De politiska kulturernas roll för demokratins livskraft i Baltikum

Ryssarna är en elefant i rummet när politik diskuteras i Estland, Lettland och Litauen – uttryckligen benämnda eller inte. Att skilja utrikes- och inrikespolitik åt i dessa länder blir på många områden som att dra en linje i vatten.

Detta intryck får nu stöd av tre statsvetare, docenten Kjetil Duvold vid Dalarnas högskola, professor Sten Berglund vid Örebro universitet och professor Joakim Ekman vid Södertörns högskola genom ett forskningsprojekt som lett fram till boken Political Culture in the Baltic States, Between National and European Integration (palgrave macmillan).

Som professorn i ”Estonian Studies” vid universitetet i Toronto, Andres Kasekamp, anger på bokens baksida baseras boken på omfattande undersökningsdata som möjliggör analyser av förekommande attityder, värderingar och identiteter, speciellt då deras betydelse för synen på demokrati och historieuppfattning i breda befolkningslager.

Boken har tillkommit som ett resultat av det projekt som de tre forskarna tagit initiativ till, European Values under Attack? Democracy, Dissatisfaction and Minority Rights in the Baltic States som genomförts under ledning av Joakim Ekman, föreståndare för Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola, med finansiering från Östersjöstiftelsen. Det är en utomordentligt värdefull bok för alla som har intresse för den samhälleliga utvecklingen, och då framför allt demokratins hållfasthet, i Sveriges grannrepubliker söder om Finska viken på Östersjöns östra sida.

Just nu är ett problem för mig att boken är så rik på data, fakta, frågeställningar och hypoteser att det är svårt att göra den rättvisa i ett blogginlägg. Data kommer från ett flertal opinionsundersökningar som genomförts sedan 1990-talet. I boken är det inte minst ”The New Baltic Barometer (NBB VI) år 2004 och Baltic Barometer år 2014 som ligger som underlag för forskarnas prestationer. Det möjliggör en komparativ studie byggd på data insamlade i såväl Estland, Lettland som Litauen dels före de tre ländernas EU-inträde och den ekonomiska kris som följde i spåren av Lehman Brother-kraschen 2008 dels efter det att de två händelserna påtagligt påverkat situationen i vår del av Europa – inte minst i de tre baltiska republikerna.

Undersökningen 2014 genomfördes strax före Rysslands illegala annektering av Krim och militära krigföring i östra Ukraina. Mot den bakgrunden är det ytterst värdefullt att en ny undersökning genomfördes andra halvåret 2015 med undersökningsdata insamlade i Lettland, Ungern och Bulgarien. Det underlag för analyser som insamlats i Lettland har enligt min uppfattning ofta relevans också för de båda grannstaterna norr och söder om Lettland även om skillnaderna i politisk kultur de tre länderna emellan är betydande.

När Nordiska Ministerrådets kontor firade sitt tioårsjubileum i början av detta århundrade höll dåvarande utrikesministern, senare presidenten i Estland, Toomas Hendrik Ilves, ett tal i Tartu universitet i vilket han med stort eftertryck betonade att det enda Estland hade gemensamt med Lettland och Litauen var utländska ockupationer, deportationer till Sibirien och diktatoriskt, kommunistiskt och under andra världskriget nazistiskt, förtryck. Detta må beskrivas som en överdrift men jag delar Ilves då uttryckta hållning att Estland i stor utsträckning är, och vill vara, ett nordiskt land.

Kreml vill gärna beskriva de delar av Sovjetunionen som förlorades vid dess sammanbrott som ”sitt nära utland”. Jag anser att det är mera rimligt att beskriva i vart fall Estland som ett nära nog nordiskt land – i synnerhet om internationell rätt och majoritetsuppfattningen i det berörda landet ska ges avgörande betydelse.

Som de tre forskarna visar i boken Political Culture in the Baltic States finns det en betydande skillnad mellan opinionen i majoritetsbefolkningen och uppfattningarna i den ryskspråkiga minoritetsgrupperna i Estland, Lettland och Litauen. I den senare staten är den jämförelsevis mindre gruppen ryskspråkiga i stor utsträckning likasinnade med den polsktalande minoritet som har långvarig hemvist i Litauen. Landet ingick ju fram till 1795 i ett samvälde med Polen som varat nära nog 500 år.

Polariseringen mellan majoritets- och minoritetsbefolkningarna finns inte på alla områden och i den mån man kan tala om den som en spänning så är den latent men sällan aktiv. I första hand gäller den synen på historien och skilda uppfattningar om minoriteters rättigheter när det gäller medborgarskap, skolor och språkanvändning. De ryskspråkiga minoriteterna, starkt påverkade av TV-medier under Moskvas inflytande, delar inte sällan Kremls uppfattningar i utrikespolitiska frågor men också dess syn på de baltiska staternas utrikespolitiska orientering, i synnerhet när det gäller NATO. Däremot har även den ryskspråkiga minoriteten ett stort förtroende för polis och rättsväsende i de länder de bebor och jag menar själv att det är ytterst, ytterst få bland de ryskspråkiga som vill se Kremls inflytande växa i det baltiska land jag känner bäst, Estland, – även om många av dem stöder Putins agerande på den ukrainska Krimhalvön.

