Flyktingmottagande som Danmarks efterbörd till nazistisk ockupation

Danmark har på kort tid tagit emot flera flyktingar än något annat land i Norden. Det skedde februari-maj 1945. Under denna tid anlände cirka 250 000 flyktingar till Danmark.

Danmark påtvingades dessa flyktingar. De som ankom till Danmark gjorde det inte frivilligt, det skedde i många fall mot deras vilja under Nazi-Tysklands regim, främst från Ostpreussen undan den Röda arméns framfart när Sovjetunionen tillsammans med dess allierade drev Nazi-Tyskland framför sig tills kapitulationen den 7 maj 1945. Danmark uppmärksammar än idag den 5 maj som den dag då Danmark omfattades av ett vapenstillestånd, gällande också Holland och Nordvästra Tyskland, mellan den brittiske generalen Montgomery som företrädare för de allierade och Nazityskland.

Vid midnatt mellan den 5 och 6 maj inledde chefen för de allierades överkommando i Nordvästeuropa, Richard Henry Dewing, överläggningar med företrädaren för den Nazi-tyska ockupationsmakten i Danmark Helmuth Reinhardt i Hotel D´Angleterre i Köpenhamn för att garantera utrymningen av Nazi-Tysklands trupper från Danmark.

 I Köpenhamn jublade människor över befrielsen. Den danska staten skulle åter styras i enlighet med folkviljan. Glädjen över detta var stor bland flertalet i Danmark – det fåtal som varit kollaboratörer under nazitiden fick en svårare situation. Ett drygt hundratal bland dessa danskar fick plikta med livet innan Danmarks befrielse. Med befrielsen återupprättades rättsstaten.

Danmarks regering ville från första dagen att flyktingarna skulle repatrieras – det vill säga återföras till Tyskland. Fram till den 5 maj framfördes detta budskap till ockupationsmakten – Nazi-Tyskland.

Diplomatin blev inte enklare efter den 5 maj. Nu tvingades den danska statens företrädare i stället resa sina krav gentemot segermakterna i världskriget – Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Frankrike. Tyskland, i sin nya krympta skepnad, styrdes 1945-1949, av dessa ockupationsmakter i en uppdelning mellan dem i fyra olika zoner.

De danska förhoppningarna om att de många flyktingarna snabbt skulle förpassas till Tyskland gäckades. De ankom fram till maj 1945. Det var först i november 1946 som de första började lämna Danmark till Tyskland och de sista så sent som februari 1949.

Detta danska drama, ett inslag i historien om Andra världskriget, behandlas i Thomas Harders bok De uønskade (Gyldendal).  Jag fick vetskap om denna bok via Weekendavisen som angav att den var en av de mest läsvärda böckerna utgivna i Danmark under fjolåret. Det är ett betyg jag förstår. Själv visste jag ingenting om detta danska flyktingmottagande innan jag fick veta om bokens existens. Nu har jag läst den och jag skulle önska att boken fick större uppmärksamhet i Sverige. Hittills har jag bara noterat att Bengt Lindroth, författaren av likaså läsvärda boken Vi som inte var med i kriget, i Sverige upplyst om existensen av Harders De uønskade.

Nittio procent, eller mera, av de flyktingar som fördes till Danmark kom från orter öster om Oder Neisselinjen – det vill säga öster om det Tyskland som vid krigsslutet behärskades av de fyra segermakterna. När de så småningom repatrierades förflyttades de från att ha varit flyktingar i Danmark till att bli internflyktingar i segermakternas fyra ockupationszoner och därefter i Väst- respektive Östtyskland. Väldigt få kunde återvända till sina egentliga hemorter före kriget.

Röda arméns krigföring i Ostpreussen, bland det mest brutala jag läst om, finns beskriven i en annan bok jag gärna rekommenderar, Niclas Sennertegs, Stalins hämnd (Historiska media). I Thomas Harders bok De uønskade ges en inblick framför allt i hur flyktingarna tog sig till skepp och hur de hade det på dessa fartyg under flykten. Minst 33 000 förlorade livet under seglatserna. Den största katastrofen inträffade när en sovjetisk u-båt sänkte skeppet Wilhelm Gostloff. Det beräknas att 9000 människor då drunknade eller dog på annat sätt i denna enskilda händelse.

Men kanske 250 000, det exakta antalet är osäkert, kom till Danmark. Det ställde de danska politikerna och den danska statsförvaltningen inför en svår uppgift. Det är inte svårt att förstå heller på denna sidan Öresund 75 år senare att den antityska opinionen var utbredd i större delen av den danska befolkningen efter ockupationen från 9 april 1940 till 5 maj 1945.

