Ett enat Skandinavien var möjligt Ny dansk bok vill övertyga oss

På 1800-talet öppnades möjligheternas fönster i europeisk politik. Mitt intresse för perioden har stegrats vid läsning av den danska boken Union eller undergang Kampen for et forent Skandinavia författad av historikerna dansken Rasmus Glenthøj och norrmannen Morten Nordhagen Ottosen (Scandinavian Academic Press, SAP).

Det är en viktig bok om nationalism. Men det är inte ett danskt, norskt eller svenskt nationellt perspektiv som ges. Skandinavismen som rörelse i de nordiska länderna skärskådas i ett europeiskt perspektiv och i ljuset av de idéer, nationalism och liberal demokrati, som var drivkrafter i de politiska kraftmätningar som ägde rum i 1800-talets Europa.

I en anmälan på det officiella nordiska samarbetets hemsida, Ny bok: Skandinavisk union ytterst nära på 1800-talet | Nordisk Samarbejde (norden.org) , uttrycker sig Rasmus Glenthøj så här:

  – Jag tycker faktiskt man kan kalla det här en sensation. Den politiska skandinavismen har ju varit avskriven som en utopi och romantisk idealism, men ju mer vi har forskat i ämnet desto tydligare har det blivit att det här måste tas allvarligt. En skandinavisk union var en helt realistisk möjlighet i mitten på 1800-talet.

Denna uppfattning är inte helt ny. Men jag har själv inte sett denna åsikt hävdas med en så utförlig argumentation som i boken Union eller undergang tidigare. Tvärtom är den vanliga bilden av skandinavismen, utanför fackhistorikernas krets, att den var präglad av skålande, punchberusade och orerande akademiker, ett fåtal orealistiska kungligheter och idealistiska skribenter. Glenthøj och Nordhagen Ottosen visar övertygande att även inte så få fackhistoriker ansett att det var självklart att det blev som det blev därför att de vetat hur det blev och att antiskandinavisterna därför beskrivits som mest trovärdiga.

Drivkrafterna för skandinavismen fanns i sin samtid i stora delar av övriga Europa. När tidens möjligheter öppnades för de som stred för nationalstatsidén ledde det till att det Tyskland vi känner idag, liksom nutidens Italien, skapades genom sammanfogning av ett otal mindre politiska enheter. I många avseenden var skillnaderna mellan de politiska enheter som sammanfogades till Tyskland, exempelvis mellan Preussen, Elsass och Baden, större än mellan Danmark, Sverige och Norge. Tyskland enades med blod och järn. Det dansk-tyska kriget 1864, när Danmark berövades Slesvig-Holsten (Schleswig-Holstein), var ett av tre krig varigenom preussaren Otto von Bismarck slog samman Tyskland – med blod och stål som han själv uttryckte det.

Det fanns krigsvilja i såväl Sverige som Danmark bland dem som såg en skandinavisk union som alternativ till framför allt Danmarks, men också övriga Skandinaviens undergång. Den fanns tidvis hos de svensk-norska kungarna Oskar I och Karl XV och den fanns hos den danske Frederik VII. Det fanns också hos en del nationalliberaler och aristokrater som såg enandet av Skandinavien som nödvändigt för att värja sig mot större makter, framför allt Ryssland och Tyskland.

Vi som vet hur det blev betraktar problemen för skandinavismen med utgångspunkt från de nuvarande staternas Sveriges, Danmarks och Norges påstådda motsättningar och perspektiv. Jag vill inte hävda att det är irrelevant. Men vi leds fel om vi inte beaktar också andra förhållanden.

En sådan är att i Danmark fanns motsättningar mellan de som ville värna den dansk-tyska helstaten som var grundad på inte minst dynastiska principer och de som ville samla den danska nationen i en stat. De senare ville gärna avskilja Holsten från det danska kungadömet medan de ville behålla hela eller en så stor del som möjligt av Slesvig i Danmark. De som verkade för Danmark som en nationalstat sökte Sverige-Norge som stöd för sin politik och av och till var det inte så få, och alls inte maktlösa, i Sverige och Norge som var beredda att ge stöd för att i vart fall den del av Slesvig som dominerades av dansktalande skulle ha Köpenhamn som huvudstad.

Men det var inte bara politiska aktörer i Skandinavien som avgjorde skandinavismens öde. Det var i hög rad dåtidens europeiska stormakter som påverkade möjligheterna för samarbete mellan de nordiska stater vi idag lever med.

Den stat som mest ihärdigt motsatte sig ett skandinaviskt enande var Ryssland. Störst inflytande hade Ryssland för Danmarks ställning. I det längsta försvarade Ryssland envälde och en dynastiskt styrd dansk-tysk helstat, inkluderande både Holsten och Slesvig. Det gjorde också Österrike som även de såg nationalstatstänkandet och demokratisering som hot.

Glenthøjs och Nordhagen Ottosens bok inleds med ett citat av den preussiske statsmannen Otto von Bismarck vid mitten av 1800-talet: ”Forresten er jeg meget stærk skandinav”. Vid andra tillfällen finns liknande uttalanden av Napoleon III i Frankrike och drottning Viktoria i Storbritannien. Under en tid undersöktes också förutsättningar för en allians, eller i vart fall gemensamt agerande, mellan Italien och Skandinavien! I förrförra seklets mitt var tron på små staters överlevnad liten. Ett Europa med tio till tolv stater sågs som en trolig framtid.

