Låt oss på allvar diskutera det svenska medlemskapet i Nato

Ska Sverige vara medlem i Nato eller inte? Det är en fråga som de senaste dagarna många tycks anse vara viktigare än frågan om hur Sverige bäst kan bidra till Ukrainas kamp för att försvara sin självständighet, och därmed den internationella rätten. Det är djupt olyckligt.

Mitt konstaterande innebär inte att frågan om svenskt medlemskap i Nato är oviktig. Alls inte. Jag är själv en kalla krigare. Under 1970-talet deltog jag i Folk och Försvars årliga konferenser oftare än de flesta. Jag var övertygad om att den svenska säkerhetspolitiska doktrinen var riktig – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Det var en annan tid. Doktrinen MAD, ”ömsesidig garanterad förstörelse” (Mutual assured destruction), upplevdes som ett paraply som skyddade oss mot krig i Europa och mot användning av kärnvapen. Järnridån delade vår kontinent, frihet på ena sidan och ofrihet på den andra. Två samhällssystem stod emot varandra. Väpnad fred rådde, öst var öst och väst var väst. Skulle krig bryta ut förväntades den primära konfliktytan finnas i ”Fulda gap” (Fulda bäckenet) i Tyskland där Warszawapaktens rustning stod front mot front med Natos.

Norden var ett område där dåtidens militärallianser hade relativt låg militär rustningsnivå, med undantag för Kolahalvön där Sovjetunionen från 1960-talet och framåt lokaliserade sin kanske viktigaste bas för kärnvapen. Sveriges militära alliansfrihet skulle dock ge oss en god chans att undvika krig. Den svenska rustningsnivån var hög både jämfört med andra världskrigets inledande skede och jämfört med vad som gäller idag. Vår politik lyckades. Det var då.

Idag är det helt annorlunda. Det finns ingen järnridå, ingen tydlig åtskillnad mellan två samhällssystem där den ena delen kan betraktas som öst och den andra som väst. Gränsen mellan diktatur och demokrati, mellan auktoritära stater och stater med liberal samhällsordning, har blivit otydligare. Krig, eller med våldsverkarnas ord ”militära specialoperationer”, har flera gånger ägt rum i Europa utan att MAD (Mutual assured destruction) blivit aktualiserad. Det begränsade kriget bedöms som möjligt, till och med begränsad användning av kärnvapen.

År 2014 besökte partiledaren Stefan Löfven Tallinn. Jag berättade då för honom att jag numera ansåg att svenskt Natomedlemskap var det bästa för Sverige. Några år senare utvecklade jag min hållning vid ett seminarium i Utrikespolitiska institutets regi i Stockholm.

Vi levde redan då i en annan värld – i allt väsentligt en bättre värld. Sverige hade mycket aktivt bidragit till att underlätta medlemskap i Nato för Estland, Lettland och Litauen. Stora delar av de mest användbara resurserna i svenska militära förråd förflyttades till de blivande Nato-medlemmarna på andra sidan Östersjön. Åtskilliga av de som har viktiga positioner för Baltikums försvar och säkerhet har utbildats i Sverige. Sovjetunionens sammanbrott innebar frihet för befolkningar i vår närhet, det förbättrade påtagligt förutsättningarna för Sveriges säkerhet men det förändrade också förutsättningarna för att upprätthålla fred och säkerhet i framtiden.

Redan år 2014 var det klart att en avgörande konfliktyta mellan å ena sidan Nato och å andra sidan ett allt mera rustat och våldsbenäget Ryssland fanns i Sveriges omedelbara närhet, i Östersjöregionen, långt närmare än ”Fulda gap”. Sverige hade också förändrat sin säkerhetspolitiska doktrin. Det skedde redan på 1990-talet. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt men från och med 2009 finns det brett samförstånd om en ny säkerhetspolitisk doktrin: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Min uppfattning, att ett Natomedlemskap ligger i linje med Sveriges säkerhetspolitiska intresse, grundas på flera omständigheter. Avser vi att försvara oss tillsammans med andra, att både ta emot och ge hjälp till andra inom EU och Norden, så är det rimligen en fördel att också fullt ut delta i planering, övningar och stabsarbete. Jag ansåg också, och det är en uppfattning som växt sig allt starkare under Trumptiden och hotet om dess återkomst, att Europa och då främst EU måste ta ansvar för sin egen säkerhet i väsentligt större utsträckning. Vill vi hävda den uppfattningen är det logiskt att delta i det samarbete som är viktigast för EU:s försvar, nämligen Nato. Det hindrar inte att Sveriges och Finlands, Magdalena Anderssons och Sanna Marins, brev till övriga EU-stater, om innebörden av EU:s solidaritetsförklaring är viktigt.

Nato är inte bara en militär allians. Det är också en politisk gemenskap. Vi bör vara med när alliansen fattar beslut eftersom Natos beslut har avgörande betydelse för Sveriges säkerhet. Idag är det alltså inte vid Fulda gap som ett allt mera aggressivt Ryssland har sin närmaste konfliktyta med Nato. Den finns snarare i Baltikum.

