Om Bengt Lindroths senaste bok ”Vi som inte var med i kriget”

Norden är viktigast! Det har visats under pandemin. Inte genom samarbete – det har på flera punkter havererat. Men  när analyser görs av Sveriges strategi eller, som somliga menar, avsaknaden av svensk strategi, så lyser Norden nära  nog som ensam fyrbåk för diskussionen.

Det är hur Sverige klarat COVID-19 jämfört med de nordiska grannländerna som anses vara relevant. Det anser inte minst de som på Thatchers och Reagans tid ansåg att Storbritannien och USA var de samhällen som Sverige borde jämföra sig med och efterlikna. Att jämföra konsekvenserna av COVID-19 med andra länder än de nordiska ses av många nu som försök till bortförklaringar. Varför är det så?

Förklaringarna är många. En är den geografiska närheten. En annan förklaring är att samhällsstrukturen är likartad – i synnerhet om de nordiska länderna betraktas från ett utomeuropeiskt eller sydeuropeiskt perspektiv. Opinionsundersökningar visar också att de nordiska ländernas medborgare när de tillfrågas i första hand önskar sig nordiskt samarbete. Det är med nordiska grannländer vi har mest gemensamt, tycks man mena och jag instämmer.

I denna nordiska gemenskap framstår Sverige under pandemin som en särling. De andra nordiska länderna upplevs ha handlat snabbare, mera kraftfullt och med ett tydligare politiskt ledarskap än vad som iakttagits i Sverige.

Detta kan till en del förklaras med att Sverige inte var med i Kriget – det vill säga Andra världskriget. Det menar Bengt Lindroth vars kunskaper om Sveriges nordiska grannländer inte överträffas av någon annan journalist. Lindroth är nu aktiv som författare och hans senaste, nyligen utgivna och  mycket läsvärda, bok bär titeln Vi som inte var med i kriget – om Sverige, Norden, Europa & coronan. (Carlsson Bokförlag)

Bengt hade nära nog skrivit färdigt boken när pandemin satte en helt annan prägel inte bara på våra lokala vardagsliv utan också på relationerna mellan de nordiska länderna.  I förordet skriver han att författandet för honom motiveras av viljan att reda ut samlade erfarenheter under mera än femtio år som journalistisk bevakare – ”att reda ut vad jag egentligen varit med om, se mönstren därbakom”.

En nyckelmening är denna: ”Kriget är skillnaden, den kollektivt mentala skillnaden mellan oss svenskar eller nationen Sverige och våra grannar och gentemot Europa och världen i övrigt.” Bengt, det bör klargöras genom att jag använder hans förnamn att vi är vänner, menar att det finns ett svenskt utanförskap. Det illustreras av den karta som World Values Survey presenterar på grundval av deras globala undersökningar av värderingarna i ett mycket stort antal länder.

Bengt menar att Sverige på denna kartbild ligger som ”en ensam ö med tomheten som ett hav utanför”. Nå, här tycker jag nog att en nyansering bör göras. Sverige ligger, som jag ser det, visserligen längst upp i högra hörnet men tillsammans med Danmark och Norge och med bland annat Finland som en av de närmaste ”grannöarna”.

Men bokens budskap som helhet är rättvisande. Svenskar i gemen betraktar förhållandena i Sverige som det normala, och situationen i omvärlden som avvikande. Detta är ett allvarligt misstag som väcker irritation och i många fall gör svenska beteenden närmast obegripliga för många i omvärlden.

Våra grannar drogs in i Andra världskriget. Sveriges regering lyckades hålla landet utanför. Här är beteckningen utanförskap verkligen på sin plats. Bengt visar hur detta krig i grannländerna utgör ett kollektivt minne som ständigt gör sig påmint också i nutid, inte minst genom litteratur och andra konstnärliga gestaltningar. Här skiljer Sverige ut sig. Det är Sverige som är annorlunda – de andra nordiska länderna har något gemensamt, den starkt närvarande erfarenheten av att nationen levt i krig.

Detta gäller även om det finns mycket stora skillnader i krigserfarenheterna mellan Danmark, Finland och Norge. Det gäller för övrigt också Island – när den militära närvaron var som störst i Island var mera än en fjärdedel av invånarna en ”US soldier” och när Island slutligt bildades som en självständig republik var moderlandet Danmark ännu ockuperat av Tyskland. Islands avgörande roll för den transatlantiska länkens bestånd särskilt under Andra världskriget glöms ofta bort här i östra Norden. För Island har den bokstavligen haft existentiell betydelse.

Olikheterna i krigsupplevelserna under andra världskriget till trots tror jag att kriget i alla våra grannländer stärkt den nationella samhörigheten. Andra världskrigets betydelse syns inte minst när Norge och Finland firar sina nationaldagar, i och kring ”barnetogene syttende mai” och i de allvarsamma promenaderna till hjältegravarna i Finland den 6 december. I Danmark, Norge och Finland är nationalflaggorna en frihetssymbol på ett helt annat sätt än i Sverige. Att det idag i stort sammanhänger med kriget är inget djärvt påstående.

