År 2020 lär frågan om hur Norden ska förhålla sig efter Brexit bli central när nordiska politiker och ämbetsinnehavare träffas för att utröna möjligheter till samarbete. Vi vet att britternas inträde i dåtidens EG påtagligt påverkade Norden. Det föregicks av att den politiska processen för att skapa Nordek, ett långtgående nordiskt samarbete, havererade, att Danmark första januari 1973 blev medlem i EG medan Norge i en folkomröstning avvisade anslutningen. Sverige och Finland motiverade sitt utanförskap med hänsyn till säkerhetspolitiken medan det främst var fiskeripolitiken som gav Island anledning att avstå från medlemskap. Danmarks inträde följdes av bland annat skapande av Nordiska Ministerrådets sekretariat och etableringen av Nordiska Investeringsbanken och på så sätt skedde ändå en fördjupning av det nordiska samarbetet i vissa avseenden.
Behövs nya initiativ nu, institutionellt eller inom ramen för existerande samarbetsformer?
Norden har ett gemensamt intresse av ett väl fungerande samarbete med Storbritannien även efter Brexit. Det gäller villkoren för handel och personers rörlighet med stor betydelse för ekonomi och sysselsättning i våra länder. Utanförskap blir inte detsamma som medlemskap. Men nu gäller det att skapa så goda möjligheter som möjligt utan att Storbritannien erbjuds att plocka russinen ur kakan. Även fiskeripolitiken ska formas under nya villkor. Ett annat område av stor betydelse är säkerhetspolitiken. Tysklands utrikesminister förordar bland annat skapande av ett Europas säkerhetsråd med Storbritannien inkluderat. Är det ett förslag som kan få nordiskt stöd och vill i så fall även Norge ansluta sig om britterna nappar på idén? Finns det andra initiativ för att stärka Nordens säkerhet tillsammans med Storbritannien?
Det är fel att säga att Nordens situation efter Brexit dominerade Nordiska rådets session i Stockholm. Det var snarare den vision som de nordiska statsministrarna enade sig om i Island i augusti, att ”Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region”, som kom att dominera när de valda parlamentarikerna möttes i Stockholm. Ambitionen är att visionen ska utgöra ett styrinstrument för Nordiska Ministerrådets (NMR:s) arbete till år 2024. Presidenten i Nordiska rådet 2019, den svenska riksdagsledamoten Hans Wallmark, (m), markerade att parlamentarikerna inte är tillfreds med att inte ha inbjudits till dialog innan statsministrarna la fast vilken styrning de vill se i Nordiska Ministerrådet. Enligt de regler som styr nordiskt samarbete ska Nordiska Ministerrådets budget godkännas av Nordiska rådet. I praktiken lär det bli den budget som utarbetas under Danmarks ordförandeskap 2020 som visar den betydelse statsministrarnas vision kan få i den faktiska politiken.
Följande strategiska mål ska särskilt vara vägledande för Nordiska Ministerrådets arbete enligt statsministrarnas anvisning:
- ”Ett grönt Norden – Tillsammans ska vi främja en grön omställning av våra samhällen och arbeta för koldioxidneutralitet och en hållbar cirkulär och biobaserad ekonomi.
- Ett konkurrenskraftigt Norden – Tillsammans ska vi främja grön tillväxt i Norden baserad på kunskap, innovation, mobilitet och digital integration.
- Ett socialt hållbart Norden – Tillsammans ska vi främja en inkluderande, jämställd och sammanhängande region med gemensamma värderingar och stärkt kulturutbyte och välfärd.”
Ministrar och parlamentariker visade stort samförstånd om att klimatförändringarna behöver motverkas genom en ”grön omställning”. Inläggen visade också på stort självförtroende om de nordiska staternas förmåga att vara globalt ledande i att nedbringa utsläppen. De konkreta åtgärderna för att i verkligt nordiskt samarbete öka möjligheterna att lyckas med ambitionerna är dock ganska fåtaliga. Klimatpolitiken i Norden är till helt dominerande del nationell politik.
De nordiska länderna har alla ambitiösa mål i klimatpolitiken. När den danska regeringen tillträdde i somras deklarerades målet att reducera utsläppen av drivhusgaser med 70 procent senast 2030. Finlands då nytillträdda regering har lagt fast målet att man ska vara ”kolneutralt år 2035”. Sveriges regering har deklarerat att landet ska bli ”världens första fossilfria välfärdsnation”. Utsläppen av växthusgaser ska vara 63 procent lägre 2030 jämfört med 1990 enligt ett av målen i den av riksdagen beslutade klimatpolitiken. Norge och Island, som har större andel förnybar energi i sin energiförsörjning än några andra länder i Europa, har båda anslutit sig till EU:s mål under den förra kommissionens tid, det vill säga att utsläppen av växthusgaser ska vara 40 procent lägre 2030 jämfört med 1990. Målen är ambitiösa men de senaste åren har det visat sig svårt i flera av de nordiska länderna att nedbringa utsläppen i takt med vad målen förutsätter.
I de nordiska statsministrarnas vision återfinns målet om att Norden ska vara koldioxidneutalt, det vill säga att Norden ska absorbera lika mycket koldioxid som man tillför atmosfären. Att en tidpunkt för när målet ska vara uppnått saknas bidrog möjligen till att Greta Thunberg inte ville ta emot Nordiska rådets miljöpris.
