Demokratins drivkrafter – jämförelse Sverige-Finland

Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland är ett kreativt centrum i Esbos omedbara grannskap till Helsingfors. Direktionen för kulturcentret tog 2013 initiativ till ett forskningsprojekt betitlat ”Demokratins drivkrafter. Kontext och särdrag i Finlands och Sveriges demokratier 1890-2020.”

Forskargruppen, med professorn i historia vid Helsingfors universitet Henrik Meinander i spetsen, har nu publicerat en bok med samma namn som forskningsprogrammets titel. Utgivare är Svenska litteratursällskapet i Finland tillsammans med Appell förlag i Stockholm (www.appellforlag.se).

I forskargruppen ingår utöver Meinander ytterligare tio forskare, bland dessa medredaktörerna och professorerna Petri Karonen och Kjell Östberg. Med en insats från Kulturfonden för Sverige och Finland erhölls ytterligare finansiering dels från Jane och Aatos Erkkos stiftelse i Finland dels från Östersjöstiftelsen i Sverige. Stödet från Finland överglänser det från Sverige.

Henrik Meinander sammanfattar forskarnas fokus i detta verk på följande sätt: ”Ländernas utveckling kontrasteras ständigt mot varandra. En central fråga är här hur mycket ländernas demokratier formades av deras politiska kulturer samt av deras positioner i världsekonomin och den europeiska geopolitiken. Kort sagt: hur formades de två ländernas demokratier i korstrycket mellan dessa tre strukturella drivkrafter.”

För mig som rikssvensk läsare är bokens främsta värde att ta del av de finländska bidragsgivarnas texter. Och detta gäller inte bara deras beskrivningar av Finland utan också deras beskrivning av Sverige.

Men det bidrag som mer än andras borde riva upp en offentlig diskussion i Sverige är Uppsalahistorikern Janne Holméns ”Den demokratiska skolan. Om likvärdighet och delaktighet 1960-2020.” Skildringen av de svenska utbildningsreformerna under den tidsperiod som granskas är skoningslös. Det är svårt att inte instämma i Holméns påstående att Finland ligger betydligt närmare idealtyper för en rättsstat än vad Sverige gör. Jag skulle gärna se Anna Ekströms kritiska läsning av Janne Holméns text.

Finland och Sverige brukar beskrivas som mycket närstående länder. Det är också enligt min mening en korrekt iakttagelse. Men skillnaderna är intressanta. Och de är i vissa fall betydande.

Såväl historien som geografin, relationen till Ryssland/Sovjetunionen från 1809, eller kanske början av 1700-talet, och framåt gör att geopolitik har en stor betydelse i Finland. Jag tvivlar på att geopolitik alls skull utgöra ett perspektiv i en studie gjord av uteslutande svenska forskare. Men så är fallet i boken Demokratins drivkrafter och det berikar förståelsen av demokratins framväxt i både Finland och Sverige. För mig är det slående att den betydelse författarna ger Rudolf Kjelléns författarskap vid demokratins genombrott i Finland faktiskt bevisas av att denna studie har geopolitik  som ett studieobjekt i en forskningsgärning 100 år senare.

Även den pågående regeringsbildningen i Sverige påvisar betydande skillnader mellan Sverige och Finland. Många av mina många finländska vänner är fullständigt oförstående när de betraktar de svenska partiernas oförmåga att bilda regering efter 2018 års val.

Finland blev en fullt utvecklad demokrati direkt efter ett av Europas blodigaste inbördeskrig. Det bidrog till en grundlag som framtvingade samarbete mellan vita och röda, borgare och socialister. Det har medfört en tradition där majoritetsregeringar nästan, men inte helt, undantagslöst styrt Finland.

Den finländska demokratin har mera än en gång levt i farans stund. När kommunisterna på 1960-talet, på president Kekkonens tid, togs in i regeringen så var det för att de skulle välja parlamentarismen som grund för sitt politiska agerande och inte styras av Sovjetunionens kommunistiska parti. Det ledde till att partiet splittrades och att ”stalinisterna” marginaliserades. Senare har Landsbygdspartiets ”vennamoiter” och Sannfinländare desarmerats genom inklusion.

Det senare innebär inte att jag förutskickar att finländare skulle rulla ut mattan för Sverigedemokraterna. I det som under större delen av Sveriges historia varit landets östra riksdelar har Nordiska motståndsrörelsen förbjudits och Putinvasaller som förföljt en undersökande journalist dömts till hårda straff.

Jag säger inte att Sverige alltid bör göra som Finland. Men det finns mycket att lära. Jag önskar att boken ”Demokratins drivkrafter. Kontext och särdrag i Finlands och Sveriges demokratier 1890-2020” får många läsare – inte minst i Sverige.

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s