Är invandringen lagom nu?

Jag läser att Expressens Anna Dahlberg publicerat en artikel som bär rubriken ”Ser ni inte verkligheten? Migrationen bör minska” https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/ser-ni-inte-verkligheten-migrationen-bor-minska/?fbclid=IwAR1nVmllDZNLp42ALT3vSbPZEVMJCn1_BewljT1BuacSYBDReqD0LQO9WoQ

Det framgår inte av rubriken om Dahlberg önskar minska all migration. Men av texten framgår att det är invandringen det gäller. Hon tycks inte förorda åtgärder för att försvåra utvandringen från Sverige och inte heller lägga hinder i vägen för människors möjligheter att byta bostadsort inom Sverige. Det är uppenbart att Dahlberg menar att invandringen är för stor. Så låt oss studera den verkligheten.

Under de fem första månaderna i år har 46 491 personer beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa beviljades 13972 uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning, 18 413 som arbetskraftsinvandrare, 8053 på grund av asylskäl, 3614 från EU/EES-länderna och 2439 för studier.

Detta kan jämföras med beviljade uppehållstillstånd de första fem månaderna ifjol då 53 327 beviljades uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa beviljades 20 038 uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning, 18 025 som arbetskraftsinvandrare, 10 199 på grund av asylskäl, 2751 från EU EES-länderna och 2314 för studier.

Totalt sett har antalet personer som beviljats uppehållstillstånd i Sverige minskat med 6836 perioden januari-maj i år jämfört med samma period ifjol. Antalet beviljade uppehållstillstånd minskade i grupperna familjeförening och asylbeviljade och ökade (obetydligt) i gruppen arbetskraftsinvandrare, EU/EES-medborgare och studerande. Dessa uppgifter var kända när Dahlberg skrev sin ledare. Hon önskar en större minskning. Hur då?

Av krönikan framgår att Dahlberg vill förhindra anhöriga till ”alternativt skyddsbehövande” att förena sig med sin familj i Sverige. Det gäller anhöriga till personer som fått uppehållstillstånd då de riskerar att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller som civilperson löper stor risk att skadas på grund av väpnad konflikt, om de inte får stanna i Sverige. En mycket bred riksdagsmajoritet, bara Sverigedemokraterna och Moderaterna är emot, har ställt sig bakom dessa olycksdrabbades möjligheter att förena sig med sina familjer. Tisdagen den 18 juni avgörs saken i Sveriges Riksdag.

Väl att märka är att det finns betydande restriktioner för anhöriginvandringen. Lättnaderna är begränsade i tid och de som kan komma ifråga är enbart de som fått uppehållstillstånd beviljat mellan den 20 juli 2016 och den 19 juli 2019. Det gäller bara de som är barn, maka/make eller sambo med den som fått uppehållstillstånd i Sverige den persiod som anges i föregående mening mm.

Det finns förvisso problem i det svenska samhället. En del av dem, men långt, långt ifrån alla, är ett resultat av den integration som krävs till följd av de, jämförelsevis extremt många, asylsökande som kom till Sverige 2015. I stora delar av samhället krävs förstärkta åtgärder för att integrera alla i samhället enligt svensk lag, inte minst i särskilt utsatta områden och skolor. Men det är lätt att instämma i det som riksdagsmajoriteten hävdar: påfrestningarna som uppstod 2015 kan inte motivera att de som på grund av välgrundad fruktan getts uppehållstillstånd i Sverige ska förhindras att förena sig med sin familj om lagens krav tillgodoses.

Så anser inte Dahlberg, Sverigedemokraterna och Moderaterna. De anser att staten har rätt att ingripa i dessa människors privatliv. ”Mot bakgrund av det stora flyktingmottagande Sverige har haft, nivåerna på nuvarande mottagande och de omfattande integrationsproblemen bör förslaget till utökad rätt till familjeåterförening avslås”, hävdar moderaterna. Så kan inskränkningar i enskilda människors privat- och familjeliv motiveras.

Enligt min mening är det uppenbart att integrationen främjas av att de som getts tillstånd att uppehålla sig i Sverige då de har väl grundad fruktan för liv i sina hemländer ges möjlighet att förena sig med sina barn och/eller sin livspartner. Att Sverige skulle ha så stora problem att vi genom lag bör medverka till att dessa familjer splittras är inte en rimlig hållning.

