Norden manas att planera för ökande andel äldre människor

”Demografiska förändringar innebär att befolkningens åldrande helt klart är en utmaning som kommer att leda till ökade ekonomiska och samhälleliga krav, och det kommer att behövas planering för ett åldrande samhälle.”

”Urbanisering, minskande fertilitet och ökad livslängd förändrar den demografiska sammansättningen i nordiska regioner och kommuner. Dessa långsiktiga trender förväntas forma de nordiska samhällena och pröva den nordiska välfärdsmodellen under kommande år.” Så inleds första kapitlet i State of the Nordic Region 2020. Längre fram i texten hävdas att det behövs planering för den åldrande befolkning som kan förutses i Norden. Om detta kan ses som en prognos för hur de politiska dagordningarna kommer att gestaltas de kommande årtiondena så är en stor förändring att vänta i de politiska diskurserna i Norden.

Under framför allt framför allt andra hälften av 2010-talet blev det som bekant istället invandring, framför allt flyktingmottagande, som kom att sätta agendan för politiken i Norden. Allra störst var dramatiken andra hälften av år 2015 när stora grupper från framför allt det krigsdrabbade Syrien flödade upp genom Europa, till och genom Danmark och sedan i första hand till Sverige, men även till Norge och Finland.  Även Island har blivit ett betydande invandringsland – dock inte med så stora politiska konvulsioner som inträffat i de fyra större staterna. I de senare staterna kom framför allt det stora antalet asylsökande 2015 att skaka etablissemangen och den politiska sprängkraft som migrationen ackumulerat består vilket demonstrerades exempelvis när Fremskrittspartiet lämnade regeringen Solberg i Norge under 2020-talets första månad.

Jämfört med situationen 2015 så har möjligheterna att söka asyl i de nordiska länderna begränsats rejält, dels genom åtgärder beslutade inom EU dels genom beslut på nationell nivå.  Den största minskningen av antalet asylsökande har noterats i Sverige, från cirka 163 000 år 2015 till färre än 22 000 år 2019. Andelen som beviljas asyl har minskat och uppgick i Sverige till cirka 6500 ifjol.

Invandringens omfattning kulminerade verkligen 2015-2016 men det finns ett betydande för- och efterspel. Nordens befolkning har ökat från drygt 23,2 miljoner år 1990 till drygt 27,3 miljoner år 2019. Det är en ökning av invånartalet med 17,7 procent eller 0,6 procent per år. Ett positivt födelsenetto svarar för drygt en tredjedel och nettoinvandring för knappt två tredjedelar av befolkningstillväxten under perioden.

Skillnaderna inom Norden är stora. I Island är folkökningen 1990-2019 hela 40,7 procent – i Grönland endast 0,8. I Norge ökade invånarantalet under perioden med 25,9 procent, i Sverige med 20 procent och i Finland begränsades ökningen till 10,9 procent. I Sverige blir kanske de som föreställt sig att landet har en unikt stor nettoinvandring överraskade av att nettoinvandringen enligt State of the Nordic Region bidragit till folkökningen lika mycket i Norge som i Sverige 1990-2019, nämligen med 14,9 procent, och att nettoinvandringen till Åland under perioden bidrog med en folkökning i öriket med än mera, 18,1 procent.

 Det finns knappast någon som tror att invandringspolitiken kommer att försvinna som tvisteämne i nordisk politik, i varje fall i närtid. Men sannolikt kommer diskussionen mera att handla om integrationen och mindre om migrationen. I Sverige uppgick andelen utlandsfödda 2019 till 19 procent, i Island och Norge till 16 procent, i Danmark till tolv och i Finland till sju procent. Det är inte osannolikt att andelen utlandsfödda kan komma att stiga ytterligare om efterfrågan på arbetsmarknaden får påtaglig påverkan på migrationen. En första möjlighet ligger naturligtvis i att höja förvärvsfrekvensen bland nyanlända till Norden till samma nivå som de inföddas men det lär inte vara nog för att tillgodose efterfrågan. Så som situationen ser ut, inte bara i Norden utan också i övriga Europa där den demografiska utmaningen är ännu större, så väntas konkurrensen om arbetskraft med efterfrågad kompetens bli än intensivare.

Det som nu sker i Norden och som kommer att påverka befolkningens sammansättning de närmaste tjugo åren är att andelen i arbetsför ålder, 15-64 år, minskar. Det beror på att betydligt flera försvinner ut ur arbetskraften på grund av åldrande än de som tillkommer efter det att de lämnat utbildningen i unga år.

Förändringen är dramatisk.  Kvinnor i fertil ålder föder enligt mätningarna färre barn i Island, Norge och Finland än någonsin. I Finland utgjorde barn i åldern 0-14 år 1960 31 procent av befolkningen och de över 64 år 7 procent. Om trenden skulle bestå skulle det omvända förhållandet nära nog kunna konstateras i mitten av detta århundrade.

I Danmark, Finland, Sverige och Åland är antalet personer som är 65 år eller äldre flera än de som är fjorton år eller yngre. Andelen som är i arbetsför ålder, 15 till och med 64 år, är inte bara minskande utan också äldre än tidigare. Finland har nu störst andel i Norden som är 65 år eller äldre.

