Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och Industri har utgivits av Letterstedtska Föreningen sedan 1878. Det var den enda skrift som jag publicerade mig i under min tid i utrikesdepartementets tjänst. Jag fortsätter nu som fri skribent.
Det ska erkännas att jag nog aldrig läst den från pärm till pärm. Det gäller också Häfte 3 år 2018 som fanns innanför brevinkastet för några dagar sedan. Jag har dock faktiskt läst allt utom min egen krönika, betitlad ”Illiberala krafter hotar det nordiska samarbetet”. Den har jag å andra sidan inte bara skrivet själv. Jag har läst den flera gånger tidigare.
Det som lockade mig att läsa är att det senaste numret av Nordisk Tidskrift presenterar översikter av litteraturen i de fem nordiska länderna – och presentatörerna tillhör de absolut främsta kännarna av litteratur i de berörda länderna.
Det ska omedelbart erkännas att min läsning av översikterna av nyutgiven litteratur i grannländerna bekräftade mina värsta farhågor. Flertalet böcker som beskrivs i långa och som jag förstår gediget tecknade artiklar har jag inte hört talas om. Och de författare som jag läst är kända för mig tack vare verk som skrevs för åtskilliga år sedan. Min obildning på detta område kan delvis bero på att jag vistats utanför Sverige mera än ett decennium och utanför Norden de senaste fem åren. Men jag har faktiskt följt de svenska medierna också när jag varit utomlands.
I slutet av 1800- och början av 1900-talen hade vi en nordisk bokmarknad. Flera författare som skrev på svenska, norska eller danska hade en stor del av försäljningen av sina utgåvor i nordiska grannländer – inte minst i Finland. Och redan tidigare hade Johan Ludvig Runeberg etablerat sig som nationalförfattare i både Finland och Sverige. Den danska litteraturvetaren och kritikern Georg Brandes betydelse för den samtida litteraturen i de nordiska länderna kan knappast överskattas.
I Mervi Kantokorpis översikt blir jag nyfiken på förra årets Finlandiaprisvinnare Juha Hurmes bok Niemi. Jag har inte läst vare sig denna bok eller något annat av Hurme. Vad jag förstår är han inte översatt till svenska och när jag ”googlar” hittar jag inte en enda text om hans böcker i rikssvenska medier. Adlibris saluför ett antal böcker på finska, vilket är bra, men jag frågar mig varför inget svenskt förlag velat översätta honom till svenska. Min finska är knagglig, näst intill obefintlig.
Det jag kände till var Hurmes tacktal. Det var tvåspråkigt. Han prisade finlandssvenska kolleger och i finlandssvenska medier lär jag mig att han arbetat i hemtjänsten i Stockholm. Men på nätet hittar jag inget i rikssvenska medier utöver beskrivningar om den konflikt som hans tacktal vid mottagandet av Finlandspriset ledde till. Och det talet är, i och för sig, värt uppmärksamhet.
Utöver lovprisandet av finlandssvenska författare framhävde han tvåspråkigheten genom att hänvisa till Mikael Agricola, översättare av Bibeln till finska, och Alexis Stenvall, också i Sverige mest känd med det efternamn han övergick till, Kivi, och med bland annat den första stora romanen på finska, Sju bröder, på sin meritlista.
Det som verkligen tog skruv var Juha Hurmes slutord på svenska i det tvåspråkiga tacktalet: ”För er, som inte förstod vad jag nyss sa, har jag bara ett enkelt råd: Opetelkaa ruotsia, juntit! (Lär er svenska, töntar!) Den utsagan missade inte sitt mål, en motståndare till svenska och Finlands tvåspråkighet, kulturministern Sampo Terho, invald som Sannfinnländare och nu representerande det borttynande partiet Blå framtid. Han begärde en ursäkt vilket inte Hurme har varit villig att ge. Det kände jag till. Men om boken? Inget!
I Mervi Kantokorpis artikel lär jag mig att romanen Niemi ”är encyklopedisk. Den rör sig med fakta och på ett vetenskapligt utforskat område, men är skönlitterärt skriven. I centrum ligger Finlands historia under den svenska tiden och romanen slutar 1809, dvs när den ryska tiden börjar. Den stora idén i Hurmes roman är den finländska uddens kulturella mångfald. Det lilla området har trampats av folkgrupper som talat olika språk.” mm, mm.
Denna bok finns inte utgiven på svenska. Är inte detta en skandal? Konflikten mellan författaren och kulturministern har getts uppmärksamhet men den bok som belönats med Finlands främsta utmärkelse utges inte på svenska i Sverige och uppmärksammas inte på de kultursidor som jag haft möjlighet att granska via nätet. Finns det ingen marknad för en bok som Juha Hurmes Niemi på svenska? Finns det inte längre någon bildad medelklass i Sverige?
Det finns åtskilligt annat som också väcker mitt intresse i Nordisk Tidskrifts översikt av litteratur i Norden utgiven 2017. Det gläder mig att Gustaf Widén ges möjlighet att ge en översikt av den rika utgivningen på svenska i Finland. Kjell Westö är långt ifrån den enda finlandssvenska författaren värd stor uppmärksamhet i Sverige – Westö är självklart en av de största författarna på svenska i vår tid. Svenska Akademien skulle behöva Westö långt mera än Westö behöver Svenska Akademien.
Möjligen är det utgivningen av dansk litteratur som är mest förbisedd i Sverige – i varje fall i Stockholm. Sydsvenska Dagbladets läsare lär vara bättre orienterade. Men har min värderade läsekrets hört talas om Joakim Vilandt eller Naja Marie Aidts? Enligt skribenten i Nordisk Tidskrift, den eminente Lars Bukdahl, har Vilandt skrivet ”det originaleste værk”(Cassandra) och Aidts ”Årets stærkeste och mest gribende bog” (Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage). Den som läser svenska kan också med en gnutta ansträngning läsa danska, tro mig!, men jag tror inte böckerna finns tillgängliga i bokhandeln. Motsvarande böcker kring sekelskiftet 1900 hade gjort det – också i Stockholm!
I den inledande artikeln i Nordisk Tidskrift nummer 3 detta år skriver Henrik Wivel en artikel om nedskärningar vid Köpenhamns universitet – amputationer som har nordisk räckvidd. Wivel skriver:
”I indeværende år er turen kommet til de nordiske sprog, de nordiske grundtekster och dermed den fællesnordiske identitet og kulturforståelse. Københavns Universitets ledelse har forslået, at der ikke længere skal undervises i oldislandsk, moderne islandsk eller færøsk.”
För några år sedan översattes samtliga isländska sagor till de skandinaviska språken, danska, norska och svenska. Wivel befarar att om undervisningen i de mindre språken i Norden försvinner i länder som Danmark, Norge och Sverige så försvinner förutsättningarna inte bara för översättningar av det slag vi ännu kan se levererade men också för forskning om det gemensamma nordiska kulturarvet.
Flera borde läsa Nordisk Tidskrift! Vi kan inte ta vare sig nordiskt samarbete eller förståelse för nordisk kultur som något givet.
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 