Carl Bildt: Europa måste skaffa sig makt och förmåga att bruka den!

Carl Bildt har ofta som få delat svensk opinion under sina dryga 50 år som viktig politisk aktör i svensk politik. På 1960-talet var han bland annat medarbetare åt partiledaren Yngve Holmberg. Någon som minns honom? Det var under Holmbergs tid som Högerpartiet bytte namn till Moderata Samlingspartiet. Carl Bildt hade säkerligen sina fingrar med i det skiftet.

Men det var framför allt sedan han själv tagit plats i Sveriges Riksdag och senare som partiledare och statsminister som han delade folkopinionen. Få var likgiltiga eller neutrala. Älskad och vördad av många i sitt eget parti och avskydd i stora delar av den politiska vänstern. Som utrikesminister 2006-2014 lyckades Bildt trots detta åstadkomma bred uppslutning kring en utrikespolitik som i mycket stor utsträckning gestaltades av honom personligen.

Nu har Carl Bildt publicerat en ny bok, Den nya oredans tid (Albert Bonniers Förlag). Jag vågar påstå att ingen annan i Sverige, och mycket få i Europa, skulle kunna skriva med sådan bredd och sådant djup som Bildt här presterat. Han skriver med historiska perspektiv, global utblick och med europeisk, snarare än svensk, utgångspunkt. Han framstår faktiskt dessutom som en statsman.

Bildts huvudtes är att vi faktiskt befinner oss i en väldig skiftestid. Den bipolära ordning vi faktiskt hade under Kalla kriget, i vart fall i ett europeiskt perspektiv, och den korta tid med Pax Americana därefter, finns inte idag. Och Carl Bildt varnar uttryckligen för att vi ska tro att vi återvänder till en stabil ordning när Donald Trumps era, ovisst när, upphör. Den oreda som nu finns kan bestå. När och om vi är på väg mot en multipolär ordning (där Kina, USA, Indien och kanske någon mera (EU???) lägger fast spelreglerna) hamnar vi ett läge som mera påminner om 1800-talet efter Wienkongressen än den världsordning som etablerades efter Atlantdeklarationen 1941, menar Bildt.

Bildt pläderar för att rätt ska gå före makt när relationerna mellan stater – och andra aktörer – regleras. På den här punkten följer han i spåren efter Hjalmar Hammarskjöld, Hjalmar Branting och, enligt min mening, Olof Palme. Kritiken mot Trumps raserande av multilateralt samarbete och ”dårarna som drev fram Brexit” är utan nåd. Hans varningar för att Ryssland och Kina demonstrerar vilja och förmåga att bryta mot den internationella rättsordningen förvånar ingen politisk betraktare.

I boken Den nya oredans tid beskriver Bildt hur vi hamnat i det läge vi nu befinner oss. Jag har få invändningar. Det finns inte anledning att polemisera mot den beskrivning av hur globaliseringen faktiskt medverkat till en mycket stor minskning av världsfattigdomen som Bildt refererar till. Däremot tror jag att Bildt inte tillräckligt förstår eller vill erkänna hur växande klyftor i de etablerade industriländerna inte bara bidrar till att skapa grogrund för de som vill underminera den liberala världsordningen utan också är orsak till att en positiv ekonomisk utveckling för samhället i sin helhet försvåras. Trygga människor i ett jämlikt samhälle är en bra bas för dynamisk ekonomi.

Säkerhetspolitik, ekonomi och teknologisk utveckling är självklara teman i Bildts bok. Det växande hotet om kärnvapenrustningar och spridning av atombomber belyses. De som tror att Bildt skulle förringa risken för klimatförändringar tar miste. Tvärtom framhävs betydelsen av multilateralt samarbete, och framför allt Kinas och Indiens, betydelse för framgång. Bildt framhäver inte kärnkraften som en avgörande teknik för att nedbringa utsläppen men om jag ska polemisera så menar jag att han helt enkelt har fel när det gäller livstidsförlängning av kärnkraftverk som en rimlig politik – i varje fall i Sverige.

Som helhet är boken en stark plädering för EU. Utan förstärkt EU-samarbete kommer unionens marginalisering i det globala sammanhanget bli än större och Europa bli en spelplan för mäktigare och handelskraftigare utomeuropeiska aktörer. EU får inte väja undan från att skaffa sig möjligheten att utöva makt, även militär makt, och inte tveka att använda den som ett nödvändigt diplomatiskt instrument när så krävs, säger Bildt. Det görs på ett sätt som gör det utomordentligt svårt att peka ut honom som krigsromantiker – jag uppfattar att Carl Bildt är allt annat än en sådan.

Jag hoppas att många läser boken. Den borde enligt min mening vara obligatorisk läsning för de som söker sig till diplomatprogrammet och jag blir inte överraskad om parlamentariker som läser böcker kommer att hänvisa till den i kommande utrikespolitiska debatter. Jag vill tro att inte bara Bildts partivänner ska läsa boken utan alla, inte minst de som betraktar sig som politiska motståndare.

Boken Den nya oredan borde bidra till att vi får en förnyad och fördjupad diskussion om Sveriges utrikespolitik och framför allt om EU-samarbetet. Jag har sett allt för lite av detta hittills men Carl Bildt erbjuder underlag för en seriös diskussion. Att Stefan Löfven i EU-debatten öppnade för svensk anslutning till EU:s bankunion och till beredskap att frångå principen om enighet i, i vart fall i vissa, utrikespolitiska ställningstaganden på EU-nivå, är välkommet.

Att inte de globala utmaningarna och behovet av fungerande EU-samarbete rankas bland de tre viktigaste frågorna i ny opinionsundersökning är faktiskt skrämmande. Att klimatfrågan hamnar på fjärde plats är till liten tröst men det är oredan i vår nutida världsordningen som är det verkliga problemet, inte bara på klimatområdet.

Bildts avslutningsord är ”Det är den nya oredans tid. Och freden kan aldrig tas för given”.

Läs hans bok! Diskutera den! Agera!

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s