Om den globala migrationen – dess orsaker och konsekvenser

”Migranterna lämnar sina länder i hopp om att få ett bättre liv, medan flyktingar flyr sina länder i hopp om att rädda sina liv.” Så skriver den bulgariska statsvetaren Ivan Krastev i sin bok Efter Europa. Jag inspirerades att läsa om hans bok efter att ha läst GLOBAL MIGRATION – orsaker och konsekvenser (SNS förlag) författad av migrationsforskaren vid Göteborgs universitet, Joakim Ruist.

Själv skriver Ruist att hans ambition varit att resultatet av hans arbete, en översikt av egen och framför allt andras forskning, ska presenteras ”så lättillgängligt som möjligt för en bred läsekrets”. Jag anser att han lyckats bra med detta även om det kräver ett ganska hett intresse för migrationsfrågor för att ta till sig innehållet i de drygt 200 sidor som boken GLOBAL MIGRATION innehåller.

Hur bred läsekretsen blir återstår att se. Man skulle tycka att den borde bli både stor och bred. På Internet diskuteras migrationsfrågorna ofta i en het och polariserad debatt men antalet som deltar i diskussionen ska nog inte överdrivas. Ett fåtal personer är mycket flitiga. Om deltagarna tog till sig Ruist översikt så skulle diskussionen sannolikt bli väsentligt mera nyanserad och sval.

Jag anser att Ruist övertygande visar att de mätbara resultaten av hittillsvarande invandring inte kan förklara migrationsfrågans betydelse i allmänna val i Europa och USA. Påverkan på arbetslöshet, löner och offentlig ekonomi varierar över tid och beroende på den lokala situationen men är i allmänhet så obetydlig att den knappast kan förklara vare sig antipatier eller sympatier.

Ruist anger att ”EU:s flyktinginvandring under hela perioden 2008-16 motsvarade inte mera än 0,37 procent av storleken på dess befolkning. Den årliga maxnoteringen, från 2016, motsvarade 0,14 procent.” Ruist pekar samtidigt på ”tre riktigt omvälvande händelser de senaste åren, där migrationen har varit en huvudingrediens: Storbritanniens beslut om EU-utträde, Europas flyktingkris och valet av Donald Trump till USA:s president.”

”Ängsliga majoriteter är rädda för att utlänningar ska ta över deras länder och hota deras sätt att leva, och de är säkra på att den nuvarande krisen bottnar i någon slags konspiration mellan kosmopolitiskt sinnade eliter och stamorienterade invandrare”, skriver Kastev i boken Efter Europa. Han har sin verksamhet förlagd till Sofia i Bulgarien och Wien i Österrike.

Ivan Krastev menar ”att ‘flyktingkrisen’ dramatiskt förändrat den demokratiska politikens karaktär på nationell nivå”. ”Unionen skakas av flera kriser som skadar medborgarnas tro på Europaprojektets framtid. Dess sönderfall framstår som ett av de mest sannolika resultaten av dessa kriser.”

Hur kan en relativt sett begränsad migration, med undantag för vad som skedde i Sverige och Tyskland några veckor hösten 2015, få sådana konsekvenser? Innan jag vill nyansera och polemisera mot en del av Ruists och Krastevs påstående vill jag ansluta mig till en av huvudteserna i GLOBAL MIGRATION. Breda folkgrupper har uppfattningen att invandringen skett okontrollerat. Det ger anledning till farhågor om än mera okontrollerad invandring i framtiden och att det ska förändra livsvillkoren för de som är och vill vara bofasta. Jag anser att det är en rimlig förklaring.

Jag anser att det finns stora brister i EU:s migrationspolitik och att bristande EU-samarbete allvarligt bidragit till att så många tvingades på flykt och mer eller mindre okontrollerat tog sig in i EU 2015. Men de är knappast befogat att påstå att EU nu har en flyktingkris. EU har faktiskt agerat så att de yttre gränserna är väsentligt bättre kontrollerade och insatserna i ursprungs- och transitländer har ökat. I vissa fall kan metoderna sättas i fråga, i andra fall finns det anledning att önska fördjupat samarbete och ökade insatser. Att arbeta för solidaritet och gemensamt ansvarstagande när det gäller framtida asylbehövande, som kan och bör tas emot i EU, är angeläget. Men att påstå att EU saknar handlingsförmåga är fel.

