Socialdemokratins kulmination Och Gunnar Sträng i dess mitt

Man kan tycka nära nog vad som helst om socialdemokratin. Det vet alla som inte låtit sig omslutas i förekommande åsiktsbubblor. Få vill dock förneka att socialdemokratin var en dominerande politisk kraft under en stor del av 1900-talet. Det är en ståndpunkt som enar det stora flertalet såväl bland partiets anhängare som bland dess begabbare.

Och under de decennier när socialdemokratin kulminerade, de gyllene årtionden som ofta benämns efterkrigstiden, var Gunnar Sträng en centralgestalt i socialdemokratin och därmed också i svensk politik. Erik Åsbrink, finansminister (s) 1996-1999 mm, utkom för ett tag sedan med en biografi över Gunnar Sträng, finansminister (s) 1955-1976 mm. Boken heter helt enkelt Gunnar Sträng (Albert Bonniers förlag). På titelbladet benämns verket Gunnar Emanuel Sträng – med hängslen och livrem i välfärds-Sverige. Den har varit en del av min sommarläsning.

Det sista riksdagsval som Gunnar Sträng kandidera i var valet 1982. För att kunna rösta på honom måste väljaren alltså vara född senast 1964. Sträng avgick som finansminister som en följd av socialdemokratins historiska valförlust efter ett långvarigt regeringsinnehav 1976. Kunskapen om vad Gunnar Sträng betytt i svensk politik och om hur välfärdsstaten skapades är bland annat därför inte särskilt stor i dagens Sverige. Tiden har sin gång oavsett vi vill det eller inte. Den som vill vara klok bör dock bilda sig också om tider och världar den inte själv kunnat uppleva. Åsbrinks bok beskriver hur demokrati och välfärdssamhälle byggdes i Sverige – även om socialdemokratin med Gunnar Sträng inte var de enda byggarna.

Jag har själv hört Gunnar Sträng hålla ett nära nog två timmars långt tal om sitt liv i Knäreds föreläsningsförening i mitten av åttiotalet. Det blev en helsida i Laholms Tidning – Erik Åsbrinks bok omfattar 495 sidor och är väsentligt rikare på fakta om och synpunkter på Strängs gärning. Åsbrinks förhållande till den person han beskriver är inkännande, ofta medkännande men faktiskt inte alltid instämmande.

Sträng hade en proletär bakgrund.  Hans första år tillbringades i barack vid Lövsta renhållningsverk utanför Stockholm  och i vad som idag skulle betraktas som social misär, med tuberkulos (som tog livet av hans storasyster) och spanska sjukan (som drabbade både Gunnar och hans pappa och tog livet av många andra). Som 13-åring blev Gunnar Sträng lönearbetare i trädgårdsnäringen  – åtskilliga oavlönade dagsverk hade tidigare gjorts för att säkra familjens levebröd.

Åsbrink beskriver hur en förfader till Gunnar Emanuel hade namnet Sträng som indelt soldat i ”Öster Korsberga” i vad som idag är Vetlanda kommun. En sådan plats finns inte. Socknen i fråga heter sedan 1980 Korsberga och hette innan dess Österkorsberga. Hur den ytterst språkmedvetne Erik Åsbrink vill förklara särskrivningen vet jag inte. Men jag får nog veta det!

Gunnar Sträng hade läslust och bland de första läsestyckena fanns artiklar i tidningen Socialdemokraten som föräldrarna klistrat på de dåligt tätade brädfodringarna i den barack där Sträng upplevde sina första barnaår.  Så småningom blev Sträng en person väl bevandrad i såväl skönlitteratur som konst. Han läste korrespondenskurser och 20 år innan Per Albin Hansson övertygade honom att ingå i regeringen 1945 tillbringade Gunnar Sträng två terminer på Västerhaninge folkhögskola.

Strängs lönearbete inleddes som trädgårdsarbetare. Där började han också sitt arbete som fackföreningsman. Vid 21 års ålder var Sträng styrelseledamot och snart framgångsrik medlemsvärvare. Vid 22 års ålder var han strejkledare med ett lyckligt slut. Förtroendet för honom växte och vid 26 års ålder valdes Sträng mot den dåvarande förbundsledningens vilja till ombudsman på nationell nivå. Från första dagen blev han agitator och och resande organisatör. År 1932 talade han vid 64 möten under en cykelturné i juli-september i Östergötland.

Som ordförande i Lantarbetarförbundet, 1939-1945, kunde Sträng kröna sitt värv som facklig förtroendeman med ett avtal om slopande av statsystemet – ett system som tillämpades på gods och storjordbruk. Statarna, som dessa lantarbetare benämndes, lönades främst ”in natura”, och de som vill lära känna deras usla livsvillkor kan läsa romaner av Ivar-Lo Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinsson. Ivar-Lo hyllade det avtal som avslutade ett tvåhundraårigt system med närmast feodal innebörd. När statarna var som flest på 1880-talet var de cirka 140 000. När systemet avskaffades var antalet cirka 6000. Sträng har ofta lovordats för sin insats. Ordföranden i Svenska Lantarbetsgivarföreningen, högerriksdagsmannen Gösta Liedberg, har sällan prisats för att vara den som tecknat avtalet tillsammans med Sträng. Återtågens ledare får sällan det beröm de förtjänar.

Det fackliga engagemanget var en stabil grund för Sträng när han 39 år gammal övertalades att bli medlem i den helt socialdemokratiska regering med Per Albin Hansson som statsminister som sommaren 1945 avlöste den krigstida samlingsregeringen. Att samarbetet i arbetarrörelsen, mellan LO och Socialdemokratiska Arbetarpartiet, också starkt bidragit till att 1900-talet beskrivits som ”Socialdemokratins tidsålder”  (namnet på Francis Sejersteds bok om 1900-talet, utgiven när Sverige och Norge uppmärksammade 1905 års unionsupplösning år  2005) råder det knappast tvekan om.