Estland står i undersökningen ut som det land där demokratin är bäst befäst. Här finns störst antal medborgare med värderingar och beredskap som gör dem till stöttepelare för demokratin. Här finns institutioner med stort förtroende bland invånarna och den minsta korruptionen. Dessa konstaterande görs förvisso på grundval av data och iakttagelser som i allt väsentligt föregår det illiberala partiet EKRE:s inträde i Estlands regering och tyvärr finns det kanske fog för den fråga som forskarna ställer – om det ökade stödet för EKRE och dess motsvarigheter ska visa sig bli inledningen till en ny era i politiken. Men det gäller enligt min uppfattning i så fall inte bara i Estland, Lettland och Litauen – det gäller i hela EU, inklusive Sverige.

Demokratin kan inte tas för given – inte hos oss i Sverige men heller inte i de tre länder som författarna till Political Culture in the Baltic States beforskat. Lettland sticker ut som det land där en stor grupp delar uppfattningen att det kan vara riktigt att göra sig av med demokratin för att ge en stark man möjlighet att styra. Här, inte i relationen mellan språkgrupperna, finns enligt min mening det största hotet mot demokratin.

Även bland majoritetsbefolkningen är det förvånansvärt många i Lettland som säger sig ha anledning att beundra Vladimir Putin i undersökningen hösten 2015 – bland den ryskspråkiga minoriteten är denna beundran förkrossande stor! Demokratin är inte oomtvistad utan konkurrerar om vad som är legitimt styre i Lettlands befolknings utforskade opinion, menar författarna.

När situationen i Estland, Lettland och Litauen ska bedömas så måste det ske inte bara i dess geografiska utan också i dess historiska sammanhang. Estlands och Lettlands längsta period någonsin som självständiga stater infaller efter 1991 – mellankrigsperioden var avsevärt kortare. För alla de de tre staterna är den demokrati som nu finns, och vars styrka vare sig bör under- eller överskattas, i stort sett frukten av egna ansträngningar sedan frigörelsekampen intensifierades i slutet av 1980-talet.

När bristerna i och hoten mot demokratin i dessa stater betraktas ska de stora framgångarna i de baltiska statsbyggena också framhållas. Det rör sig om de enda delarna av före detta Sovjetunionen som ingår i det som vi vill se som den västeuropeiska och transatlantiska gemenskapen,

Att forskningsprojektet presenteras på engelska är en stor tillgång inte bara för forskarnas möjlighet att inkluderas i en internationell gemenskap av samhällsvetare. Det ger också bättre möjligheter för intresserade i Estland, Lettland och Litauen att ta del av bokens innehåll. På vissa områden kan den komma att bli utsatt för kritik, punkter som jag i vissa fall tror mig kunna förutse och i några fall dela. Men kritik är en önskvärd konsekvens av god och viktig forskning – inte argument mot den. Jag saknar en sammanfattning på svenska. En sådan skulle vara bra för bildningsarbetet i Sverige och gynna diskussionen här.

Det är naturligt att Ryssland och ryskspråkiga minoriteter i Estland och Lettland är i fokus i ett forskningsprojekt som söker fånga situationen i den tjugofemåriga era som följde på Sovjetunionens sammanbrott. Demokratin i de baltiska staterna har haft att brottas med ett tungt postsovjetiskt arv och ett Kreml som det senaste årtiondet blivit allt mera revanchistiskt. Jag skulle dock tro att de faktiska motsättningarna mellan majoritets- och minoritetsgrupperna är mindre nu än under sovjetiskt tid – även om detta är omöjligt att veta på grund av den obefintliga fria forskningen och det hårda förtrycket under sovjettiden. Huvudorsaken till nutida spänningar mellan de olika språkgrupperna har hur som helst sitt ursprung under sovjetperioden.

Hur väl de tre länderna var för sig och tillsammans lyckas med att befästa och utveckla demokratin avgör hur den sovjetiska och postsovjetiska eran ska beskrivas inte bara nu utan också om 100 år. Toomas Hendrik Ilves har berättat att han under sina år som Estlands ambassadör i Washington DC ofta frågade sina interlokutörer i USA varför de hela tiden talade om Estland som FSU – Former Soviet Union. Varför inte hellre tala om FSE – Former Swedish Empire? Estland var ju en del av svenskt välde i närmare 150 år medan den sovjetiska ockupationen varade ”bara” närmare 50 plågsamma år.

