En biografi om KG Westman som är väl värd att läsa och diskutera

KG Westman? Någon som vet? – under 50 år! Många yngre lär inte känna till hans namn. Detta trots att han är den ende som tillhört Sveriges regeringar såväl under första som andra världskriget. De statsministrar som lett de regeringar han medverkat i hette Hjalmar Hammarskjöld, Axel Pehrsson Bramstorp och Per Albin Hansson. I dessa regeringar var han ecklesiastikminister (utbildnings- kyrko- och kulturminister med nutida språkbruk) 1914-1917, utrikesminister i Bramstorps ”semesterregering” 1936 och justitieminister 1936-1943. Under den senare perioden ingick han dels i koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1936-1939 (visste du att en sådan existerade?) dels i den samlingsregering under andra världskriget, efter Sovjetunionens anfall på Finland, där även Folkpartiet och Högerpartiet ingick från december 1939 till juli 1945.

De som har ett hum om vem KG Westman är och vad han betytt under sin verksamma tid har hört, i vissa fall läst, framför allt om att han som justitieminister var huvudansvarig för indragningar av tidningar och därmed begränsningar i såväl yttrande- som informationsfriheten. Det är bra att dessa allvarliga ingrepp i de friheter som är grundvalen för demokrati granskas och att påstående om att de åtgärder som vidtogs bidrog till att bevara freden för Sverige ifrågasätts. Westman var inte ensam ansvarig, men att han bär ansvar kan inte med skäl betvivlas.

Westmans gärning förtjänar att bli bekant för flera insatser bland de som anser att kunskaper om vårt lands 1900-talshistoria har ett värde. En som bidragit till att göra detta möjligt är Veine Edman och det sker genom boken Statsråd i krigstider (Atremi). Boken kan köpas bland annat via http://m.atremi.se/bok/statsrad-i-krigstider Jag lärde känna Veine under min CUF-tid och han har senare arbetet som journalist och politisk sekreterare.

Som Veine Edman påpekar i inledningen till sin bok är KG Westman värd att belysas för flera insatser än ingreppen i tryckfriheten. I boken framhålls hans insats för att få till stånd krisuppgörelsen 1933 mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet som hans troligen mest betydelsefulla insats. Det är en åsikt jag delar. Många menar att denna uppgörelse hade stor betydelse för att beivra nazismens möjlighet att vinna framgång i Sverige. Det är en uppfattning jag instämmer i samtidigt som jag menar att arbetar- och bonderörelsernas breda organisationsarbete för att bygga livaktiga folkrörelser hade ännu större betydelse.

Genom sitt samarbete med Bramstorp kom KG Westman inte bara att bidra till ett viktigt organiserat samarbete över den så kallade blockgränsen åren 1933-1945. Han bidrog också till att etablera Bondeförbundet till ett relevant, och under lång framtid, samhällsbärande parti – dock utan kunna spela huvudrollen. Det är ett arv dagens centerparti försöker förvalta.

Westman var ett ljus som elev i läroverket och hans akademiska karriär kröntes med en professur i rättshistoria. Jag hade gärna sett att Edman gett en än mera till läsande lockande beskrivning av hans doktorsavhandling, Svenska nämndens historia. I en tid av ökad tilltro till statlig centralstyrning, och med stöd också till privatisering av det  som är gemensamma intressen, är det inte oviktigt att lära om det arv som finns i ett lokalt förankrat beslutsfattande – även om det är predemokratiskt.

KG Westman blev också läroboksförfattare. Han påbörjade sitt arbete med en lärobok om Fäderneslandets historia 1904, vid samma tid som Selma Lagerlöf ombads att skriva Nils Holgerssons resa för den tidens skola, och Westman gjorde sin sista omarbetning av sin lärobok för realskolan som minister mera än tre årtionden senare 1940.

KG Westman måste betecknas som framför allt nationalist. Om han skulle bära ett banér så skulle det sannolikt vara blågult och de påsydda orden skulle vara ”Sverige framför allt” eller kanske ”Svenskarna framför allt”. Han var ingen demokratisk förkämpe och han var direkt motståndare till kvinnlig rösträtt – men när han bedömde att den allmänna rösträtten behövdes för att hålla samman Sverige så accepterade han den. Han var snarast Finlandsaktivist med stöd till Finlands frigörelse från Ryssland i första världskrigets ebb men motståndare till att ge Finland stöd under andra världskriget. Kring 1920 var han pådrivande för att Åland skulle inlemmas i Sverige – kring 1940 motsatte han sig att Sverige tillsammans med Finland skulle ingripa för Ålands fred och frihet. KG Westmans uppfattning av den svenska nationens egenintresse avgjorde hans ståndpunkt.

KG Westman hade av allt att döma ingen sympati för nazism – hans stöd till krisuppgörelsen och samarbetet med Socialdemokraterna motiverades av vilja att motverka såväl kommunism som nazism. Men Westman motverkade möjligheterna för judar att få en fristad i Sverige och tog aldrig strid med de i Föreningen Heimdal, som han länge tillhörde, för att ge de som hotades till liv och lem en fristad i Sverige. Men det hindrade inte att Emma Zorn som judinna arbetade nära honom och intill sin egen begravning betraktade hon honom som en av sina närmaste.