Gunnar Sträng var minister under de tre statsministrar som var regeringschefer under socialdemokratins kulm: Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. För mig, och jag antar flertalet politiska nördar i min ålder, är Sträng framför allt förknippad med Tage Erlanders tid och i viss mån med Olof Palmes.  Men det var alltså Per Albin Hansson som övertygade Sträng att lämna det fackliga arbetet för att bli minister. Han tog tjänstledigt från ordförandeskapet i Lantarbetarförbundet så helt säker på att han skulle vara bekväm i sin nya roll under längre tid kan han inte ha varit. Men det blev han. Ingen i modern tid har haft statsrådsuppdrag under längre tid än Gunnar Emanuel Sträng – många dagsverken under drygt 31 år.

Mest känd är Sträng för sin tid, 21 år!, som finansminister. Hans första ministerpost var som konsultativt statsråd i jordbruksdepartementet, biträdande jordbruksminister skulle vi säga idag. Han bidrog till 1947 års jordbrukspolitiska beslut som brukar betecknas som epokgörande. Målet var att skapa livskraftiga familjejordbruk genom rationaliseringar i syfte att ge bönderna inkomster i nivå med industriarbetarnas. Det var Per Edvin Sköld som var jordbruksminister och signerade den proposition som han också hade störst inflytande över. Sträng hade påverkat inriktningen redan som utredningsman sedan slutet av trettiotalet.

I april 1947 blev Gunnar Sträng folkhushållningsminister vars uppgift tillkom under kriget med innebörd att säkra försörjningen. Redan i oktober 1948 blev Gunnar Sträng jordbruksminister. Den posten fick han lämna i samband med att en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet bildades 1951. Nu blev Gunnar Sträng istället socialminister – en tung position i socialdemokratiska regeringar.

Som socialminister blev Gunnar Sträng en ivrig reformator framför allt när det gäller socialförsäkringsområdet. Här las grund för en heltäckande sjukförsäkring enligt inkomstbortfallsprincipen och därmed för ett system som var inkluderande utan kategoriklyvning mellan arbetare och tjänstemän. Att det sociala patos som Sträng var bärare av, och som väckte respekt långt utanför det egna partiet, hade samband med Strängs uppväxtvillkor, och hans kamp för att förbättra villkoren för de sämst ställda redan innan han inträdde i regeringen, kan knappast sättas i fråga.

År 1955 efterträdde Sträng för andra gången Per Edvin Sköld och blev finansminister. Det är för sin gärning under 21 år, fram till slutet för Sveriges mest långvariga regeringsinnehav och socialdemokraternas valförlust 1976, som Sträng är mest känd. Han blev en verklig rikshushållare. Och det mest betydelsefulla är vad hans belackare anklagar honom för: ingen har kunnat höja skatter som han gjorde. Allra viktigaste är hans insatser för att introducera en bredbasig konsumtionsskatt, först som en omsättningsskatt och sedan mervärdesskatt. I dag omhuldas denna skatt från höger till vänster i politiken, kanske mest till höger. Sträng kunde få den till stånd och sedan höja den först efter intensivt agiterande på möte efter möte, i landets arbetarkommuner och i många andra sammanhang. Inte minst LO var emot.

Det var som agitator Sträng gjorde sin troligen viktigaste insats i socialdemokratin och i svensk politik. Sträng såg till att inte bara socialpolitiken kunde finansieras. De stora reformerna i utbildningspolitik, bostads- och arbetsmarknadspolitik etc krävde en rikshushållare av Strängs format. Han höjde skatter som ingen annan men blev nära nog folkkär – inte älskad av alla men respekterad av flertalet.

Socialdemokratin är allt jämt Sveriges största parti och har lett regeringar under tolv av detta årtusendes 20 första år. Det är alltså för tidigt att skriva partiets nekrolog. Men vi lever nu i en bräckligare tid än rekordårens när socialdemokratin stod som starkast. Ofta glöms dock att nära nog alla stora reformer genomförts efter samarbete över den så kallade blockgränsen.

I likhet med övriga masspartier i demokratierna i Europa, bildade vid industrialismens och demokratins genombrott, har Sveriges socialdemokrater fått allt svårare att upprätthålla sin styrka. Detta var synligt under Strängs sista år som finansminister, i stort sett sammanfallande med den tid 1969-1976 när Olof Palme ersatt Tage Erlander som regeringschef.

Sträng var knappast klippt och skuren för att forma politiken under en era när invandring, sexuell frigörelse, jämställdhet, miljöfrågor och EU-samarbete skulle ta ökad plats och skapa nya politiska skiljelinjer. Partier vars idégrund främst var formade i enlighet med de politiska motsättningar som var skarpast vid industrialismens genombrott har utsatts för interna korstryck och får nu hantera nya politiska konkurrenter sedan nya spänningar laddats ned i det politiska rummet.

Det är ytterst osannolikt att vi i får se en rikshushållare av Strängs format på nytt. Men vi skulle behöva flera politiker som uthålligt kunde kombinera principfasthet med pragmatism. Det blir inte bättre om allt fast förskingras men vi kan inte heller möta framtiden med rodret fastsurrat för att följa en kurs fastlagd i en annan verklighet än den vi nu upplever. Vi behöver nu också ödmjukhet och lyhördhet. Det var inte Gunnar Strängs starkaste sidor. De som vill stå upp för internationell öppenhet och mellanfolkligt samarbete behöver däremot Strängs förmåga att agitera och förklara sammanhang. Det kan dock sällan eller aldrig ske genom att citera honom.

Anders Ljunggren