Glädjande Natobeslut men vi ska inte styras av önsketänkande

Idag känner jag glädje men också ödmjukhet inför en framtid som är osäker och i liten utsträckning förutsebar. Jag tänker naturligtvis på besluten i Finland och Sverige att till Nato lämna in ansökan om medlemskap.

Själv har jag i mera än 50 (!) år deltagit i och efter fattig förmåga försökt bidra till att utveckla relationerna mellan republiken i öst och mitt eget land i väst. Många hundra samtal inte minst om Sveriges och Finlands säkerhet har jag deltagit i – några med presidenter, utrikes- och statsministrar men ännu flera med diplomater, bönder, akademiker och många andra, såväl unga som gamla, kvinnor som män, ”stadin kundin” likväl som med glesbygdsbor vid ryska gränsen.

Med tiden har allt flera förstått att våra länder skulle kunna inträda i Nato. På 1970-talet och större delen av 1980-talet var det dock få som tänkte tanken om Natomedlemskap och de få som gjorde det hade många reservationer. Först krävdes drastiska förändringar.

Stödet för alliansfriheten var bergfast. Jag var i årtionden aktiv i centerpartiet. Jag blir irriterad när det sägs att alliansfriheten främst skulle vara knuten till en socialdemokratisk identitet. Länge var den knuten mera till Kungahusen. Och i den tid jag kan överblicka kan jag med bestämdhet hävda att Gunnar Hedlund, med sin nära relation till Östen Undén, var lika ivrig anhängare av alliansfriheten som någonsin Tage Erlander.

Thorbjörn Fälldin och Olof Palme var under många år, i stort hela den tid de var partiledare, konkurrenter om posten som regeringschef. De var rivaler men när det gäller säkerhetspolitiken, och värnet om alliansfrihet syftande till neutralitet i krig, stod de nära varandra.

Olof Johansson var som partiledare lika bestämd när det gäller att hålla fast vid alliansfriheten som socialdemokratin under Ingvar Carlsson och Göran Persson.

Alliansfriheten är alls inte knuten endast till socialdemokratin. Det är snarare så att det är en svensk identitet under lång tid. Stundom har makthavarna agerat så att substansen i alliansfriheten har kunnat sättas i fråga, såväl under 1800-talets krig efter 1812 i vårt närområde som under 1900-talets båda världskrig. Men i närmare 200 år var politiken brett förankrat i politik och samhälle. Den har verkligen tjänat oss väl.

Nu är alliansfriheten i Sverige och Finland, där den har en kortare och annorlunda hävd, historia. Jag har själv bestämt mig för att förorda Natomedlemskap sedan flera år tillbaka – förutsatt att det skulle ske tillsammans med Finland och ha brett stöd såväl i befolkningen som i Sveriges riksdag. Först nu har detta uppnåtts. Det gör mig glad. De som vi vid krig, som vi vill undvika, vill försvara oss tillsammans med bör vi också ha möjlighet att på jämställd fot vara delaktiga i planeringen och beslutsfattande med.

Nu finns förutsättningarna för medlemskap. Finland gick först och banade väg också för Sverige. Det var som det skulle. Ett svenskt medlemskap utan Finland skulle inte ha förbättrat vår säkerhet. Och jag dristar mig till påståendet att det var bra för självkänslan och för enigheten i Finland att statsledningen visade att det helt och hållet var Finlands eget beslut.

Det kan sägas att Sveriges agerande nu i stor utsträckning berodde på Finlands. Det är inget att skämmas för. Att Sverige inte inträdde i Nato berodde från början och länge inte minst på insikten att Finlands möjlighet att hävda sin självständighet var ett svenskt säkerhetsintresse. Situationen i Helsingfors 1947-1948 var knappast bättre än den i Prag. Att Finland lyckades hävda sin demokrati är självklart först och främst ett resultat av finländsk, kallblodig klokhet. Men Sveriges agerande då och följande årtionden var inte betydelselös för Finlands sak.

Det är bra, inte minst för den gemensamma säkerheten i vår region, att Sverige och Finland tillsammans inträder i Nato. Det retar säkert en del när jag påstår att det bara är bra för den svenska självkänslan att det beslut som nu tagits inte bara är bra för Sveriges egenintresse utan också för vår omvärld, och särskilt då Finland och Baltikum.

Glädje är dock en känsla som behöver behärskas av ödmjukhet och intellektuell kyla. Utmaningarna när det gäller att hävda fred och frihet är många. Vår förmåga att uppträda med trovärdighet för att försvara fred och frihet som allierade ställer inte mindre krav på politik och diplomati än vår alliansfria epok gjort.

Jag känner stolthet över hur ansvariga politiker, i regering och flertalet också av dem som befinner sig i opposition, har handlat under de senaste månaderna. Det gäller också diplomater och andra medarbetare i regeringskanslierna, i Finland även i presidentkansliet. Ni har åstadkommit ett resultat som imponerar!

Men det vi upplevt är bara början. Nato är liksom andra politiska konstruktioner inte ett monument som är opåverkat av tiden och omvärlden. Som den förra brittiska premiärministern Harold Macmillan svarade när han fick frågan om vad som styr politiken: Händelser, händelser, händelser …

Att så gott som möjligt vara förberedda på händelser som vi kan ana oss till, och än mera helt oförutsebara händelser, blir allt viktigare för de som har ansvar för säkerhetspolitiken. Här har nog Sverige en del att lära inte minst av Finland vad gäller förmågan att förstå när det brådskar att fatta beslut. Sverige ställs inför krav att snabbt leverera besked om ståndpunkter i alliansen.

Sådana krav har funnits också tidigare. Minns Fälldins besked till ÖB, ”Håll gränsen!”, när han ensam i en telefonkiosk i Sveriges riksdag delgavs underrättelser om att sovjetiska fartyg skulle vara på väg mot den strandade U-båt 137 som svensk militär kontrollerade i Blekinge skärgård.

Motsvarande händelser med konsekvenser för svensk säkerhet kan nu inträffa i ett betydligt större sammanhang. Resurserna för diplomati och underrättelsetjänst behöver bli större.

Sverige ska vara en aktiv och god medlem. Bara genom att agera så kan Natomedlemskapet förstärka vår säkerhet. Vi ska vara medvetna om att vi går in i en organisation där alla stater har ambitioner att utnyttja medlemskapet för att stärka sin nationella säkerhet. De enskilda staternas säkerhet är också alliansens säkerhet i en organisation som arbetar enligt parollen ”en för alla, alla för en”.

Sverige, Finland och Nato får inte bara styras av händelser. Som små eller medelstora länder i Nato är det viktigt att prioritera. Vad vill Sverige och Finland i, och för, Nato?

Först och främst gäller det att ha en försvarsförmåga som kan hävda det egna territoriet. De som menar att den svenska försvarsbudgeten kan vara mindre på grund av Natoanslutningen har fel. Vi ska inom alliansen vara en leverantör av säkerhet. Inte se oss som en konsument.

Jag tycker illa om talet om säkerhetsgarantier. I krig finns inga garantier. När krig hotar eller inträffar är det klokast att utgå från att alla stater även inom en allians handlar enligt sitt upplevda nationella egenintresse. Vad vi kan medverka till är att det upplevda egenintresset i alla medlemsstater så långt möjligt ska sammanfalla med Sveriges intresse såsom vi själva uppfattar detta.

Det nordiska samarbetet kan fördjupas inom ramen för de fem staternas Natomedlemskap. Förhoppningsvis ges tydliga politiska signaler från regeringsnivå om att detta är ambitionen i alla länder. Magdalena Andersson och Sauli Niinistö har pekat i rätt riktning. Processen kan inspireras av vad som redan skett i samarbetet mellan Sverige och Finland. Flera gemensamma stridsenheter bör komma till stånd.

Sverige och Finland bör medverka till att det europeiska benet i Nato förstärks. Vid sidan av en fördjupning av det redan befintliga nordisk-baltiska samarbetet via NORDEFCO mm är Tysklands framtida roll av särskilt intresse. Inom en tioårsperiod kan Tyskland ha Europas starkaste konventionella militär, med en försvarsbudget som är större än Rysslands, om beslutet att satsa två procent av BNP till försvaret ligger fast. Alldeles oberoende av om Trump blir president 2024 så behöver Europa vara berett att klara sitt försvar utan att räkna med helhjärtat engagemang från USA:s sida.

Under kalla kriget var det USA som tog huvudansvar för den transatlantiska länkens hållfasthet. Inte sällan kan man påstå att USA var den bästa européen. När sammanhållningen brast kunde vi länge räkna med att USA bidrog till att stater i västra Europa enades. Den största Natostatens huvudfokus ligger däremot nu och framöver i Stilla oceanen. Men vi bör göra vad vi kan för att den transatlantiska länken består även om vi bör göra oss mera oberoende av den för Europas försvar.

En viktig fråga, kanske den viktigaste, är hur vi ska kunna förena den ökade avskräckning som Natomedlemskapet innebär med en strävan till låg rustningsnivå och avspänning i Östersjöregionen. Talen om att vi allierar oss för att stärka vårt eget försvar men inte för att Ryssland ska uppleva oss som hot behöver följas av politiska handlingar. Det norsk-ryska samarbetet i Barentsregionen är förebildligt.

Geografin ändras inte. Ryssland förblir vår granne. Kremls agerande har tills vidare omöjliggjort det mellanfolkliga och politiska samarbete som ligger i vårt intresse. Vi ska nu och uthålligt ge allt stöd till Ukrainas självförsvar. Vi kan inte acceptera att Ryssland lyckas i ansträngningarna att rasera den säkerhetsordning som utesluter militärt våld för att ändra gränser. Alla stater ska ha rätt till självbestämmande.

Men även när vi rustar oss för att möta angrepp ska vi visa att vi är beredda att utveckla och stärka relationerna med Ryssland så snart vår granne i öst visar att vi kan lita på att den politik som ledde fram till det oacceptabla kriget i Ukraina valts bort. Vi ska vara förberedda på att det kan ta lång tid. Vi kan inte styras av önsketänkande och får inte hysa illusioner. Men vi måste handla med insikt om att Ryssland förblir vår granne.

Anders Ljunggren

NORDEN, SÄKERHETEN OCH FRAMTIDEN



År 2022 har inletts genom krig i Europa. Rysslands angrepp på Ukraina är ett angrepp också på den globala rättsordning som skapades genom Förenta Nationerna efter det andra världskriget och den europeiska säkerhetsordning som steg för steg växt fram efter Helsingforsavtalet 1975.

Grundvalen för säkerheten, inte bara i Norden och Europa utan i världen som helhet, har utsatts för ett dödligt hot genom Putinstyrets aggressioner. När detta skrivs vet ingen hur den otäcka krigföringen slutar. Ukrainas försvarsstyrkor och befolkning bjuder modigt hårt motstånd. Av allt att döma hårdare motstånd än Putin räknat med.

Krigsherrar brukar ofta lova att den militära insatsen ska vara begränsad och kort. Kremlregimen vill inte använda ordet krig, men det är krig som den medvetet planlagt och med största säkerhet blir det omfattande strider och motstånd mot ockupationsmakten under lång tid.

Samtliga nordiska länder har under krigets upptakt och det krigsskede som denne krönikör kan överblicka samverkat i en politik med EU och Nato som sammanhållande. Det är knappast överdrivet att påstå att redan när Ukrainakrisens första fas ägde rum, år 2014, så hade en stor samsyn om säkerhetspolitik, och därtill ett stegvis ökat försvarspolitiskt samarbete, etablerats
mellan de nordiska länderna.

Nordiska försvarssamarbetets (NORDEFCO:s) syfte är att stärka de deltagande nationernas nationella försvar, utforska gemensamma synergier och underlätta effektiva gemensamma lösningar. När samarbetsavtalet undertecknades i Helsingfors 2009 innebar det att olika initiativ för nordiskt försvarssamarbete tagna från 1990-talet och framåt samlades under ett paraply.

