen på lagring av skyddsutrustning och läkemedel. Och stor enighet finns nu också om att äldreomsorgen behöver ett kvalitétslyft.

Så småningom ska en utvärdering göras av regeringens, regionernas, kommunernas och myndigheternas samlade agerande under epidemiens framfart. Det finns säkert en hel del att lära och göra bättre.

Men detta är inte det viktiga nu. Vi befinner oss fortfarande mitt i, eller kanske i början av,  en omfattande epidemi i  Sverige och en pandemi i hela världen. Det viktigaste är att vi håller oss informerade om myndigheternas råd, tar personligt ansvar och är solidariska mot varandra. Vi ska skydda oss och göra allt för att inte smitta andra. Vi bör visa att hypotesen om att vi är pålitliga, värda att bli litade på, är riktig.

Och jag vill kunna lita på att politiskt ansvariga och myndigheter hela tiden tar till sig och tar hänsyn till nya kunskaper och erfarenheter. Och det gör jag. Jag är övertygad om att beslutsfattarna i Sverige är lika oroade som jag är över de plågsamt många dödsfallen i Sverige.

Det finns säkert en hel del att lära från andra länder, inte minst de nordiska. Och det finns en del som säger att andra lär sig av Sverige. Det finns inte en modell om kan tillämpas i alla länder. Men alla kan lära av varandra. Det är så det ska vara.

Oavsett vilka beslut som fattas behövs tillit, folkbildning, personligt ansvar och solidaritet.

Anders Ljunggren

Möte med lettisk författare II Nora Ikstenas Modersmjölken

Soviet Milk! Det var den titel som förlaget gav Nora Ikstenas bok Mātes piens när den utgavs på engelska. På svenska har Bokförlaget Tranan valt titeln Modersmjölken (Översättning från lettiska: Juris Kronbergs).

Ödet medförde att många människor under förra seklet föddes i och tvingades leva i Sovjetunionen. För de som drabbades av detta öde i Lettland, liksom i grannländerna Estland och Litauen, var det en överenskommelse, Molotov-Ribbentropavtalet, mellan förra seklets stora massmördare, Josef Stalin och Adolf Hitler, och efterföljande ockupationer som införde den diktatur som berövade individer frihet.

I Nora Ikstenas bok är det kvinnor, en mor född 1944 och hennes dotter född 1969, som är i fokus. Mor och dotter i dialog gestaltar ”den reellt existerande socialismens” villkor för enskilda individer. Jag har läst många böcker om den verklighet som påtvingades människor i Sovjetunionen. Vid sidan av Alexander Solsjenitsyns och Vasilj Grossmans böcker är Nora Ikstenas Modersmjölken en av de mest gripande – och därför viktigaste.

Kvinnoperspektivet genomsyrar skildringen. Mamman är gynekolog, eller fertilitetsläkare, men förmår inte kvävd av diktaturen, mobilisera moderskänslor när dottern föds. ”Jag försvann hemifrån för att slippa amma mitt barn. Min mjölk var bitter, fylld av ovisshet, fylld av förintelse.”

Jag instämmer gärna i Kristina Sandbergs omdöme: Nora Ikstanas bok Modersmjölken är en mästerlig roman. Det är en roman om det förtryck som kan kväva människor, som deformerar individer och kan leda till självförakt och uppgivenhet. Men det är också en bok som visar hur individer kan mobilisera motståndskraft, stridsvilja, oegennytta och framtidstro mot alla odds.

Modersmjölken är också en bok om kärlek. Jag vet mig inte ha läst en skildring lika intensiv av en dotters tålmodiga kärlek till sin mor som den jag upplever mig ha tagit del av i Nora Ikstanas verk. Här ställs frågan om individuell frihet å den ena sidan och ömsesidig kärlek å den andra. Vad krävs för att vi ska orka älska de som står oss närmast? Kan vi förstå dem som inte orkar?

Boken Modersmjölken har publicerats på många, tiotals, språk innan den nu utges på svenska. Juris Kronbergs som översatt boken är värd en kunglig medalj i Sverige. Nu finns den att köpa via Bokförlaget Tranan. https://tranan.nu/bocker/modersmjolken/

Antalet bokrecensioner, ett allt mera sällsynt inslag i svenska medier, är fåtaligt. Enligt min mening borde Nora Ikstanas bok Modersmjölken få stor uppmärksamhet.

Detta försvåras av COVID-19. Ett planerat besök av Nora Ikstana har tills vidare uteblivit. Hon har varit här förut. Enligt en uppgift skrev Nora Ikstana en icke obetydlig del av texten i Modersmjölken i Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby. Ikstana är mycket välkommen tillbaka. Och jag hoppas att hennes bok, Modersmjölken, ska få många, många läsare, också, i Sverige.