KG Westman var i sin ungdom, och mer eller mindre under hela sitt liv, snarast en högerman men vid sidan av Per Albin Hansson och Axel Pehrsson Bramstorp var han en av dem, kanske den, som spelade störst roll för det blocköverskridande samarbetet, mellan borgare och socialister för att använda rabulisters retorik, åren 1933-1945. Av allt att döma stod han väsentligt närmare Per Albin än högerledaren Gösta Bagge. Han var konservativ och tillhörde en tid när detta kunde förenas med vad som snarast måste beskrivas som antikapitalism.

Den 25 juni 1941, dagen då fortsättningskriget inleddes i Finland, skrev han i sin dagbok ” Det är förvånande, att så många varit anhängare av teorin om det ideologiska självmordets förträfflighet. Det beror på ytlighet i den historiska uppfattningen. Ideologierna som politiska företeelser växla med de politiska intressemotsatserna och sammanhänga med dem. En idé blir först en makt om den förenas med ett intresse.” Tänkvärt men också mycket mångtydigt.

KG Westman kan också förstås som en maktmänniska, intelligensaristokrat och närmast som en cynisk realpolitiker. Att han skulle inta en plats i samhällseliten i en krets bland ministrar, biskopar, vetenskapsmän och konstnärer som Anders Zorn och Erik Axel Karlfeldt var inte givet. Lika lite som att han skulle bli bondeförbundare. Han föddes i Göteborg som son till en postmästare som skulle bli skuldsatt och förödmjukad efter flytt till Linköping via Malmö. Som 22-åring blev KG faderlös. Pappan var då en bruten man, långvarigt sjuk efter att ha förlorat sitt ämbete och utkomst.

KG Westmans på många sätt enastående karriär hade knappast varit möjlig om han inte funnit välgöraren Henric Westman, en man utan släktskap med KG. De stod varandra nära livet ut för dem båda. Henric var en förmögen man och är vad jag förstår Linköpings största mecenat. KG var honom behjälplig och resultatet av detta samarbete kan ses i Linköpings stadsbild, musei- och biblioteksvärld. Under studietiden, från tjugoårsåldern och många år framöver, var Henric Westmans stöd med penningar av avgörande betydelse för KG.

För de som fördjupat sig, och för de som nu och i framtiden vill fördjupa sig, i den svenska regeringens agerande under andra världskriget är Westmans dagböcker av stor betydelse. Dessa handlar till stor del om utrikespolitiken som framstår som den del av politiken som KG var allra mest intresserad av. Han tillhörde den krets som lyckades bevara Sveriges oberoende utan att landet drogs in i kriget. Det skedde inte utan att enskilda beslut kan anses vara moraliskt klandervärda och inte utan att idéer värda att hylla fick komma i andra hand jämfört med det upplevda statsintresset.

I krigstider är inte alla stater lika goda – alls inte. Men det finns knappast någon stat som kan hävda att de genom andra världskriget uppträdde som moraliska föredömen. Ett grundantagande är att varje stat i en tid när krig råder, eller hotar, uppträder för att hävda sitt upplevda egenintresse. Så står det i Urho Kekkonens bok Ekudden. Och så uppträdde Sverige under andra världskriget och KG Westman spelade en viktig roll för att så skulle bli fallet.

Visst tål Westman att klandras på många punkter i vår tids värderingsvärld, men hedras en hel del sett i sin tids verklighet  ändå.

Veine Edman har gett ett i mitt tycke viktigt bidrag till skildringen av en viktig del av Sveriges historia. Han skriver anspråkslöst att han hoppas att andra ska stimuleras att skriva en större biografi över KG Westman. I flera av våra grannländer skulle en person med den betydelse som KG Westman faktiskt har haft för sitt land säkerligen ha gett upphov till flera biografier. Jag vill gärna rekommendera Veine Edmans bok till läsning.  Och hans biografi får gärna följas av flera.

KG Westman är en kontroversiell gestalt i Sveriges 1900-talshistoria. Och han är viktig. Om detta kan de flesta ena sig. Om det mesta i övrigt torde det råda oenighet. Är han den värsta ministern under 1900-talets svenska historia? Eller är han en av dem som med kallblodighet och klokhet lyckades lotsa Sverige genom andra världskriget utan att landet drogs in i ett krig som inte kunde vinnas? Eller bör han värderas också, och huvudsakligen, efter andra måttstockar?

Ett öde värt att lära känna är hans liv hur som helst. Vi är Veine Edman ett tack skyldigt för att han ger oss möjlighet att ta ställning i dessa frågor på grundval av en levnadsbeskrivning som innehåller uppgifter från källor som inte tidigare utnyttjats i beskrivningen av KG Westmans livsgärning. Tack för det!

Anders Ljunggren