Peter Englunds bok 1918, Stridens skönhet och sorg, finns nu i bokhandeln som den femte utgåvan i hans serie om Första världskriget. Jag ser fram emot denna bok som julläsning. Själv avslutade jag läsningen av Englunds fjärde bok i serien, om 1917, dagarna efter 100-årsdagen för Första världskrigets slut. Jag får återkomma senare om Englund och Första världskriget.
I detta inlägg är det istället Henrik Berggrens bok Landet utanför, Sverige och kriget 1939-1940 (Norstedts) som blir föremål för mina tankemödor. Landet utanför är den första delen i en trilogi om Sverige under andra världskriget. Det har Berggren deklarerat och mitt främsta betyg kan delges här: Jag har definitivt andra delen i trilogin på min inköpslista.
Många har kanske främst blivit bekant med Henrik Berggren tack vare hans insats som kulturchef och skribent i Dagens Nyheter. Själv håller jag boken Är svensken människa? (2006), som han författat tillsammans med Lars Trägårdh, som en av mina främsta läsupplevelser sedan år 2000. Läsning särskilt för dem som vill ha en politik och ett samhälle som frigör enskilda människor i ett samhälle där staten värnar individerna.
Att Berggren nu gett sig i kast med andra världskriget skapade alltså positiva förväntningar innan jag öppnat boken. Och de har infriats. Berättartekniskt följs andra världskrigets kronologiskt, nära nog dag för dag, med tillbakablickar som skapar sammanhang. En och annan passning sker också till framtiden.
Vi får följa de centrala aktörerna i regeringsarbetet, först och främst Per Albin Hansson. Jag har ju ägnat många år åt centerpartiet och är gammal nog för att ha träffat en del av de som var aktiva de år det handlar om. Jag kan tycka att Krisuppgörelsen 1933 och Bondeförbundets och Socialdemokraternas regeringssamverkan 1936-1939 kunde belysts bättre i bakgrundsteckningen. Men jag erkänner att jag är påverkad av mitt mångåriga arrangemang.
Berggren har verkligen läst på och hans texter har inte bara hämtat näring från protokoll, forskning, dagböcker och memoarer som belyser de centrala politiska aktörerna. Vi får också tidsbilder genom referat av radioföljetong, en inblick i Gunnar Nordahls etablering i fotbollseliten och inte minst följa de skildrade åren via Astrid Lindgrens och Ingemar Bergmans mors och brors tankar i tiden mm, mm.
Som den lantis jag i grund och botten alltid är, trots att huvudstaden varit min främsta bas i nära 50 år, kan jag tycka att skildringen är Stockholmsfixerad. När andra världskriget bröt ut hade den stora majoriteten av Sveriges invånare stark anknytning till jordbruket. En stor del var sysselsatta där och bodde på lantgårdar.
Som läsare kan man inte undgå att foga sina egna minnesbilder i relation till den tid som skildras i boken. Att reflektioner skapas visar att boken har god kvalité. Själv skulle jag vilja komplettera Astrid Lindgrens skildringar, med hennes bror Gunnar Ericssons upplevelser de två åren. Han var den som fortsatte bruka gården Näs som också var Astrid Lindgrens och hennes systrars föräldrahem. Men 1939-1940 var han ytterst aktiv både för att mobilisera hemmafronten och för att ge Finland bästa tänkbara stöd.
Gunnar Ericsson var riksombudsman i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund 1936-1942. Han lärde sig finska på 1930-talet, lärde känna flera av agrarpartiets ledande, som Urho K Kekkonen och var intensivt engagerad i samarbete med och stödinsatser till Finkland under kriget.
En anekdot: Som CUF-ordförande var jag en kväll bjuden att hålla anförande i Nacka. Jag minns inget av mitt tal. Jag var på väg att rusa från möteslokalen när en äldre man stoppade mig. Han presenterade sig som en medarbetare till Bramstorp och hade arbetat på Köpmannaförbundet. Han sträckte fram en gammal svinlädersportfölj och sa att han trodde att jag skulle förvalta handlingarna bättre än han själv kunde. Jag kommer aldrig glömma denna del av mötet.
Jag tackade och sprang till Saltsjöbanan. Väl i kupén öppnade jag portföljen och började läsa. Det första papperet var en kallelse till ett möte med Nordiska Bondeungdomens Förbund på Hotell Continental i Stockholm den 20 mars 1940. Nästa papper var ett telegram från Urho Kekkonen med beskedet att ”på grund av omständigheter som ni säkert förstår” måste han utebli från mötet. (Vapnen i Vinterkriget tystnade den 13 mars.).
Därefter fanns ett mötesprotokoll. Det viktigaste beslutet gällde besök i Finland för att undersöka och enas om hur stöd skulle ges till de krigsdrabbade. Företrädarna för Danmark, Norge och Sverige enade sig om att avlägga besök i mitten av april. I bunten av papper under mötesprotokollet fanns två likalydande telegram, det ena från Oslo och det andra från Köpenhamn. De hade, som jag minns det, citerat Kekkonen: ”på grund av omständigheter som ni säkert förstår” har vi inte möjlighet att delta i resan till Finland. (Det var ju den 9 april som Hitlers armé invaderade Danmark och Norge.)
Men Gunnar Ericsson reste till Finland också när bomber fälldes i hans närhet. Han var med och organiserade mottagandet av krigsbarn i Sverige och organiserade ett omfattande program där svenska ungdomar reste till Finland för att delta i skörd och annat jordbruksarbete. Bland han insatser fanns också en kampanj för att anlägga bastu i varje socken där det fanns en SLU-avdelning. Och det fanns många – när jag blev kassör i en CUF-avdelning, i Höreda utanför Eksjö, på 1960-talet blev en av mina uppgifter att förvalta ett andelsbevis i bastun nära byskolan.
Mötet med den 20 mars 1940 illustrerar väl vilken svår situation de svenska makthavarna befann sig i under Andra världskriget. Henrik Berggren redovisar en rad exempel på svåra beslutssituationer som ger underlag att bedöma det officiella Sveriges agerande bättre än vad som oftast förekommer. Det är närmast oundvikligt att döma med utgångspunkt i att vi vet hur det till slut gick. Jag menar att Henrik Berggren ger oss förutsättningar att bedöma enskilda händelser och beslut inom ramen för en nyansrik samtidsskildring. Det ger oss en bättre förståelse för Sverige under Andra världskriget och bättre skickade att förstå vilken situation Sverige skulle befinna oss i om vår del av världen än en gång skulle drabbas av krig och ofärd. Men då tror jag inte att Sverige kan vara landet utanför. Men titeln Landet utanför är relevant för tiden 1939-1940 även om Sverige ingalunda kunde förbli oberört.
Jag rekommenderar Henrik Berggrens Landet utanför och ser fram emot att läsa nästa bok i trilogin.
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 