Nordiskt samarbete i bakvatten! Beslut vid möten utan öppenhet

Den här veckan skulle det ha varit Nordiska rådets session i Reykjavik. Utan COVID-19 skulle den ha samlat hundratals folkvalda från de fem nordiska länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige) samt de tre självstyrande områdena (Färöarna, Grönland och Åland) till ett möte med folkvalda parlamentariker, ministrar, tjänstemän, företrädare för frivilligorganisationer med flera. Motsvarande möten på 1970- och 1980-talen kunde samla hundratals journalister – större svenska redaktioner kunde ha både två och tre utsända på plats.

Så är det inte i år. Sessionen är inställd. Beslut med avgörande betydelse för det nordiska samarbetet kommer tas via Internet. Detta utan möjligheter för insyn vare sig för de direkt berörda eller den större allmänheten.

Nordiska rådet ger möjlighet för folkvalda i ett land att ställa ministrar i nordiska grannländer till svars för beslut med gränsöverskridande konsekvenser. Men detta coronaår får vi inte höra rådsledamöterna Pål Jonson, från Arvika, eller Kjell-Arne Ottosson, från Töcksfors, ställa norska regeringen till svars för de inskränkningar som värmlänningar och andra nordbor upplever i relation till Norge. Och hur gärna skulle inte jag, och säkert många andra, ha hört Linda Modig, bosatt i Övre Kuivakangas i Övertorneå, ställa finländska ministrar till svars för gränshinder i Tornedalen, inklusive kravallstaket mellan Haparanda och Torneå. Motsvarande dialoger kunde ha ägt rum beträffande andra gränsregioner i Norden, inte minst vad gäller Öresundsregionen. Men så blir det inte. Och vi får inte heller höra folkvalda i Sveriges grannländer ställa den svenska regeringen till svars för den svenska COVID-19-strategins konsekvenser för nordiskt utbyte.

Vi får inte heller höra om och hur exempelvis ordföranden och vice ordföranden i svenska delegationen till Nordiska rådet, Hans Wallmark (M) och Gunilla Carlsson (s), pressar Danmarks stats- och samarbetsministrar på besked om hur och när de som ordförandeland i Nordiska Ministerrådet tog initiativ till nordiskt samråd för att bemöta COVID-19. Var det i februari eller mars? Skedde det överhuvudtaget? Rörde det sig bara om bilaterala kontakter med besked om vad som redan beslutats? Vad gjorde regeringscheferna i övriga nordiska länder?

Och vad anser de nordiska regeringarna och de nordiska parlamentarikerna om det som kan göras för att i nordiskt samarbete hantera den nuvarande och återstående COVID-19-krisen och kommande kriser? Vi får uppenbarligen inte besked om vad som förekommer i de webbaserade överläggningarna. Får vi ens besked i efterhand – kanske via pressmeddelanden från makthavarnas propagandister (”spin-doctors”)? Vilka åsiktsskillnader finns det när det gäller hur nordiskt samarbete bör ske i den verklighet nordbor upplever idag?

I veckan ska beslut fattas om den nordiska budgeten. Det handlar om miljardbelopp. I Nordiska Ministerrådets förslag föreslås en neddragning med nära 25 procent för kultur- och utbildningsområdena till år 2024. Till det som drabbas av kraftiga nedskärningar hör språkkurser för lärare och lärarstuderande, nordiska debutantseminariet på Nordiska Biskops Arnö som arrangerats för författare sedan 1960-talets första hälft och Nordiska litteraturveckan som samlar cirka 2500 bibliotek, skolor, daghem och andra institutioner i Norden och Baltikum.

Jag förstår att COVID-19 begränsar också parlamentariker och ministrars möjligheter att samlas i större möten, öga mot öga, mun mot mun. Men jag har svårt att acceptera den begränsade öppenheten. Nu var ministerrådets budget inte tillgänglig för nordiska medborgare på Nordiska Ministerrådets hemsida ens en vecka före det att Nordiska rådets beslut via Internetmöte äger rum. Motivet har påståtts vara EU:s tillgänglighetskrav! Finns det verkligen någon saklig grund för ett sådant påstående?

Och borde inte Nordiska rådets diskussion och beslut om den nordiska budgeten, som nu ska ske via Nordiska rådets presidium, ske i offentligheten, öppen också för journalisters och medborgares insyn?

Nordiska rådet och Nordiska Ministerrådet fattar i veckan beslut om en budget som finansieras med skattebetalarnas insats med miljardbelopp och man lägger fast planer för nordiskt samarbete flera år framåt. Det sker utan insyn för medborgarna och media. Möjlighet till granskning föreligger först i efterhand och då med begränsade möjligheter till insyn i vad som ledde fram till de kompromisser som ofrånkomligen är bakgrunden till varje politiskt beslut i dessa sammanhang.

Nordiska rådet och nordiskt samarbete har devalverat sig själva. Många, många människor som drabbats av vad de upplever som uteblivet eller bristande nordiskt samarbete får inte ena veta om deras folkvalda representanter sökt ställa ansvariga ministrar i grannländer till svars.

Och ansvariga politiker slipper att förklara en hållning som innebär att de måste tro att ett hållbart nordiskt samarbete kan tas för givet även om det genomförs en kraftig nedskärning av resurserna till kultur- och utbildningsområdena. Eller om det är en betydande minskad ambitioner vad gäller nordiskt samarbete på kultur- och utbildningsområdena som ska förklaras. Eller både ock!

Nordiskt samarbete kan inte tas för givet. Tilliten till nordiskt samarbete har helt klart skadats av bristande eller till och med uteblivet samarbete detta år. De mest ansvariga för nordiskt samarbete i regeringar och parlament i Norden verkar sakna insikt om faktiska förhållanden,

Anders Ljunggren

En reaktion till “Nordiskt samarbete i bakvatten! Beslut vid möten utan öppenhet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s