Samarbetet har vuxit och NORDEFCO:s verksamhet bedrivs idag på både militär och politisk nivå. Det omfattar exempelvis samarbete kring utbildning och övning, logistik, internationella insatser och materiel. Inom ramen för programmet Cross Border Training övar flygvapnen i Finland, Norge och Sverige praktiskt taget varje vecka, år efter år. I en av världens största och mest avancerade flygövningar, Arctic Challenge Exercise, utgör nordiskt samarbete kärnan i en verksamhet som också involverar USA Denna övning, som omfattar mer än 100 stridsflygplan från tiotalet länder, genomförs vartannat år, ifjol med Sverige som huvudansvarig och när den
genomförs 2023 sker det för sjätte gången.

I november 2021 möttes de nordiska försvarsministrarna och bland annat överlade de om hur länderna kan förbättra förutsättningarna för att samarbeta på alla konfliktnivåer. Den 21 december gjorde försvarsministrarna bland annat följande deklaration: ”De nordiska länderna fortsätter sitt fasta stöd till Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och rätt att bestämma sin egen utrikes- och säkerhetspolitiska kurs utan inblandning utifrån. Vi förkastar föreställningen om inflytandesfärer i Europa.”

En månad senare möttes försvarsministrarna åter, nu inom ramen för NORDEFCO:s mekanism för kriskonsultationer, en mekanism som etablerades 2019. Ministrarna förklarade att de övervakar säkerhetsläget i Ukraina noga. De förklarade sig vara överens om allvaret i situationen och behovet av att söka en diplomatisk lösning. Ministrarna uppmanade Ryssland att de-eskalera genom att stoppa och upphöra med sin pågående militära uppbyggnad i regionen och gå i dialog.

Det är en närmast ofattbar, hisnande stor skillnad på det nordiska försvarssamarbetet nu och det som ägde rum under det kalla kriget. Då möttes försvarsministrarna i Norden som mest till gemensamma möten någon enstaka gång per år. Idag sker mötena i detta sammanhang med en helt annan frekvens och med en helt annan substans.

Det omfattande samarbete som finns i Norden idag när det gäller försvars- och säkerhetspolitik har växt fram under tre årtionden – sedan järnridåns fall och Sovjetunionens sammanbrott. Med tanke på dess djup och bredd har den uppmärksammats förvånansvärt lite i media.

Det kvarstår ännu en avgörande skillnad: Danmark, Norge och Island tillhör NATO. Finland och Sverige är militärt alliansfria men de är idag integrerade i ett nära samarbete som prioriterade partners. Såväl Finland som Sverige har idag en interoperalitet med Natostyrkor på en nivå som inte alla stater med medlemskap matchar. När det Putinstyrda ryska militärmaskineriet övergick till storskalig krigföring från det lågintensiva krig de fört sedan 2014 i östra Ukraina efter den
illegala annekteringen av Krim, och Nato kallade till toppmöte i februari 2022 fanns Finlands och Sveriges statsministrar på Natos inbjudningslista.

När denna krönika skrivs i måndadsskriftet mars-april pågår en utvärdering i många länder av det Kremlstyrda kriget mot Ukraina, med dess uppenbara brott mot grunderna för tidigare existerande säkerhetsordning. I Finland och Sverige sker det med öppenhet för ett medlemskap i NATO. Samtal sker inom länderna och samråd pågår mellan länderna på ömse sidor av Ålands hav.

Om det leder till samagerande och samtidighet i utvecklingen av Sveriges och Finlands relation till NATO och andra gränsöverskridande säkerhetsrelationer är oklart i skrivande stund. Men situationen för fred och säkerhet i Europa är helt förändrad.

Det nordiska samarbetet på försvarsområdet sker i många former: allnordiskt, bilateralt, trilateralt och i flera initiativ med deltagande också av stater utanför Norden. Ett exempel är Joint Expeditionary Force (JEF) som leds av Storbritannien och där förutom de fem nordiska och de tre baltiska staterna även Nederländerna deltar.

De nordiska staterna har alla bilaterala avtal med USA. Dessa avtal finns sedan årtionden tillbaka i Islands, Danmarks och Norges fall inom ramen för Nato och de förpliktelser som allianstillhörigheten medför. I samtliga fall handlar det å ena sidan om avskräckning och å andra sidan om ”beroligelse”. Det senare norska ordet saknar en bra svensk motsvarighet men betecknar åtgärder som syftar till att bidra till fredliga och förtroendefulla relationer med
antagonisten i närområdet – det vill säga Ryssland.


I början av februari redogjorde Norges försvarsminister Odd Roger Enoksen för det tilläggsavtal som Norge nu ingått med USA i syfte att reglera hur Norges möjligheter att ta emot militärt stöd från USA:s sida ska förbättras. Det kan bidra till avskräckning. Enoksen framförde samtidigt: ”For det første er avtalen klar på at all amerikansk militær aktivitet skal respektere norsk suverenitet,
norske lover og folkerettslige forpliktelser. For det andre fastslår avtalen at den ikke endrer norsk basepolitikk eller norske begrensninger på lagring av visse våpentyper på norsk territorium (atomvåpen, landminer og klasevåpen mv). For det tredje pålegger avtalen USA å konsultere Norge om bruken av de omforente områdene”. Dessa åtgärder bidrar enligt min mening till ”beroligelse”.

Även i Danmark är det aktuellt med ett förnyat ramavtal med USA för att befästa den viktigaste relationen för Danmark när det gäller försvars- och säkerhetspolitik. Det finns anledning att tro att också detta avtal kommer att vila på de två grundpelarna avskräckning och ”beroligelse”, bland annat innebärande ”at Danmark forbliver atomvåben-fri zone” som ordföranden i Det
Utrikespolitiska Nævn, Martin Lidegaard, nyligen skrev i en artikel i Altinget. Det samma gäller Islands avtal med USA om nyttjande av Keflaviksbasen mm.

Företrädare för alla nordiska stater har varit tydliga med att alla stater, Finland och Sverige lika självklart som Natostater och Ukraina, har rätt att själv råda över hur deras säkerhet organiseras, med eller utan allianstillhörighet. Och enligt min mening är det rimligt att hävda att alla de fem nordiska staternas säkerhetspolitik har två grundpelare: avskräckning och ”beroligelse”
och detta gäller både stater med allianstillhörighet och de som ännu är militärt alliansfria.

Sedan Finland vid Sovjetunionens upplösning frigjort sig från den Vänskaps- och biståndspakt som ingicks med Sovjetunionen efter andra världskriget för att möjliggöra fred och självbestämmande har landet deklarerat att man har en Nato-option. Företrädare för Finland, inte minst president Sauli Niinistö, har med stor tydlighet framhållit Nato-optionen som ståndpunkt i säkerhetspolitiken sedan hotet om Rysslands krigsföring i Ukraina blev aktuellt.

I Sverige förs en livligare diskussion om Natomedlemskap än tidigare. I
såväl Finland som Sverige finns också en utbredd uppfattning att de båda
länderna bör eftersträva ett gemensamt inträde i alliansen när förutsättningar
bedöms föreligga.

Det kan inte uteslutas att Finlands och Sveriges säkerhetspolitiska doktriner kan förändras när en rekonstruktion av den säkerhetspolitiska arkitekturen i Europa förhoppningsvis kommer till stånd. Denna rekonstruktion berör alla länder. Det mest sannolika är att de nordiska länderna kommer att agera med stor samsyn i en sådan process – precis som samsynen under Rysslands pågående aggressioner varit påtaglig.

Att nordiska, Nato- och EU-länder i Europa kommer att anse det vara viktigt att vidmakthålla en stark transatlantisk länk är mycket sannolikt. Att detta kommer att kräva ökad vaksamhet och ökat ansvarstagande på denna sida av Atlanten blir allt flera medvetna om. Nästa presidentval i USA kan få stor betydelse för Nordens säkerhet.

För små eller mellanstora länder som de nordiska är förtroendet för och förmågan att upprätthålla den internationella rättsordningen av stor vikt. Vitala inslag i en sådan rättsordning är alla staters rätt till okränkbara gränser, nationell ensamrätt när det gäller att bestämma över organisationen av det egna landets säkerhet och förbudet att bruka våld för att påtvinga en annan stat en ordning de inte frivilligt valt.

Vi lever med tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildts ord i ”den stora farans tid”. Efterkrigstiden är nu definitivt ett föråldrat begrepp. Det är inte heller skedet efter kalla kriget, med Parisstadgan och Budapestmemorandumet i vilket Ryssland och USA lovade Ukraina att försvara landets integritet som vi längre kan tro oss leva i.

Det är mera uppenbart än någonsin sedan andra världskriget att fred och frihet för medborgare i Norden och dess närområden inte kan ses som något för all tid givet. Det är samtidigt bra att veta att samsynen om hur säkerheten ska tryggas för länderna som ingår i Norden utan överord är större än någonsin. Det försvarspolitiska samarbetet i Norden har aldrig varit mera omfattande. Det är trots allt tryggt att veta i det långvariga arbete för att skapa en bättre fungerande säkerhetsordning som nu måste inledas. Det gäller inte bara Nordens framtid. Det gäller mänsklighetens.
Anders Ljunggren

Nato: Att äntra en liggande tiger och att vara där i full fart framåt

Nu är det klappat. Inom några veckor lär det bli helt klart att Finland ansöker om medlemskap i Nato. Allt annat är en sensation. Och det blir en stor överraskning om inte pågående samråd leder till att Sverige snart därefter söker om medlemskap. I så fall kan staterna inträda i alliansen samtidigt. Så bör det bli.

Som jag skrev i ett inlägg den 9 mars får Finland gärna gå före Sverige genom att deklarera sin vilja att bli medlem i Nato. Ett svenskt medlemskap utan Finland skulle inte vara stabiliserande. Natomedlemskap för både Sverige och Finland blir däremot stabiliserande för säkerheten i Östersjöregionen.

Den redogörelse om landets säkerhet, som nu lämnats till Finlands riksdag lär om några få veckor följas av ett brett förankrat ställningstagande för Finlands Natomedlemskap. Redogörelsen kan knappast tolkas på annat sätt än att medlemskap i Nato är republikens svar på Putins deklaration att vräka den rättsordning åt sidan, som ger även små stater rätt att välja organisationen av sin säkerhet. Putins krav på att upprätta en intressesfär, i praktiken ett utvidgat imperium där mindre stater runt Ryssland skulle underordnas Moskvas diktat, har följts av en vedervärdig invasion, ett krig med uppenbara krigsbrott, i Ukraina.

Finlands utrikespolitiska agerande förtjänar respekt. Jag tillhör dem som beundrat vår östliga grannes förmåga att hävda sitt oberoende sedan den tid när Paasikivi-Kekkonenlinjen var ledstjärna för republikens agerande. När Thorbjörn Fälldin nominerade Finlands president Urho K Kekkonen till Nobels fredspris ansåg jag det vara ett välmotiverat förslag.  Det gör jag också nu.

Situationen är helt annan nu än den som gällde 1975. Putins politik idag sker i strid med Helsingforsavtalet, som Finland under Kekkonens ledning så skickligt medverkade till, och den är också i konflikt med FN-stadgan, med 1990 års Parisstadga och Budapestuppgörelsen 1994. I den senare lovade Ryssland, tillsammans med USA och Storbritannien, att inte ”hota med eller använda våld mot Ukrainas territoriella eller politiska självständighet” i utbyte mot att Ukraina överlämnade kärnvapnen på sitt territorium till Ryssland.

Putins deklarerade politik, med krav på en ny säkerhets- och världsordning, i kombination med skändlig, medvetet planerad och lögnaktigt motiverad krigföring, kräver resoluta svar. Det måste ske genom effektivt stöd till Ukrainas försvar av sin frihet och Europas rättsordning. I Finlands fall sker det inom kort med stor säkerhet också genom ansökan om medlemskap i Nato. Den bör följas av svensk ansökan, av nära samråd och samarbete med Finland under förhandlingarna om medlemskap och nära samarbete i Nato.