Men mitt stöd för en svensk ansökan om medlemskap i Nato är inte villkorslöst. En avgörande förutsättning är att det finns ett brett stöd för svenskt Natomedlemskap både i folkopinionen och i riksdagen. Idag finns inte vare sig det ena eller det andra. Och att åberopa enstaka opinionsundersökningar är irrelevant.

Natomedlemskap är ingen quick fix. Vi ska inte räkna med att medlemskap beviljas med vändande post. Nato är en mellanstatlig organisation och om nya medlemmar ska erhålla medlemskap krävs stöd från samtliga nuvarande medlemsstaters nationella parlament. Innan ansökan om medlemskap lämnas in bör förutsättningarna för att vinna stöd i alla medlemsstater grundligt utvärderas. Att tro att medlemskap beviljas i ett snabbspår under rådande omständigheter av alla medlemsstater i Nato, inte bara de nordeuropeiska, är inte realistiskt. Det förvånar inte om det finns Natomedlemmar som menar att Sverige ska gå igenom samma fleråriga prövningsprocess som stater som anslutit sig tidigare fått acceptera.

Sverige bör välja medlemskap förutsatt att Finland gör detsamma. Finland får gärna gå före Sverige. Men strävan bör vara att medlemskap vinns i en gemensam process. Självklart har alla stater rätt att fatta sitt beslut med utgångspunkt i sitt upplevda egenintresse. Allt bör göras för att skapa förtroende i Finland för att Sveriges agerande är förutsebart. Det ger bäst förutsättningar.

Sverige har också anledning att precisera hur avvägningen mellan avskräckning, som Natomedlemskapet syftar till, och ”beroligande” ska se ut. Ska vi i likhet med Norge och Danmark kräva att vårt land ges status som kärnvapenfritt, ska vi säga nej till varaktiga militära baser bemannade av personal från andra Natomedlemmar och ska villkoren för förhandslagring av vapen i Sverige preciseras?

Det är helt olämpligt att folkomrösta om medlemskap. Minns euro-omröstningen! Tanken att hela det säkerhetspolitiska etablissemanget, inkluderande en bred riksdagsmajoritet, skulle förorda alliansanslutning men mötas av ett nej i en folkomröstning utgör en varning. Ett sådant utfall efter en folkomröstning skulle allvarligt destabilisera Sveriges säkerhetspolitiska situation. Demokratisk legitimitet kan vinnas genom att ansökan lämnas in under en mandatperiod, därefter genomförs ett allmänt val och beslutet om att godkänna det avtal som framförhandlats om medlemskap fattas efter detta val.

Vi behöver ta frågan om medlemskap i Nato på fullt allvar. Det finns ingen quick fix. Vi behöver diskutera denna sak på allvar. Vi behöver skapa brett samförstånd. Att förespegla att medlemskap kan vinnas i ett hastverk när krig pågår i Sveriges närhet är faktiskt oansvarigt. Vi behöver en grundlig omvärdering av den säkerhetspolitiska situationen. Personligen stöder jag en svensk ansökan om Natomedlemskap när villkoren är uppfyllda. Målet måste vara att medlemskapet ska verka stabiliserande för säkerheten för vårt land och inget annat.

Dessa villkor är inte uppfyllda nu. Jag vill att Sverige ska bidra med effektiva insatser för att ge stöd till Ukrainas kamp att hävda sin självständighet genom nära samarbete i EU och med Nato. Det är det viktiga nu. Parallellt med detta bör de partier som vill ta varaktigt ansvar för Sveriges säkerhet ena sig om hur den svenska säkerhetspolitiken ska utformas i en situation där Putins krig radikalt förändrar förutsättningarna för Sveriges och Europas säkerhet.

Självklart är då frågan om Sveriges samarbete och samverkan med andra länder en avgörande fråga. Natofrågan finns på dagordningen. Men jag delar helt Magdalena Anderssons uppfattning att ett besked om ansökan om svenskt medlemskap i Nato nu skulle vara destabiliserande – inte bara i vår omvärld utan också i Sverige. Hur många i Sverige vet idag hur ett svensk medlemskap bör gestaltas? Är det inte viktigt att klargöra vilka villkor som ska vara uppfyllda? Hur många har idag en väl grundad uppfattning om hur det önskvärda ska göras möjligt? Tid för eftertanke och förtänksamhet behövs.

En svensk ansökan om medlemskap i Nato utgör ingen quick fix. Frågan bör prövas noga och det är Sveriges säkerhetsintresse som ska avgöra. Vare sig Putins eller Trumps politik ska avgöra Sveriges beslut om vår säkerhetspolitik. Beslut ska fattas så att vi får en omvärld som stabiliseras – ökad avskräckning gentemot den som kan tänkas ha fientliga avsikter mot Sverige och samtidigt verkar ”beroligande” innebärande att inte omvärlden anser att hotet mot deras säkerhet har ökat genom Sveriges agerande. Det gäller inte bara Finland och Sverige utan också Ryssland och alla andra länder som geografiskt ligger där de ligger och som befinner sig i samma position i geografin också i framtiden.

Anders Ljunggren