Silbersteins bok Förintelsens barn och insikten att jag kunde blivit antisemit

Margit Silberstein påminner om att Ondskan finns. Titeln på hennes bok, Förintelsens barn (Albert Bonniers Förlag), klargör att det rör sig om Ondskan med stort O. Ondskan fanns inte där och då – Förintelsen lever vidare i människors medvetande.

Bokens avslutande meningar är: ”Varje år högtidlighåller vi minnet av Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Befrielsen kom, men ingen av de som var där blev någonsin fri. Inte heller Förintelsens barn.”

Boken Förintelsens barn är inte framför allt en bok om Ondskan. Det är snarare en bok om Kärleken, om innerligheten i en judisk familj som lever i vetskap om att Ondskan är ett faktum och att kittet dem emellan inte minst består i den förbannade Förintelsens existens. Silberstein lämnar ut sig själv och sina närmaste men blir aldrig privat. Jag är gripen efter läsning av denna bok.

I boken är pappans brev i den ofrivilliga separationen när Kriget är slut, när mamma Ili förts med de Vita bussarna från Nazi-Tysklands koncentrationsläger till Norrköping och pappa Ernst Jakob återvänt från fångenskap i Sibirien till vad som idag är Rumänien, en viktig källa. Breven bekräftar talesättet att kärleken kan övervinna allt.

När föräldrarna återförenats, i Norrköping, och Margit blivit till är samtalen mellan mor och dotter en återkommande referens i författarens skildring av sin uppväxt. Som läsare upplever jag att jag blir delaktig i hur det är att växa upp i en invandrarfamilj och mera specifikt att vara Förintelsens barn. Och det är inte  bara uppväxten det handlar om. Det gäller hela livet.

Silberstein noterar att hon inte vet när hon blev medveten om Förintelsens existens. Hon har alltid burit den med sig och den kommer förbli.

Jag är en bondpojk från småländska höglandet. Jag kan heller inte precisera när jag blev medveten om Förintelsens existens. Men jag tror inte att den alltid funnits med mig i det förflutna. Jag minns inte att begrepp som jude, judendom eller koncentrationsläger någonsin nämndes i min familjs umgänge som barn.

Någon, troligen min mamma, berättade att Ernst, som ägde och ofta körde skolbussen de tidiga skolåren, hade varit en av chaufförerna av de Vita bussarna. Han skulle kunna ha varit den som körde Margits mamma till Norrköping. Men om detta vet jag intet, jag vet inte om jag fattade vad de som fördes med de Vita bussarna varit med om och inte heller om berättelsen om Ernst var den första informationen för mig om Förintelsen.

Under tidiga skolår kom två judiska flickor till vår skola. Det jag minns var att de inte åt all mat som skolbespisningen serverade. Och jag minns ett kort personligt möte med dem på skolgården, mest som  ett fotografi av hur  jag var fascinerad av de främmande och deras leende, men inget som helst minne av vad  vi kunnat tala om.

Jag läste oerhört mycket i unga tonår. Jag läste tidigt Anne Franks dagbok. Rimligen bör jag ha känt till Förintelsen innan dess. Från de tidiga skolåren minns jag inte att någon lärdom gavs om Förintelsens existens. Det mest troliga är nog att det var radion, Jordbrukarnas Föreningsblad med sina utmärkta utrikeskrönikor eller kanske Sveriges Television, men i så fall först när jag var tio år, som underrättade mig om att Förintelsen ägt rum.

Nazismens existens och konsekvenserna av Andra kriget fick jag styckevis och delt vetskap om tidigare. Pappa brukade berätta om hur han inkallades när Nazi-Tyskland ockuperade Danmark och Norge. Hans enhet fördes till Helsingborg, de såg tyskarna på andra sidan sundet och pappa påstod bland annat att hans grupp bestämt sig för att skjuta en överordnad officerare om tyskarna tog sig över sundet eftersom detta befäl var nazist. Då skjuter vi honom först!

I första klass i en utpräglad landsbygdssocken i Småland hade jag en klasskamrat, Wladimir eller Wawa,, som var ryss. Där fanns också de som hade polsk, estnisk och finländsk bakgrund. Mina föräldrar liksom grannar tog emot barn från Västberlin, ”på sommarbete”. Jag  vet nu att jag i äldre  tonår mötte flera judar, som Ulf, Göran och Jon,  men ingen sa något om att de var judar. Det har jag fått veta mycket senare.

Om jag nu alls kan hävda att jag förstått Förintelsens fulla innebörd, kan någon göra anspråk på det?, så vet  jag inte när försöken till  förståelse skulle ha börjat. Men jag vet nu att mitt motstånd till antisemitism är militant och att förnekelse av Förintelsen gör mig mera upprörd än något annat.

Det är länge sedan jag intog ståndpunkten att ingen människa är förutbestämd att bli vare sig ond eller god. De yttre omständigheterna påverkar vilka val vi gör. Men det personliga ansvaret finns alltid. Människor som växt upp med de mest skrämmande omständigheter har visat sig kunna bli toleranta och civiliserade. Och andra människor uppväxta under de mest gynnsamma omständigheter i en tolerant och öppen intellektuell miljö har förvandlats till bestialiska mördarmaskiner. Det tycks gälla i alla tider och i alla kulturer.

Jag kunde ha blivit antisemit. Det är en förfärlig insikt. Jag kan inte sätta fingret på vad som var avgörande för att så inte blev fallet. Kanske var det grundläggande värderingar som mina föräldrar överförde till mig. Att ”göra skillnad på egna barn och andras ungar” var oacceptabelt bland de människor jag växte upp med – särskilt min mamma upprepade tidigt detta budskap.

I tolvårsåldern hade jag en lärare, Berndt, som öppnade världen för mig och som hade en avgörande betydelse för att jag, i en familj helt utan studietraditioner, sökte till realskolan och vidare studier. Jag engagerade mig i CUF i en tid när denna organisation hade internationell solidaritet, frihet och jämlikhet som viktiga teman.

Men allra viktigast är nog läsningen. När jag läste som mest kunde jag läsa en bok varje dag. På så sätt kunde jag leva mig in i människors villkor, sociala och kulturella förhållanden, som helt skiljde sig från mina egna. Jag har inte  tröttnat på att läsa. Snart sagt varje bok jag läser ger mig tillträde till  en ny värld.

Margit Silbersteins bok Förintelsens barn är en närgången beskrivning av människor som upplevt det helt ofattbara och hur det påverkar också deras barn. Men hur ofattbar Förintelsen faktiskt kan framstå får vi aldrig tillåta att den förnekas. Den hände inte där och då – den är, och bör förbli, en ständig närvarande del av vårt medvetande. Margit Silbersteins Förintelsens barn ger ett bidrag till att möjliggöra detta nödvändiga men inte självklara medvetande.

Anders Ljunggren