Men Natofrågan handlar inte bara om ja eller nej till medlemskap. Den handlar om hur vi ska agera med anledning av de förväntningar vi själva har och till följd av de förväntningar som andra har med anledning av vårt inträde i alliansen. De senare finns både inom och utanför alliansen.

Vi vill själva bli, och det förväntas av oss att vi ska vara, en god medlem. På den politiska nivån handlar det primärt om att verka för en sådan sammanhållning i alliansen att de ömsesidiga förpliktelserna om ett gemensamt försvar är trovärdiga. Jimmie Åkessons uttalande om att Sveriges förpliktelser inte skulle gälla alla medlemmar är inte förenligt med alliansens principer.

Även inom alliansen har vi ett intresse av att verka för avspänning och låg rustningsnivå i vår del av världen. Vi går in i Nato inte för att lättare kunna föra krig utan för att öka möjligheterna att upprätthålla fred. Med Sverige och Finland som medlemmar blir Nato ännu tydligare en försvars- och fredsorganisation. Vårt intresse av att bidra till politik för gemensam säkerhet för alla stater i Europa förblir starkt.

Vi vill öka avskräckningen för att hindra angrepp mot vårt lands territorium och vårt politiska oberoende men vi vill inte att stater i vårt grannskap som en följd av detta upplever ett faktiskt ökat hot mot sin säkerhet. Norges och Danmarks begränsningar när det gäller kärnvapen, klusterbomber, förhandslagring av vapen och lokalisering av vissa vapensystem är tydliga förebilder i den diskussion som nu förs i Finland. Så bör vi också agera i Sverige. Det är svensk lag som gäller i Sverige även när vi allierar oss med andra och det finns inget i Natostadgan som tvingar oss att agera mot vår vilja. Ingen ska för den skull behöva tvivla på vår vilja att vara solidariska inom regelverkets ram.

Även som medlem i alliansen måste Sverige vara rustat så att vi kan försvara oss själva. Anspråken på vår egen försvarsförmåga minskar inte – de snarare ökar. Därtill behöver vi rusta för att i än större utsträckning försvara oss och alliansen tillsammans med andra. Vi ska delta i planering och övningar inte bara för att försvara oss själva utan också för att hävda alliansen främst i vår del av världen, det vill säga Östersjöregionen. Här torde våra egna och övriga alliansmedlemmars intressen i stort sett sammanfalla.

Det är viktigt att värna om alliansens sammanhållning; principen om en för alla, alla för en behöver upprätthållas. För att tala klarspråk: Sverige kan inte ansvara för alliansens förpliktelser när det gäller Baltikum. Vi ska ta vår del av ansvaret men lockrop av typen att Sverige som land bör ta på sig en ledarroll i regionen bör avvisas. På den här punkten har Natoländerna i Östersjöregionen ett gemensamt intresse.

Tidiga Natoanhängare har ibland påpekat att Sverige inte kan ta ansvar för Finlands försvar. Det har ju inte heller Finland begärt och de är lika medvetna som vi om våra möjligheter. Det gäller också när vi blir Natomedlemmar. Sverige kan däremot, som vi verkat för under senare år, förbereda oss för att delta i försvarskrig också i Finland. Det görs då inte på grund av altruism, hur högt en sådan hållning än hålls, utan på grund av vår insikt i att Sveriges säkerhet bäst försvaras tillsammans med Finland. Motsvarande gäller också i förhållande till Estland, Lettland och Litauen. Alliansanslutning gör att vi har andra och större möjligheter än vad vi har som alliansfria.

När krig trots allt hotar eller bryter ut kan stater, allierade eller alliansfria, antas agera i enlighet med sitt upplevda egenintresse. Det gäller i vart fall stater som inte styrs av en envåldshärskare med dynastisk eller messiansk benägenhet.

Det vi kan påverka är hur egenintresset upplevs. Det är i synnerhet viktigt när det gäller det fåtal stater som påtagligt kan bidra till militärt försvar i vår del av världen. Utöver staterna i regionen gäller det överlägset främst USA men också Storbritannien.

Storbritannien har militära resurser och ett starkt intresse av stabil säkerhet i det nordiskt-baltiska området på grund av sitt eget geopolitiska läge. När det gäller USA kan statens helt avgörande betydelse för alliansens försvar antas bestå så länge som tillräckligt många med inflytelse på landets agerande anser att det ligger i USA:s upplevda egenintresse att hävda alliansens okränkbarhet. Tyskland med sin nuvarande stabila demokrati och med utlovad förstärkning av sitt försvar kan bli en påtagligt viktigare säkerhetspolitisk aktör. Men det lär dröja ett tiotal år innan vi vet hur det blir med den saken.

Vi kan inte bara inskränka oss till att som Natomedlem bemöta nu existerande förväntningar. Vi måste utgå från att kunna hantera det som vi inte vill förvänta oss. Om Trump, eller någon av hans beklagligtvis många gelikar, vinner presidentvalet kan det leda till mycket förändrade villkor för alliansen redan 2024. Även en valvinst för Le Pen eller hennes motsvarighet i närtid skulle förändra villkoren drastiskt. Vår säkerhet skulle påverkas påtagligt oavsett vi är allierade eller alliansfria. Våra möjligheter att hävda vår säkerhet och vårt oberoende blir likväl annorlunda som Natomedlemmar än den tillvaro Sverige haft under mera än 200 år. Att förneka detta är önsketänkande.

Apropå en helt annan form för allians sa centerledaren Gunnar Hedlund ”att det är en sak att sätta sig på en tiger som ligger still och en helt annan sak att förhålla sig till tigern när den rusar med full fart framåt”.

Det Nato som existerade för trettio år sedan är ett helt annat Nato än det som finns idag. Efter den 24 februari i år har Nato visat såväl besinning som styrka. Tack vare detta finns det ett opinionsklimat som gör att Putins krigsmål och krigföring nu kan få adekvata svar inte bara i form av stöd till Ukrainas kamp för sin och Europas framtid utan också för medlemskap i Nato i Finland, och som jag tror, Sverige.

Framtiden är osäker. Hur läget är årtionden framåt vet ingen. Det gäller oavsett Natoanslutning eller inte. Så som situationen nu är behöver små och medelstora stater i Europa sluta sig samman för att upprätthålla en ordning där användning av våld inte accepteras för att ändra gränser eller påtvinga en annan stat en politik mot deras vilja. Putins krig och krigsmål måste bemötas med största sammanhållning inom Nato och EU.

Det kommer inte att bli lätt. Sverige behöver öka insatserna för att verka för ett sammanhållet EU och som medlem i Nato verka för att det europeiska benet i Nato förstärks samtidigt som den transatlantiska länken ges ökat stöd från europeisk sida.

Vi ska räkna med skakig färd framåt. Tigern lär röra sig i olika hastigheter och det är bäst att räkna med att den också kan röra sig åt olika håll. Vi behöver en politik inte  bara för inträde i Nato utan också en politik för vårt agerande i Nato och för Natos framtid.

Anders Ljunggren

Låt oss på allvar diskutera det svenska medlemskapet i Nato

Ska Sverige vara medlem i Nato eller inte? Det är en fråga som de senaste dagarna många tycks anse vara viktigare än frågan om hur Sverige bäst kan bidra till Ukrainas kamp för att försvara sin självständighet, och därmed den internationella rätten. Det är djupt olyckligt.

Mitt konstaterande innebär inte att frågan om svenskt medlemskap i Nato är oviktig. Alls inte. Jag är själv en kalla krigare. Under 1970-talet deltog jag i Folk och Försvars årliga konferenser oftare än de flesta. Jag var övertygad om att den svenska säkerhetspolitiska doktrinen var riktig – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Det var en annan tid. Doktrinen MAD, ”ömsesidig garanterad förstörelse” (Mutual assured destruction), upplevdes som ett paraply som skyddade oss mot krig i Europa och mot användning av kärnvapen. Järnridån delade vår kontinent, frihet på ena sidan och ofrihet på den andra. Två samhällssystem stod emot varandra. Väpnad fred rådde, öst var öst och väst var väst. Skulle krig bryta ut förväntades den primära konfliktytan finnas i ”Fulda gap” (Fulda bäckenet) i Tyskland där Warszawapaktens rustning stod front mot front med Natos.

Norden var ett område där dåtidens militärallianser hade relativt låg militär rustningsnivå, med undantag för Kolahalvön där Sovjetunionen från 1960-talet och framåt lokaliserade sin kanske viktigaste bas för kärnvapen. Sveriges militära alliansfrihet skulle dock ge oss en god chans att undvika krig. Den svenska rustningsnivån var hög både jämfört med andra världskrigets inledande skede och jämfört med vad som gäller idag. Vår politik lyckades. Det var då.

Idag är det helt annorlunda. Det finns ingen järnridå, ingen tydlig åtskillnad mellan två samhällssystem där den ena delen kan betraktas som öst och den andra som väst. Gränsen mellan diktatur och demokrati, mellan auktoritära stater och stater med liberal samhällsordning, har blivit otydligare. Krig, eller med våldsverkarnas ord ”militära specialoperationer”, har flera gånger ägt rum i Europa utan att MAD (Mutual assured destruction) blivit aktualiserad. Det begränsade kriget bedöms som möjligt, till och med begränsad användning av kärnvapen.

År 2014 besökte partiledaren Stefan Löfven Tallinn. Jag berättade då för honom att jag numera ansåg att svenskt Natomedlemskap var det bästa för Sverige. Några år senare utvecklade jag min hållning vid ett seminarium i Utrikespolitiska institutets regi i Stockholm.

Vi levde redan då i en annan värld – i allt väsentligt en bättre värld. Sverige hade mycket aktivt bidragit till att underlätta medlemskap i Nato för Estland, Lettland och Litauen. Stora delar av de mest användbara resurserna i svenska militära förråd förflyttades till de blivande Nato-medlemmarna på andra sidan Östersjön. Åtskilliga av de som har viktiga positioner för Baltikums försvar och säkerhet har utbildats i Sverige. Sovjetunionens sammanbrott innebar frihet för befolkningar i vår närhet, det förbättrade påtagligt förutsättningarna för Sveriges säkerhet men det förändrade också förutsättningarna för att upprätthålla fred och säkerhet i framtiden.

Redan år 2014 var det klart att en avgörande konfliktyta mellan å ena sidan Nato och å andra sidan ett allt mera rustat och våldsbenäget Ryssland fanns i Sveriges omedelbara närhet, i Östersjöregionen, långt närmare än ”Fulda gap”. Sverige hade också förändrat sin säkerhetspolitiska doktrin. Det skedde redan på 1990-talet. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt men från och med 2009 finns det brett samförstånd om en ny säkerhetspolitisk doktrin: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Min uppfattning, att ett Natomedlemskap ligger i linje med Sveriges säkerhetspolitiska intresse, grundas på flera omständigheter. Avser vi att försvara oss tillsammans med andra, att både ta emot och ge hjälp till andra inom EU och Norden, så är det rimligen en fördel att också fullt ut delta i planering, övningar och stabsarbete. Jag ansåg också, och det är en uppfattning som växt sig allt starkare under Trumptiden och hotet om dess återkomst, att Europa och då främst EU måste ta ansvar för sin egen säkerhet i väsentligt större utsträckning. Vill vi hävda den uppfattningen är det logiskt att delta i det samarbete som är viktigast för EU:s försvar, nämligen Nato. Det hindrar inte att Sveriges och Finlands, Magdalena Anderssons och Sanna Marins, brev till övriga EU-stater, om innebörden av EU:s solidaritetsförklaring är viktigt.

