”Tillit. Folkbildning. Personligt ansvar, hänsyn och solidaritet. Sverige, våren 2020.” Så skrev jag den 25 mars på min Facebookvägg. Det var så jag uppfattade grundvalen för Sveriges bemötande av det nya coronaviruset och COVID-19. Några dagar senare upprepade jag sentensen. Med tillägget att jag hoppades att den svenska linjen skulle visa sig framgångsrik.
Idag noterar vi drygt 5200 döda med konstaterad Sars-CoV-2 i kroppen i Sverige. Smittspridningen gör att flera länder – inte minst grannländerna Danmark, Finland och Norge har stängt sina gränser för flertalet resenärer från Sverige. Dock inte alla – jag skriver detta efter 14 dagars karantän i Finland. Det har inte varit en uppoffring. Från den 10 mars till den 8 juni besökte jag inte en enda butik och det var först den 8 juni jag åt lunch på restaurang i Stockholm – då på en uteservering med två vänner med iakttagande av den avståndsrekommendation som myndigheterna utfärdat. Innan dess hade jag också en gång fikat på Långholmen med fru och dotter, utomhus och iakttagande alla tänkbara försiktighetsåtgärder. Min vistelse på Stora Kalvholmen i Esbo skärgård liknar de tidigare 36 årens somrar här. Den finländska karantänen har alls inte inskränkt min frihet jämfört med mitt Stockholmsliv sedan den 10 mars.
Många i Sverige, särskilt i min generation och äldre, har levt som jag. Den mediebild av livet i Sverige som varit vanlig särskilt i utländska medier, med bilder av lössläppt kafé- och restaurangliv upplever det flertal i Sverige som sökt följa myndigheternas rekommendationer som felaktig. Jag har dagligen tagit långpromenader i centrala Stockholm och för mig är tomma eller praktiskt taget tomma restauranger och kaféer dominerande minnesbilder våren 2020.
Men har den svenska linjen när det gäller att bemöta COVID-19 misslyckats? Självklart är de många döda i sviterna av Sars-CoV-2-smitta anmärkningsvärt många vid en jämförelse med de nordiska grannländerna. Men vad beror det på?
Jag ser många såväl i Sverige som i nordiska grannländer som antar att om Sverige vidtagit samma åtgärder som i grannländerna så skulle vi nått samma resultat. Verkligen? Talar vi då om Danmark med mera än dubbelt så många döda per capita som Norge? Eller talar vi om Finland som befinner sig mellan Norge och Danmark när det gäller officiellt angivna dödsfall per capita med smitta?
Det finns nu ett krav på att svenskar, som jag, ska erkänna att den svenska politiken misslyckats. Så låt mig börja med att erkänna detta: vi har på flera punkter agerat fel i Sverige. Våra grannländer har lyckats väsentligt bättre än Sverige. Så är det.
Vari består det svenska misslyckandet? Det finns en del som är uppenbart. Avsaknaden av beredskapslager för att bemöta en pandemi är en sådan. Regioner och kommuner har inte uppfyllt de krav statsmakten faktiskt fordrat. Statsmakten har inte kontrollerat att regioner och kommuner uppfyllt ställda krav. Ansvaret är delat. Det gäller också partipolitiskt. Att totalförsvaret rustades ned på sätt som skedde på 1990-talet är ett ansvar som Sveriges ansvarsbärande politiska partier delar.
Borde de svenska myndigheterna tidigare insett att Sars-CoV-2 skulle utvecklas till en pandemi? Det hade naturligtvis varit bra. Men var Sverige på denna punkt sämre än övriga Norden och Europa? Vet inte. Att Sverige inte litade på Island när det gäller smittspridningen i österrikiska Ischgl utan godtog Österrikes förnekande av smitthärd där framstår som ett misstag. Fungerade åtgärderna, som Folkhälsomyndigheterna hävdar, gentemot resenärer från Italien, Kina och Iran relativt väl? Kunde tester och smittspårning i epidemins början i Sverige varit mera omfattande om Sverige agerat med samma kraft som exempelvis Tyskland?
I den granskning som ska göras av det svenska agerandet under COVID-19-epidemin så finns det goda skäl för att särskilt granska misslyckandet när det gäller att skydda de äldre. Orsakerna torde vara många. I vilken utsträckning kunde de centrala myndigheterna, främst Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheterna, agerat tidigare och mera kraftfullt sedan existens av Sars-CoV-2 blev känd? Kunde tillgången till skyddsutrustning och instruktionerna om hur den skulle användas ha varit bättre? Med största sannolikhet ja.
Det finns verkligen skäl att begrunda varför inte åtgärder kommit till stånd när brister i äldreomsorgen gång på gång påtalats. Beror det på bristande ansvarstagande på nationell nivå? Beror det på anställningsvillkoren och bristande försäkringsskydd bland de som arbetar i omsorgen?Borde vi ha tydligare krav på utbildning och kompetens för de som arbetar i äldreomsorgen? I vilken utsträckning beror bristerna på ansvarsfördelningen mellan sjukvård (regioner) och äldreomsorg (kommuner)? Har vi felaktigheter i myndighetsstyrningen och myndighetskontroll. Vilken roll spelar det lokala ansvarstagandet?
Borde vi ha stängt ned samhället mera? De flesta tycks anse att det varit riktigt att hålla förskolor och grundskolan öppna? Är det fel? Borde vi ha förbjudit restauranger att vara öppna? Borde också annan näringsverksamhet blockerats.
Många efterlyser ett kraftfullare politiskt agerande från regeringens sida. Jag är inte så säker. I Tyskland verkar det snarare vara en starkt lokalt förankrad organisation och dito ansvarstagande som varit framgångsrikt. Vad är det egentligen statsmakten i Sverige borde ha gjort konkret?
Många frågor är det. Och då är vi långt ifrån halvvägs i pandemin enligt flertalet bedömare. Det får dock inte innebära att vi avvaktar med att göra vad som kan göras. Det brådskar med att erbjuda tester till alla som anser sig ha behov av att bli testade och smittspårning för att minska sjukdomsfallen. De smittade ska självklart förutsättas vara i karantän.
De senaste veckornas utveckling och åtgärder ger hopp. Men vi i Sverige, liksom i övriga världen, måste ha högberedskap lång tid framöver. Vi kan hoppas på att undgå en förvärrad situation till hösten – men vi måste vara förberedda på att det kan bli än värre.
Och mycket snart kan det komma en ännu värre pandemi. Nu är vi förvarnade.
Anders Ljunggren
Det är mycket stora skillnader mellan regionerna i Sverige. Till och med slutet av maj var överdödligheten i Stockholm drygt 70 procent sedan smittan bredde ut sig. Enligt en europeisk undersökning var det bara 31 regioner i vår världsdel som drabbats värre än Stockholm. I tre län i Sverige fanns ingen överdödlighet alls – i Skåne uppgick överdödligheten till sju procent. Vad kan förklara dessa regionala skillnader? Det kan inte bero på den nationella politiken. Det måste bero på andra faktorer. Dessa faktorer spelar rimligen en roll också i jämförelsen mellan länder.
Ljunggren skriver 