STÄRKT NORDISKT SAMARBETE INOM FÖRSVAR OCH SÄKERHET

Den säkerhetspolitiska situationen och det försvarspolitiska agerandet i Norden är radikalt annorlunda idag jämfört med situationen under kalla kriget. Försvarspolitiken skiljer sig också från perioden 1995-2015. Den perioden föregicks av att den inflytelserika tankesmedjan RAND i USA år 1993 drog slutsatsen att Nato för att överleva, måste delta i fredsbevarande operationer utanför dess gränser – sammanfattat i orden ”Out of area or out of business”. I Sverige drogs samma slutsats – politiken lades om från att ha varit inriktad på nationellt territorialförsvar till att rusta försvarsmakten för militärt deltagande i internationella operationer.
Nu har geopolitik och inriktning på territorialförsvar återvänt som grund för försvars- och säkerhetspolitiken. Det är kanske tydligare än någon annanstans i den västliga hemisfären just i Nordeuropa.

Det visas av vilka stater det är som möts i Norra gruppen som bildades på initiativ av Storbritannien för ett årtionde sedan. Gruppens försvarsministrar möttes senast i början av november ”för att (bland annat) utforska nya möjligheter att samarbeta närmare varandra”. Förutom de fem nordiska staterna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, deltar även de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen samt Nederländerna, Polen, Storbritannien och Tyskland. I gruppen ingår alltså förutom militärt alliansfria Finland och Sverige fem stater som under kalla kriget tillhörde NATO och fyra nuvarande stater som under kalla kriget ingick i Warszawapakten, varav tre då som ofria ingick i Sovjetunionen, samt Tyskland som mirakulöst består av en före detta NATO-stat och en före detta Warszawapaktsstat. Tio av de tolv staterna i Norra gruppen ingår nu i NATO, bara Sverige och Finland i denna krets är militärt alliansfria.
Att dra en gräns mellan militärt allierade och militärt alliansfria stater har kanske inte blivit som att dra ett streck i vatten men en påtaglig uppluckring har skett och det visas inte bara i Norra gruppens sammansättning.
Under kalla kriget var det en självklarhet att utrikes-, särskilt säkerhetspolitiken, och ännu mera försvarspolitiken skulle hållas åtskild från Nordiska rådet. När de nordiska försvarsministrarna möttes var det FN:s fredsbevarande verksamhet som stod på dagordningen – i den mån samråd om militärt samarbete i den egna regionen ägde rum så skedde detta informellt utan protokollförare.
Under kalla kriget var det inte samarbete som ansågs bidra till säkerhet i Norden. Den så kallade ”nordiska balansen”, i och för sig ett omstritt begrepp, innebärande att Danmark, Island och Norge skapade trygghet genom NATO-medlemskap, Sverige trygghet genom alliansfrihet och ett starkt försvar och Finland trygghet tack vare stor värnpliktsarmé och vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. Det var uttryckligen genom icke-samarbete som säkerheten i Norden hävdades även om samarbete inte var helt obefintligt.
Det nordiska försvarssamarbetet är efter ett beslut 2009 organiserat i Nordefco som successivt växt sig allt starkare. Utvecklingen beskrivs exempelvis här: http://www.regeringen.se/regeringens politik/nordiskt-forsvarssamarbete/det-har-ar-nordefco/. Vid Nordefcos senaste möte stod främst den säkerhetspolitiska situationen i Arktis på agendan. Ministrarna diskuterade också cybersäkerhet och den kriskonsultationsmekanism som använts vid flera tillfällen under 2020, bland annat för att diskutera konsekvenser av covid-19.
Sverige och Finland, liksom NATO-medlemmarna Danmark och Norge, deltar numera i en bukett av multilaterala försvarssamarbeten inom EU, Norra gruppen, Joint Expeditionary Force (JEF), Framework Nations Concept (FNC), European Intervention Initiative (EI2), Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) samt med en särställning som partners till NATO. Allra längst är det bilaterala samarbetet mellan Sverige och Finland – det ska kunna ske, om så beslutas, även när kris och krig inträffar. Officiellt är målet för samarbetet att förbättra ländernas försvarsförmåga, möjliggöra gemensamt operativt agerande och främja gemensamma intressen på försvarsområdet, inklusive att stärka säkerhetssituationen i Östersjöregionen. I praktiken innebär detta att den svenska försvarsmakten förbereds för att kunna försvara Sverige genom insatser i Finland med överenskomna befogenheter och den finska försvarsmakten ska kunna göra motsvarande insats i och från Sverige.
Samråd mellan de politiska ledningarna och försvarsmakterna förekom också under kalla kriget. Kekkonens möten med svenska makthavare under skidsemestrarna i finska Lappland var många. Statsministrarna Fälldin och Koivisto träffades i obemärkthet i stugor längst i norr, Fälldin hade med sig förutvarande ÖB Stig Synnergren och ÖB Lennart Ljung. Det förekom också så kallade bastumöten, senare förvandlade till brasträffar, där försvarspolitiskt samråd skedde på hög ansvarig nivå.
Nu sker samarbetet mera öppet. Det utvecklas successivt och växer till stor del fram underifrån. När försvarsministrarna träffades på årets Hanating i november via nätet berättade Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen, som tillträdde maj 2019 att det var 20:e gången han mötte den svenska kollegan Peter Hultqvist. Tillit växer nerifrån och upp, uppifrån och ned.
Det pågår samarbete inom samtliga stridskrafter. Det rör övning och utbildning, förmåga att genomföra gemensamma operationer, luft- och sjöövervakning, säkra kommunikationer, gemensam användning av militär infrastruktur mm. Riksdagen i Sverige har gett regeringen ökade befogenheter att fatta beslut om att sätta in svensk militär i insatser i Finland, och ta emot stöd från
Finland, exempelvis vid kränkningar i luften och till havs. Beslut om att gå i krig i Finland vid väpnat anfall på vårt östra grannland förutsätter beslut av Sveriges riksdag.
Samarbetet mellan Sverige och Finland sker inte isolerat från omvärlden. Båda länderna har inte bara kvalificerat sig för ett särskilt nära partnerskap med Nato utan har också tecknat avtal om ett närmare samarbete med USA.
I Finland och Sverige har det de senaste åren betonats att samarbetet ska kunna ske i kris och krig, ”bortom fred”. Detta uttryckssätt finns nu också i de båda ländernas samarbete med Norge. Så här står det exempelvis i en gemensam artikel som de tre ländernas försvarsministrar publicerade i september:
”Vi har ett redan välfungerande militärt samarbete och de militärstrategiska realiteterna understryker behovet av att detta fortsätter. Detta samarbete syftar i förlängningen till att tillsammans kunna möta säkerhetsutmaningar också bortom fredstid.”
I den finsk-norsk-svenska avsiktsförklaringen i september slås en gemensam ambition fast att genomföra koordinerade militära operationer i kris och konflikt. ”Målet är att möjliggöra koordinering av nuvarande och framtida militära operationsplaner. Vi etablerar en strategisk planeringsgrupp mellan länderna och kommer att genomföra scenariobaserade övningar. Även möjligheten att bedriva gemensam operationsplanering inom vissa områden kommer att undersökas.”
Gemensamma övningar på Nordkalotten genom konceptet Cross Border Training North mellan Finlands, Norges och Sveriges flygvapen ägde rum första gången 2010. Det har skett upp till 60 gemensamma flygövningar per år på Nordkalotten. Ambitionen är att Arctic Challenge Exercise tillsammans med USA:s och Danmarks flygvapen ska utvecklas till en kvalificerad flygövning, på s.k. flaggnivå.
För Norge, Danmark och Island är det arktiska perspektivet självklart och det är ofrånkomligt också för Sverige och Finland. Säkerheten i Östersjöregionen, Nordatlanten och Arktis hänger ihop.
USA lämnade Keflaviksbasen utanför Reykjavik praktiskt taget helt 1996. Nu ökar USA på nytt sin närvaro, också på Färöarna och Grönland. Danska Weekendavisen rapporterar om ”en massiv amerikansk kampagne i Arktis” med ökad militär närvaro i såväl Grönland som Färöarna. USA öppnar konsulat i grönländska Nuuk och sluter avtal om att servicen till USA-basen Thule i norra Grönland framgent ska skötas av grönländska företag. USA:s betydelse för Grönlands ekonomi ökar. Så sent som i november tecknade USA också ett samarbetsavtal med Färöarna inkluderande marin säkerhet och samarbete om ekonomi, energi och kultur.

