Krönika i Nordisk Tidskrift: Migration och integration i Norden i min belysning

Migrationsfrågorna har tagit en allt större plats på de politiska dagordningarna i Norden. Det gäller inte minst i Sverige där motsättningarna bidragit till att regeringsbildningen blivit en mycket tidskrävande process.

Det som framför allt påverkat folkopinionen är den kris för EU:s flyktingpolitik som inträffade 2015. För många framstod det som att en forsande flod av invandrare då okontrollerat togs sig från Medelhavet, om de hade lyckan att överleva överfarten, norrut. Det påverkade inte enbart opinionen i de länder som tog emot flest invandrare utan också i sådana som nära nog inte tog emot några asylsökande alls. Att migrationen verkade äga rum utan politisk kontroll har påverkat förtroendet för det politiska etablissemanget och i många länder har också tilltron till EU minskat.

Antalet asylsökande i Norden åren 2016-2018 minskar starkt. Allra mest drastisk är minskningen i Sverige. År 2015 sökte drygt 163 000 asyl i Sverige, ifjol var det drygt 25 000 och detta år kan antalet komma att understiga 20 000. Men det är bilden av antalet asylsökande 2015 som ännu 2018 präglar mångas verklighetsuppfattning-

Nyanlända ensamkommande under 18 års ålder har stått i fokus för diskussionen. Faktum är att mera än hälften av de ensamkommande som ankom till EU 2015 sökte fristad i Norden. Och av de 45 765 som kom till Norden var det exceptionellt många som sökte asyl i Sverige, cirka 35 000. Bland alla migranter som kom till Norden 2015 var hela 58 procent under 18 år.

År 2015 var ett extremt år när det gäller unga ensamkommande som anlände till Norden. Det var mera än fem gånger flera ensamkommande som kom till Norden 2015 jämfört med 2014 och mera än 10 gånger färre ensamkommande som kom till Norden 2016 jämfört med året innan. Allra störst är minskningen för Sverige.

Antalet asylsökande till Norden har minskat av flera orsaker 2016-2018. Ett viktigt skäl är att lagarna   och inte minst tillämpningen av dessa har blivit restriktivare. Ännu viktigare är sannolikt att EU:s gränser blivit mera svåröverkomliga. I oktober 2015 förklarade ledningen för Migrationsverket att Sveriges i princip hade en öppen gräns i relation till Turkiet! Så är det inte längre.

Befolkningsantalet i Norden ökade åren 1990-2017 med 16 procent. Det registrerade befolkningstalet nu uppgår avrundat till 27 miljoner (Danmark 5,7, Finland 5,5, Norge 5,3 och Sverige 10,1 miljoner samt Island 350 000).

Två tredjedelar av befolkningsökningen i Norden 1990-2017 beror på invandring. Skillnaden mellan olika delar av Norden är betydande. I Island ger födelseöverskottet ett större bidrag till folkökningen än invandringsöverskottet. I Finland har antalet döda tre år i rad överstigit antalet födda.

Andelen utlandsfödda är störst i Sverige där 17 procent fötts utanför landets gränser. Motsvarande tal för Island är 14 procent medan andelen är lägst i Finland med 5, 2 procent. Av Nordens hela invånarantal är 12 procent utlandsfödda.

Flest utlandsfödda finns i huvudstadsområdena. I Oslo är 27 procent av befolkningen registrerad som utlandsfödd, i Stockholm 24, i Köpenhamn 18 och i Helsingfors 12 procent. Det finns kommuner med en större andel utlandsfödda, exempelvis Haparanda som har tätare förbindelse med Finland än någon annan svensk kommun. I Haparanda är 40 procent av befolkningen född i utlandet, många av dem i Finland.

Invandringen påverkar de antaganden som görs om de demografiska förhållandena i framtiden. I Sverige är folkökningen stark. År 2004 var befolkningstalet för första gången större än nio miljoner. I början av 2017 översteg befolkningstalet tio miljoner och i den senaste prognosen antas att Sveriges befolkning överstiger 11 miljoner år 2028.

I Sverige diskuteras mot ovanstående bakgrund hur bostäder och samhällsservice ska kunna erbjudas åt den snabbt ökande befolkningen. De som har uppehållstillstånd i Sverige kan fritt besluta om bosättningsort. Det har gjort att trångboddheten i vissa stadsdelar är stor när släktingar och grannar från det forna hemlandet flyttar in i invandrartäta bostadskvarters ofta redan tidigare väl befolkade lägenheter.

Diskussionen om integrationen av migranter i Norden, i synnerhet i Danmark, Norge och Sverige, handlar i första hand om de delar i de större städerna där invandrare dominerar bosättningen. Mindre uppmärksammat är att mera än var fjärde kommun i Norden har befolkningstillväxt endast tack vare invandring – utan invandring skulle mer än sextio procent av Nordens kommuner perioden 2011-2016 vara avfolkningskommuner. Samhällsservicen i de mera glesbebyggda delarna av Norden, framför allt i Norge och Sverige, skulle alltså vara svårare att upprätthålla utan invandring.