Att förhoppningen om en snabb repatriering kom på skam berodde inte minst på att cirka 12,5 miljoner tyskspråkiga från främst Polen, Tjeckoslovakien och Ungern i enlighet med segermakternas överenskommelse i Potsdam drevs till nuvarande Tyskland 1945-1950. Ockupationsmakterna, Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Frankrike, ansåg sig inte kunna prioritera de tyska flyktingar som befann sig i Danmark framför den förflyttning av tyskspråkiga från andra stater till det besegrade, utblottade och av segermakterna ockuperade ”Efterkrigs-Tyskland” som avtalet i Potsdam föreskrev..

Den danska staten tvingades motvilligt acceptera att de tyska flyktingarna, som var en efterbörd till ockupationen under världskriget, skulle förbli i Danmark lång tid efter det officiella slutet på kriget. Ett mycket stort antal läger etablerades på mycket kort tid. Från Sverige inhandlades bland annat 2000 baracker och det största lägret fick beteckningen Danmarks sjätte största stad.

Bland de som på kort tid anlände, inte bara i tiotusentals utan i hundratusentals, fanns många allvarligt skadade och sjuka. Ja, flera var döda vid ankomsten. Och den första tiden var dödligheten, framför allt bland barn, omfattande sett i dagens ljus. Men flera utländska besökare som granskade förhållandena i lägren uttalade att villkoren i de danska lägren var bättre än villkoren i läger i segermakternas zoner i Tyskland.

Flyktingadministrationens chef, Johannes Kjærbøl, förklarade att nivån på levnadsvillkoren i lägren skulle vara ”førsvarlig og nødtorftig”. Så småningom innebar dessa riktlinjer betydande satsningar på utbildning, sysselsättning och kultur. Men en viktig princip var att de tyska flyktingarna inte fick integreras i Danmark. Undervisning i främmande språk, i något läger till och med i svenska!, kunde ges men absolut inte i danska! Alla former av fraternisering mellan danskar och tyska flyktingar beivrades.  

Livet i lägren var inte lätt. Matransonerna var små. Det förekom förvisso övergrepp men inte påfordrade av statsmakten. Som jag förstår det ger Harder en rättvisande bild av denna del av Danmarks, andra världskrigets och nazismens hisftoria.

Det var en balansgång mellan att å ena sidan inte ge flyktingarna bättre villkor än sämre ställda i den danska befolkningen men tillse att flyktingarna kunde överleva – om än på knappa villkor. Tre procent av Danmarks BNP fick användas till flyktinglägren. Detta  trots en påtagligt antitysk opinion som menade att tyskarna i gemen hade ett kollektivt ansvar för nazismen och Hitler-Tysklands ockupation av Danmark. Debatten i landet var stundom intensiv. Många menade att den danska staten var allt för generös, andra att man inte var generös nog.

Danmark var det land norr om Ungern som längst hyste tyska flyktingar bland de som kom att tillhöra de allierade. Ingen av dem som styrde i Danmark hade önskat det ansvar de tvingades ta för de tyska flyktingana. Kriget tvingade dem och det var kriget, framför allt Hitler och hans naziststyre, som bar ansvar också för att människor drevs i hundratusentals från Ostpreussen till Danmark.

Thomas Harders bok De uønskade skulle förtjäna spridning också i Sverige. Tyvärr ger inte svenska medier särskilt god information om litteratur utgiven i grannländerna. Men De uønskade kan köpas via nätet också i Sverige.

Som Bengt Lindroth påpekat uppmärksammas inte Kriget, det vill säga Andra världskriget, idag lika mycket i Sverige som i våra grannländer.

När jag lägger ut denna artikel på nätet är det redan den 6 april. Det beror delvis på att jag inte kunde låta bli att se ett program i DR1 tidigare ikväll. Igår, den 5 april, var det 75 år sedan som Bornholm befriades från den sovjetiska ockupation som drabbade ön när det tyska belägringen upphörde. Den sovjetiska ockupationen av Bornholm kom att pågå under nära nog elva månader efter Andra världskrigets slut. De tidigare tyska ockupanterna fraktades på bornholmska kölar till ovissa öden under sovjetiska stövlar.

Det fanns tyska flyktingar också på Bornholm. En del av dem dödades av sovjetiska bombningar den 7 och 8 maj 1945. Hur det gick med de överlevande tyska flyktingarna på Bornholm framgår inte av Harders bok men det framgår att också där etablerades ett läger. Och i det stora hela är boken De uønskade en väldokumenterad skildring av en nordisk och europeisk historia som vi ha anledning att skaffa kunskap om också i Sverige.

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s