Krig utsätter stater men också många enskilda individer för svårast möjliga prövningar. Beslut måste fattas i vetskap om att det kan, ibland måste, innebära död för människor, ibland människor i den egna nationen. Och beslut måste fattas utan tillgång till fullständigt beslutsunderlag. Det är bland annat detta som gör att de som har krigserfarenhet som en viktig del av sitt gemensamma nationella minne skiljer ut sig från oss som inte har det.  Vi svenskar är de annorlunda i Norden, alltså. I varje fall i detta avseende.

I boken Vi som inte var med i kriget citeras Georg Klein som kom som judisk flykting till Sverige 1947. Han talar i en essä om ”det fredsskadade svenska folket”:

”Historiens och livets komplexitet reduceras till enkla frågor om skuld och letande efter syndabockar … Man utgår från att det finns endast ett korrekt ställningstagande i varje konflikt.”

Finns det fog för denna iakttagelse? Det är en fråga vi bör ta på allvar i Sverige även om det alltid är befogat att vara skeptisk till föreställningar om existensen av en folksjäl. Men vi i Sverige är i vissa avseenden fostrade i en annan tradition än nationer som har Kriget som en viktig del av sitt kollektiva minne. Vi  har därmed blivit annorlunda.

Vi i Sverige tror sannolikt oftare att det finns ett rationellt svar på snart sagt på varje fråga som ställs om hur vi bör agera. Det är kanske därför vi inte sällan upplevs som naiva av omvärlden. När vi ställs inför verkliga konflikter, när vi måste välja trots att det inte finns något avgjort bättre val, dröjer vi – överlägger i det oändliga innan beslut fattas, säger våra grannar. Inte ens en pandemi kan tillåtas rubba våra cirklar!  Vi vet att vi har ett väl beprövat system. Eller ska vi säga visste?

Bristen på nationell krigserfarenhet betyder något. Som svenskar har vi i vart fall anledning att inte utgå från att folk i andra länder är avvikande från det som är normalt. Det är vi som folk som beter oss annorlunda. Vi är de onormala. Men vi delar i stort vår position framför allt med de nordiska länderna i World Values Surveys nordöstra kartbild.

Kriget, det vill säga Andra världskriget, är en gemensam referensram för den generation i Norden som Bengt och jag tillhör. Har den samma betydelse för de som är betydligt yngre? – sådana finns ju redan här. I Sverige har vi en större andel människor med egna eller närståendes krigsminnen än vad något annat land i Norden har. Bengt ställer frågan i sin bok. Vi har skäl att begrunda den och överlägga om den.

Det är inte bara frågan om nationstillhörighet som är föremål för en daglig folkomröstning – så är också nationers kollektiva minnen i ständig förändring. Men somliga minnen består längre än andra – minnen av krig när både individens och nationens liv står på spel är nog mera långlivade än andra kollektiva minnen.

Vi i  Sverige behöver öka vår omvärldsförståelse – för att begagna nutidens konsultspråk. Vi behöver lära oss mera inte bara om oss själva utan också om andra, inte minst nordiska, länder. I Bengts bok finns massor av referenser till skönlitteratur, fackböcker, filmer och inte minst berättelser om samtal vid resor i nordiska grannländer. Lärdomar som görs när människor möts är underskattade i bildningssammanhang.

Boken Vi som inte vara med i kriget handlar inte bara om Sverige och vårt lands relation till nordiska grannländer. Den handlar också om vår relation till Europa. Den svenska statens och många svenskars långvariga beröringsångest gentemot Europa i Bengts belysning förtjänar en längre utläggning än vad som ryms i detta blogginlägg.

Det finns påståenden i boken där jag har en annan uppfattning eller där jag gör en annan bedömning. Detta gör läsningen mera värdefull – inte mindre. Ibland ser jag det som att Bengt medvetet provocerar. Men  framför allt är han generös med sin bildning.

Sammantaget har Bengt Lindroth skrivet en bok som jag hoppas att många vill läsa – i synnerhet alla som vill se ett bättre fungerande nordiskt samarbete. Boken kan köpas från förlaget, Vi som inte var med i kriget – CARLSSON BOKFÖRLAG (carlssonbokforlag.se), eller exempelvis via Bokus, Vi som inte var med i kriget : om Sverige, Norden, Europa och coronan – Bengt Lindroth – Häftad (9789189063617) | Bokus

Anders Ljunggren

En reaktion till “Om Bengt Lindroths senaste bok ”Vi som inte var med i kriget”

  1. Tack, Anders, för insiktsfull recension! Jag har ännu inte läst boken, men det ska jag göra, förstås. Det vore roligt med ett samtal mellan dig och Bengt om boken och dess ämne, t.ex. i Föreningen Verdandi eller Frisinnade klubben.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s