Vem lagade Adam Smiths middag?

År 2012 gavs boken Det enda könet ut, författad av Katrine Kielos. Jag läste den inte, till skillnad från min dotter, då. Jag kan skylla på att jag var utomlands för sjätte året i rad. Jag följde dock med medierna i hemlandet. Minns inte någon diskussion om boken men förstår att den inte var obetydlig. Det kan vara bokens titel som var avtändande i mitt fall.

Det kan vara vad utgivaren av nyutgåvan, Mondial, nu spekulerar i. Nu heter boken Vem lagade Adam Smiths middag? – En berättelse om kvinnor och ekonomi. Titeln är en översättning från den engelska utgåvan och den svenska nyutgåvan kläs också av den engelskspråkigas omslagsbild. Författarnamnet är nu Katrine Marçal – som i vart fall DN-läsare vet bor hon numera i Storbritannien. I bokens förord lär jag mig att hon gift sig sedan den svenska förstaupplagan utkom och att hon numera är trebarnsmor.

Jag fick en knuff att köpa boken genom ett meddelande om att boken nu är tillgänglig på 21 språk sedan den också har publicerats på indonesiska. Jag är glad att jag skaffade den. Det är en feministisk analys av nationalekonomin som vetenskap och hur den tillämpas i vårt samhälle. Jag erkänner: det var inte feminismen som lockade mig till läsning. Men den står inte i vägen och det beror mera på Marçals författarskap än på att jag intellektuellt och politiskt blev anhängare av jämställdhet flera år innan Karin Andersson blev jämställdhetsminister.

Katrine Marçal citerar vad Adam Smith skrev 1776: ”Vi får vår middag från slaktaren, bryggaren och bagaren och andra förnödenheter (från) till exempel ljusstöparen. Men det beror inte på att de tycker om oss utan på att de tjänar sina egna intressen genom byteshandel.”

Tron på att beslutsfattare på marknaden fattar beslut i enlighet med sina egenintressen och att de därför uppträder rationellt är en tes som länge hävdats bland flertalet av ekonomins lärofäder och också de som agerat i politik och näringsliv. Men berättar marknaden, eller vad vi kan mäta av utbytet där, verkligen hur vi hushållar med samhällets resurser?

Vem var det då som lagade Adam Smiths middag? Det var hans mamma under större delen av Smiths liv. Adam blev faderlös vid två års ålder och när han flyttade från sitt barndomshem för att bli kommissionär vid Tullverket (!!!) i Edinburgh, så flyttade hon med honom.

Var det av egennytta som hon inte bara lagade hans middag utan också tog omsorg om honom så att han som vuxen kunde bli en ledande tänkare, Nationsekonomins fader har somliga sagt? Ja, kanske till en del. Men kärlek och vilja att ge bistånd och omsorg finns också säkert med i bilden. Och i nationalekonomins standardmodeller har insatser som de Adam Smiths mamma utförde nästan undantagslöst varit frånvarande.

Det mest berömde uttrycket i Adam Smiths bok Nationernas välstånd är ”den osynliga handen”. Det Katrine Marçal hävdar är att nationalekonomerna i grundläggande avseende har osynliggjort det Simone de Beauvoir betecknar som ”det andra könet”, och insatser som till dominerande del utförs av kvinnor på många samhällsområden.

Det är svårt att motsäga detta. När jag googlar hittar jag bara en disputerad ekonom, och han är okänd för mig, som över huvud taget kommenterar boken Vem lagade Adam Smiths middag? Möjligen skulle många av dem säga att Marçal slår in öppna dörrar – åtskilliga ekonomer har sedan länge kritiserat standardmodellen för hur en marknad fungerar och framhållit vikten av att även andra beteenden hos människor än hur den snäva egennyttan påverkar ekonomin ska beaktas. Men själv menar jag att Marçal har viktiga poänger och att budskapet, bland annat, ligger väl i linje med den kritik av BNP-begreppet som mått på välstånd som var vanlig i mina yngre år, väsentligt yngre år måste jag tyvärr säga.