Nato är inte bara en militär allians. Det är också en politisk gemenskap. Vi bör vara med när alliansen fattar beslut eftersom Natos beslut har avgörande betydelse för Sveriges säkerhet. Idag är det alltså inte vid Fulda gap som ett allt mera aggressivt Ryssland har sin närmaste konfliktyta med Nato. Den finns snarare i Baltikum.

Men mitt stöd för en svensk ansökan om medlemskap i Nato är inte villkorslöst. En avgörande förutsättning är att det finns ett brett stöd för svenskt Natomedlemskap både i folkopinionen och i riksdagen. Idag finns inte vare sig det ena eller det andra. Och att åberopa enstaka opinionsundersökningar är irrelevant.


Natomedlemskap är ingen quick fix. Vi ska inte räkna med att medlemskap beviljas med vändande post. Nato är en mellanstatlig organisation och om nya medlemmar ska erhålla medlemskap krävs stöd från samtliga nuvarande medlemsstaters nationella parlament. Innan ansökan om medlemskap lämnas in bör förutsättningarna för att vinna stöd i alla medlemsstater grundligt utvärderas. Att tro att medlemskap beviljas i ett snabbspår under rådande omständigheter av alla medlemsstater i Nato, inte bara de nordeuropeiska, är inte realistiskt. Det förvånar inte om det finns Natomedlemmar som menar att Sverige ska gå igenom samma fleråriga prövningsprocess som stater som anslutit sig tidigare fått acceptera.

Sverige bör välja medlemskap förutsatt att Finland gör detsamma. Finland får gärna gå före Sverige. Men strävan bör vara att medlemskap vinns i en gemensam process. Självklart har alla stater rätt att fatta sitt beslut med utgångspunkt i sitt upplevda egenintresse. Allt bör göras för att skapa förtroende i Finland för att Sveriges agerande är förutsebart. Det ger bäst förutsättningar.

Sverige har också anledning att precisera hur avvägningen mellan avskräckning, som Natomedlemskapet syftar till, och ”beroligande” ska se ut. Ska vi i likhet med Norge och Danmark kräva att vårt land ges status som kärnvapenfritt, ska vi säga nej till varaktiga militära baser bemannade av personal från andra Natomedlemmar och ska villkoren för förhandslagring av vapen i Sverige preciseras?

Det är helt olämpligt att folkomrösta om medlemskap. Minns euro-omröstningen! Tanken att hela det säkerhetspolitiska etablissemanget, inkluderande en bred riksdagsmajoritet, skulle förorda alliansanslutning men mötas av ett nej i en folkomröstning utgör en varning. Ett sådant utfall efter en folkomröstning skulle allvarligt destabilisera Sveriges säkerhetspolitiska situation. Demokratisk legitimitet kan vinnas genom att ansökan lämnas in under en mandatperiod, därefter genomförs ett allmänt val och beslutet om att godkänna det avtal som framförhandlats om medlemskap fattas efter detta val.

Vi behöver ta frågan om medlemskap i Nato på fullt allvar. Det finns ingen quick fix. Vi behöver diskutera denna sak på allvar. Vi behöver skapa brett samförstånd. Att förespegla att medlemskap kan vinnas i ett hastverk när krig pågår i Sveriges närhet är faktiskt oansvarigt. Vi behöver en grundlig omvärdering av den säkerhetspolitiska situationen. Personligen stöder jag en svensk ansökan om Natomedlemskap när villkoren är uppfyllda. Målet måste vara att medlemskapet ska verka stabiliserande för säkerheten för vårt land och inget annat.

Dessa villkor är inte uppfyllda nu. Jag vill att Sverige ska bidra med effektiva insatser för att ge stöd till Ukrainas kamp att hävda sin självständighet genom nära samarbete i EU och med Nato. Det är det viktiga nu. Parallellt med detta bör de partier som vill ta varaktigt ansvar för Sveriges säkerhet ena sig om hur den svenska säkerhetspolitiken ska utformas i en situation där Putins krig radikalt förändrar förutsättningarna för Sveriges och Europas säkerhet.

Självklart är då frågan om Sveriges samarbete och samverkan med andra länder en avgörande fråga. Natofrågan finns på dagordningen. Men jag delar helt Magdalena Anderssons uppfattning att ett besked om ansökan om svenskt medlemskap i Nato nu skulle vara destabiliserande – inte bara i vår omvärld utan också i Sverige. Hur många i Sverige vet idag hur ett svensk medlemskap bör gestaltas? Är det inte viktigt att klargöra vilka villkor som ska vara uppfyllda? Hur många har idag en väl grundad uppfattning om hur det önskvärda ska göras möjligt? Tid för eftertanke och förtänksamhet behövs.

En svensk ansökan om medlemskap i Nato utgör ingen quick fix. Frågan bör prövas noga och det är Sveriges säkerhetsintresse som ska avgöra. Vare sig Putins eller Trumps politik ska avgöra Sveriges beslut om vår säkerhetspolitik. Beslut ska fattas så att vi får en omvärld som stabiliseras – ökad avskräckning gentemot den som kan tänkas ha fientliga avsikter mot Sverige och samtidigt verkar ”beroligande” innebärande att inte omvärlden anser att hotet mot deras säkerhet har ökat genom Sveriges agerande. Det gäller inte bara Finland och Sverige utan också Ryssland och alla andra länder som geografiskt ligger där de ligger och som befinner sig i samma position i geografin också i framtiden.

Anders Ljunggren

VAD VILL NORDEN MED EU? TYDLIGA SVAR SAKNAS


Nedanstående är min krönika i Nordisk Tidskrift 4/2021

I en TV-intervju i samband med sitt tillträde uttalade Tysklands nya finansminister Christian Lindner att ”… Tyskland inte kan handla som ett litet nordiskt land”.


Några veckor tidigare besökte Frankrikes president Emmanuel Macron Italiens regeringschef Mario Draghi och undertecknade då ett förstärkt samarbetsavtal, Quirinalavtalet. När detta fransk-italienska avtal presenterades angavs som ett syfte med överenskommelsen att bemästra ”de frugala staterna i norr”. Beteckningen ”frugala stater” blev populär under pandemin när EU:s återhämtningsfond förhandlades fram. I gruppen ingick förutom Nederländerna och Österrike även Danmark och Sverige. I slutskedet av förhandlingarna anslöt sig även Finland till de frugala, det vill säga snåla eller sparsamma staterna.


Tyskland, Frankrike och Italien, som också tillhör EU:s grundarstater har alla en ambition att fördjupa EU-samarbetet. Åtminstone i Tysklands fall handlar det också om en känsla av ansvar för att hålla ihop EU. Lindner sa inte bara att Tyskland inte kan handla som ett litet nordiskt land. Han tillade att ”vi har ansvar för att valutaområdet (euroländerna) förblir samlat, att andra
länder också kan investera och att det råder en överordnad politisk stabilitet”.

Man kan se Lindners uttalande om att ”ett litet nordiskt lands” politik är en omöjlig hållning för Tysklands del och kommentarerna om ”de frugala staterna i norr” som en kritik av de nordiska staternas uppträdande i eller gentemot det mest omfattande europeiska samarbetet, nämligen Europeiska Unionen.


Finns det fog för kritiken? Är det vi ser självtillräcklig småstatsrealism? Island ägnar EU allra minst utrymme i de dokument som formulerats vid nuvarande nordiska regeringars tillträde. Islands nya regering tillträdde 28 november i år, för övrigt samma koalition av partier som föregick den nuvarande, dvs. Vänstergröna partiet, lett av statsminister Katrín Jakobsdóttir, Självständighetspartiet, lett av finansministern Bjarni Benediktsson, och Framstegspartiet, lett av infrastrukturminister Sigurður Ingi Jóhannsson. I den plattform för regeringssamarbetet som formulerades efter det senaste Alltingsvalet återfinns denna passus om Islands relation till EU:
”Islands intressen betjänas bäst utanför Europeiska unionen. Regeringen kommer att lägga ökad vikt vid genomförandet och utvecklingen av EES-avtalet på ett sätt som säkerställer Islands intressen och suveränitet i samarbete och handel med andra stater.”

Norge står liksom Island utanför EU. Norges nya regering, med Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre som statsminister och Senterpartiets Trygve Slagsvold Vedum som finansminister tillträdde den 14 oktober. Jonas Gahr Støre efterträdde statsminister Erna Solberg som i åtta år, från oktober 2013 till och med oktober 2021, varit Norges regeringschef.


I den så kallade Hurdalsplattformen som föregick den norska koalitionsregeringens bildande sägs bland annat följande: ”EØS-avtalen og norsk medlemskap i NATO ligger fast. Regjeringen vil ikke søke medlemskap i EU. … EØS-avtalen skal ligge til grunn for Norges forhold til Europa.
Handlingsrommet i avtalen skal utredes og brukes aktivt, og det skal jobbes målrettet for å forsvare norske interesser overfor EU”.


Sveriges nya helt socialdemokratiska regering med tidigare finansministern Magdalena Andersson som statsminister, tillträdde 29 november. I sin regeringsförklaring deklarerade Andersson bland annat följande om EU: ”Det europeiska samarbetet är avgörande för Sverige. Det handlar om jobben, eftersom EU är vår viktigaste marknad. Det handlar om fred och säkerhet, både i vårt närområde och längre bort. Men inte bara det. Klimat, migration, vaccin och bekämpandet av den gränsöverskridande och organiserade brottsligheten – allt detta hanteras bättre i samarbete med andra. … Sverige kommer inte att stå passivt om en katastrof eller ett angrepp drabbar ett annat land i Norden eller i EU och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om vi själva drabbas. EU är Sveriges viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena.”


Finlands regering består sedan december 2019 av en fempartikoalition ledd av statsminister Sanna Marin (s). I koalitionen ingår Socialdemokraterna, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet. I regeringsprogrammet sägs bland annat följande beträffande EU:

”Finlands utrikes- och säkerhetspolitik ska bygga på goda bilaterala förbindelser, aktiv påverkan inom Europeiska unionen och effektivt multilateralt samarbete grundat på respekt för och stärkande av internationell rätt. … När det gäller yttre förbindelser är Europeiska unionen Finlands viktigaste referensram, kanal för påverkan och säkerhetsgemenskap. Det är i Finlands
intresse att stärka EU:s yttre funktionsförmåga och homogenitet. Det är också viktigt för Europa i den förändrade omvärlden att utveckla de transatlantiska förbindelserna. Som EU-medlem kan Finland inte stå utanför, om säkerheten i vårt närområde eller någon annanstans i Europa är hotad.”


I Danmark tillträdde Mette Frederiksen den 27 juni 2019 som statsminister för en socialdemokratisk minoritetsregering. Före tillträdet publicerades ett avgörande dokument för regeringens bildande med rubriken ”Politisk forståelse mellem Socialdemokratiet, Radikale Venstre, SF (Socialistisk Folkeparti) og Enhedslisten (De rödgröna): Retfærdig retning for Danmark”. Beträffande EU kan man i dokumentet bland annat läsa följande:
”En ny regering vil lade Danmark påtage sig et aktivt, forpligtende og engageret internationalt ansvar. Uagtet, at partierne bag den politiske forståelse ser forskelligt på Danmarks medlemskab af EU, er der enighed om, at Danmark som medlem af EU skal arbejde for, at den politik, der føres i EU, bliver langt mere progressiv end i dag. Det gælder særligt i forhold til at føre en mere
ambitiøs klimapolitik og en styrket indsats mod skattely og skattespekulation. Danmark er en del af Schengen-samarbejdet. Det er et samarbejde, som en ny regering bakker op om, og fortsat ønsker at være en del af.”


Norden är, som framgår av ovanstående, inte påtagligt samstämmigt när det gäller relationen till EU. Det är naturligtvis särskilt tydligt mellan å ena sidan EU-medlemmarna Danmark, Finland och Sverige och EES-staterna Norge och Island å den andra. Av de grundläggande dokumenten för regeringsbildningarna i Island och Norge att döma vill båda dessa stater snarare fjärma sig
än närma sig EU.