Inför och under det andra kriget om Slesvig 1864 deklarerade Sverige-Norge beredskap att ge Danmark militärt stöd i kriget under förutsättning att en av stormakterna, Frankrike eller Storbritannien, deltog. Om detta fönster verkligen kunde öppnas så vet vi att tidens maktpolitiker och diplomater var oförmögna att slå upp det.

Det maktpolitiska agerandet styrdes alls inte bara av det upplevda egenintresset i olika grupper i Skandinavien. Man kan säga att alla staters makthavare handlade utifrån sitt egenintresse, rätt bedömt eller inte, och frågan om stöd till de skandinaviska staterna i kampen om Slesvig avgjordes även med utgångspunkt i bedömningar av krig eller fred i andra delar av Europa.

Nationalstatstanken ledde i tiden för skandinavismen till Tysklands och Italiens bildande. Men i denna tid ledde den också bland annat till det andra polska upproret som kulminerade 1863 och kom att påverka inte bara Rysslands, Preussens och Österrikes hållning till skandinavismen utan även Frankrikes.

Det fanns de som ville bruka skandinavismen för att främja svenskt återtagande av Finland från Ryssland, stimulerade inte minst av polska emigrantkretsar. Och författarna till Union eller undergång menar att tsar Alexander II:s sammankallande av Lantdagen i Finland 1863, och stöd till nationellt sinnade finnar kan ses som defensiva åtgärder från rysk sida i en tid när storkrig i närtid i Europa inte kunde uteslutas.

Nu blev det som det blev. Artonhundratalets nationalstatstankar ledde inte till ett enat Skandinavien. Glenthøj och Nordhagen Ottosen menar att det mycket väl kunde ha gått annorlunda. Men det är inte det viktiga med deras bok.

Det viktiga är att vi med Union och undergang fått ett verk som sätter in skandinavismen i ett större realpolitiskt, europeiskt och idépolitiskt perspektiv. Det som i efterhand kan betraktas som givet var i samtiden sällan självklart. Konflikterna handlade till en del om olika hållningar i frågan om vad som skulle krävas för att nationalism skulle leda till bildandet av just de nationalstater som kom att bildas. Vad som är en nation var sannolikt en mera öppen fråga i mitten av 1800-talet än det är på 2020-talet. Idén om ett enat Skandinavien har inte aktualitet idag även om tankar om ett mera enat Norden, som exempelvis Gunnar Wetterbergs, förtjänar att tas på allvar.

Men skandinavismens öde avgjordes alltså inte bara av nationalstatstänkande. Den avgjordes också av konflikter mellan kungavälden på återtåg och representanter för ett folkstyre som utvecklades i riktning mot demokrati. Det motstånd som fanns mot exempelvis Danmark som en nationalstat motiverades bland annat av att den definitivt skulle gravlägga helstatens envälde och kunna växa sig till den stabila demokrati som Danmark idag är.

Som svensk vill jag tacka den danske historikern Rasmus Glenthøj och hans norska kollega Morten Nordhagen Ottosen för att ha gett oss ett lättläst översiktsverk beskrivande en mycket viktig del av vår gemensamma förflutenhet. Artonhundratalet är kanske det allra viktigaste seklet som avgjort att Norden ser ut som det gör – och jag talar då om det långa 1800-tal som inte avslutades förrän 1905 i den svensk-norska relationen och inte förrän vid 1910-talets slut i Finlands och Islands relation till Norden.

Intresset för Norden verkar i mina ögon vara starkare i Sveriges grannländer än hos oss. Det manifesteras av Ruth Hemstads och hennes kollegers betydande forskningsinsatser om Nordens historia vid Oslo universitet. Och det visas också genom vad professor Peter Stadius med kolleger uträttar vid Centrum för Nordenstudier CENS vid Helsingfors universitet. Var finns Glenthøjs, Nordhagen Ottesens, Hemstads och Stadius motsvarigheter i Sverige? De som anser sig utrustade att ansluta sig till kollegerna i samma generation i grannländerna i Sverige får gärna anmäla sig.

Författarna till Union eller undergang tackar Torbjörn Nilsson, Södertörn, för att han gett synpunkter på deras manuskript. Det är säkert väl befogat. Nilsson tillhör dock en annan generation än Glenthøjs och Nordhagen Ottesens.

I  sina efterord väcker Glenthøj (född 1977) och Nordhagen Ottesen (född 1981) förhoppningar om att de ska skriva inte bara skandinavismens utan också Nordens historia. Må de lyckas med detta – med eller utan medverkan av svenska historiker i samma generation.

Jag har inte lyckats hitta en enda svensk recension av Union eller undergang. För den som har svenska som modersmål är bokens danska språk inte ett hinder – tro mig! Det svaga svenska intresset är ännu ett exempel på att viktiga verk om Sveriges, Nordens och våra grannländers historia och nutid har svårt att nå fram till en svensk publik. Denna artikel är en ytterst liten insats för att åtgärda denna brist. Mycket mera borde göras.

Anders Ljunggren

En reaktion till “Ett enat Skandinavien var möjligt Ny dansk bok vill övertyga oss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s