Handeln mellan de nordiska länderna är omfattande, exempelvis riktades 25 procent av Sveriges export till övriga nordiska länder 2019. Norge, Finland och Danmark återfinns alla bland de fem största nationella marknaderna för Sveriges näringsliv och dessa tre länder svarar också för en stor del av Sveriges import. Situationen är likartad i övriga nordiska länders handelsstatistik.
Även i en globaliserad värld spelar geografisk närhet, men sannolikt än mera kunskaper om språk, samhällsordning och kultur, viktiga roller. I sammanhang där människor, företrädare för stater och företag, litar på varandra, där man vet att ett handslag gäller, görs flera och varaktigare affärer. Och där fattas också flera och bättre beslut. I Norden är inte skillnaderna större än att vi relativt snabbt kan förstå varandra men skillnaderna är så stora att vi alltid har något att lära av varandra.
För små länder, Sverige kan kanske göra anspråk på att vara medelstort, är vare sig de nationella eller de nordiska marknaderna, stora nog för att möjliggöra det relativa välstånd som finns i Norden. Detta gäller även om de nordiska länderna tillsammans faktiskt utgör världens tionde största ekonomi.
För större företag, men även för många andra företag, är också de enskilda nordiska staterna för små för att ensamma utgöra basen för en verksamhet som kan hävda sig på världsmarknaden. I dagens verklighet ser vi att anmärkningsvärt många av de framgångsrika företagen i Sverige har två ”hemländer”, exempelvis genom ägande i Sverige såväl som i Finland.
Ovanstående ser jag som en förklaring till att Finsk-svenska handelskammaren valt ”Nordiskt samarbete för ökad export” som tema för det webbinarium som genomfördes i anslutning till årsmötet i kammaren tidigare denna vecka.
I ett engagerat inlägg för ett ambitiöst samarbete mellan Sverige och Finland, liksom Norden i övrigt, angav Jacob Wallenberg, som efter att ha varit styrelseordförande i handelskammaren är Finsk-svenska handelskammarens fullmäktigeordförande sedan år 2000, i fem punkter prioriteringar för samarbetet.
Insatser för ett starkt EU
Som punkt ett satte Jacob Wallenberg insatser för ett starkt EU. Behovet av en väl fungerande union, och det är nödvändigt att säga en bättre fungerande union, är uppenbart med tanke på aktörer som Kina, USA, Ryssland och Turkiet. Den världsordning som gällt sedan andra världskriget och som vilat på ett grundläggande samarbete mellan Nordamerika och Västeuropa kan idag inte alls tas för given. Om de nordiska länderna alls ska ha ett inflytande när världsordningen omgestaltas, och det är vad som nu sker, så krävs att EU är starkt och enat. Så är det långt ifrån idag. Det är därför rätt att som Jacob Wallenberg gjorde vid webbinariet ange insatser för att stärka EU som högsta prioritet för det bilaterala finsk-svenska samarbetet liksom för det nordiska samarbetet.
Stärkt samarbete när det gäller försvars- och säkerhetspolitik
Som punkt 2 angav Jacob Wallenberg initiativ för ett förstärkt samarbete när det gäller försvars- och säkerhetspolitik. Det är kanske överraskande för somliga och kanske finns det en och annan cyniker som främst vill se denna prioritering som en följd av Investors ägande i flygplanstillverkaren SAAB. Men det är ett misstag. Det svensk-finländska samarbetet på försvarsområdet är sedan några år det kanske mest dynamiska samarbetet i Norden. Behovet av detta samarbete är uppenbart med tanke på situationen inte bara i Ryssland och Belarus. Och det gäller inte bara det militära området. COVID-19-pandemin har påvisat behovet av ett förstärkt internationellt samarbete, inte minst i Norden när det gäller civil säkerhet. Den som inte vill erkänna att COVID-19 påverkar tilliten mellan nordiska länder negativt gör ett misstag. Investeringar, framför allt i gränsregionerna, kommer inte ske med antagandet att man kan lita på öppna gränser mellan nordiska länder de närmaste åren. Detta till skillnad från vad som gällde på 00-talet efter femtio års passfrihet och gemensam arbetsmarknad i Norden. Den ekonomiska belastningen och välfärdsförluster för många medborgare ska inte underskattas.
Arbeta för fri handel och mot protektionism
Punkt 3 i Wallenbergs lista är fri handel. Motivet för detta är uppenbart. Världshandelsorganisationen, WTO, befinner sig i kris. Protektionismen är inte bara ett hot – den är redan här. Det har vi kunnat se också på EU:s inre marknad, inte minst under pandemins inledningsfas. Men hade vi inte EU så skulle situationen varit, vara och med all sannolikhet bli, än värre. Betydelsen av fri handel även vid en pandemi visas i en utredning som Kommerskollegium presenterat nyligen, Ekonomisk integration bästa strategin för tryggad varuförsörjning. https://www.kommerskollegium.se/publikationer/rapporter/2020/improving-economic-resilience/
Jacob Wallenberg pekade på att ansträngningarna på det handelspolitiska området inte minst bör gälla en vitalisering av WTO. För att lyckas här, i en omvärld där inte minst tuppfäktningen USA-Kina är oroande, är EU oumbärligt som forum för gemensamma initiativ från nordisk sida. Och inom EU behövs en vaken vakt mot protektionism och nordiska länder i spetsen för att undanröja hinder inte minst för tjänstehandeln på den inre marknaden. Dessutom har nordiska länder gemensamma intressen i den Brexit-process vi tyvärr måste hantera.