Och när jag läser citatet av vad Adam Smith skrev 1776 så kan jag inte undgå att lägga märke till en annan viktig grupp som inte nämns. Bönderna! Jag tänker på mamma och pappa. De var familjejordbrukare och drev sitt företag som enskild firma – jag tror att det var den juridiska beteckningen. Det var pappa som deklarerade för inkomsten och det var han som fick pensionspoäng och kunde få del av socialförsäkringarnas inkomstskydd – när inkomsterna nådde upp över grundskyddsnivån. Det gjorde de nog flertalet år. Det var inte tillåtet att dela inkomsten de både emellan i en enskild firma – om jag minns rätt. Och jag har undrat varför de inte bildade bolag och på så sätt kunde dela inkomsten på två (jag vet inte om regelverket tillät det, men om det gjorde det). Det rådde nämligen ingen tvekan om att mamma arbetade lika hårt som pappa i vår familjs företag.

Att pappa var den som deklarerade för jordbrukets inkomst, och stod som hemmansägare några år i telefonkatalogen, berodde  dock inte bara på att staten endast beaktade bytesvärdet vid böndernas försäljning till ”slaktaren, bryggaren och bagaren” (i vårt fall bör även mejeristen, sågverksägaren och massafabrikens ägare nämnas).

Katrine Marçals bok har fått mig att ställa frågan. Varför var det inte min mamma som deklarerade för familjejordbrukets inkomster? Varför var det hela tiden pappa? Om hon deklarerat inkomsten halva tiden så hade hon fått del av den högre pension (så hög var den aldrig, men ändå) som pappa var så glad över så länge han levde. Mamma fick bara folkpensionens grundbelopp trots att hon arbetat sedan hon började som piga i 13-årsåldern.

 Allt kan inte skyllas på nationalekonomernas teser. Åtskilligt kan skyllas på att de, i likhet med allmogen, är, och i än större utsträckning varit, fostrade med en patriarkalisk samhällssyn. Även den insikten främjas genom läsning av boken Vem lagade Adam Smiths middag?.

När jag nu nämnt mina föräldrar måste jag också nämna svärfar Erik. Katrine Marçals bok har också påmint mig om ett långt samtal med honom, mest var det nog en monolog, med mig om lyssnaren. I sammanfattning minns jag Eriks ord när vi var vakter på Finlands motorbåtsklubb vid Norra kajen  i Helsingfors en hel sommarnatt för ganska många år sedan, runt på bryggorna en gång i timmen, så här:

• Jag kan inte tänka mig ett värre samhälle än ett där allt ska underkastas att vara rationellt. Empati, altruism och oegennyttig solidaritet måste ges utrymme och räknas som eftersträvade värden. Civilisation kräver att vi också kan handla osjälviskt eller irrationellt.

Jag minns att ett exempel Erik tog var att människor var beredda at kasta sig i havet för att rädda en okänd människa med stor risk för sitt eget liv. Och alla som varit kära vet hur irrationell kärlek kan vara – inte minst när man håller fast vid obesvarad kärlek. Men vem vill inte eftersträva kärlek  – vars värde ökar ju mera man ger.

Med detta sagt ska vi vara tacksamma för nationalekonomins bidrag till vårt vetande. Utan dess bidrag skulle jag vara väsentligt mera skärrad inför vad makthavare kan hitta på i denna pandemis tid.

Men det är inte bara nationalekonomerna vi bör lyssna till. Och inom nationalekonomin är det inte bara rationella mäns värderingar och deras agerande, som vi bör värdera.

Katrine Marçals bok rekommenderas. Hos mig har den, utöver att ge kunskap och väcka frågor, skapat efterfrågan på att läsa om sociologiprofessor Erik Allardts bok Att ha Att Älska Att vara.

Anders Ljunggren