” Med uppluckringen av den reglerade invandringen har drygt två miljoner uppehållstillstånd beviljats sedan millennieskiftet.” Så skriver journalisten Lars Åberg i en artikel i GP. Det är sant men ändå vilseledande.
En okritisk läsare kan inbilla sig att om två miljoner uppehållstillstånd beviljats sedan år 2000 så är antalet invandrare nu två miljoner större än vad som var fallet vid tusenårsskiftet. Så är det inte. Många av uppehållstillstånden är temporära och inte minst av den anledningen är det många som återvänder till sina hemländer eller flyttar till andra länder än Sverige.
Den totala folkökningen i Sverige sedan år 2000 fram till den sista december 2018 uppgick till färre än 1,5 miljoner människor. Det är en aktningsvärd folkökning och den består till större delen av nettoinvandring – men till ökningen bidrar också i betydande utsträckning ett födelseöverskott i Sverige.
Nettoinvandringen från år 2000 till den 31 december 2018 är enligt min summering 1 056 795. Det är många men långt ifrån de två miljoner som en okritisk läsare av Åbergs artikel kunde lockas att tro.
Jag instämmer gärna i Lars Åbergs slutkläm i den artikel jag citerade i detta inläggs början: ”Medborgarna måste kunna känna sig säkra på hur ramarna ser ut och veta var och hur ansvar kan utkrävas. Därför måste vi också vara mer varsamma med orden och begreppen så att vi vet vad vi pratar om.”
Sandro Scocco, chefsekonom vid Arena idé och tidigare bland annat LO-ekonom, tillhör dem som anklagats för att inte beskriva verkligheten som den är. Och jag vill inte påstå att han alltid är nyansernas mästare i sin argumentation. Men det kan sannerligen inte heller sägas om hans värsta belackare.
Jag har med stor behållning nu läst Sandro Scoccos bok, ”OCH NÅGRA ANTAR JAG ÄR OK” (Bokförlaget Atlas). Undertiteln är ”Varför nationalistiska vänstern är en återvändsgränd och nationalistiska högerns ärende inte är främlingsfientlighet”. Bokens titel har Donald Trump som upphovsman och ingick i hans budskap då han 2015 proklamerade sin kandidatur till presidentposten i USA. Orden, ”några antar jag är OK” föregicks då av följande tre meningar: ”Dom kommer med droger. Dom kommer med kriminalitet. Dom är våldtäktsmän. Och några, antar jag, är OK.”
Trumps ord är minst sagt ovarsamma och liknande inlägg förekommer som bekant i sociala medier. Generaliserande och för merparten migranter falska påståenden tar också plats i dagens offentliga debatt.
Scocco hävdar att en rad av de beskrivningar som görs av invandringens konsekvenser för Sverige är felaktiga. Han hävdar bland annat:
- Invandrarnas sysselsättningsnivå i Sverige ligger något över OECD-ländernas genomsnitt. Påståendet att Sverige är sämst på integration jämfört med andra länder stämmer alls inte.
- Invandrare arbetar per capita i genomsnitt flera timmar än infödda och det är en sådan jämförelse som bör göras när invandringens betydelse för de offentliga finanserna ska göras. Att invandrares sysselsättningsnivå är klart lägre än sysselsättningen bland infödda i åldern 15-64 uppvägs framför allt av att det är väsentligt färre pensionärer i invandrargruppen. Att invandrarna bidrar något mindre än vi infödda till de offentliga finanserna beror på att invandrarna har lägre löner. Dessa konstaterande innebär naturligtvis inte att ansträngningarna för att höja invandrarnas sysselsättningsnivå ska avta – tvärtom.
- Invandrarna är klart överrepresenterade i låglönesektorn. Men invandrare har inte skapat låglönesektorn, de befolkar den. Om inte invandrare städat, kört våra bussar, betjänat restauranger mm så hade infödda fått utföra dessa uppgifter i större utsträckning själva.
- Invandringen har inte lett till vare sig höjd arbetslöshet eller sänkta löner för den inhemska arbetskraften (inkluderande invandrare som är etablerade på arbetsmarknaden). Antalet sysselsatta totalt i Sverige har ökat och den inhemska arbetskraften har kunnat avancera till bättre lönade och trygga jobb.
Jag hoppas att ovanstående punkter ger Scoccos bok rättvisa. Och jag skulle gärna se att de ekonomer som intresserar sig för migrationens betydelse för samhällsekonomi och arbetsmarknad seriöst bemöter Sandro Scoccos teser och preciserar sina invändningar.
Den ekonomiska konjunkturen nu och de närmaste åren talar för att det blir svårare för de som står utanför arbetsmarknaden att inträda på den. Arbetslösa invandrare står oftast bland dem som är längst från arbetsmarknaden och många invandrare på arbetsmarknaden har otrygga jobb. Risken för att det hävdas att invandrargruppens ökade arbetslöshet beror på dem själva eller på invandringspolitiken de närmaste åren är betydande.
Det räcker dock inte med att få fart på ekonomin om vi ska hindra att de som nu befolkar låglönesektorn blir en etnifierad underklass. Det är tack vare att det i Sverige finns en fungerande social rörlighet som Sverige klarat sig så bra som Scocco hävdar att vi gjort. Det är därför viktigt att satsningen på att höja kvalitén i utbildningen och arbetet på att komma till rätta med oredan i arbetsförmedlingen mm ges fortsatt hög prioritet. De som svartmålar konsekvenserna av invandringen måste bemötas så att vi kan hävda samhällssolidariteten. Jämlikhetspolitik, omsorgen om trygghet vid sjukdom, handikapp, barn- och ålderdom eller arbetslöshet, riskerar att undergrävas av en osannfärdig beskrivning av invandringens konsekvenser. Jag hoppas att de som till äventyrs bestrider de teser från Scoccos bok som jag beskriver ovan hör av sig med sakliga inlägg.
Att vi har en bättre social rörlighet i Sverige, än i USA och Storbritannien, får inte leda till att vi slår oss till ro. ”Den amerikanska drömmen” förverkligas idag i större utsträckning i Sverige än i USA. Men även i Sverige har den sociala rörligheten försämrats. PISA-undersökningen visar att det svenska skolväsendet klarat av att förbättra resultaten för de inhemska eleverna trots att vi tog emot klart flera ensamkommande barn än något annat land i EU. De verksamma i och för svenskt skolväsende förtjänar ett högt betyg för den prestationen.
Att elva procent av 15-åringarna i de deltagande svenska skolorna inte deltog när PISA-proven gjordes på grund av otillräckliga språkkunskaper visar samtidigt på behovet av oavbrutet arbete för att ge lärare och elever bättre möjligheter att lyckas. Tack och lov har vår utomordentliga skolminister Anna Ekström stöd av många. Men stödet borde vara bredare för att segregationen ska förhindras och så att alla elever, oavsett ursprung, ska kunna nå optimala skolresultat. Om detta har det rått bred politisk uppslutning länge i Sverige. Tyvärr har stödet sviktat de senaste årtiondena och för allt för många har möjligheten att starta privata skolor blivit viktigare än att erbjuda alla en god och likvärdig utbildning .
Skolan utgör basen för en politik som utjämnar förutsättningarna så att den sociala rörligheten främjas. Den bör kompletteras med jämlikhetspolitik på andra områden. Detta är inte en politik enbart för de som i vår tid vanligen hänförs till vänstern. Det är en politik som alla som vill kalla sig liberaler borde bejaka och står i främsta ledet för.
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 