En kommande revision av Schengensamarbetet, som nämns i det danska ”førståelsepapiret” och som Frankrikes president Macron fört upp på agendan för det franska ordförandeskapet i EU:s Ministerråd första halvåret 2022 kan bli en prövosten för det nordiska samarbete och den frihet över gränserna som i Norden inleddes första hälften av 1950-talet. Under 2022 är det 70 år sedan den Nordiska passunionen tillkom och dess hävd har brutits under massmigrationen och pandemin under 2010-talet och nu på 2020-talet. Att återupprätta friheten att färdas över gränserna utan hinder för nordiska medborgare kräver insatser såväl på nordisk som europeisk nivå.


Inget av de nordiska länderna kan idag anses tillhöra EU:s kärna. Den stat som ligger närmast till för att inkluderas i denna är Finland, framför allt genom att vara Nordens enda euroland och därmed ensam om att vara med när valutaområdets politik fastläggs. Att Finland sedan inträdet i EU styrts av majoritetsregeringar har gjort att det finns en betydande kontinuitet i landets
agerande.


Danmark är det medlemsland i EU som har det mest komplicerade förhållandet till unionen. Sedan landet 1972 blev EU-medlem, det är femtioårsjubileum 2022, har sju folkomröstningar genomförts och de har oftast handlat om att minska EU-samarbetets omfattning. Idag har man fyra undantag från fastlagd EU-politik, bland annat vad gäller rättsligt samarbete, med betydelse för migrationspolitiken, och försvarssamarbetet. Många menar dock att Danmark hävdar sig väl när det gäller att skaffa sig inflytande i EU.


Sverige beskrivs ibland som en ”motvillig europé”. Bland annat röstade majoriteten i Sverige nej till euron och var bland de mest frugala när återhämtningsfonden under pandemin formades. Då statsminister Magdalena Andersson efter sitt tillträde träffade Europeiska rådets ordförande Charles Michel och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen betonade Andersson att ”EU-samarbetet är viktigt för Sverige och svenska intressen”. Första halvåret 2023 är det upp till bevis för Sveriges del: då är det Sverige som är ordförande i EU:s Ministerråd.


Tysklands nya regering har som mål att bidra till bildandet av en ”federal europeisk förbundsstat”. Frankrike vill att EU ska eftersträva ”strategisk autonomi”, i Tysklands 177-sidiga överenskommelse för den regering som för första gången innehåller tre partier används orden ”strategisk suveränitet”.


Frankrike, Tyskland och Italien kan i den nära framtiden beräknas ta flera initiativ för ett förstärkt europeiskt samarbete. De kommer ha goda argument för att nå framgång i ett sådant samarbete: klimatpolitiken, migrationspolitiken, säkerhetspolitiken och inte minst den ekonomiska politiken. Som Tysklands förbundskansler Olaf Scholz har understrukit riskerar Europa att marginaliseras. Det gör att den nuvarande världsordningen, som i allt väsentligt bygger på europeiska värderingar tack vare samverkan med USA, kan komma att hotas.


Nordens länder och Norden som gemensam politisk aktör behöver en diskussion om sin strategiska förmåga att påverka den union de små länderna är så beroende av. Annars får de nordiska länderna nöja sig med att anpassa sig till en ordning som andra bestämmer.


En gemensam nordisk strategi när det gäller EU-samarbetet framstår som en utopi. Men de nordiska länderna borde tydligare försöka svara på frågan: Vad vill vi med EU? I varje fall borde detta göras i länderna var för sig. Med det som utgångspunkt finns det kanske också möjlighet att på vissa områden finna samarbetsmöjligheter i Norden om EU:s framtid.
Anders Ljunggren

Nödvändigt att granska om avtal åsidosatts under coronapandemin

Nedanstående är min krönika i Nordisk Tidskrift nummer 3 2021.

Helsingforsavtalet som instiftades 1962 är grundvalen för det officiella nordiska samarbetet. I dess inledning sägs att undertecknarna vill ” eftersträva enhetliga regler i de nordiska länderna i så många avseenden som möjligt”. I artikel 39 (4) förutskickas att ”För att genomföra och vidareutveckla det nordiska samarbetet enligt denna och andra överenskommelser böra de nordiska länderna fortlöpande samråda och vid behov vidtaga samordnande åtgärder.”

I Hagadeklarationen II, som ansvariga ministrar för civil krisberedskap i de nordiska länderna enades om 2013, sägs bland annat följande: ”Samarbetet är inriktat mot ett robust Norden när det gäller förmågan att förebygga, motstå, hantera, återhämta och lära av olyckor och kriser. Målet för det nordiska samarbetet avseende samhällssäkerhet och beredskap är ett Norden utan gränser. Erfarenhetsutbyte av nationella eller nordiska beredskapsutmaningar före, under och efter en olycka eller kris är därför ett viktigt element för det nordiska samarbetet.”

Hanteringen i det nordiska samarbetet av viruset SARSCoV2 som gett upphov till COVID-19 reser frågor både om hur existerande avtal och gjorda politiska utfästelser fått genomslag i faktisk politik och om det behövs förändringar i de avtal som finns och i den politiska praxis som nu gäller.

I februari 2021 presenterade Föreningen Norden en opinionsundersökning som visade att nästan hälften av svenskarna (44 procent) anser att det nordiska samarbetet har påverkats negativt det senaste året. Nu vill, enligt denna undersökning, närmare 80 procent se ett ökat krissamarbete.


Situationen i Norden uppmärksammades tidigt under pandemin. Men det var inte genom gemensamt uppträdande och samarbete som betydelsen av Norden visades. Tvärtom var det skillnaderna i agerandet, och i noterad smittspridning och i antalet döda med COVID-19, som uppmärksammades i diskussionen i och mellan de nordiska länderna

Till exempel påpekades vid pandemins utbrott hur det krigserfarna Finland hade tillgång till beredskapslager. I Sverige avvecklades på 1990-talet de omfattande beredskapslager som hade byggts upp efter andra världskriget. Det krigsdrabbade landet upprätthöll vaksamhet längre än det Sverige som varit utanför och skyddat under andra världskriget.

I Finland kunde undantagslagstiftning tillgripas tidigt under epidemien i landet. I Sverige fanns inte och finns ännu inte möjlighet att använda undantagslagstiftning i fredstid. Tillfälliga pandemilagar har införts, allt för sent enligt mångas påståenden.

I Sverige har inte de ansvariga för sjuk- och äldreomsorg levt upp till vad lagen stadgar. När centrala myndigheter påtalat detta har inga påföljder aktualiserats. ”Jag tror inte på beredskapslager”, deklarerade en ledande politiker i Västra Götaland när den bristande följsamheten mot gällande lag påtalades.

I Sverige tillämpas ansvarsprincipen, det vill säga att de myndigheter, regioner, kommuner och andra som är ansvariga för verksamhet i fredstid också bär ansvaret i kristid. I övriga nordiska länder tar regeringscheferna ett tydligare ansvar för krishanteringen. En fråga som nu måste ställas är om skillnader i lagstiftning och förvaltningstradition gör att det nordiska samarbete som länderna på olika sätt förpliktat sig inte fungerar, eller fungerar bristfälligt.

Gränser har stängts. Det har skett också mellan nordiska länder. Arbetspendling över gränserna har försvårats och skapat otrygghet särskilt bland dem som förlorar arbetsinkomst utan att försäkringar kompenserar förluster. Olusten är särskilt stor i gränsområdena. Staternas åtgärder har i fler fall lett till att familjesammanhållning försvårats och gränssamverkan med långvarig tradition hindrats.

Gjorda erfarenheter under pandemin riskerar att leda till färre investeringar, färre arbetstillfällen och krympta arbetsmarknader i gränsregionerna. Även bostadsmarknader påverkas. Kommer det bli svårare att få lån för byggande av bostäder i utpräglade landsbygdsområden utmed nordiska gränser när långivare ska bedöma marknadspriset baserat på att gränsen kan stängas och minska både antalet presumtiva köpare av bostäder och möjligheten till utkomst för den boende som ska betala lånen?

Sverige och Danmark lyckades tillsammans vinna en kamp mellan flera europeiska stater och städer om den största sameuropeiska forskningssatsningen i vår världsdel, materialforskningsinstitutionen European Spallation Source (ESS) som är lokaliserad till Lund och Köpenhamn. ESS grundades 2010. Ett avgörande argument var den helt fria rörligheten över Öresund som då oavbrutet varit ett faktum i mera än 50 år. Kan detta argument åter användas efter de gränsstängningar och det ökade gränskrångel som staterna beslutat om under senare år?

Och skulle IKEA idag välja att etablera sig i Haparanda och bidra till att etablera ett stort köpcentrum just vid svensk-finländska gränsen i tvillingstäderna Haparanda/Torneå med tanke på de gränshinder som skapats under pandemin?

Det är mycket välkommet att Nordiska Ministerrådet tagit initiativ till att kartlägga hur deras institutioner använts under pandemin. Mycket talar för att ett bredare perspektiv behövs. Möjligen kommer parlamentarikerna i Nordiska rådet bidra till att de samhälleliga konsekvenserna av att alla nu vet att gränserna också mellan nordiska länder med mycket kort varsel kan hindra människors fria rörlighet utreds. Om inte förtroende återskapas för att de nordiska regeringarna verkligen gör sitt yttersta för den fria rörligheten över nationsgränserna minskas livschanserna för miljoner och åter miljoner människor. Och de negativa samhällsekonomiska konsekvenserna är betydande.

Det är helt uppenbart att det mål som de ansvariga ministrarna i Norden gemensamt ställde sig bakom i Hagadeklarationen 2, nämligen att ”målet för det nordiska samarbetet avseende samhällssäkerhet och beredskap är ett Norden utan gränser” långt ifrån infriats under pandemin. Det är ett politiskt misslyckande som regeringar och parlamentariker har anledning att erkänna och som bör leda till att de medverkar till bättre förutsättningar att hantera kommande kriser. De ansvariga ministrarna för samhällssäkerhet och civil krishantering bör uppenbarligen formulera ett nytt, mera förtroendegivande dokument, sedan Hagadeklarationen 2 visat sig vara snömos.

De nordiska samarbetsministrarna beslutade i våras att tillsätta tidigare generalsekreteraren vid Nordiska rådet, Jan Erik Enestam, som utredare av hur det nordiska samarbetet fungerat under pågående pandemi. Utredningen kommer att bestå av två delar. Den första delen produceras inom Nordiska ministerrådets sekretariat. Den kartlägger särskilt hur ministerrådets strukturer, inklusive institutioner och samarbetsorgan, har utnyttjats under krisen. Den andra delen har fokus på framtiden.

Enestam är en utomordentligt väl meriterad utredare. Det finns all anledning att tro på att han kommer att sköta sitt uppdrag med integritet och noggrannhet. Men han fick uppdraget i slutet av april och ska presentera resultatet av sitt arbete vid Nordiska rådets session i Köpenhamn de första dagarna i november. Och direktiven är tämligen snäva.

Enestams utredning ska självklart inte bedömas och ges betyg innan den presenteras. Men redan i förväg finns det anledning att anteckna några saker till minnes. Pandemin är inte slut. Utredningstiden har varit mycket kort. Och är det inte snarast hur av regeringar och parlament godkända avtal, främst Helsingforsavtalet, tillämpats under pandemin som borde vara fokus för en utvärdering?

Sedan 1990-talet har statsministrarna ett övergripande ansvar för det officiella nordiska samarbetet. Vi vet att de första smittfallen med SARSCoV2 noterades i Norden i månadsskiftet januari-februari 2020. Spridningen i och från Kina var noterad tidigare. När togs initiativ till nordiskt samråd på statsministernivå, vem tog detta initiativ och vad innehöll det?

