1990-talet var Gyllene år i arbetet för att i internationella överenskommelser fastställa rättigheter för minoriteter och precisera normer för det internationella samfundets minoritetspolitik. Därefter har ett tydligt bakslag kunnat noteras och nu finns åtskilliga exempel på hur stater negligerar normerna även när brister i tillämpningen av internationella överenskommelser påtalas.
Ingressens konstaterande görs av Astrid Thors i pamfletten Minority Policies in Europe. Thors har vid författandet av skriften kunnat ösa ur ett djupt kar med kunskaper och en rik erfarenhetsbakgrund. Ingen i Norden torde kunna överträffa hennes meriter inom minoritetspolitiken, som aktivist i finlandssvenska sammanhang, främst Svenska folkpartiet, sedan skolåren, som ledamot i Finlands riksdag, som Migrations- och Europaminister i Finland, som Europaparlamentariker och inte minst som OSSE:s Högkommissarie för nationella minoriteter.
Utgivare av pamfletten Minority Policies in Europe är den finlandssvenska tankesmedjan Magma, http://www.magma.fi. Astrid Thors text har stora kvalitéer, både som kunskapsöversikt och som underlag för en sakligt grundad diskussion om minoritetspolitiken främst i ett europeiskt sammanhang. Jag vill gärna rekommendera skriften för kolleger som ännu är aktiva i politik, journalistik och diplomati och den borde gärna införlivas i de lärostycken som deltagare i diplomatprogrammet förväntas ta del av.
Jag hade själv möjlighet att dra nytta av de framsteg som gjordes på europeisk nivå under de Gyllene åren på 1990-talet. När jag som nordisk statssekreterare uppvaktades av Sverigefinska Riksförbundet (RSKL) blev ett resultat en regeringsskrivelse som förordade Sveriges anslutning till Europarådets Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk. Jag blev själv ledamot i en parlamentarisk kommitté angående Ramkonventionen. Efter utredningsarbete och beslutsprocess anslöt sig Sverige år 2000 till båda Europarådets överenskommelser.
De fem nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Många av dem talar något av minoritetsspråken meänkieli, jiddisch, romani chib, samiska och finska. Förstärkta rättigheter gäller för finska, samiska och meänkieli inom särskilda förvaltningsområden som omfattade 75 kommuner och 14 landsting enligt den rapport som Sveriges regering presenterade 2016. Romani chib och jiddisch är territoriellt obundna språk och omfattas således inte av förvaltningsområden.
Det råder ingen tvekan om att de internationella överenskommelserna spelade en stor roll för de minoritetspolitiska initiativen i Sverige på 1990-talet. Sverigefinska Riksförbundet spelade en stor roll för att driva på regering och riksdag och inspiration kom också från grannlandet i öster, särskilt från Svenska Finlands folkting. Till en början gällde framstegen framför allt skolområdet med etablering av flera fristående finska skolor. Under detta århundrades första årtiondena har antalet lokala förvaltningsområdet flerdubblats.
Den försvagade ställning för minoritetspolitiken och det falnade intresse för att verkligen fullfölja vad man lovat i internationella organisationer, som Thors påpekar i ett europeiskt sammanhang, gäller också Sverige. De påpekande som görs i Europarådets rapporter får lite uppmärksamhet också i Sverige. Bristerna är påtagliga inte minst på skolområdet och i exempelvis äldrevården.
Det saknas verkligen inte skäl för minoritetspolitisk diskussion och initiativ för att stärka minoriteters ställning i Sverige. Det prejudicerande domstolsutslag vi nu tvingats ta del av i Sverige när det gäller ”tiggeri” visar att skyddet för minoriteters och enskildas rättigheter väger lätt jämfört med hänsynen till kommunal ordningsstadga! Personligen kan jag ibland känna en viss irritation över brister i den allmänna ordningen i mitt grannskap vid Västerbroplan men det gäller inte de personer som en i taget diskret samlar mynt i en mugg utanför Hemköp.
Med detta sagt är det självklart så att vare sig bejakande av tiggande i Sverige eller inskränkningar i möjligheterna att be om ekonomiskt understöd via lokala ordningsstadgor erbjuder lösningen på ett socialt problem som vi har anledning att ta på allvar. Förstärkta minoritetspolitiska instrument på europeisk nivå behövs. Thors påpekar att OSSE:s högkommissarie saknar såväl piska som morötter i sitt arbete och detsamma gäller också för Europarådets och FN:s organ på detta område.
Inom EU har kriterierna som kandidater för medlemskap ska uppfylla, Köpenhamnskriterierna, spelat en viktig roll – Thors anser till och med att de varit det viktigaste instrumentet. Det vi nu ser är emellertid att medlemsstater inom EU öppet och medvetet bryter mot varje rimlig tillämpning av vad som lagts fast i de europeiska överenskommelserna. Detta får fortgå utan påföljd och ivern att finna instrument för att komma till rätta med en utveckling som undergräver och skadar EU:s trovärdighet är begränsad. Astrids Thors påtalar med rätta detta förhållande.
Den försvagade ställningen för minoritetspolitik och svårigheterna för de som satts att övervaka att gjorda överenskommelser fullföljs på nationell nivå sammanhänger med de brott mot den europeiska rättsordningen som vi upplevt genom Rysslands våldsanvändning i strid med internationell rätt i Georgien och Ukraina.
Detta förhållande är väl känt också för Astrid Thors. Det framgår bland annat av Sveriges regerings skrivelse 2016/17:11, Verksamheten inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under helåret 2015 och första halvåret 2016. I denna skrivelse finns följande text: ” Under perioden har särskild uppmärksamhet ägnats åt HCNM:s och ODIHR:s gemensamma rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna på Krim, som publicerades i september 2015 och som bekräftar bilden av en allvarligt försämrad situation på den ukrainska halvön efter Rysslands olagliga annektering. Efter tre år på posten som HCNM löpte finska Astrid Thors mandat ut den 20 augusti 2016. Efter att Ryssland ensamt hade blockerat en förlängning av mandatet för henne står institutionen nu utan en högkommissarie.”
Idag är det den italienske diplomaten Lamberto Zannier som är OSSE:s Högkommissarie för nationella minoriteter och som ägnar sig åt den tysta diplomati som Astrid Thors förtjänstfullt fullgjorde 2013-2016. Genom sin skrift Minority Policies in Europe ger hon ett gediget underlag för diskussion och politiska initiativ. Astrid Thors kompetens borde vara efterfrågad i ett förhoppningsvis vitaliserat minoritetspolitiskt sammanhang i Europa och världen.
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 