Finland erövrade och försvarade sitt folkstyre på ett minst sagt imponerande sätt under det gångna århundradet. När seklet inleddes var Finland, under i storleksordningen sex sekler det svenska rikets östra landsdel, en del av det ryska imperiet.
Fullvärdig demokrati infördes genom beslut om grundlag i juni 1919. Beslutet hade föregåtts av ett av de värsta inbördeskrig som ägt rum i Europa. I samband med inbördeskriget dog 36 000 personer – ett ofattbart antal.
De blodiga uppgörelserna och terrorn mellan vita och röda utgjorde bakgrund när grundlagsfäderna utformade lagen så att breda majoriteter blev en förutsättning för att demokratiskt styra Finland. På sitt sätt kan man säga att inbördeskriget inte bara gav förutsättningar för Finlands suveränitet och möjlighet att införa demokrati. Grundlagen nödvändiggjorde kompromisser så att folkstyret inte kunde användas för att permanenta striden mellan röda och vita. Det råder ingen tvekan om att denna konstitution tjänat Finland väl.
Erfarenheter från inbördeskriget var emellertid bakgrunden också till de politiska rörelser som under mellankrigstiden kom att utgöra det största hotet mot demokratin med dess grundlagsenliga ordning. Det är min slutsats efter läsning av boken Svart gryning, Fascismen i Finland, 1918-44.
Bokens författare är Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikka. Förlaget Lind&Co svarar förtjänstfullt för den svenskspråkiga utgivningen. Mig veterligt finns inte en bättre bok om fascismen på våra breddgrader. Det är långt mera än en rejäl dokumentation av den finländska fascismens aktörer och deras agerande. Boken sätter in fascismens existens i vårt grannlands 1920- och 1930-tal i ett historiskt, idémässigt och europeiskt sammanhang. Och boken avslutas med resonemang om vår nutid – om fascismens starkaste återkomst i Europa sedan andra världskriget.
Demokratin åsidosattes i ett stort antal av Europas stater under mellankrigstiden, i synnerhet i de stater som varit mest indragna i Första världskriget. Men i Finland vann demokratin, till skillnad från i flertalet randstater. Författarna konstaterar att den finländska fascismens ”försök till statskupp misslyckades, drömmarna om finska koncentrationsläger förverkligades aldrig och antisemitismen höll sig på partitidningarnas sidor, dödslistorna stannade i byrålådorna och diktatorerna förblev otillsatta och maktlösa”.
Den finska fascismen var emellertid inte ofarlig. Lapporörelsens ”skjutsningar” av och terror mot enskilda socialdemokrater och vänstermänniskor syftade till att kväsa och skrämma en stor del av Finlands folk. Det var, hävdar författarna, först efter skjutsningen av president K.J Ståhlberg i oktober 1930 som den allmänna opinionen tog kraftfull ställning mot verksamheten.
Den hårda linjens män i Lappo hade i juni 1930 beslutat att mörda statsminister Kyösti Kallio på järnvägsstationen i Seinäjoki. De utsedda unga mördarna tog livet av sig själva sedan Kallio kallblodigt samtalat med dem och övertygat dem om att mordet inte skulle gagna deras sak! Genom Mäntsäläupproret gjordes ett misslyckat försök till statskupp. Det ledde till att flera av ledarna fängslades. Våren 1932 upplöste regeringen Lapporörelsen.
Fascisterna gav inte upp. Fosterländska folkrörelsen konstituerades och i riksdagsvalet 1933 gick detta till riksdagsval i förbund med Samlingspartiet i Finland. ”När riksdagen sammanträdde på hösten satt fjorton representanter för Fosterländska folkrörelsen i plenisalen iklädda svart skjorta och blå slips”.
Som mest fick Fosterländska folkrörelsen 8,3 procent av rösterna i Finlands riksdagsval. Med dagens ögon är medlemsantalet 80 000 respektingivande. Men rättsstaten vann. Agrarerna och socialdemokraterna och deras ledare agerade i avgörande situationer tillsammans. Nyckelpersoner som Mannerheim, Kallio, Tanner och Paasikivi bidrog till att fascisterna aldrig fick ordentligt genomslag.
Till skillnad från många andra länder i Europa som drabbats hårt av första världskriget värnade Finland demokratin. Att så blev fallet hade stor betydelse för att Finland kunde hävda sin suveränitet och därmed demokratin också under och efter det andra världskriget – trots enorma uppoffringar, förluster av landområden och framför allt många förlorade människoliv.
I sin avslutande text konstaterar författarna till boken Svart gryning, Fascismen i Finland, 1918-44, att ”den moderna fascismens ansikte skiljer sig från mellankrigstidens”. Illiberala partier och rörelser har växt i omfattning och i flera europeiska stater finns verkliga hot mot demokratins institutioner.
Även i Sverige ser vi allt oftare hur det visas förakt mot demokratin och hur trovärdigheten för demokratins institutioner medvetet undergrävs. Statens och folkets förmenta intresse sätts före enskilda människors fri- och rättigheter. Föreställningar om skillnader i människors ”nedärvda essens” införlivas i partiprogrammet för Sveriges tredje största parti. Sverigedemokraternas ungdomsförbund vill avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. I dagens Sverige marscherar flera nazister än på länge. Tack och lov har vi allmänna val som visar på denna rörelses mycket svaga folkliga förankring. Men tyvärr har flera av dess företrädare ett icke obetydligt våldskapital.
Vi bör lyssna till författarnas varningsord: ”I väst har islam ersatt kommunismen och judendomen som universell symbol för ondska och kulturell negation. Den paranoida islamofobin har eller håller på att inta antisemitismens roll som motor för fascismens centrala konspirationsteori. Den hävdar att islam och muslimer inte kan föra något gott med sig; de är inga vanliga människor utan mangrant sammansvurna för att förgöra den vita världen. Var och en som bidrar till eller förhåller sig likgiltig till muslimsk invandring tillhör ”pk-maffian” som av oförklarliga skäl hatar sitt eget folk och i hemlighet arbetar för Finlands islamisering. Och än en gång är hotet så stort att alla medel är tillåtna för att bekämpa det.”
Om ordet Finland ersätts med Sverige så ges en bild av det opinionsarbete som allt för många deltar i, inte minst på nätets mer eller mindre (a)sociala forum.
Madeleine Albrights, USA:s tidigare utrikesministers, bok Fascismen. En varning” har just utgivits på svenska. Förhoppningsvis kan också den boken bidra till att den fara för demokratin som illiberala partiers och rörelsers tillväxt innebär inte förringas. Så sker allt för ofta.
På detta tänker jag när denna dags skymning tilltar inför den söndag som är Förintelsens minnesdag.
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 