De ansvariga myndigheterna för smittskydd i de nationella myndigheterna i Norden har uppenbarligen haft samråd på ett tidigt skede av pandemin, ja, redan innan spridningen av SARSCoV2 konstaterades vara en pandemi. På vilket sätt har detta samråd haft inflytande på de beslut som fattats av de nordiska staterna, enskilt eller tillsammans?

Har de nordiska samarbetsministrarna i regeringarna i Norden varit involverade i det nationella beslutsfattandet när gränshinder aktualiserats? Vilka ståndpunkter har då framförts och hur har de beaktats? Har Helsingforsavtalet haft någon som helst roll i beslutsfattandet?

Ingen visste i förväg att just SARSCoV2 skulle orsaka en pandemi. Men att en pandemi skulle komma och att den skulle kunna få konsekvenser som i fråga om död, mänskligt lidande och samhälleliga konsekvenser överträffar vad COVID-19 förorsakat var inte, och är inte, okänt. Fanns det nordiskt samråd om hur en framtida pandemi skulle hanteras? Har det funnits förslag om hur beredskapen skulle förbättras i nordiska sammanhang och hur har dessa förslag i så fall beaktats? Vilka initiativ har övervägts under pandemin?

Finns det initiativ till hur det nordiska samarbetet skulle kunna förbättras i framtida kriser? Hur tas dessa till vara? Vem är ansvarig?

Den utvärdering som nu görs sker på de nordiska samarbetsministrarnas initiativ och en stor del av arbetet utförs av Nordiska Ministerrådets sekretariat. Vilka möjligheter har parlamentarikerna haft att utöva inflytande på de direktiv som getts till utredaren?

Nationellt har grundlagsutskott, i Sverige konstitutionsutskottet, i uppdrag att granska regeringarnas uppdrag. En viktig fråga är nu på vilket sätt parlamentarikerna i Nordiska rådet granskar de nordiska regeringarnas agerande under pandemin. Viktiga frågor att bli besvarade är om de nordiska regeringarna kan sägas ha motsvarat vad som rimligen kan förväntas mot bakgrund av Helsingforsavtalet – ett avtal som alla länders parlament ställt sig bakom och som därför borde betraktas som lag. Även förmågan att motsvara förväntningarna som andra nordiska överenskommelser skapat bör granskas. Låt det ta den tid som behövs men inte mera.

Anders Ljunggren

Ett enat Skandinavien var möjligt Ny dansk bok vill övertyga oss

På 1800-talet öppnades möjligheternas fönster i europeisk politik. Mitt intresse för perioden har stegrats vid läsning av den danska boken Union eller undergang Kampen for et forent Skandinavia författad av historikerna dansken Rasmus Glenthøj och norrmannen Morten Nordhagen Ottosen (Scandinavian Academic Press, SAP).

Det är en viktig bok om nationalism. Men det är inte ett danskt, norskt eller svenskt nationellt perspektiv som ges. Skandinavismen som rörelse i de nordiska länderna skärskådas i ett europeiskt perspektiv och i ljuset av de idéer, nationalism och liberal demokrati, som var drivkrafter i de politiska kraftmätningar som ägde rum i 1800-talets Europa.

I en anmälan på det officiella nordiska samarbetets hemsida, Ny bok: Skandinavisk union ytterst nära på 1800-talet | Nordisk Samarbejde (norden.org) , uttrycker sig Rasmus Glenthøj så här:

  – Jag tycker faktiskt man kan kalla det här en sensation. Den politiska skandinavismen har ju varit avskriven som en utopi och romantisk idealism, men ju mer vi har forskat i ämnet desto tydligare har det blivit att det här måste tas allvarligt. En skandinavisk union var en helt realistisk möjlighet i mitten på 1800-talet.

Denna uppfattning är inte helt ny. Men jag har själv inte sett denna åsikt hävdas med en så utförlig argumentation som i boken Union eller undergang tidigare. Tvärtom är den vanliga bilden av skandinavismen, utanför fackhistorikernas krets, att den var präglad av skålande, punchberusade och orerande akademiker, ett fåtal orealistiska kungligheter och idealistiska skribenter. Glenthøj och Nordhagen Ottosen visar övertygande att även inte så få fackhistoriker ansett att det var självklart att det blev som det blev därför att de vetat hur det blev och att antiskandinavisterna därför beskrivits som mest trovärdiga.

Drivkrafterna för skandinavismen fanns i sin samtid i stora delar av övriga Europa. När tidens möjligheter öppnades för de som stred för nationalstatsidén ledde det till att det Tyskland vi känner idag, liksom nutidens Italien, skapades genom sammanfogning av ett otal mindre politiska enheter. I många avseenden var skillnaderna mellan de politiska enheter som sammanfogades till Tyskland, exempelvis mellan Preussen, Elsass och Baden, större än mellan Danmark, Sverige och Norge. Tyskland enades med blod och järn. Det dansk-tyska kriget 1864, när Danmark berövades Slesvig-Holsten (Schleswig-Holstein), var ett av tre krig varigenom preussaren Otto von Bismarck slog samman Tyskland – med blod och stål som han själv uttryckte det.

Det fanns krigsvilja i såväl Sverige som Danmark bland dem som såg en skandinavisk union som alternativ till framför allt Danmarks, men också övriga Skandinaviens undergång. Den fanns tidvis hos de svensk-norska kungarna Oskar I och Karl XV och den fanns hos den danske Frederik VII. Det fanns också hos en del nationalliberaler och aristokrater som såg enandet av Skandinavien som nödvändigt för att värja sig mot större makter, framför allt Ryssland och Tyskland.

Vi som vet hur det blev betraktar problemen för skandinavismen med utgångspunkt från de nuvarande staternas Sveriges, Danmarks och Norges påstådda motsättningar och perspektiv. Jag vill inte hävda att det är irrelevant. Men vi leds fel om vi inte beaktar också andra förhållanden.

En sådan är att i Danmark fanns motsättningar mellan de som ville värna den dansk-tyska helstaten som var grundad på inte minst dynastiska principer och de som ville samla den danska nationen i en stat. De senare ville gärna avskilja Holsten från det danska kungadömet medan de ville behålla hela eller en så stor del som möjligt av Slesvig i Danmark. De som verkade för Danmark som en nationalstat sökte Sverige-Norge som stöd för sin politik och av och till var det inte så få, och alls inte maktlösa, i Sverige och Norge som var beredda att ge stöd för att i vart fall den del av Slesvig som dominerades av dansktalande skulle ha Köpenhamn som huvudstad.

Men det var inte bara politiska aktörer i Skandinavien som avgjorde skandinavismens öde. Det var i hög rad dåtidens europeiska stormakter som påverkade möjligheterna för samarbete mellan de nordiska stater vi idag lever med.

Den stat som mest ihärdigt motsatte sig ett skandinaviskt enande var Ryssland. Störst inflytande hade Ryssland för Danmarks ställning. I det längsta försvarade Ryssland envälde och en dynastiskt styrd dansk-tysk helstat, inkluderande både Holsten och Slesvig. Det gjorde också Österrike som även de såg nationalstatstänkandet och demokratisering som hot.

Glenthøjs och Nordhagen Ottosens bok inleds med ett citat av den preussiske statsmannen Otto von Bismarck vid mitten av 1800-talet: ”Forresten er jeg meget stærk skandinav”. Vid andra tillfällen finns liknande uttalanden av Napoleon III i Frankrike och drottning Viktoria i Storbritannien. Under en tid undersöktes också förutsättningar för en allians, eller i vart fall gemensamt agerande, mellan Italien och Skandinavien! I förrförra seklets mitt var tron på små staters överlevnad liten. Ett Europa med tio till tolv stater sågs som en trolig framtid.

Inför och under det andra kriget om Slesvig 1864 deklarerade Sverige-Norge beredskap att ge Danmark militärt stöd i kriget under förutsättning att en av stormakterna, Frankrike eller Storbritannien, deltog. Om detta fönster verkligen kunde öppnas så vet vi att tidens maktpolitiker och diplomater var oförmögna att slå upp det.

Det maktpolitiska agerandet styrdes alls inte bara av det upplevda egenintresset i olika grupper i Skandinavien. Man kan säga att alla staters makthavare handlade utifrån sitt egenintresse, rätt bedömt eller inte, och frågan om stöd till de skandinaviska staterna i kampen om Slesvig avgjordes även med utgångspunkt i bedömningar av krig eller fred i andra delar av Europa.

Nationalstatstanken ledde i tiden för skandinavismen till Tysklands och Italiens bildande. Men i denna tid ledde den också bland annat till det andra polska upproret som kulminerade 1863 och kom att påverka inte bara Rysslands, Preussens och Österrikes hållning till skandinavismen utan även Frankrikes.

Det fanns de som ville bruka skandinavismen för att främja svenskt återtagande av Finland från Ryssland, stimulerade inte minst av polska emigrantkretsar. Och författarna till Union eller undergång menar att tsar Alexander II:s sammankallande av Lantdagen i Finland 1863, och stöd till nationellt sinnade finnar kan ses som defensiva åtgärder från rysk sida i en tid när storkrig i närtid i Europa inte kunde uteslutas.

Nu blev det som det blev. Artonhundratalets nationalstatstankar ledde inte till ett enat Skandinavien. Glenthøj och Nordhagen Ottosen menar att det mycket väl kunde ha gått annorlunda. Men det är inte det viktiga med deras bok.

Det viktiga är att vi med Union och undergang fått ett verk som sätter in skandinavismen i ett större realpolitiskt, europeiskt och idépolitiskt perspektiv. Det som i efterhand kan betraktas som givet var i samtiden sällan självklart. Konflikterna handlade till en del om olika hållningar i frågan om vad som skulle krävas för att nationalism skulle leda till bildandet av just de nationalstater som kom att bildas. Vad som är en nation var sannolikt en mera öppen fråga i mitten av 1800-talet än det är på 2020-talet. Idén om ett enat Skandinavien har inte aktualitet idag även om tankar om ett mera enat Norden, som exempelvis Gunnar Wetterbergs, förtjänar att tas på allvar.

Men skandinavismens öde avgjordes alltså inte bara av nationalstatstänkande. Den avgjordes också av konflikter mellan kungavälden på återtåg och representanter för ett folkstyre som utvecklades i riktning mot demokrati. Det motstånd som fanns mot exempelvis Danmark som en nationalstat motiverades bland annat av att den definitivt skulle gravlägga helstatens envälde och kunna växa sig till den stabila demokrati som Danmark idag är.

Som svensk vill jag tacka den danske historikern Rasmus Glenthøj och hans norska kollega Morten Nordhagen Ottosen för att ha gett oss ett lättläst översiktsverk beskrivande en mycket viktig del av vår gemensamma förflutenhet. Artonhundratalet är kanske det allra viktigaste seklet som avgjort att Norden ser ut som det gör – och jag talar då om det långa 1800-tal som inte avslutades förrän 1905 i den svensk-norska relationen och inte förrän vid 1910-talets slut i Finlands och Islands relation till Norden.

Intresset för Norden verkar i mina ögon vara starkare i Sveriges grannländer än hos oss. Det manifesteras av Ruth Hemstads och hennes kollegers betydande forskningsinsatser om Nordens historia vid Oslo universitet. Och det visas också genom vad professor Peter Stadius med kolleger uträttar vid Centrum för Nordenstudier CENS vid Helsingfors universitet. Var finns Glenthøjs, Nordhagen Ottesens, Hemstads och Stadius motsvarigheter i Sverige? De som anser sig utrustade att ansluta sig till kollegerna i samma generation i grannländerna i Sverige får gärna anmäla sig.

Författarna till Union eller undergang tackar Torbjörn Nilsson, Södertörn, för att han gett synpunkter på deras manuskript. Det är säkert väl befogat. Nilsson tillhör dock en annan generation än Glenthøjs och Nordhagen Ottesens.

I  sina efterord väcker Glenthøj (född 1977) och Nordhagen Ottesen (född 1981) förhoppningar om att de ska skriva inte bara skandinavismens utan också Nordens historia. Må de lyckas med detta – med eller utan medverkan av svenska historiker i samma generation.