I Finland är det inte en snabb befolkningsökning som är i fokus när det gäller antaganden om framtiden. Här har Statistikcentralen istället presenterat en prognos om att folkmängden kommer att minska från och med 2035. Situationen i Finland är inget undantag i ett europeiskt sammanhang. Utan invandring väntas EU:s befolkning 2080 ha minskat med 100 miljoner !  enligt en prognos gjord före Brexit.

Utlandsfödda har tillträde till arbetsmarknaden i väsentligt mindre omfattning än infödda. År 2016 var gapet särskilt stort i Sverige. Bland de som invandrat till Sverige från länder utanför EU/EES-området var 19,1 procent arbetslösa, jämfört med 4,9 procent av födda inom landet. Motsvarande uppgifter för Norden som helhet är 16,6 respektive 8,1 procent. Högst arbetslöshet bland personer i arbetsför ålder med ursprung utanför EU/EES registrerades 2016 i Finland, 22,6 procent.

Med den betydande minskning av invandringen som skett i Norden sedan 2015 är det allt mera integrationsfrågorna som sysselsätter myndigheterna. Det gäller i synnerhet i de mest invandrartäta delarna av större städer. I Danmark har en särskild lagstiftning aktualiserats för ”getton” som många menar i delar är oförenlig med principen om likhet inför lagen.

I Sverige är det gängkriminaliteten, ofta knuten till narkotikahandel, med de många dödsskjutningarna som väcker störst oro. Det är många i de övre tonåren såväl bland mördarna som bland dödsoffren. Nivån för dödligt våld med skjutvapen är mer än dubbelt så hög i Sverige bland män mellan 15 och 29 år jämfört med genomsnittet i andra europeiska länder. Den är tio gånger högre än i Tyskland och nära nog tio gånger högre än i Norge som har den lägsta nivån i Norden.

I Sverige dog 26 män år 2017 i åldern 15-29 år på grund av skottskador jämfört med 23 och 19 de två föregående åren. Antalet mord och mordförsök med skjutvapen i denna åldergrupp femdubblades i Sverige från år 1996 till 2015.

Det dödliga vapenvåldet bland unga i Tyskland och Norge jämfört med Sverige visar att den knappast är rimligt att peka ut nyanlända invandrare som orsak till de dystra siffrorna för Sverige. I Finland är det relativt sett flera som faller offer för dödsskjutningar i åldrarna över 30 år än i Sverige.

Frågan om hur man ska komma till rätta med gängbrottsligheten bland unga i Sverige som till stor del utförs av unga med utländsk bakgrund och drabbar samma grupp i de mest utsatta bostadsområdena lär bli en förstahandsfråga för den regering som snart väntas tillträda. Här är det också lätt att peka på att nordiskt kunskapsutbyte bör komma till stånd. Varför är nivån i Norge så mycket lägre än i Sverige? Vad kan Sverige lära?

Nordiskt samarbete borde ske i väsentligt större omfattning när det gäller såväl migrations- som integrationspolitik. Skillnaderna politik är betydande från det ögonblick en asylsökande, eller annan invandrare, registreras i ett nordiskt land till dess att vederbörande blir utvisad, acklimatiserar sig för att vinna medborgarskap eller i allt för många fall misslyckas med integrationen.

Migrations- och integrationsfrågor berör uppfattningar om värdet av, och behovet av främjande av, den nationella identiteten. Sannolikt är det detta förhållande som gör att det i varje fall på nationell nivå tycks vara svårt att få till stånd öppna, ärliga och förtroendefulla samtal, även, mellan nordiska länder.

Nu har omfattningen av invandringen, i synnerhet ankomsten av asylsökande, drastiskt minskat i förhållande till 2015. På polisområdet finns flera positiva exempel på hur nordiskt samarbete varit framgångsrikt. Förhoppningsvis kan det utsträckas också till andra områden.

Uppgifterna i denna artikel har till stor del hämtats från State of the Nordic Region 2018, Immigration and Integration Edition. Denna utmärkta rapport har utarbetats av Nordregio med medverkan av andra delar av Nordiska Ministerrådet. Författarna efterlyser ett ökat samarbete för att förbättra kvalitén i dataunderlaget och förbättra möjligheterna att göra jämförelser mellan de nordiska länderna.

Som krönikör instämmer jag i detta önskemål och ser det gärna som en del i ett ökat nordiskt samarbete på migrations- och integratikonsområdet.

Anders Ljunggren

PS Ovanstående krönika publiceras i Nordisk Tidskrift nummer 4 2018, publicerad av Letterstedtska Föreningen. Numret innehåller många intressanta artiklar. Prenumerera eller fråga efter den på ditt bibliotek!