Jag hade fel! Ledamoten i Nordiska rådet, Töcksforsbon Kjell Arne Ottosson, kunde ställa Norges och Sveriges statsministrar till svars för de gränshinder som värmlänningar och andra icke-norska nordbor möter. Tyvärr var svaren föga hoppingivande. Ingen av regeringscheferna gjorde inlägg som vittnar om att de har uppfattningen att det nordiska samarbetet har brister vid bemötande av COVID-19. För tiotusentals, ja hundratusentals, gränsbor var deras inlägg verklighetsfrämmande.
Jag ber om ursäkt för att jag i mitt förra inlägg gav bilden att Nordiska rådets Internetbundna överläggningar inte alls skulle vara tillgängliga för allmänhet och medier. Igår kväll fanns faktiskt en diskussion vidaresänd via Youtube mellan regeringscheferna och parlamentarikerna. Jag beklagar att jag inte upptäckte utsändningen via nätet tidigare. Då skulle jag definitivt inte ha undanhållit någon från denna information.
Det blev inte bra. Och det beror inte i första hand på de medverkande. Formatet är hopplöst. Den tekniska kvalitén var usel. Inte ens i närheten av den nivå som utsändningen av de nordiska priserna senare på kvällen hade.
Att ge ansvariga politiker i bästa fall tre, och i många fall en, minut för att göra inlägg är att bädda för fragmentariska deklarationer och utesluter möjligheter till meningsfulla dialoger och ansvarsutkrävande. Så blir det om åtta regeringschefer, åtta talespersoner för delegationer med parlamentariker och fem företrädare för partigrupperingarna i Norden, i ett forum på kortare tid än två timma, ska ges ”talturer” – ett utmärkt ord för inlägg i ordnade diskussioner, brukat mest av finlandssvenskar. De hade nog varit bättre om statsminister Mette Frederiksen ensam hade fått företräda Nordiska Ministerrådet då Danmark detta år är dess ordförande. Då hade diskussionen kunnat fokuseras på nordiskt samarbete – inte på hur de enskilda staterna hanterar COVID-19, klimatpolitiken osv.
De är sant att de nordiska länderna i en europeisk och global jämförelse har klarat sig förhållandevis bra när det gäller COVID-19. Men Nordiska rådet borde inte vara forum för att ge självberöm till egna stater. Beröm förtjänar de dessutom i olika utsträckning. Det nordiska samarbetet har inte fungerat bra under COVID-19-epedemin. Och det viktiga när Nordiska Ministerrådet och Nordiska rådet möts bör vara att med öppna sinnen diskutera hur det nordiska samarbetet fungerar och vad som kan göras för att förbättra det nu och för framtiden.
Av detta fick vi praktiskt taget inget veta i de Internetbaserade utsändningarna. Inte ett enda beslut om gemensamma nordiska åtgärder uppfattade jag. Däremot rabblade statsministrarna flitigt upp vad de gjort i sina egna länder.
Direkt pinsamt var att höra flertalet regeringschefers svar på en fråga som ställdes av en företrädare för Ungdomens Nordiska Råd. Det den frågande ville ha svar på var vilka åtgärder i COVID-tid som kunde vidtas för att studerande i Norden skulle kunna studera i annat nordiskt land än sitt eget. Med undantag från någon bisats från någon enskild regeringschef blev svaret på den mycket berättigade frågan orerande om vad de högst ansvariga gjorde för ungdomen i sina hemländer.
Gränshindren handlar inte om tillit påstod flera av regeringscheferna. Det handlar, sades det, om att bekämpa smittan. Men är hinder vid statsgränserna ett effektivt medel mot smittspridning? I land efter land tycks kampen mot smittspridningen, som självklart ska ha prioritet, allt mera handla om lokala och regionala åtgärder anpassade efter situationerna där och då. Så är det inom länderna. Borde det inte vara så också mellan länderna i större utsträckning än vad vi upplevt?
Det finns hängivna nordister bland parlamentarikerna i Nordiska rådet och också i regeringarna. Och möjligen sägs det hoppingivande saker i de överläggningar som rådets presidium ska ha såväl med statsministrarna som med de ministrar som ansvarar för civil säkerhet under denna vecka. Jag hoppas att det i så fall berättas också för allmänheten – vad jag förstår lär inte dessa överläggningar vara tillgängliga via nätet.
Om jag förstått saken rätt blir inte Nordiska rådets presidiums överläggningar om och beslutsfattande beträffande den framtida budgeten och planerna för det nordiska samarbetet fram till mitten av 2020-talet offentligt tillgängliga. Rader av kulturinstitutioner föreslås i sekretariatets och samarbetsministrarnas budgetförslag få nedskärningar med några få miljoner – så små är de nordiska anslagen till kultur och utbildning ofta. Ja – de är ofta så små att med borttagandet av en eller ett par miljoner så försvinner underlaget helt för framtida verksamhet. En fjärdedel av anslagen till kultur och utbildning kan försvinna om de ursprungliga intentionerna förverkligas.
I budgetförslaget finns samtidigt en ”pulje” – danskt ord för anslagspost – utan specifikationer på 40 miljoner danska kronor. Det är väldigt mycket pengar i den nordiska samarbetsbudgeten. Det är möjligt att rådsmedlemmarna ges viss chans att påverka hur ”puljen” används. Men de som inte är ministrar och inte är parlamentariker förblir ovetande om hur dessa pengar används till dess besluten är fattade. Så borde inte viktiga beslut beredas ens i COVID-19-tid.
För en hårt prövad nordist var det en stor glädje att höra Monika Fagerholm hålla sitt tacktal sedan hon presenterats som mottagare av Nordiska rådets litteraturpris. Dels för att hon förtjänar priset dels för innehållet i hennes tal. Hon slutade med en angelägen appell till stöd för befolkningen i Belarus och deras kamp för frihet och rättvisa. Innan dess talade hon om vikten av att inte bara individer utan också institutioner är måna om sin vitalitet – rimligen avsåg hon då främst de institutioner och organisationer som bär upp det nordiska samarbetet.
Monika Fagerholm berättade om vilken glädje hon har av att ha deltagit i ett nordiskt debutantseminarium på Nordens Biskops Arnö och hur närverk skapade där bidragit till hennes författarskap. Många nordiska författare gör samma sak.
De första författarseminarierna ordnades på Biskops Arnö 1960 – två år innan Nordiska litteraturpriset delades ut för första gången. Det första nordiska debutantseminariet ordnades 1964 och har sedan arrangerats årligen i obruten följd. I år har Biskops Arnö tvingats ställa in det på grund av COVID-19 men det finns en bestämd vilja att ordna det nästa år.
Vad Monika Fagerholm sannolikt inte visste är att Biskops Arnös nordiska debutantseminarier tillhör de kulturinstitutioner som allvarligt hotas av de beslut som de nordiska regeringarna nu är i färd med att fatta i anslutning till Nordiska rådet denna vecka.
Monika Fagerholm är värd det pris hon tilldelas. Jag vågar säga att hon också anser att de nordiska debutantseminarierna är värda ett stöd som säkrar dess överlevnad. Jag hoppas att några ministrar och medlemmar i Nordiska rådet tog sig tid att lyssna på hennes tal.
Leve Monika Fagerholm! Låt de nordiska debutantseminarierna leva!
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 