Jag har inte lyckats hitta en enda svensk recension av Union eller undergang. För den som har svenska som modersmål är bokens danska språk inte ett hinder – tro mig! Det svaga svenska intresset är ännu ett exempel på att viktiga verk om Sveriges, Nordens och våra grannländers historia och nutid har svårt att nå fram till en svensk publik. Denna artikel är en ytterst liten insats för att åtgärda denna brist. Mycket mera borde göras.

Anders Ljunggren

Jon Kahns bok Ö i dimma om Utö, Pesten, Coronan och om Ryssland

Jon Kahn är en mångsidig man. Nu har han kommit ut med ännu en bok. Det nya verket heter Ö i dimma. Underrubriken är ”OM UTÖ, PESTEN OCH CORONAN”. Jag är nog inte ensam om att betrakta den som en vänbok, eller till och med en kärleksförklaring, till den ö i södra delen av Stockholms skärgård, där Jon haft sitt sommarviste sedan mera än 50 år tillbaka. Utö.

Ö i dimma är inte en bok om en förlorad idyll. I centrum för den litterära gestaltningen finns istället två händelser för drygt 300 år sedan. Dels pesten 1710, det sista stora pestangreppet i Sverige, dels rysshärjningarna som inträffade 1719.  Men vi får uppleva Utö också idag, i pandemins tid, genom en av bokens huvudpersoner.

I början av 1700-talet var människors livsvillkor på Utö snarare ett helvete än ett paradis. I boken beskrivs hur pesten, som ankom ön som skeppslast, eller kanske på en mindre båts köl, från Estlands fjärde största stad Pärnu, orsakade massdöd på Utö. Berättelsen i denna del av boken drivs framåt genom skildringen av en person hämtad från periodens verklighet, en av Jon Kahns anfäder, prosten i Österhaninge Jonas Grimsten.

Massdöden som pesten orsakar skildras med stor realism. Porträttet av prosten Grimsten är inkännande. Han framstår inte sällan som tafatt, ibland med tvivel på sig själv och sitt uppdrag men som en Herrens tjänare som till slut ändå följer sin kallelse till Gud. Tålmodigt söker han trösta överlevande och det sker inte utan strapatser.

En av prostens medhjälpare, kapellprästen som ansvarar för det kyrkliga på såväl Utö som Ornö hävdar i ett brev i jultid 1710 att mera än hälften av befolkningen på berörda öar berövats livet av pesten. När prosten gör sitt besök är det bland annat kapellprästens hustru som ledsagar prosten till mer eller mindre öde gårdar och i möten med människor som upplever sig själva som spillror efter förlust av anhöriga och grunden för tillvaron.

I Ö i dimma skildras pestens elände parallellt med att ukrainaryska doktoranden Juliya besöker Utö för att samla underlag för en avhandling om rysshärjningarna 1719. Hennes fältarbete är omfattande och det ger författaren rika möjligheter till skildringar av Utös naturmiljöer och nutida ekonomiska och sociala liv. Som en tråd i berättelsen återkommer dessutom Juliyas sökande efter svar på frågan om hon i själva verket kunde ha avlats på Utö i samband med att mamman gjort ett besök. Juliya har svårt att befria sig från tanken att hon kanske var en frukt av tillfällig förbindelse på Utö nära två månader före hennes föräldrars bröllop i Ukraina. Det var sju och en halv månad efter bröllopet som hon föddes … …

Angriparna från Ryssland 1719 brände ned en mycket stor del av Utös bebyggelse. Människor som kunde fly gjorde så. Juliya kartlägger och samlar fakta. Men hon träffar också en rad människor. Det sker med de restriktioner som pandemin förorsakar 2020. Men det innebär inte total isolering. När Juliya sjuk, möjligen drabbad av Covid-19, lämnar Utö i en helikoptertransport så vet man inte som läsare om den mest innerliga relationen ska leda till något varaktigt eller inte.

Ryssland spelar en stor roll i Ö i dimma, inte bara genom pestens ankomst från estländska Pärnu under Rysslands krigföring på andra sidan Östersjön och rysshärjningarna på Utö nära nog ett årtionde senare utan också genom berättelsen om den fiktiva Juliya 2020 och hennes hågkomster från främst Ukraina men även Ryssland i vår tid. Jag skulle önska att det på svenska fanns flera trovärdiga skildringar av de krigshandlingar i Baltikum som bidrog till att pesten fördes till Sverige och som möjliggjorde de rysshärjningar i svensk skärgård som skedde i samma tid som en efterbörd till ryska truppers härjningar i Baltikum.

Skräcken, eller i vart fall misstänksamheten och fruktan, för Ryssland påstås ofta vara större i Sverige än i snart sagt varje annat EU-land. Och det beror väl i så fall till stor del på de historiska erfarenheter som gjorts i Sverige och i krig med tsarens trupper.

Händelserna på Utö utspelade sig under en av de perioder när Sveriges existens som stat var som mest ifrågasatt. När Karl XII tillträdde sökte Danmark, Ryssland och Polen erövra tillbaka det som Sverige annekterat under den föregående stormaktstiden. Pesten kom till Utö ett år efter nederlaget för Karl den tolfte i Poltava 1709. Rysshärjningarna drabbade Utö och andra delar av ostkusten samma år som Karl XII begravdes.

Minnet av krigen med Ryssland, såväl under det stora Nordiska kriget i början av 1700-talet som Finska kriget 1808-1809 sitter djupt i den svenska nationens medvetande – uppenbarligen traderat genom århundraden men också främjat av Kremls ansvarslösa agerande också i nutid.

För att bättre skilja på Putinstyrets och Kremls på många sätt politiskt oacceptabla agerande å ena sidan och den ryska kulturen och den ryska befolkningens liv å den andra sidan borde många i vårt land verkligen lära känna sådana som Juliya. Och om många i den ryska befolkningen gavs möjlighet att lära känna vår verklighet och vi som lever här i Norden så skulle det inte vara lika lätt att som Kreml och Putins hantlangare nu gör, måla ut omvärlden som fienden.

Precis som Bengt Lindroths bok, Vi som inte var med om kriget, som handlar om Norden under andra världskriget, så medverkar Jon Kahns bok Ö i dimma till tankar om vad krig gör med människor och hur krig också bidrar till att forma våra föreställningar som nation inte bara om dåtid utan också om vår nutid.

Ö i dimma är ett exempel på en allt större andel av bokutgivningen, nämligen böcker som inte bara skrivs av författaren utan som från början till slut är ett resultat av författarens slit och risktagande. Jon Kahns bok är utgiven på Förlag BoD, det vill säga Books on Demand, Stockholm, Sverige och BoD, Norderstedt Tyskland, har tryckt den. Omslaget utgörs av en målning som författaren själv kreerat – han har haft flera vernissage sedan han lämnat tiden som departementsråd i Miljödepartementet och gett sig själv mera tid för familjeliv och konstnärskap.

Ö i dimma är vännen Jon Kahns tredje bok, från hans hand har tidigare utgivits En osannolik kärlekshistoria och Simons längtan. Jag rekommenderade dem efter utgivningen och jag vill nu verkligen rekommendera resultatet av Jons senaste flit och gestaltningsförmåga, boken Ö i dimma – om Utö, pesten och coronan.

Via www.kahn.in kan du läsa mera om författaren (dagens författare måste i flertalet fall vara sina egna marknadsförare) och vill du köpa boken direkt kan det ske via Ö i dimma | kahn.in  

Jon Kahn är en mångsidig man. Bland annat är han en god berättare, med en litterär gestaltning som hämtar kraft från omfattande studier av flera epokers verklighet, förenad med en konstnärs förmåga att gestalta också den del av människors verklighet som vi bär med oss och vanligen inte skyltar med. Så skapas trovärdiga berättelser och så stimuleras inte bara våra tankar utan också vår livsnödvändiga fantasi.

Anders Ljunggren    

Flyktingmottagande som Danmarks efterbörd till nazistisk ockupation

Danmark har på kort tid tagit emot flera flyktingar än något annat land i Norden. Det skedde februari-maj 1945. Under denna tid anlände cirka 250 000 flyktingar till Danmark.

Danmark påtvingades dessa flyktingar. De som ankom till Danmark gjorde det inte frivilligt, det skedde i många fall mot deras vilja under Nazi-Tysklands regim, främst från Ostpreussen undan den Röda arméns framfart när Sovjetunionen tillsammans med dess allierade drev Nazi-Tyskland framför sig tills kapitulationen den 7 maj 1945. Danmark uppmärksammar än idag den 5 maj som den dag då Danmark omfattades av ett vapenstillestånd, gällande också Holland och Nordvästra Tyskland, mellan den brittiske generalen Montgomery som företrädare för de allierade och Nazityskland.

Vid midnatt mellan den 5 och 6 maj inledde chefen för de allierades överkommando i Nordvästeuropa, Richard Henry Dewing, överläggningar med företrädaren för den Nazi-tyska ockupationsmakten i Danmark Helmuth Reinhardt i Hotel D´Angleterre i Köpenhamn för att garantera utrymningen av Nazi-Tysklands trupper från Danmark.

 I Köpenhamn jublade människor över befrielsen. Den danska staten skulle åter styras i enlighet med folkviljan. Glädjen över detta var stor bland flertalet i Danmark – det fåtal som varit kollaboratörer under nazitiden fick en svårare situation. Ett drygt hundratal bland dessa danskar fick plikta med livet innan Danmarks befrielse. Med befrielsen återupprättades rättsstaten.

Danmarks regering ville från första dagen att flyktingarna skulle repatrieras – det vill säga återföras till Tyskland. Fram till den 5 maj framfördes detta budskap till ockupationsmakten – Nazi-Tyskland.

Diplomatin blev inte enklare efter den 5 maj. Nu tvingades den danska statens företrädare i stället resa sina krav gentemot segermakterna i världskriget – Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Frankrike. Tyskland, i sin nya krympta skepnad, styrdes 1945-1949, av dessa ockupationsmakter i en uppdelning mellan dem i fyra olika zoner.

De danska förhoppningarna om att de många flyktingarna snabbt skulle förpassas till Tyskland gäckades. De ankom fram till maj 1945. Det var först i november 1946 som de första började lämna Danmark till Tyskland och de sista så sent som februari 1949.

Detta danska drama, ett inslag i historien om Andra världskriget, behandlas i Thomas Harders bok De uønskade (Gyldendal).  Jag fick vetskap om denna bok via Weekendavisen som angav att den var en av de mest läsvärda böckerna utgivna i Danmark under fjolåret. Det är ett betyg jag förstår. Själv visste jag ingenting om detta danska flyktingmottagande innan jag fick veta om bokens existens. Nu har jag läst den och jag skulle önska att boken fick större uppmärksamhet i Sverige. Hittills har jag bara noterat att Bengt Lindroth, författaren av likaså läsvärda boken Vi som inte var med i kriget, i Sverige upplyst om existensen av Harders De uønskade.

Nittio procent, eller mera, av de flyktingar som fördes till Danmark kom från orter öster om Oder Neisselinjen – det vill säga öster om det Tyskland som vid krigsslutet behärskades av de fyra segermakterna. När de så småningom repatrierades förflyttades de från att ha varit flyktingar i Danmark till att bli internflyktingar i segermakternas fyra ockupationszoner och därefter i Väst- respektive Östtyskland. Väldigt få kunde återvända till sina egentliga hemorter före kriget.

Röda arméns krigföring i Ostpreussen, bland det mest brutala jag läst om, finns beskriven i en annan bok jag gärna rekommenderar, Niclas Sennertegs, Stalins hämnd (Historiska media). I Thomas Harders bok De uønskade ges en inblick framför allt i hur flyktingarna tog sig till skepp och hur de hade det på dessa fartyg under flykten. Minst 33 000 förlorade livet under seglatserna. Den största katastrofen inträffade när en sovjetisk u-båt sänkte skeppet Wilhelm Gostloff. Det beräknas att 9000 människor då drunknade eller dog på annat sätt i denna enskilda händelse.

