När Föreningarna Norden firade sitt 30-årsjubileum 1949 publicerades boken Nordisk demokrati, med Hal Koch och Alf Ross som redaktion och med förord av såväl statsministrarna som Föreningarna Nordens ordförandena i Danmark, Norge och Sverige. Ett trettiotal författare från de tre länderna medverkar, från Sverige storheter som Jörgen Westerståhl, Gunnar Heckscher, Birgitta von Hofsten, Ingemar Hedenius, Herbert Tingsten, Torgny T. Segedrstedt, Eyvind Johnson, med flera.
När Föreningen Norden Sverige i år firade sitt 100-årsjubileum på Nordens dag, 23 mars, i samma lokal som föreningen grundades den 1 mars 1919, Läkarsällskapet i Stockholm, fann jag anledning att ställa frågan om en bok som Nordisk demokrati skulle kunna tänkas idag. På en punkt tror jag att det tyvärr inte är fallet. Den år 1949 utgivna boken publiceras av tre förlag i samarbete, Westermann, København, Halvosen & Larsen, Oslo och Natur och Kultur, Stockholm och författarna publicerar sig alla på sitt modersmål. Jag har svårt att tänka mig en sådan utgivning idag. Tyvärr!
Att demokratin var i fokus vid utgivningen 1949 är lätt att förstå. Hitlerregimens nazitrupper hade lämnat Danmark och Norge bara fyra år tidigare. Bornholm utsattes för dödande bombningar och en efterföljande ockupation av Sovjetunionen som varade från maj 1945 till april 1946. Bara timmarna efter det att president Paasikivi nåtts av information om den kommunistiska Pragkuppen i februari 1948 nåddes han av en note från Josef Stalin där denne begärde överläggningar om ingåendet av en så kallad Vänskaps- och biståndspakt. Den 25-28 mars 1949 tvångsförvisade Stalins kommunistiska välde flera än 95 000 män, kvinnor och barn, många av dem bondefamiljer, från Estland, Lettland och Litauen, av till Sibirien.
I ett internationellt sammanhang är de nordiska staterna små. Belägna mellan Ryssland och Tyskland samverkar de nordiska folken för att värna självständigheten, sina språk och sin kultur. I givna historiska situationer har värdet av detta nordiska samarbete varit uppenbart. Föreningen Norden bildades med Första världskrigets umbärande i färskt minne. Föreningen Nordens och det nordiska samarbetet främsta blomstringstid, hittills, inträffade årtiondet efter Andra världskriget.
Idag strömmar inte människor i mängd för att söka medlemskap i Föreningen Norden och ledande politiker, vetenskapsmän och andra som räknar sig till samhällseliten visar allt för sällan att nordiskt samarbete prioriteras. Men det råder ingen tvekan om att nordiskt samarbete också idag bidrar till att värna de nationella självstyrena. De som har ansvar att vara förberedda för att möta militära hot inser detta. Fördjupat nordiskt samarbete på försvarsområdet är kanske det mest dynamiska nordiska samarbetet i vår tid.
Föreningen Norden är kanske det främsta uttrycket för att nordiskt samarbete inte främst är en mellanstatlig angelägenhet. Strävan till fördjupat mellanfolkligt samarbete har i första hand lett till att medborgarskapen vidgats i Norden. Det skedde redan på 1950-talen genom avtalen om passfrihet, om den gemensamma arbetsmarknaden och avtalen om social trygghet för nordbor bosatta i grannländerna. Att vidga denna medborgarrätt ytterligare är eftersträvansvärt och möjligt. Digital myndighetsservice nationellt bör erbjudas också medborgarna i grannländerna. Besökande från nordiska grannländer ska i en nära framtid ges möjlighet att inhämta läkemedel i alla nordiska, och baltiska, apotek med hjälp av recept utfärdade i hemlandet.
Det är inte, och kommer sannolikt aldrig bli, gemensamt beslutsfattande som är nordiskt samarbetes viktigaste bidrag till demokratin. Det viktigaste bidraget är det som statsvetare benämner deliberativ demokrati. Den deliberativa demokratin fokuserar på hur ställningstagande växer fram i samtal och efter dialoger mellan deltagarna.
Det lär finnas 900 organisationer som har nordiskt samarbete som sitt syfte. Tiotusentals människor från regeringskanslier, myndigheter, institutioner och frivilliga organisationer, samlas återkommande i nordiska möten där de utbyter erfarenheter och i samtal prövar hur aktuella problem ska hanteras. När en ämbetsansvarig fått ett ansvarsområden på nationellt plan dröjer det i allmänhet inte länge innan vederbörande är uppkopplad i ett nordiskt nätverk.
Det är mera sällan som dessa möten leder till beslut som innebär samhällsförändringar. Det vanliga, och minst lika betydelsefulla, resultatet av mötena är att deltagarna reser hem och tar intryck av de insikter de fått vid nordiska möten i sitt agerande på hemmaplan. Om en svensk förstår att man löst ett problem bättre i Danmark än i Sverige på sitt ansvarsområde dröjer det inte länge innan svensken verkar för att Sverige gör som Danmark – eller helst lite bättre. Motsvarande gäller i relationerna mellan alla nordiska länder.
Det är de många nordiska mötena och de ständigt pågående dialogerna över gränserna som är det nordiska samarbetets viktigaste bidrag till demokrati. Det utesluter ingalunda ett vidare europeiskt och globalt politiskt samarbete och utbyte. Det utesluter inte heller konflikter. Clive Archer och Pertti Joenniemi har i boken The Nordic Peace visat på tiotals grannlandskonflikter i Norden som kunnat leda till krig men som lösts genom fredliga politiska överläggningar eller enligt internationell rätt. Unionsupplösningen Norge-Sverige och Ålandskonflikten är två exempel.
Människor möts i internationellt utbyte – något annat internationellt samarbete existerar inte. Ju flera människor som inkluderas i byggande av tillit och mellanfolkligt förtroende desto i bättre blir förutsättningarna för fredliga lösningar i demokratisk anda över gränserna. Föreningarna Norden har bidragit och fortsätter med att bidra till att berika de egna samhällena genom att bygga broar till grannländerna. Detta är inte något att förakta – det är istället värt vår hyllning. Ett fyrfaldigt hurra!
I vår tid, när trångsynt nationalism riskerar att bli ett hot mot både freden och demokratin, är brett förankrat mellanfolkligt utbyte med tillitsbyggande som mål enormt viktigt. Det behövs idag inte bara mellan länder utan också lokalt och nationellt. Och det ska naturligtvis inte göra halt vid de nordiska gränserna mot omvärlden. Men vi får inte mera av EU, Europa och stora världen genom mindre nordiskt utbyte. Tvärtom! Ett starkt nordiskt samarbete leder till att de nordiska staterna och de nordiska folken kan hävda sina intressen och främja sina värderingar än bättre i ett internationellt sammanhang.
Utgivningen av en ny bok om nordisk demokrati är befogad.
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 