En ny bok om Trump, Brexit och auktoritär eller illiberal populism

Professorerna och statsvetarna Ronald Inglehart och Pippa Norris tilldelades år 2011 Skytteanska priset för ”att ha bidragit till nya idéer om den politiska kulturens relevans och rötter i ett globalt sammanhang, och därmed förändrat standardangreppssätt i forskningen på detta område”.

Skytteanska priset brukar betecknas som ”statskunskapens Nobelpris”, är instiftat av Skytteanska samfundet och knutet till den skytteanska professuren vid Uppsala universitet.

Norris och Inglehart har i år publicerat boken Cultural backlash, Trump, Brexit and Authoritarian Populism (Cambridge University Press). Den nya boken handlar verkligen om den ” politiska kulturens relevans och rötter i ett globalt sammanhang”. Inglehart är inte minst känd för att leda det globala projektet World Value Surveys – undersökningen av värderingsmönster som i illustrerad form placerar Sverige längst upp i högra hörnet som världens mest sekulära och individualistiska land. Att han vid 85 års ålder anges som författare tillsammans med den 19 år yngre Pippa Norris är ett bevis för att även äldre personer kan.

En huvudtes i boken är att framgången för ”auktoritär populism” i vår tid till stor del kan konstateras vara en reaktion mot det uppror mot social konservatism som ofta knyts till studenters revolt 1968 men som faktiskt varit bredare och mera slagkraftigare de följande årtiondena. Det är mot segertåget för den liberala frigörelsen under dessa årtionden som de politiska aktörer som leder den ”auktoritära populismen” i vår tid lyckas mobilisera den opinion som bär på sociala konservativa värderingar. Det är en reaktionär rörelse – ett bakslag i den politiska kulturen.

Så här beskrivs de frågor som delar våra samhällen i avsnittet om den politiska bakgrunden till Brexit: ”Sedan den gamla vänster-högerklyvningen i sociala klassidentiteter har försvagas i Storbritannien så har en framväxande värdekonflikt djupt delat väljare och partier. Striden står mellan nationell självständighet å ena sidan eller samarbete mellan EU: s medlemsländer å den andra; respekt för traditionella familjevärden och äktenskap kontra stöd för jämställdhet, feminism, tolerans för olika livsstilar och flytande könsidentiteter; vikten av att skydda tillverkningstillfällen kontra miljöskydd och klimatförändringar; och restriktioner för invandring och förord för stängda gränser kontra öppenhet gentemot flyktingar, migranter och utlänningar.” (Min översättning.)

Till grund för Norris och Ingleharts framställning ligger förutom World Values Survey framför allt European Social Survey och Chapel Hill Expert Surveys. Boken är rikt illustrerad med data och källhänvisningarna fyller tiotals av bokverkets totalt 540 sidor. Boken är tillgänglig också för den som saknar akademisk skolning.

Värderingsskiftet med ökat stöd för en auktoritär populism är inte begränsat till Brexit. Boken Cultural backlash har Donald Trumps, Marine le Pens och Viktor Orbáns portträtt på omslaget. I en sammanställning av valresultat i 32 västländer visas att populistiska partiers röstandelar ökade från 5,3 procent 1946-1950 till 12,4 procent 2010-2017. Det stora lyftet skedde mellan 1970-talet då dessa partier vann 5,8 procent av väljarna i de berörda länderna och 1980,talet då de ökade sitt röststöd till 10,9 procent. (Holger Döring och Philip Manow. Parliaments och Governments Database, http://www.parlgov.org)

Populismen är, som författarna framhåller, ett medel för att vinna makten men utgör inget program för maktutövning. Populistiska politiker och rörelser finns längs hela vänster-högerskalan. Antikapitalism och främlingsfientlighet kan som i Greklands Gyllene Gryning förenas i ett politiskt parti. Och Podemos i Spanien måste beskrivas som ett populistiskt parti på vänsterkanten, framväxt som en proteströrelse mot det politiska och ekonomiska etablissemanget. I samhällen där flera upplever ekonomisk otrygghet tycks populistiska politiker samla flera anhängare. Framgången för populism kan kanske lika mycket, eller mer, vara en konsekvens av folkligt missnöje som en orsak till den. Det som är gemensamt för populister är att de hävdar att de företräder folket gentemot samhällseliten (parlament, massmedia, vetenskap, rättsväsende etc.) Skulle de erövra den verkställande regeringsmakten är institutioner som skyddar medborgarnas fri- och rättigheter i fara.

Motstånd mot invandring, att anse att infödda har större rättigheter än invandrare, islamofobi och en exkluderande nationalistisk retorik förenar den auktoritära populismen, menar Norris och Inglehart. Jag skulle välja illiberal populism som benämning på de politiska rörelser som drar nytta av det noga registrerade bakslaget för liberala värderingar. Och som författarna vill jag också lägga till motstånd mot jämställdhet och feminism, förnekande av behov av klimat- och miljöpolitik och motstånd mot sexuellt likaberättigande som lim i de illiberala rörelsernas politiska verksamhet.

Ålder, eller generationstillhörighet, är enligt Norris/Inglehart ett kriterium som klarare än något annat avgör om människor ger stöd för illiberala eller liberala värderingar. De som är födda sedan sextiotalet ger i större antal stöd för individualistiska och sekulära värderingar jämfört framför allt med mellankrigsgenerationen. De illiberala partierna, som Sverigedemokraterna, har större stöd i äldre åldersgrupper. Stödet för de illiberala är också större bland lågutbildade, religiösa och kroppsarbetande sämre ställda.

Norris och Inglehart förnekar inte att globalisering och den ekonomiska situationen i olika befolkningsgrupper har betydelse för framgången för illiberala partier och politiker. Deras data tyder dock på att det snarare är upplevd otrygghet när det gäller arbete och inkomst som förklarar stöd till populistiska illiberala krafter än den ekonomiska situationen som sådan. Det är alltså inte arbetslösheten i sig men däremot upplevt hot om att bli arbetslös som driver människor att vilja stänga gränserna. Och det leder till att illiberala rörelser ofta har större stöd i avfolkningsbygder och industriregioner med stark strukturomvandling.

Boken Cultural backlash är god läsning för alla som söker förstå vår framtid. Det som inte ges någon förklaring är varför etablerade partier inte har kunnat värja sig bättre mot de illiberala partiernas framgångar. Här vill jag ansluta mig till en tes som min svärfar, Erik Allardt, förde fram i ett samtal med mig för trettio år sedan. Ännu på 1980-talet var det de partier som bildades på grundval av industrialismens framväxt närmare 100 år tidigare som behärskade politiken. Det rörde sig ofta om masspartier som utsattes för korstryck när andra politiska motsättningar skärptes som resultat av invandring, sexuell frigörelse, miljöintresse, jämställdhet etc. Ökade oenighet inom de etablerade partierna har försvårat för dessa att vara lyhörda för vår tids frågeställningar.

Inte heller detta är en fullständig förklaring. Det finns inga enkla och entydiga förklaringar till illiberala partiers ökade stöd gångna årtionden. Fortsatta studier och intensivare politiskt arbete för att bemöta dem behövs om vi ska kunna räkna med att leva i samhällen präglade av öppenhet, jämlikhet och frihet i framtiden. Och jag hoppas få se demokratiska partier framföra en vision om framtiden som kan få människor att längta dit. Utopierna är döda. Den (falska) politiska nostalgin lever.

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s