Det finns stora skillnader inom länderna i Norden. I de nordiska storstäderna har den andel som befinner sig i åldern 20-29 år ökat med 47 procent sedan år 2000 medan motsvarande tal för landsbygdskommuner är minus 54 procent. Mera än en fjärdedel av Norden kommuner kunde 2019 bibehålla eller öka sitt befolkningstal jämfört med sekelskiftet enbart på grund av inflyttning från andra länder.

Det är framför allt landsbygdskommuner, i synnerhet i Finland och norra Sverige, som enligt State of  the Nordic Region,  får försöka klara sina åtagande med en minskad andel i arbetsför ålder. Detta kommer med stor sannolikhet att ställa ökade krav på de nationella politiker som anser att det är viktigt att ”Hela Norden  ska leva”.

Det kommer också att påverka den politiska agendan i många andra avseenden. I hela Norden finns en diskussion om pensionsåldern. Ökade ansträngningar kan förväntas för att möjliggöra för människor att kvarstå på arbetsmarknaden längre tid. Vi kan sannolikt förvänta oss än intensivare diskussioner om livslångt lärande när människor förväntas jobba längre. Och många andra frågor lär söka plats på den politiska agendan: om arbetsmiljö, flexibilitet och jämlikhet i pensionssystemet mm

En viktig fråga är om, och i så fall hur den nordiska modellen, med dess krav på jämlikhet, generell trygghet och välfärd för alla, ska kunna upprätthållas. Under flera årtionden har ojämlikheten ökat även om den är mindre i de nordiska länderna än i Europa och Nordamerika. Minst är skillnaderna i Norden i Norge – störst i Sverige. Det är mycket sannolikt att debatten om skatternas omfattning och förmåga att bidra till social rättvisa kommer att öka. Likaså kan vi förvänta oss en intensivare diskussion om socialförsäkringssystemet  och om hur kommunalt självstyre och välfärd på rättvisa och lika villkor för alla ska kunna förenas.

Framtiden är inte förutsägbar – inte heller i Norden. Demografin, vare sig med tyngdpunkt på invandring, urbanisering eller konsekvenserna av en åldrande befolkning är inte den enda frågan som vill ta ökad plats på de politiska dagordningarna. Norden undgår inte heller att hantera andra megatrender: tekniska förändringar, globalisering och klimatförändringar. State of the Nordic Region uppmärksammar dem – även om konsekvenserna av globaliseringen inte får framträdande plats.

Enligt den publikation som denna krönika i stor utsträckning inspirerats av kan en tredjedel av de arbetstillfällen som finns idag i Norden år 2040 ha ersatts av robotar och teknik byggd på artificiell intelligens. Det kan i sig ses som en stor utmaning. Den blir inte mindre när de antagande som görs är att robotiseringen kan bli väsentligt mera omfattande i privat sektor jämfört med skattefinansierad verksamhet; mera omfattande i landsbygdskommuner än i urbana centra. Kan de system för beskattning och social trygghet som den nordiska modellen bygger på anpassas så att modellen kan överleva de tekniska, demografiska och samhälleliga förändringar som förutses?

Det är inte svårt att finna argument för att de nordiska länderna bör ha bättre förutsättningar än så gott som andra länder i världen. Utmaningarna när det gäller att hantera konsekvenserna av en åldrande befolkning ska inte underskattas. Men i synnerhet i Europa har flertalet icke-nordiska länder större problem. Norden kan inte göra anspråk på att vara världsledande i fråga om teknologisk utveckling när det gäller artificiell intelligens och robotiseringen. Men kunskapsnivån är hög och förmågan till förändring inte obetydlig. I förhållande till ländernas storlek kan nordiska stater göra anspråk på att inte befinna sig i bakvattnet.

Även när det gäller kapaciteten att göra de förändringar som krävs för att vända klimathotet till en möjlighet att skapa en tryggare värld med bättre miljö är Norden i en privilegierad situation. De gröna näringarna har en stor potential i Norden. Forskning och åtskilliga företag bidrar till att ny teknik för att undanröja oönskad klimatpåverkan har växtkraft i Norden.

Framtiden är inte given. Det lär inte minst vara styrkan i de demokratiska demokratierna som avgör. Det är en aspekt som inte är i fokus i State of the Nordic Region men troligen är den viktigare än allt annat. Men det underlag vi fått tack vare NordRegios och Nordiska Ministerrådets arbete borde möjliggöra en diskussion byggd på fakta och sakliga bedömningar. Det behövs i en tid allt för mycket präglad av ”fake news”, filterbubblor och polarisering.

Jag beklagar att State of the Nordic Region bara föreligger på engelska. Förmågan att tala och förstå engelska är bättre i de nordiska länderna än i många andra länder som inte har en majoritet av människor som har engelska som modersmål. State of the Nordic Region ställer kunskapsunderlag till förfogande inte minst för personer på kommunal och regional nivå. Jag vågar påstå att en engelskspråkig utgivning utgör en barriär för åtskilliga bland de regionala och kommunala ämbetsinnehavarna och beslutsfattarna – liksom också för många på nationell nivå. En utgivning av State of the Nordic Region på de nationella språken vore önskvärd. State of the Nordic Region är en utmärkt publikation också för andra än krönikörer.

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s