Annie Lööfs ”mission impossible”?

Så har Annie Lööf fått talmannens uppdrag att sondera förutsättningarna för en regering med samarbete över blockgränserna.

Det har föregåtts av två misstag från Moderatledaren Ulf Kristerssons sida. Han kunde ha utformat en politisk deklaration som klart visat att hans tilltänkta regeringen inte gick Sverigedemokraternas krav på ökade hinder vid gränserna till mötes. Det hade utmanat Sverigedemokraterna. Nu krävde UK istället att C och L skulle agera i strid med vad partierna hela tiden lovat väljarna före valet. Den utmaningen mot ”allianspartierna” C och L var dumdristig och dömd att misslyckas. Det måste Kristersson och hans medarbetare ha förstått. Var hans mening i första hand att ge C och L skulden för Alliansens haveri? Förhastat och föga genomtänkt enligt min mening.

Det andra misstaget var att motsätta sig att Annie Lööf skulle ges uppdraget att sondera förutsättningarna för en regering med stöd över ”blockgränsen” innan talmannen gav UK dödspilotuppdraget att bilda regeringen bestående av M och KD. Hur kan en person som tilltror sig förmågan att leda landet göra en så fatal missbedömning? Nu förde han fram sin kandidatur till statsministerposten på ett sätt som gjorde att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna gav sitt bifall samtidigt som C och L tvingades att rösta nej – något som Kristersson med sin politiska erfarenhet rimligen måste ha insett.

Detta är historia och den underlättar inte Annie Lööfs sonderingsuppdrag. Hon har deklarerat att hon sätter sakpolitiken i fokus i sina samtal. Det är säkert vad som krävs i en process som flertalet ”förståsigpåare”, självutnämnda eller inte, anser vara dödsdömd. Och som min kollega på Centerpartiets partikansli 1984-1987, dåvarande partisekreteraren Göran Johansson (Thorbjörn Fälldins högra hand och en av hans närmaste medarbetare flera årtionden), skriver på Facebook måste Lööf säkerligen tänka utanför boxen för att lyckas.

Vi lever i en ny tid. Inget parti kan med årets valresultat få till stånd den regering de helst önskade sig före valet. Nu gäller det att göra det bästa möjliga möjligt och ha beredskap att förklara varför det önskvärda före valet inte är möjligt. Jag tror väljarna förstår detta bättre än flertalet konfliktorienterade medietyckare tror.

Det lär bli en minoritetsregering även om jag personligen tror att en majoritetsregering vore det bästa. En majoritetsregering borde vara möjlig – större är inte meningsskiljaktigheterna i svensk politik. Men tyvärr ses inte regeringssamverkan här som ett åtagande att på bästa sätt förvalta väljarnas delegerade makt utan som en fråga om ideologisk samhörighet.  Vi kan med största sannolikhet utesluta regeringssamverkan mellan S och M. De är nu de största partierna men också två av de största förlorarna i valet i september. Det är alltså inte bara skillnader i ideologisk förankring som gör samverkan mellan M och S i regeringsställning osannolik.

Det som återstår att se är om Annie Lööf kan medverka till att det banas väg för en minoritetsregering.

Kan Sverige med framgång styras med minoritetsregeringar? Ja, hävdar åtskilliga och pekar på att landet nått framgångar trots att majoritetsregeringar snarast varit undantag.

Mitt svar är ja och nej. Erfarenheterna från jämviktsriksdagen 1973-1976 visar att regerande i minoritet är möjligt men att priset riskerar att bli högt för ekonomin.

Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet blev enligt min mening djupare och svårare att lösa på grund av minoritetsregeringar – inte bara 1992 när räntan steg till 500 procent – utan också på grund av svagt parlamentariskt stöd för regeringarna föregående mandatperioder.

Det är också min uppfattning att en majoritetsregering hade haft större förutsättningar att hantera den europeiska asylpolitikens, tillkortakommande än vad minoritetsregeringen hade 2015.