Dahlberg anser uppenbarligen också att arbetskraftsinvandringen bör minska. I en ny rapport, Arbetskraftsinvandring – vägar framåt, tillkommen i samarbete mellan tankesmedjan FORES och näringslivets forskningsinstitut RATIO och författad av chefsekonomen i arbetsgivarföreningen Almega, Patrick Joyse, föreslås istället åtgärder syftande till att öka arbetskraftsinvandringen.

Enligt Migrationsverkets statistik har arbetskraftsinvandringen de fem första månaderna i år varit på samma nivå som ifjol – då de som fick uppehållstillstånd som arbetstagare var flera än någonsin. Var och är det för många? Låt oss se på statistiken.

Tjugosex procent, eller 5410 av de 20841 från icke-EU/EES-länder som fick uppehållstillstånd som arbetstagare, var rekryterade av företag i de gröna näringarna, flertalet av dem bärplockare. De fick i allmänhet tillstånd att vistas i Sverige upp till tre månader. Har de skapat integrationsproblem i Sverige?

Tjugofyra procent av de icke-europeiska arbetstagare som fick tillstånd att jobba i Sverige 2018 arbetade i IT-sektorn. De fick i allmänhet tillstånd att jobba två år men många återvände redan efter tre månaders arbete. Många av dessa är från Indien. En del av dem arbetar i internationella koncerner och flyttar inom företaget för en kortare period. Ska de vägras att göra detta i Sverige? Har dessa grupper skapat integrationsproblem – problem av en sådan omfattning att vi ska försvåra denna gränsöverskridande rörlighet på arbetsmarknaden ytterligare?

Elva procent av de som fick tillstånd efter det att de rekryterats som arbetskraft till Sverige sysselsattes i restaurangnäringen. Nära nog hälften är kockar eller kökschefer. Många hade arbetsgivare som kom från samma hemland. En hel del av dem arbetar i mindre kommuner. Är det denna grupp, 2 313 år 2018, som skapar integrationsproblem i Sverige.

Nio procent av arbetskraftsinvandrarna 2018 rekryterades till ingenjörsyrken, flertalet är civilingenjörer.

Byggsektorn erbjöd arbetsplatser för fem procent, eller 1102, av de icke-européer som fick tillstånd som arbetstagare i Sverige 2018. Städ- och tvättbranschen var mottagare av fyra procent av motsvarande grupp. Arbetstagare utanför Europa som fick tillstånd att arbeta i något av alla övriga yrken utgjorde tillsammans 21 procent av det totala antalet personer utanför EU/EES som fick tillstånd att arbeta i Sverige efter det att arbetsgivare här rekryterat dem 2018.

Svenskt näringsliv vill underlätta ytterligare för företagen att rekrytera arbetskraft utomlands. De saknar inte argument. Under hösten 2018 hade över 40 procent av de tillfrågade företagen i Konjunkturinstitutets barometer brist på arbetskraft. Åttio procent av företagen inom dataprogrammering och datakonsulttjänster uppgav att brist på arbetskraft var det största hindret för deras verksamhet.

I de större high-tech-företagen i Kalifornien finns personal från 100 länder eller flera. Att åtskilliga svenska företag skulle klara sig utan rekrytering av arbetskraft från andra länder är en illusion. Alternativet till att möjliggöra rekrytering av arbetskraft från andra länder är att arbetsplatser i större utsträckning flyttas utomlands.

Jag har här talat om arbetskraftsinvandring. Det är egentligen en felaktig term. I dagens värld finns många arbetstagare som temporärt arbetar i annat land än sitt hemland. Många av dem är svenskar. Det finns 600 000 svenskar som är folkbokförda utomlands.

År 2018 var det 46 981 som utvandrade från Sverige. Flertalet av dem hade tidigare invandrat men många är födda i vårt land.

Vi lever i en helt annan tid än den som var när mina släktingar emigrerade till USA för mera än ett sekel sedan. Många av dem kom aldrig att återvända. I dagens värld är det många som ser världen som arbetsmarknad. Det är i allt väsentligt positivt. Och svaret på frågan om dagens invandring är lagom är i vart fall inte självklart. Frågan är när och på vilket sätt vi ska låta staten reglera möjligheterna att flytta över nationsgränserna. Vilken frihet att röra sig över gränserna är lagom?

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s