Professorn i historia i Uppsala, Torkel Jansson som tyvärr lämnat jordelivet, skrev i en artikel i Kyrkohistorisk Årsskrift 2013, om ”Den svenska statskyrkoundervisningens så långa 1600-tal i Baltikum” (egentligen omfattande bara Estland och delar av Lettland). Han menar i denna artikel med hänvisning till estniska forskare att under det svenska styret grundlades genom kyrkolagarna 1571 och 1686 ”en Frübürgerlichkeit” (tidig medborgerlighet) som genom främjande av läskunnighet gav ester och letter, intill dess ofta benämnda som ”otyskar” av sina balttyska feodalherrar, ökade möjligheter att agera som politiska varelser.

Under svensk tid grundlades inte bara ordningen för den protestantiska kyrka som kom att bestå under den tsarryska tiden och inte helt omintetgjordes heller under den sovjetiska. Därtill ska läggas fundament för rättsordningen genom den hovrätt och det universitet som på Axel Oxenstiernas och Johan Skyttes initiativ inrättades i Tartu. Utan att vilja vara storsvensk delar jag Torkel Janssons uppfattning att det som skedde på kyrkans, utbildningens och förvaltningens område under svenska väldets tid, som ofta tog gestalt genom företrädare för den dåtida östra rikshalvan (Finland), bör beforskas mera när orsakerna till Estlands nordiska orientering och demokratibygge analyseras.

Detta sagt utan kritik mot författarna till Political Culture in the Baltic States. Jag har dock invändningar mot att beskriva särskilt Estland som ett Öst- eller Centraleuropeiskt land. Det är hart när lika felaktigt som att beskriva Finland eller Sverige som ett sådant land.

Men. I bokens sista mening skriver författarna: ” Whether the Baltic States will continue to progress towards liberal democracies in the Nordic mould or veer towards illiberal democracy, currently under construction in serveral countries in the region, remains a moot question.” Detta är en ytterst viktig fråga inta bara för Estland, Lettland och Litauen utan också för Sverige, Norden och EU. Det viktigaste vi kan göra är troligen att tillsammans med baltiska och nordiska grannländer söka stärka EU och det transatlantiska samarbetet som värn och stöd för demokratin i vår del av världen. Det är verkligen ingen liten uppgift.

Och när det gäller att söka underlag för att såväl studera den fråga som författarna ställer i sin slutmening, och än viktigare i arbetet på att politiskt svara på den, så är boken Political Culture in the Baltic States den överlägset bästa skrift som finns tillgänglig. Den ger inte alla svar och har inte den ambitionen. Men den ställer många och viktiga frågor. Boken rekommenderas!

Anders Ljunggren

2 reaktioner till “De politiska kulturernas roll för demokratins livskraft i Baltikum

  1. Intressant och ett par snabba reflektioner.
    Det är oerhörd skillnad på minoritetsbefolkningen (i huvudsak ryssar) och den i Sverige (med ursprung 100-talet länder). Före andra Världskrigets utbrott och den sovjetiska annekteringen var andelen ryssar i Estland under tio procent, efter kriget och den riktade invandringen inemot 40 procent och i vissa områden (t ex Narvaområdet) mycket över 50 procent. Ryska blev ett officiellt administrativt språk och det fanns långt gångna planer på att övergå till det kyrilliska alfabetet. Nu efter frigörelsen pågår ett återupprättande av estniskan bl a genom att ryskspråkiga skolor stegvis övergår till estniskspråkig undervisning. Bland många ester betraktas den rysktalande minoritetsbefolkningen fortfarande som ockupanternas efterföljare. Integreringsarbete pågår men är grannlaga. Det finns såväl framsteg att peka på som områden där lite händer.

    I Sverige utgör merparten av minoritetsbefolkningen människor som frivilligt sökt sig hit, flyktingar och andra migranter. Integreringsarbetet är svårt och fungerar illa. Kostnaderna är därtill mycket höga. Jag tror man i de baltiska länderna är mycket medvetna om den demokratiska turbulens som råder i de nordiska länderna, särskilt i Sverige och där migrationsproblemen är de allt överskuggande. Det går inte obemärkt förbi att parlamentet, regeringen och myndigheterna har svårigheter att bemästra problem i samband med den betydande invandringen och integrationen. Detta lägger vad jag förstår sordin på att eftersträva nordiska modeller hur vackra de än är på papper.

    Gilla

    1. Du har rätt att Sverige inte sällan används som avskräckande exempel i Estland. Särskilt i sociala medier hämtats beskrivningar av Sverige från de så kallade alternativa medierna i Sverige. De som är motståndare till invandring i Sveriges omvärld söker varje tillfälle för att beskriva invandringen till Sverige som ett misslyckande. Det är en anledning till att arbeta intensivt för att integrationen ska lyckas. Jag är optimistisk när det gäller Sveriges möjligheter att komma till rätta med de problem vi har, exempelvis gängbrottsligheten och kvalitén i den grundläggande utbildningen. Sverige har större möjligheter att bemästra de demografiska utmaningar som Europas stater har. Några i Estland, liksom i Sverige, torgför Polen, Ungern och till och med Ryssland som bättre förebilder än Sverige och Norden. Men det är långt flera som föredrar den nordiska modellen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s