Men kanske 250 000, det exakta antalet är osäkert, kom till Danmark. Det ställde de danska politikerna och den danska statsförvaltningen inför en svår uppgift. Det är inte svårt att förstå heller på denna sidan Öresund 75 år senare att den antityska opinionen var utbredd i större delen av den danska befolkningen efter ockupationen från 9 april 1940 till 5 maj 1945.

Att förhoppningen om en snabb repatriering kom på skam berodde inte minst på att cirka 12,5 miljoner tyskspråkiga från främst Polen, Tjeckoslovakien och Ungern i enlighet med segermakternas överenskommelse i Potsdam drevs till nuvarande Tyskland 1945-1950. Ockupationsmakterna, Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Frankrike, ansåg sig inte kunna prioritera de tyska flyktingar som befann sig i Danmark framför den förflyttning av tyskspråkiga från andra stater till det besegrade, utblottade och av segermakterna ockuperade ”Efterkrigs-Tyskland” som avtalet i Potsdam föreskrev..

Den danska staten tvingades motvilligt acceptera att de tyska flyktingarna, som var en efterbörd till ockupationen under världskriget, skulle förbli i Danmark lång tid efter det officiella slutet på kriget. Ett mycket stort antal läger etablerades på mycket kort tid. Från Sverige inhandlades bland annat 2000 baracker och det största lägret fick beteckningen Danmarks sjätte största stad.

Bland de som på kort tid anlände, inte bara i tiotusentals utan i hundratusentals, fanns många allvarligt skadade och sjuka. Ja, flera var döda vid ankomsten. Och den första tiden var dödligheten, framför allt bland barn, omfattande sett i dagens ljus. Men flera utländska besökare som granskade förhållandena i lägren uttalade att villkoren i de danska lägren var bättre än villkoren i läger i segermakternas zoner i Tyskland.

Flyktingadministrationens chef, Johannes Kjærbøl, förklarade att nivån på levnadsvillkoren i lägren skulle vara ”førsvarlig og nødtorftig”. Så småningom innebar dessa riktlinjer betydande satsningar på utbildning, sysselsättning och kultur. Men en viktig princip var att de tyska flyktingarna inte fick integreras i Danmark. Undervisning i främmande språk, i något läger till och med i svenska!, kunde ges men absolut inte i danska! Alla former av fraternisering mellan danskar och tyska flyktingar beivrades.  

Livet i lägren var inte lätt. Matransonerna var små. Det förekom förvisso övergrepp men inte påfordrade av statsmakten. Som jag förstår det ger Harder en rättvisande bild av denna del av Danmarks, andra världskrigets och nazismens hisftoria.

Det var en balansgång mellan att å ena sidan inte ge flyktingarna bättre villkor än sämre ställda i den danska befolkningen men tillse att flyktingarna kunde överleva – om än på knappa villkor. Tre procent av Danmarks BNP fick användas till flyktinglägren. Detta  trots en påtagligt antitysk opinion som menade att tyskarna i gemen hade ett kollektivt ansvar för nazismen och Hitler-Tysklands ockupation av Danmark. Debatten i landet var stundom intensiv. Många menade att den danska staten var allt för generös, andra att man inte var generös nog.

Danmark var det land norr om Ungern som längst hyste tyska flyktingar bland de som kom att tillhöra de allierade. Ingen av dem som styrde i Danmark hade önskat det ansvar de tvingades ta för de tyska flyktingana. Kriget tvingade dem och det var kriget, framför allt Hitler och hans naziststyre, som bar ansvar också för att människor drevs i hundratusentals från Ostpreussen till Danmark.

Thomas Harders bok De uønskade skulle förtjäna spridning också i Sverige. Tyvärr ger inte svenska medier särskilt god information om litteratur utgiven i grannländerna. Men De uønskade kan köpas via nätet också i Sverige.

Som Bengt Lindroth påpekat uppmärksammas inte Kriget, det vill säga Andra världskriget, idag lika mycket i Sverige som i våra grannländer.

När jag lägger ut denna artikel på nätet är det redan den 6 april. Det beror delvis på att jag inte kunde låta bli att se ett program i DR1 tidigare ikväll. Igår, den 5 april, var det 75 år sedan som Bornholm befriades från den sovjetiska ockupation som drabbade ön när det tyska belägringen upphörde. Den sovjetiska ockupationen av Bornholm kom att pågå under nära nog elva månader efter Andra världskrigets slut. De tidigare tyska ockupanterna fraktades på bornholmska kölar till ovissa öden under sovjetiska stövlar.

Det fanns tyska flyktingar också på Bornholm. En del av dem dödades av sovjetiska bombningar den 7 och 8 maj 1945. Hur det gick med de överlevande tyska flyktingarna på Bornholm framgår inte av Harders bok men det framgår att också där etablerades ett läger. Och i det stora hela är boken De uønskade en väldokumenterad skildring av en nordisk och europeisk historia som vi ha anledning att skaffa kunskap om också i Sverige.

Anders Ljunggren

Silbersteins bok Förintelsens barn och insikten att jag kunde blivit antisemit

Margit Silberstein påminner om att Ondskan finns. Titeln på hennes bok, Förintelsens barn (Albert Bonniers Förlag), klargör att det rör sig om Ondskan med stort O. Ondskan fanns inte där och då – Förintelsen lever vidare i människors medvetande.

Bokens avslutande meningar är: ”Varje år högtidlighåller vi minnet av Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Befrielsen kom, men ingen av de som var där blev någonsin fri. Inte heller Förintelsens barn.”

Boken Förintelsens barn är inte framför allt en bok om Ondskan. Det är snarare en bok om Kärleken, om innerligheten i en judisk familj som lever i vetskap om att Ondskan är ett faktum och att kittet dem emellan inte minst består i den förbannade Förintelsens existens. Silberstein lämnar ut sig själv och sina närmaste men blir aldrig privat. Jag är gripen efter läsning av denna bok.

I boken är pappans brev i den ofrivilliga separationen när Kriget är slut, när mamma Ili förts med de Vita bussarna från Nazi-Tysklands koncentrationsläger till Norrköping och pappa Ernst Jakob återvänt från fångenskap i Sibirien till vad som idag är Rumänien, en viktig källa. Breven bekräftar talesättet att kärleken kan övervinna allt.

När föräldrarna återförenats, i Norrköping, och Margit blivit till är samtalen mellan mor och dotter en återkommande referens i författarens skildring av sin uppväxt. Som läsare upplever jag att jag blir delaktig i hur det är att växa upp i en invandrarfamilj och mera specifikt att vara Förintelsens barn. Och det är inte  bara uppväxten det handlar om. Det gäller hela livet.

Silberstein noterar att hon inte vet när hon blev medveten om Förintelsens existens. Hon har alltid burit den med sig och den kommer förbli.

Jag är en bondpojk från småländska höglandet. Jag kan heller inte precisera när jag blev medveten om Förintelsens existens. Men jag tror inte att den alltid funnits med mig i det förflutna. Jag minns inte att begrepp som jude, judendom eller koncentrationsläger någonsin nämndes i min familjs umgänge som barn.

Någon, troligen min mamma, berättade att Ernst, som ägde och ofta körde skolbussen de tidiga skolåren, hade varit en av chaufförerna av de Vita bussarna. Han skulle kunna ha varit den som körde Margits mamma till Norrköping. Men om detta vet jag intet, jag vet inte om jag fattade vad de som fördes med de Vita bussarna varit med om och inte heller om berättelsen om Ernst var den första informationen för mig om Förintelsen.

Under tidiga skolår kom två judiska flickor till vår skola. Det jag minns var att de inte åt all mat som skolbespisningen serverade. Och jag minns ett kort personligt möte med dem på skolgården, mest som  ett fotografi av hur  jag var fascinerad av de främmande och deras leende, men inget som helst minne av vad  vi kunnat tala om.

Jag läste oerhört mycket i unga tonår. Jag läste tidigt Anne Franks dagbok. Rimligen bör jag ha känt till Förintelsen innan dess. Från de tidiga skolåren minns jag inte att någon lärdom gavs om Förintelsens existens. Det mest troliga är nog att det var radion, Jordbrukarnas Föreningsblad med sina utmärkta utrikeskrönikor eller kanske Sveriges Television, men i så fall först när jag var tio år, som underrättade mig om att Förintelsen ägt rum.

Nazismens existens och konsekvenserna av Andra kriget fick jag styckevis och delt vetskap om tidigare. Pappa brukade berätta om hur han inkallades när Nazi-Tyskland ockuperade Danmark och Norge. Hans enhet fördes till Helsingborg, de såg tyskarna på andra sidan sundet och pappa påstod bland annat att hans grupp bestämt sig för att skjuta en överordnad officerare om tyskarna tog sig över sundet eftersom detta befäl var nazist. Då skjuter vi honom först!

I första klass i en utpräglad landsbygdssocken i Småland hade jag en klasskamrat, Wladimir eller Wawa,, som var ryss. Där fanns också de som hade polsk, estnisk och finländsk bakgrund. Mina föräldrar liksom grannar tog emot barn från Västberlin, ”på sommarbete”. Jag  vet nu att jag i äldre  tonår mötte flera judar, som Ulf, Göran och Jon,  men ingen sa något om att de var judar. Det har jag fått veta mycket senare.

Om jag nu alls kan hävda att jag förstått Förintelsens fulla innebörd, kan någon göra anspråk på det?, så vet  jag inte när försöken till  förståelse skulle ha börjat. Men jag vet nu att mitt motstånd till antisemitism är militant och att förnekelse av Förintelsen gör mig mera upprörd än något annat.

Det är länge sedan jag intog ståndpunkten att ingen människa är förutbestämd att bli vare sig ond eller god. De yttre omständigheterna påverkar vilka val vi gör. Men det personliga ansvaret finns alltid. Människor som växt upp med de mest skrämmande omständigheter har visat sig kunna bli toleranta och civiliserade. Och andra människor uppväxta under de mest gynnsamma omständigheter i en tolerant och öppen intellektuell miljö har förvandlats till bestialiska mördarmaskiner. Det tycks gälla i alla tider och i alla kulturer.

Jag kunde ha blivit antisemit. Det är en förfärlig insikt. Jag kan inte sätta fingret på vad som var avgörande för att så inte blev fallet. Kanske var det grundläggande värderingar som mina föräldrar överförde till mig. Att ”göra skillnad på egna barn och andras ungar” var oacceptabelt bland de människor jag växte upp med – särskilt min mamma upprepade tidigt detta budskap.

I tolvårsåldern hade jag en lärare, Berndt, som öppnade världen för mig och som hade en avgörande betydelse för att jag, i en familj helt utan studietraditioner, sökte till realskolan och vidare studier. Jag engagerade mig i CUF i en tid när denna organisation hade internationell solidaritet, frihet och jämlikhet som viktiga teman.

Men allra viktigast är nog läsningen. När jag läste som mest kunde jag läsa en bok varje dag. På så sätt kunde jag leva mig in i människors villkor, sociala och kulturella förhållanden, som helt skiljde sig från mina egna. Jag har inte  tröttnat på att läsa. Snart sagt varje bok jag läser ger mig tillträde till  en ny värld.

Margit Silbersteins bok Förintelsens barn är en närgången beskrivning av människor som upplevt det helt ofattbara och hur det påverkar också deras barn. Men hur ofattbar Förintelsen faktiskt kan framstå får vi aldrig tillåta att den förnekas. Den hände inte där och då – den är, och bör förbli, en ständig närvarande del av vårt medvetande. Margit Silbersteins Förintelsens barn ger ett bidrag till att möjliggöra detta nödvändiga men inte självklara medvetande.

Anders Ljunggren