- – Först dog mannen. Sen dog barnen. Till sist dog hon själv.
Så sa mamma när jag bjudit henne och Barbro på det som skulle visa sig bli mammas och min sista biltur tillsammans. Vi letade efter huset där min mormor föddes i Ramkvilla socken, på gränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län. Vi fann inte platsen för mormor Hannas barndomshem. Men mammas berättelse om mormors moster glömmer jag inte. Rödsot (dysenteri) tror jag mamma sa, tog livet av en hel familj. Det var inte länge sedan.
Det var i Ramkvilla min morfar och mormor föddes. På bilturen med mamma fann vi morfars ursprungliga hemställe. Gården som hans föräldrar, Johan och Sofia, brukat.
Enligt en legend bland ättlingar hade Johan och Sofia gift sig, brukade ett jordbruk och hade två barn när torkan drabbade Småland 1868. Som en följd av missväxten flyttade Johan till Chicago och arbetade som snickare där. Sofia var kvar i Sverige, tog hand om jordbruket, de två egna barnen samt tre barn efter hennes döda syster. Hon framstår som familjens hjältinna.
Efter tio år kommer Johan hem. Tillsammans med Sofia köper han en större gård. Han skulle alltså inte ha rumlat bort hela snickarinkomsten. Om han sände hem pengar under tiden i USA vet jag inte. Sedan Johan och Sofia åter delat säng och säte föds ytterligare två barn. Min morfar, Harry, är det yngsta.
Efter läsning av Magnus Västerbros bok, Svälten , hungeråren som formade Sverige, inspireras jag att om möjligt utforska hur det i sanning ligger till när det gäller ovanstående påståenden.
Jag är glad att Västerbros bok fick Augustpriset 2018. Jag vidhåller i och för sig att Jens Liljestrands biografi om Vilhelm Moberg, Mannen i skogen, är en ännu större läsupplevelse. Troligen den bästa biografin under detta årtionde i Sverige, kanske den bästa detta århundrade så här långt. Men Västerbros Svälten är också värd uppmärksamhet. Utan Augustpriset hade jag kanske inte läst den. Pris och lov, alltså!
Västerbros bok fokuserar främst på det kalla året, 1867, som främst drabbade norra Sverige. Möjligen beror det på tillgången till källor men sannolikt än mera på att författaren är född i Malmberget och uppväxt i Luleå. Själv är jag född i Småland och berättelserna i denna texts inledning tillhör den släkthistoria jag växt upp med. Men att Västerbro inte är lika generös med skildringar av det torra året 1868, som främst orsakade svält i Småland och Blekinge, ska inte han lastas för.
Västerbro anger överdödligheten i Sverige till 4000 1867, 9000 1868 och 14000 1869. Västerbros skildring visar övertygande att bristen på politisk och ekonomisk jämlikhet är orsak till denna överdödlighet. Det påstås vara den sista överdödligheten bland bondebefolkning till följd av missväxt i Europa. Amartaya Sens tes att inget land med allmän rösträtt och fri press drabbats av massvält är en viktig lärdom.
Åren 1867-1869 var Sverige en minst sagt ofullkomlig demokrati. Endast fem procent av befolkningen hade rösträtt. Men tidningarna bidrog till att kungen, Karl XV, och regeringen till slut agerade för att mildra konsekvenserna av missväxten.
Västerbro menar att i Finland ägnade sig pressen åt självcensur. I vårt östra grannland ska överdödligheten ”svältåren” uppgå till mellan 100 000 och 120 000 människor. Med tanke på att Finlands befolkning bara uppgick till i storleksordningen hälften av Sveriges är det ett anmärkningsvärt mycket högre dödstal i det dåvarande Storfurstendömet Finland i tsarväldets Ryssland.
Hur mycket av den större överdödligheten i Finland beror på geografi och meteorologi? Hur mycket beror på avsaknad av nationellt självstyre och en avlägsen härskares självsvåld? Västerbro menar att de svenska svältåren är dåligt beforskade. Hur är det med de finländska svältåren? På min kunskapsnivå framstår en komparativ studie av de samhälleliga förhållandenas betydelse i Sverige respektive Finland för missväxtens konsekvenser 1867-1869 som väl befogade.
Som Sen visat, och Västerbros bok bekräftar, är avsaknad av politisk och ekonomisk jämlikhet en förklaring till massvält. Till detta ska kanske också läggas avsaknad av nationellt självstyre.
Ett odemokratiskt styre som låter marknadskrafterna härja fritt och med minimala politiska insatser för bistånd till drabbade kan få dödliga konsekvenser för de sämst ställda i samhället. Under 1900-talet har vi samtidigt sett att den reellt existerande socialismen i Stalins tappning i Ukraina 1932-1933, där tre miljoner dog i den planekonomiskt organiserade Holodomor, och i Maos Kina under Stora språnget 1960, som kan ha dödat upp till 30 miljoner människor, inte är en lösning. Vi har också i det som nära nog är vår samtid, för många av oss, upplevt nazisternas medvetet framtvingade massvält i ghetton och koncentrationsläger. Liberal demokrati, med allmän rösträtt, fria medier och en politik inriktad på att förena jämlikhet med frihet, är det bästa värnet också mot massvält.
Men som Västerbro påpekar är inte hotet om massvält undanröjt. Storskaliga klimatförändringar, kärnvapenanvändning, världskrig och stora vulkanutbrott kan också i vår tid, och i framtiden, orsaka långvarig livsmedelsbrist och massvält. I värsta fall globalt. Demokratier utan en fungerande livsmedelsberedskap lever farligt.
Om vi åter hamnar i en situation där många inte kan finna mat för dagen blir magfrågan en allt annan överskuggande fråga. Ett politiskt styre som inte vidtagit åtgärder för att ha beredskap för händelser som kan förutses, även om de inte är ögonblickligen uppenbara, kommer att vräkas åt sidan om det som nu betraktas som osannolikt ändå inträffar. Det kan vara värt att tänka på. Livsmedelsberedskapen i dagens Sverige är utan tvekan otillräcklig.
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 