Anders Ahnlid, som just lämnat positionen som ambassadör för Sverige i Finland och blivit generaldirektör i Kommerskollegium leder inte bara en svensk myndighet – utan också vad som är norra Europas troligen främsta tankesmedja på handelspolitikens område. Att just han är i denna nyckelposition borde på allt sätt gagna svensk-finskt samarbete.
Klimatpolitiken kräver prioritering av hållbar politik
Punkt 4 på Jacob Wallenbergs prioriteringslista är hållbarhet. Den nödvändiga omställningen för att trygga klimatet är både ett hot och en möjlighet. Som hot både genom att otillräckliga insatser för att hindra en skadlig uppvärmning kan få oöverblickbara konsekvenser inte bara för ekonomin utan också för människors hälsa och trygghet. De svårigheter vi ser i det internationella samfundet, och i våra egna nordiska samhällen, till följd av exempelvis gränsöverskridande migration, är med all sannolikhet små jämfört med vad vi riskerar om ett misslyckande sker på klimatpolitikens område. Men det finns också ett hot om att klimatpolitiken tas till intäkt för olika former av protektionism som gör det svårare att nå den klimatneutrala värld som är förenad med en välfärd där människor känner framtidstro och som måste vara Nordens gemensamma mål. Tyvärr, menar jag, att de nordiska initiativen för hållbarhet och för samarbete på klimatpolitikens område hittills varit allt för mycket munväder och inneburit allt för lite av verklig substans.
Europa och Norden halkar efter när det gäller digitaliseringen
Punkt fem i Jacob Wallenbergs anförande var digitalisering. Att just digitaliseringen, vid sidan av politik och annan teknisk utveckling som drivit på det som benämns som globalisering, varit den kanske mest kraftfulla hävstången i samhällsomvandlingen de senaste årtiondena är det nog få som vill bestrida. Nu är det dock så att Europa halkat efter både Kina och USA när det gäller 5G och AI (artificiell intelligens). Vid mobiltelefonins genombrott, inlett på 1980-talet och mest markant under 1990-talet, var det nordiska samarbetet och nordiska företag som Nokia och Ericson absolut världsledande. Så är det inte längre även om framför allt Ericsson hävdar sig tämligen väl. Digitaliseringen gäller hela näringslivet och hela samhället.
Jacob Wallenberg lyfte fram nätverket Combient inom vilket ett trettiotal företag i både Sverige och Finland samverkar för att påskynda att 5G får genombrott i industrin. Det sker inte minst genom beredskap till stöd för och samarbete med nya företag som har kapacitet att bidra till den tekniska förnyelsen. Utrikeshandelsministern i Finland, Ville Skinnari, ville se att det svenska programmet för AI utvecklades till ett bilateralt samarbete mellan Sverige och Finland.
Jag har valt att här främst beröra Jacob Wallenbergs anförande vid handelskammarens webbinarium eftersom jag anser att det påvisar en utmärkt prioriteringslista inte bara för bilateralt svensk-finskt samarbete på handelspolitikens område utan för det nordiska samarbetet i sin helhet. Själv skulle jag lägga till samarbete inom Norden vad gäller kultur och utbildning som jag menar bör prioriteras lika högt som hållbarhet och digitalisering. Den ömsesidiga språkförståelsen får inte tas för given.
Det fanns också viktiga bidrag till diskussionen vid webbinariet från de fyra nordiska ministrarna, justitieminister Anna-Maja Henriksson och Ville Skinnari från Finland, Norges näringsminister Iselin Nybø och Sveriges utrikeshandelsminister Anna Hallberg, tillika nordisk samarbetsminister. Som särskilt värdefullt anser jag det vara att ministrarna framhöll också vikten av en öppenhet som främjar investeringar och kompetensförsörjning från övriga världen. Främlingsrädsla lägger hinder i vägen för välfärd och trygg ekonomisk utveckling – också i Norden.
Även i panelen med cheferna för Business Finland, Business Sweden och Innovasjon Norge fanns viktiga inlägg. Jag vill särskilt framhålla vad VD i Business Sweden Ylva Berg sa om att gemensamma handelskontor bör etableras på vissa marknader i världen. Hon menade att en början kunde vara att varje nordiskt land tog ansvar för var sitt kontor och upplät plats för medarbetare och kunder från övriga nordiska länder. Att konkurrens finns mellan olika länders företag ville hon inte se som ett problem – konkurrens finns ju också mellan företag i vart och ett av länderna. Hon efterlyste att Nordiska rådet ska vara pådrivande för ett sådant samarbete.
Jag vill tacka Finsk-svenska handelskammaren för det bästa nordiska evenemanget via Internet detta år. Gratulation framförs härmed till Kjell Skoglund med medarbetare för ett väl genomfört seminarium på temat nordiskt samarbete för ökad export.
Den som vill ta del av arrangemanget i sin helhet kan göra detta via Svensk-finska handelskammarens hemsida, https://www.youtube.com/watch?v=wTPEFb-3ePg&feature=youtu.be
ANDERS LJUNGGREN
Ljunggren skriver 