Låt arbetsmarknadens parter ta deras ansvar!

Statistiken ljuger inte. Utlandsfödda, och då i synnerhet utomeuropeiska invandrare, har en väsentligt svagare ställning på arbetsmarknaden än de som fötts i Sverige. Det är tydligt när vi tittar på sysselsättningsgrad, arbetslöshet och andelen långtidsarbetslösa. Det bör leda till att både de politiskt ansvariga och arbetsmarknadens parter visar reformvilja.

Trots högkonjunkturen 2017 var arbetslösheten cirka 15 procent bland utrikes födda men bara runt 4,5 procent bland inrikes födda. Sysselsättningsgraden i Sverige för utlandsfödda var visserligen väl i nivå med EU:s genomsnitt men gapet mellan de utlands- och inlandsföddas sysselsättningsgrad var större i Sverige än i något annat EU-land. Det finns hela stadsdelar där långtidsarbetslöshet sätter sin prägel på samhället. Det brådskar med åtgärder. I synnerhet arbetslösheten bland kvinnor födda i Afrika och Asien är alarmerande hög.

Statsmakten bör dock inte i detta läge genom lag inskränka arbetsmarknadens parters ansvar för lönebildning och anställningsvillkor. Reformer behövs. Men låt parterna ta detta ansvar. Särskilt ett parti som vill framstå som liberalt bör avstå från statliga regleringar utöver vad vi faktiskt har idag. Lyssna till vad landets främsta arbetsmarklandsexpertis har att säga! Detta är deras budskap:

”Med den tudelning vi har på arbetsmarknaden finns det (därför) starka argument för arbetsmarknadens parter att försöka ge sitt bidrag till ökad sysselsättning för de svagaste grupperna genom lägre minimilöner för nya typer av enkla jobb. Den stora flyktinginvandringen och svårigheterna att integrera många utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden motiverar helt nya lösningar. Det gäller att undvika att många utomeuropeiskt födda fastnar i permanenta utanförskap på arbetsmarknaden. Men det finns också starka fördelningspolitiska skäl att försöka undvika att de lägre löner som kan behövas för att uppnå detta leder till generella lönesänkningar för de lågutbildade som redan har jobb. Samtidigt gäller det att undvika att vi får permanenta låglönejobb för invandrare.

Lägre löner för nya typer av enkla jobb leder inte med nödvändighet till stora sysselsättningsökningar. I ett läge där det är viktigt att öka sysselsättningen för utsatta grupper kan det dock vara centralt att kombinera olika åtgärder som var och en har positiv, om än begränsad, effekt på sysselsättningen. Därför finns det argument för att samtidigt använda sig av utbildningssatsningar, riktade anställningsstöd, jobbskatteavdrag och lägre minimilöner. Ingen enskild åtgärd är någon mirakelmedicin, men den sammanlagda effekten kan vara betydande.”

Ovanstående text är hämtad från boken Hur ska fler komma in på arbetsmarknaden? (Dialogos förlag). Boken är författad av ett flertal av landets ledande vetenskapligt grundade experter på arbetsmarknadsfrågor: Lars Calmfors, Petter Danielsson, Simon Ek, Ann-Sofie Kolm och Per Skedinger förstärkta med finländaren Tuomas Pekkarinen.

Författarnas analyser grundar sig på en omfattande genomgång och sammanfattning av svensk och relevant utländsk forskning om särskilt de utlandsföddas situation på arbetsmarknaden. Bokens viktigaste budskap är att det inte finns någon enskild åtgärd som snabbt och i stor skala skulle kunna undanröja det betydande sysselsättningsgap som finna mellan å ena sidan födda i Sverige och å andra sidan framförallt de som är födda i Asien och Afrika och invandrade till Sverige. Att de mest insiktsfulla experterna visar ödmjukhet och inte väjer från att erkänna målkonflikter när reformering av lönesättning och anställningstrygghet övervägs borde mana till eftertanke bland alla som tar del i partipolitisk polemik på detta område.

Bokens författare pläderar alltså för lägre minimilöner. Det finns dock skäl att understryka att de inte pläderar för att statsmakten ska lagstifta om generellt sänkta minimilöner. Tvärtom pläderas för att det finns ” starka argument för arbetsmarknadens parter att försöka ge sitt bidrag till ökad sysselsättning för de svagaste grupperna genom lägre minimilöner för nya typer av enkla jobb.”

Jag menar att det är klokt av centerpartiet, och riksdagen som helhet, att lyssna på arbetsmarknadsexpertisens råd på denna punkt. Såväl föreningsfriheten som avtalsfriheten är grundpelare i en liberal samhällsordning. Att staten genom lag ska diktera lönebildningen och inskränka avtalsfriheten genom att lägga fast minimilöner riskerar att kullkasta den lyckosamma lönebildning som under flera decennier utgjort en viktig förklaringar till Sveriges relativa ekonomiska framgång.

Med detta sagt finns det starka skäl för en reformering av lönebildningen och regelverket för anställningstrygghet. År 1996 utgjorde de grupper som Arbetsförmedlingen kategoriserar som   varande i utsatt ställning – arbetslösa (1) med högst förgymnasial utbildning, (2) som har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga, (3) är födda i ett utomeuropeiskt land, och (4) tillhör åldersgruppen 55-64 år – 18 procent av de inskrivna arbetslösa vid Arbetsförmedlingen. År 2017 hade denna andel stigit till hela 75 procent. Även Arbetsmarknadens parter måste se denna utveckling som ett misslyckande och vara beredd till reformer av det slag som det pläderas för i boken Hur ska fler komma in på arbetsmarknaden? Sker inte detta får de som vill inskränka arbetsmarknadens parters reglering av lönebildningen och villkoren för de anställda via lag vatten på sin kvarn. Detta vore olyckligt. Jämfört med statliga påbud är en reglering som arbetsmarknadens parter ansvarar för mera flexibel och möjliggör anpassning till skilda förhållanden på olika delar av arbetsmarknaden.

Fackföreningarna har ett legitimt intresse att bevaka så att inte nya villkor som underlättar inträdet för de som står utanför arbetsmarknaden leder till att de som redan har anställning med låga löner får sina löner sänkta. Detta är också ett samhällsintresse. Det är inte de sämst ställda på arbetsmarknaden som ska betala priset för att de som står utanför arbetsmarknaden ska får ordnad sysselsättning. En sådan utveckling skulle allvarligt hota samhällsfreden och riskera grunderna för den ordning på arbetsmarknaden som såväl arbetsgivare som arbetstagare vill slå vakt om.

Ge nu arbetsmarknadens parter en möjlighet att vidta åtgärder som underlättar för de, framför allt utlandsfödda, som idag står utanför arbetsmarknaden att vinna inträde. Staten bör gripa in först om de inte visar samhällsansvar i rimlig omfattning i rimlig tid.  Statsmakten bör under tiden koncentrera sig på att förbättra skolan och arbetsmarknadsutbildningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s