Behöver Sverige enas om EU:s långsiktiga utveckling och roll?

Utrikespolitik i egentlig mening existerar först sedan riken, för åtskilliga sekler sedan, blivit statsbildningar. Till en början härskade praktiskt taget i alla stater envåldshärskare. På enväldets tid handlade diplomaters analyser om att försöka förstå självhärskarens ambitioner och förmåga. Det kunde också handla om att bereda avtal mellan envälden i olika länder, mäkla äktenskap och fred eller förklara krig. Diplomaterna, ers excellenserna, stod nära hoven eller tillhörde hoven. Adeln dominerade den diplomatiska kåren in på 1900-talet i Sverige.

I takt med att det folkliga inflytandet ökade och demokratin så småningom bröt igenom stärktes inte bara parlament och regeringarna i relation till statschefen. Även utrikesministerierna, i Sverige UD, stärkte sin ställning – när den var som starkast måste i stort sett alla statliga angelägenheter i relation till utlandet passera UD. Så är det inte numera.

Utrikespolitik är inte enbart utrikesministeriernas angelägenhet. Enligt Wikipedia är det visserligen så att ” Utrikesdepartementet ansvarar tillsammans med Utrikesrepresentationen för hanteringen av Sveriges förbindelser med andra länder.”

Under senare årtionden bedrivs dock utrikespolitiken också av andra än utrikesministerierna. Det gäller inte minst regeringscheferna, som byggt upp en allt större egen utrikesadministration, pådriven av EU-medlemskapet. Även övriga ministerier, inte minst Finansdepartementet, sköter i stor utsträckning sina angelägenheter utan UD:s bistånd. UD är snarare ett serviceorgan till dem.

I Sverige har Statsrådsberedningen svällt. Motivet är legitimt, att samordna det svenska agerandet i EU, i en situation där alla departement och en rad myndigheter, hanterar förbindelserna till övriga EU-stater.

EU-enheten i UD är ministeriets största enhet. I realiteten ägnar sig enheten främst åt de bilaterala relationerna med övriga EU-stater, Norge, Island, Schweiz, de stater som kan bli aktuella för EU-medlemskap på Balkan utöver de som redan nått det målet samt Turkiet. Det är inte lite. Men linjerna i Sveriges EU-agerande läggs snarare fast i Statsrådsberedningen och det är också främst där som policyutveckling kan förväntas ske.

Det senare är kanske inte så lyckligt. Samordningen av politiken i en minoritetsregering sker hela tiden i medvetande om att nålsögat i Riksdagens EU-nämnd måste passeras. Strategin blir allt för lätt att handla efter läglighet; hur goda ambitionerna än må vara. Och så gör flertalet andra EU-stater. Sverige hävdar sig väl i det operativa politiska arbetet på EU-nivå. I relation till landets storlek är inflytandet betydande när det gäller att hantera löpande ärenden.

Jag tror att Sveriges inflytande skulle kunna bli än större om våra företrädare kunde ge bättre besked om vad Sverige vill med EU på längre sikt – en horisont vidare än nästa ministermöte, ja till och med mera omfångsrik än mandatperioden för Europaparlamentet (som sammanfaller med EU-kommissionens och Europeiska rådets ordförandes mandat).

Jag tror att sådan policyutveckling i allt väsentligt bör ske vid sidan av den verkställande maktutövning som är regeringens ändamål. Politiska partier, det fria organisationslivet, akademierna och enskilda engagerade kan bidra. Om detta råder stor enighet men initiativen är fåtaliga.

Om trovärdighet ska skapas för att Sverige som land har en uppfattning om i vilken riktning vi vill att unionen utvecklas och hur den enligt vår mening bör se ut så krävs också politisk vilja att skapa ett brett samförstånd om policyn. Kan man tänka sig en parlamentarisk utredning av det slag som var vanligt förekommande tidigare än för två årtionden sedan?

Jag menar en utredning som föregås av partiledaröverläggningar och där ledamöterna ges uppgiften att så brett som möjligt lägga fast riktlinjerna för en längre tidsperiod – ungefär så som försvarsberedningar förväntas göra. Till utredningen bör knytas expertis från regeringskansli och diplomati, akademier och relevant samhällsliv. Utredningen bör få gott om tid på sig och också bidra till en öppen samhällsdebatt.

Vi lever dessbättre i en tid där flertalet av de stater som vi har frekvent utbyte med inte är envälden – även om utvecklingen gått i den riktningen i några av de stater som är viktiga för oss. Vi är själva en demokrati och en långsiktig politik kräver förankring inte bara bland de folkvalda utan också i bredare folklager. Och om vi långsiktigt ska påverka utvecklingen i EU måste vi tillsammans med likasinnade nå ut i en väsentligt bredare krets än de som ryms i EU-staternas regeringar och Bryssels förhandlingsmaskineri.

För detta behövs en bred opinionsbildande verksamhet. Det är i första hand en uppgift för det fria samhällslivet och inte för statsmakten. Men det är en fördel om det i Sverige som land finns ett brett samförstånd om de stora och långa linjerna för EU:s utveckling. Att skapa detta är en politisk uppgift och för att fylla politiken med innehåll behövs idéutveckling och kritisk analys.

Om detta, liksom om diplomatins roll i framtiden, finns det skäl att återkomma.

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s