Upprepade kärnkraftsolyckor i Sveriges närhet kräver insatser

Ett kärnkraftshaveri inträffade i förra veckan i Vita havet i höjd med Haparanda sydost Kolahalvön, möjligen i en reaktor avsedd att vara motor i en kärnvapenbärande missil. Olyckan inträffade i en kustnära by, Nenoksa, som ska ha färre än 500 invånare men som är avspärrad för allmänheten då den har anläggningar för militära tester. Betydande farvatten utanför Nenoksa är nu också avspärrade.

Kärnkraftsolyckan i Nenoksa inträffade för några dagar sedan, den 8 augusti 2019. Och det som ännu betecknas som en mystisk olycka i Vita havet inträffar bara en månad efter det att en ny topphemlig kärnkraftsdriven u-båt ”Losharik” förorsakade 14 ombordvarandes död i en olycka i Barents hav. Den 12 augusti år 2000 dog 118 besättningsmän i den kärnkraftsdrivna u-båten Kursk i närbelägna, men vidsträckta Barents hav. Sverige är faktiskt inte långt borta. Vi borde ägna större intresse åt kärnkraft och kärnvapen, och inte minst de militära rustningarna, i detta område.

Barents Observers har publicerat uppgifter om att det finns 39 kärnkraftsdrivna fartyg och totalt 62 reaktorer i ”det ryska Arktis” idag och att antalet inom en 15-årsperiod väntas öka till 74 fartyg med mellan 94 och 114 reaktorer. Därtill uppges att Kremlstyret nu dammar av gamla planer på att använda kärnkraftsreaktorer i industriella sammanhang i det miljökänsliga Arktis. Genomsnittsåldern på de kärnkraftsdrivna u-båtarna uppges aldrig ha varit högre och många antas bli använda ytterligare ett årtionde samtidigt som nya kärnkraftsdrivna u-båtstyper utvecklas för att säkra att man har ”domedagsförmåga”.

Exakt vad som hänt i Nenoksa vet vi inte. Människor i den betydande militära marinbasen Severodvinsk, en av Europas ingenjörstätaste städer som också gett namn åt en kärnkraftsdriven u-båtsklass, och Arkhangelsk fick kunskap om att radioaktiviteten plötsligt blev 20 gånger högre än bakgrundsstrålningen. Det ledde till att apoteken tömdes på de jodtabletter som kan intas för att förhoppningsvis skydda sköldkörteln från ansamlingar av radioaktivitet. Moskvas ”säkerhetsmyndigheter” svarade med att ta bort den hemsida som informerade om den höjda radioaktiviteten!

Minst fem vetenskapsmän har dödats vid haveriet och flera vårdas i specialkliniker. Den ryska befolkningen har fått veta att de döda kommer att dekoreras som hjältar efter sin död och familjerna utlovas ekonomisk kompensation.

Enligt vad media i USA betecknar som expertis har denna kärnkraftsolycka sannolikt inträffat i samband med att en ny kärnkraftsdriven kryssningsmissil testats. NATO benämner missilen SSC-X-9 Skyfall medan namnet Burevestnik används i Ryssland. Den inträffade ”explosionen” registrerade av flera mätstationer tillhörande The Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty Organization. Organisationen har publicerat uppmätta data och bekräftat sina observationer. Mätstationer i Finland, Norge och Sverige uppges däremot inte ha konstaterat förhöjda halter av radioaktivitet på sina territorier.

Enligt medieuppgifter är det alltså sannolikt att denna nukleära olycka inträffade vid test av ett nytt vapensystem. Den aktuella missiltypen presenterades av Rysslands president Vladimir Putin med hjälp av animerad film vid hans årliga tal till nationen ifjol. Enligt uppgift har missilen en sådan utformning så att den inte omfattas av provstoppsavtalet.

Sverige är ingen stor aktör på det globala planet när det gäller kärnvapen och tyvärr inte heller när det gäller vapenkontroll. Men som nation har vi ett starkt intresse att göra vad vi kan och insatserna i det förgångna är långt mera än försumbara – paradoxalt nog bland annat på grund av kompetens inhämtad då Sverige satsade på att utveckla egen kärnvapenförmåga.

Det inträffade understryker behovet av fortsatta diplomatiska och politiska ansträngningar att hindra en ny kapprustning på kärnvapenområdet. I Arktis kan och bör Sverige söka vinna rejält inflytande. Arktiska rådet inrättade 2015 Arcsafe bland annat för att utbyta kunskaper och information mellan strålsäkerhetsorgan i medlemsstaterna (de fem nordiska samt Ryssland, Kanada och USA). Sverige bör också stöda förslag från Norge att framförhandla ett avtal i Arktis om samarbete vid olyckor som förorsakar radioaktiva risker. I juni deltog Sverige inte när företrädare för Norge, Ryssland, Tyskland, Schweiz och USA under en gruppresa mellan Tromsö och Svalbard diskuterade hur drönare skulle kunna användas för att detektera möjliga radioaktiva utsläpp i Arktis. Saknas kompetens i Sverige – eller är det brist på intresse som är förklaringen? Förhoppningsvis intensifierar nu regeringen och svenska myndigheter sina ansträngningar i Arktiska rådet och i andra sammanhang för att förebygga nukleära olyckor i vad som bör räknas till vårt närområde.

Det är inte bara i de arktiska farvattnen som kärnenergianläggningarna ökar och flertalet av dem har militära syften. Den aktuella kärnkraftsdrivna missilen kommer kanske aldrig att bli ett användbart vapen (USA-”experter” betvivlar det) men skulle Putinregimen lyckas i de ansträngningar som ännu lär pågå ska vi hoppas att de aldrig används. Den kärnkraftsdrivna kärnvapenbärande missilen, som veterligen ännu bara finns i testformat, illustrerar emellertid i ett enda system Nobelpristagaren Hannes Alféns ord om att kärnkraft och kärnvapen kan ses som siamesiska tvillingar.

I förhandlingarna i syfte att hindra kärnvapenkapprustning, och med yttersta målet att hindra alla staters kärnvapeninnehav, bör dock inte civil användning av kärnkraft bli ett tema. Det skulle försvåra förhandlingar som är svåra nog ändå. Men Sverige bör öka ansträngningarna för att höja sin kompetens och fokusera på kärnvapenrustningarna så att vårt land kan spela en roll i vad som framstår som en av de viktigaste uppgifterna i internationell politik, och diplomati, de närmaste åren. Kärnkraftsfrågan får hanteras i annat sammanhang och dess användning bör förbli en nationell angelägenhet. Gränsöverskridande konsekvenser av civil användning av kärnkraft ska självfallet inte negligeras utan avlägsnas snarast.

Efter olyckan i Vita havet kan vi konstatera att kärnkraftsreaktorer också är riskabla för tänkta kärnvapenbärare. Må sådana vanvettiga satsningar upphöra. Olyckan i Nenoksa bör istället ge en signal om förstärkta ansträngningar för att hindra kärnvapenrustningarna och till ökad vaksamhet i Sverige när det gäller de av allt att döma växande nukleära hoten i Arktis.

Anders Ljunggren