Ska det även fortsättningsvis krävas kriser av det slag vi hade 1992, 500 procents ränta och risk för omfattande bankhaverier, för att säkra breda politiska överenskommelser? Krisen då krävde uppgörelser över blockgränsen under två mandatperioder. Socialdemokraterna gjorde en uppgörelse med regeringen Bildt 1992 och flera andra uppgörelser över blockgränsen bidrog till att säkra stabil samhällsekonomi och varaktigt höjda reallöner under två årtionden.

Samarbetet mellan centern, i opposition, och socialdemokraterna, i regeringsställning, åren 1995-1998 blev framgångsrikt på grund av att målet för samarbetet var klart definierat och då det byggde på stort ömsesidigt förtroende.

Nu är det en annan tid. Nu maximeras polariseringen med uppenbara attacker mot den liberala demokratin inte bara i vår omvärld utan också i Sverige. Att i det läget lägga förslag när det gäller ekonomi och arbetsmarknad som ytterligare skulle skärpa de politiska motsättningarna är knappast tillrådligt. Utrymme för nödvändig politisk strid och klargörande av konfliktlinjer kommer i framtiden. Det är inte bristen på stridsvilja som skapar dagens villrådighet. Oförmågan att förstå vad som krävs för att skapa nödvändiga kompromisser är väsentligt mera oroväckande.

I betydande högerkretsar förekommer en demonisering av socialdemokratin som är orimlig. Socialdemokratin är inte, och har inte under de senaste hundra åren varit, ett hot mot vår samhällsordning. Det är inte planekonomi och inskränkningar i individuella friheter som är resultatet av deras politiska gärning. Tvärtom bör det erkännas att de varit den viktigaste kraften till stöd för den liberala demokratin, sedan den allmänna rösträtten infördes genom samverkan mellan liberaler och socialdemokrater för 100 år sedan.

Uppgörelsen om den allmänna rösträtten är långt ifrån det enda exemplet på att centrala politiska beslut tagits över blockgränsen. Det gäller faktiskt praktiskt taget alla avgörande beslut, antingen har majoritet funnits vid beslutstillfället eller så har majoritetens acceptans vunnits efter beslutet. Så har välfärdsstaten skapats – att socialdemokraterna ensamt skapat den är en vrångbild som socialdemokrater och högerkretsar, som vill montera ned den, gemensamt målat.

Det är sannolikt att vi nu åter får en minoritetsregering i Sverige. Såsom verkligheten ser ut kan vi räkna med att regeringen alls inte får regera under klarblå himmel och utan problemfyllda moln. Det är dags att definiera innehållet i en bredare politiska överenskommelse än de som är möjliga att definiera inom ramen för endera av de traditionella, allt mera obsoleta, blocken i svensk politik.

Klimatpolitik, en konstruktiv Europapolitik och en politik som håller Sverige samman bör utgöra grunden för en ny regerings politik. Siktet bör inte fästas vid att vinna statsministeromröstningen. Snarare är det förverkligandet av de globala målen 2030 som bör vägleda.

Lööf vill hålla samman Alliansen. Det kräver att såväl M som S tolererar en sådan regering för att stävja SDs strategiska strävan att splittra inte bara Alliansen utan också Moderata Samlingspartiet. Det är som många förståsigpåare påpekat osannolikt att  sådan visdom kan tillskapas, även om, eller kanske därför att, det borde vara ett egenintresse för Moderaterna.

I så fall återstår en annan minoritetsregering med förmåga att hämta stöd över ”blockgränsen”. Det finns flera sådana alternativ men sannolikt ingen regeringskoalition där både centern och socialdemokraterna deltar och där antingen Stefan Löfven eller Annie Lööf är statsminister. Återstår att söka andra alternativ. Det kräver att man ”tänker utanför boxen”..

Det är ännu inte för sent.

Anders Ljunggren