President Trumps klumpiga försök att köpa Grönland avvisades såväl i Nuuk som i Köpenhamn. För Danmark, men också för de politiska ledarna i Nuuk och Torshavn, lär det nu krävas omsorg och klokhet i ett läge där ”en massiv amerikansk kampagne i Arktis” stärker Grönlands och Färöarnas
möjligheter att öka sitt oberoende – men även kan utvecklas till ett hot mot detta. Danmark, liksom övriga nordiska länder, bör hälsa USA:s intresse för Nordatlanten och Arktis välkommet men detta bör också föranleda att ansträngningarna ökas för att de självstyrande områdena i Västnorden
bekvämt ska känna tillhörighet i en nordisk gemenskap. Det är inte bara ett danskt intresse.
Säkerhet handlar inte bara om att värna sig mot militära angrepp. Pandemin visar detta med stor synlighet. Men att värna säkerheten i fred och i den besvärliga gråzonen mellan fred och krig rör inte bara hälsan. Det handlar om cybersäkerhet, elförsörjning, beredskap att möta naturkatastrofer och spridning av radioaktivitet, hanteringen av stora migrationsvågor orsakade av våld, naturkatastrofer eller klimatförändringar mm, mm.
Kulturfonden för Sverige och Finland tar nu tillsammans med Hanaholmens kulturcentrum initiativ till ett program för att stärka också den civila samhällssäkerheten. Det sker till en början som ett bilateralt initiativ men det förklaras att samarbete ska vara öppet för flera nordiska länder.
Pandemins tid är knappast en höjdpunkt i det nordiska samarbetet. Det finns anledning att fråga hur nordiska avtal tillämpas enligt sin bokstav och anda. Det är också anmärkningsvärt att det samarbete som sker utanför Nordiska ministerrådets regi, exempelvis inom försvaret och mellan public serviceföretagen vad gäller radio och TV, är mest dynamiskt. Om de nordiska statsministrarna menar allvar med ambitionen att Norden ska bli världens mest integrerade mellanstatliga region behövs uppenbarligen en nordisk reformagenda och handlingskraft byggd på tillit och förtroende över statsgränserna i Norden. Politik är att vilja.
Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s