Talet om samhällskollaps, som var vanligt i sociala medier en tid, har klingat ut. Krastev hävdade att det år som är boken Efter Europas utgivningsår, 2017, kunde bli ett ödesår för EU. Men det visade sig fel – det blev exempelvis Macron och inte Le Pen som vann presidentvalet i Frankrike. Deltagandet i valet i maj månad detta år till Europaparlamentet steg och de illiberala partierna fick inte alls den framgång som många befarat. I Danmark ledde det till att invandringsfientliga Dansk Folkparti förlorade tre av sina fyra mandat och att Folkebevægelsen mod EU förlorade det mandat de haft sedan 1979. Sannfinländarnas mandatantal ökade inte. Det gjorde Sverigedemokraternas, med ett mandat. Möjligen underlättades detta av att SD före valet tillkännagav att de inte längre, i varje fall inte nu, driver kravet på utträde ur EU.

Med detta sagt är det viktigt att konstatera att verkliga problem finns; att invandringsmotståndet i stora grupper är reellt och i stora delar har saklig grund samt att EU som samarbetsprojekt med all säkerhet har en skakig framtid.

Gängbrottsligheten med mord på gator och torg är bara en del av en internationell brottslighet som behöver bekämpas effektivare. Här finns dessbättre bred politisk enighet i Sverige och jag är optimistisk om att framgång ska visa sig tydligare och tydligare.

Svårare lär det bli att mobilisera stöd för en politik som ger de människor som är mest sårbara och får bära de mest negativa konsekvenserna av globaliseringen trygghet. Det gäller tryggheten för de som är bosatta i eller nära de områden där koncentrationen av invandrare är som störst. Skolor, dagis och annan samhällsservice måste upprätthållas med god kvalité för alla. Här behövs mera av samhällsstyrning.

Vi behöver också mera kraftfulla insatser för att skapa trygghet för människor som ser sina arbetsplatser försvinna och lokalsamhällen utarmade. Här är det inte invandringen som orsakar problem. Men sårbara grupperna anser att öppna gränser är orsak till högst påtagliga problem. Vill vi behålla öppna gränser och bejaka teknologisk utveckling krävs politiska insatser som hanterar konsekvenserna för de som upplever att de blir förlorare när den internationella konkurrensen skärps. En liberal samhällsordning förutsätter jämlikhetspolitik och att så många liberaler i vår tid bortser från detta är en betydande orsak till att stödet för liberal politik minskat.

Det är bara en tredjedel av världens migranter, människor som nu är bosatta i ett land där de inte fötts, som flyttat till ”västvärlden” från övriga världen. I stora delar av världen stabiliseras nu befolkningstalen och Ruist pekar på argument för att migrationen avtar. Exempelvis bedömer han att antalet illegala invandrare i USA nådde sin topp 2007.

I Afrika ska vi räkna med en snabb befolkningstillväxt, kanske en fördubbling av befolkningen söder om Sahara kommande årtionden. I kombination med befarade klimatförändringar, med bland annat ökad risk för flera och större våldsamma konflikter, kan det leda till att ett mycket stort antal människor kommer att försöka ta sig till Europa.

Ska vi i Sverige möta framtiden med framgång behövs internationellt samarbete. Vi behöver också ett samhälle där alla individer oavsett ursprung, hudfärg, nationalitet, kön, ålder, sexuell läggning etc är likvärdiga och bemöts med värdighet. Under sen tid hånas inte sällan människor som uttalar sig för tolerans. Det bör vi aldrig acceptera. Ett civiliserat samhälle med individuell frihet förutsätter tolerans. Om vi vill mötas med tolerans även när vi rör oss utanför vårt lands gränser bör vi visa tolerans mot de som kommit och kommer till vårt land från andra länder och kontinenter.

Vi har också starka skäl att arbeta för den fria rörlighet vi länge haft i Norden, som vi till stor del erövrat i Europa och som vi själva dragit stor fördel av i relationen till andra kontinenter. Vi kan inte ta denna frihet och fördelarna av rörligheten för givna. Ruist och Krastev bidrar på ett positivt sätt till att göra oss uppmärksamma på dessa förhållanden.

Minskat internationellt samarbete och stängda gränser flerdubblar svårigheterna att lösa tidens stora problem. Men EU kan falla om politiken tillåts förfalla.

Ingen enskild person och ingen enskild stat kan undanröja globala hot och skapa trygghet. Men tillsammans kan vi göra det. Då krävs att vi bidrar efter bästa förmåga. EU är Sveriges viktigaste utrikespolitiska arena och FN är omistligt för den internationella rättsordningen.

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s