Anders Ljunggren

Mitt möte med ett lettiskt författarskap: Inga Ābeles

När jag öppnade Inga Ābeles roman Vidjemunken (Ariel förlag, översättning Juris Kronbergs) visste jag egentligen inget om Lettgallen. Om Ābeles författarskap visste jag ingenting – Lettgallen som begrepp hade jag ändå stött på och jag hade en aning om att det låg i det som är dagens sydöstra Lettland.

I Vidjemunken gestaltas ett historisk skede från 1860-talet till mitten av 1920-talet. Den röda tråden utgörs av den politiska aktivisten Francis Sebalds livsöde. Det är det agrara Lettgallens utveckling, från att vara en avlägsen, liten provins i det ryska imperiet i samband med livegenskapens avskaffande till Lettlands självständighet och stapplande steg som ofullgången demokrati, som dröjer sig kvar hos mig efter läsningen. I berättelsens början tillhör Lettgallen Vitebsk guvernement, ett område som sträcker sig in i dagens Vitryssland samt delar av Pskov- och Smolenskregionerna i dagens Ryssland förutom det Lettgallen, som idag är en del av Europeiska Unionen genom sin tillhörighet till Lettland.

Berättelsens huvudperson Francis Sebold har en verklig förebild i prästen och den politiska nationsbyggaren Francis Trasuns (1864-1926). Han var förkämpe för det lettgalliska språket, en erkänd historisk variant av det lettiska språket, och provinsens kultur. Som sådan blev han dumaledamot 1906 i kölvattnet av den revolutionära folkresningen i Ryssland 1905.

Trasun hade då som professor vid St Petersburgs teologiska seminarium från 1902 kunnat mobilisera lettgalliska intellektuella till stöd för sin hembygds språk och kultur. Det skedde under täckmanteln ”Lettiska musikaliska föreningen” vid samma tidpunkt som estlandssvenskarna samlades under täckmanteln ”Svenska odlingens vänner” för att värna om sitt språk och sin kultur.

Att Lettgallens språk- och kulturkamp hade förkämpar i St Petersburg har paralleller i Köpenhamns roll för nationellt uppvaknande i Norge och på Island liksom Stockholms roll i JV Snellmans skriftställande för den tidiga finsknationella rörelsen.

Lettgallen, på lettiska Latgale, har till skillnad från Riga, Livland och Kurland ingen historisk samhörighet med det svenska Östersjöväldet. Influenserna i Lettgallen från Ryssland och Vitryssland är större och de främsta forna kulturinfluenserna, bland annat via den katolska kyrkan, finns kanske genom tillhörighet till det polsk-litauiska kungadömet under flera sekel. Geografiskt ligger Vilnius närmare Lettgallens största stad, Daugavpils, än vad Riga gör. Stockholm ligger långt borta jämfört med Pskov, Minsk och Vitebsk.

Francis Trasun spelade enligt den ganska ytliga kunskap om historien som jag nu kunnat inhämta en betydande roll för att Lettgallen skulle delta i statsbildningen Lettland när det ryska imperiet föll samman åren 1917-1920. Svårt plågad av första världskriget härjningar förenades Lettgallen med Livland, Kurland och Semgallen i ett Lettland som i hög grad har kommit att domineras av huvudstaden Riga.

Det är i Riga som inte bara den litterära gestalten Francis Sebold utan också hans förebild i historien Francis Trasun dör 1926.

Genom Inga Ābeles författarskap ges ett viktigt skede i Lettlands historia liv. Den litterära gestalten Francis Sebold porträtteras ömsint. Sitt bidrag till historien till trots framstår han inte som en modig hjälte. Stursk, lidelsefull och principfast, javisst, men också som en smula tafatt och vacklande. Han har bidragit till sitt folks frigörelse, främjat dess språk och kultur samt säkrat dess politiska tillhörighet i en enhet dagens letter är glad för. Men Francis Sebold dör ensam, utstött och exkommunicerad ur den katolska kyrka han tjänat hängivet.

Sebold skildras som kyrkoman och politisk aktivist. Men i Ābeles text blir han så mycket mera, en sårbar och lidelsefylld man där relationerna till i synnerhet tre kvinnor bär berättelsen framåt. Det gäller ungdomsförälskelsen Zuzanne Brunova och de starka kvinnogestalterna Maria och Terese. Även de två senare har historiska förebilder.

Boken Vidjemunken är en roman med både poesi och dramatik. I den skildras ett politiskt skeende som torde vara okänt för flera än mig i Sverige. Författaren använder och omformar ett historiskt stoff. Anspråken på sanningsenlighet kan jag inte bedöma med säkerhet men i denna blogg har jag ändå gjort ett försök.

Men boken är så mycket mera än en roman med historisk bakgrund. Det är en gripande skildring av människors liv, deras framsteg och tillkortakommanden. En och annan metafor har jag svårt för. Men texten har lyster och berättelsen förs framåt på sätt som fångar mig. Jag vill gärna läsa mera av Inga Ābele.

Anders Ljunggren