Danmark som nu övertagit ordförandeskapet i Nordiska Ministerrådet efter Island anger i sitt ordförandeskapsprogram, det första som skapats för att följa upp statsministrarnas augustivision, att man bland annat vill vidareutveckla den nordiska elmarknaden genom att pröva om överskott av förnybar el kan användas för att producera drivmedel. En annan prioritering i det danska ordförandeskapsprogrammet är den ”fællesnordiske klimadiplomati”. En gemensam nordisk satsning, bland annat med en nordisk paviljong, var inplanerad i samband med COP 25 i Chile. Nu genomfördes COP 25 i Spanien med oförändrad ambition från Nordiska Ministerrådet och de nordiska regeringarna. Uppenbart finns i flera nordiska länder strävan att värna sin välfärd samt stärka ekonomi och sysselsättning genom att exportera teknik och tjänster som bidrar till minskad klimatpåverkan. Men de nordiska regeringarna har inte kunnat ena sig exempelvis om tilläggsfinansiering till Nordic Development Fund (NDF) och därmed är institutionens framtida kapacitet i vågskålen, trots att t.ex. NDF:s finansieringsinstrument Nordic Climate Facility prisats inom Förenta Nationerna.
I Nordiska rådets diskussion pekades på ett fåtal åtgärder där nordiskt samarbete kan bidra på ett konkret sätt för att nedbringa klimatförändringarna. Särskilt från norsk sida efterlystes andra nordiska staters engagemang i ett projekt för att deponera koldioxid i den havsbotten i Nordsjön som tappats på olja och gas. Norge har dock inte valt att först använda sig av nordiskt samarbete som en hävstång för att generera en internationell medverkan till att deponering av koldioxid i Nordsjöns bottengrund. Istället har den norska regeringen vänt sig direkt till EU med sin förfrågan om internationell medverkan vilket naturligtvis inte hindrar Norges nordiska grannländer att bidra.
Flera inlägg under sessionen i Stockholm pekade på behovet av ett förbättrat samarbete på transportområdet. Den isländska samarbetsministern Sigurður Ingi Jóhannsson instämde i flera parlamentarikers önskemål om ett särskilt nordiskt transportministermöte. Om inte detta kommer till stånd lär han få försvara saken vid Nordiska rådets session i Reykjavik hösten 2020.
Den värmländska m-ledamoten Pål Jonsson exemplifierade behovet av samarbete för gränsöverskridande tågförbindelser med att ”i dag går det (bara) ett direkttåg mellan Stockholm och Oslo. Däremot går det 17 flygavgångar mellan Stockholm och Oslo per dag”. Andra pekade på att de nordiska staterna tillsammans har världens största handelsflotta och att detta motiverar en satsning på en klimatmedveten sjöfartspolitik.
När det gäller målet att Norden ska vara en konkurrenskraftig region, den mest integrerade i världen, finns nu stora förhoppningar på digitala lösningar för att undanröja gränshinder. Det visas bland annat av följande formuleringar i ministerrådets Redegørelse om det nordiske digitalsamarbejde: ”I november 2019 lancererade MR-Digital et 4-årigt arbejdsprogram 2020-2024 om adgang til digitale tjenester på tværs af grænser. Målsætningen er at skabe en region, der kan tilbyde grænseoverskridende offentlige services til sine borgere og virksomheder.”
Det digitala samarbetet grundas på en överenskommelse som ingicks under Norges ordförandeskap 2017 och det omfattar såväl de fem nordiska staterna som de tre staterna i Baltikum. Fjolårets möte skedde i Riga och hade 5G-tekniken som tema. Här vågar ministerrådet allt jämt ha målet att Norden ska vara ledande i världen när det gäller introduktionen av denna teknik trots att det allmänt anses att Kina och USA har avancerat snabbare än Europa.
Jag blev orolig när jag först läste de tre prioriterade områdena i statsministrarnas riktningsgivande anvisningar för Nordiska Ministerrådets arbete kommande år. Här nämns inte språksamarbetet alls. Dessbättre har i vart fall Danmark, som under 2020 har ordförandeskapet i NMR, inkluderat vikten av den ömsesidiga språkförståelsen. I programmet hävdas att ”de fleste unge i Norden behersker engelsk bedre end de øvrige nordiske sprog”. Detta konstaterande kan vara baserat på den studie, Håller språken ihop Norden?, som Lars-Olof Delsing och Katarina Lundin Åkesson kunde publicera 2005 efter finansiering främst av Nordiska Kulturfonden.
Enligt min uppfattning finns det goda skäl för att på nytt undersöka hur det faktiskt står till med den ömsesidiga språkförståelsen, helst så att resultatet kan jämföras med 2005 års undersökning. Det kunde också finnas skäl för att undersöka hur det står till med förmågan att kommunicera mellan nordiska grannspråkstalare när de använder sina respektive modersmål respektive när kommunikationen sker på engelska. Mig veterligen har ingen sådan studie gjorts. Kanske tas sådana initiativ under Danmarks ordförandeskap. Vågar vi dra en sådan slutsats efter att ha läst denna formulering i det danska programdokumentet: ”En styrkelse af børn og unges stemme i Norden, mobilitet, ung-til-ung-samarbejde og psykisk sundhed samt kendskab til de nordiske sprog er med andre ord vigtige aspekter i det nordiske samarbejde.”
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 