Nu är det klappat. Inom några veckor lär det bli helt klart att Finland ansöker om medlemskap i Nato. Allt annat är en sensation. Och det blir en stor överraskning om inte pågående samråd leder till att Sverige snart därefter söker om medlemskap. I så fall kan staterna inträda i alliansen samtidigt. Så bör det bli.
Som jag skrev i ett inlägg den 9 mars får Finland gärna gå före Sverige genom att deklarera sin vilja att bli medlem i Nato. Ett svenskt medlemskap utan Finland skulle inte vara stabiliserande. Natomedlemskap för både Sverige och Finland blir däremot stabiliserande för säkerheten i Östersjöregionen.
Den redogörelse om landets säkerhet, som nu lämnats till Finlands riksdag lär om några få veckor följas av ett brett förankrat ställningstagande för Finlands Natomedlemskap. Redogörelsen kan knappast tolkas på annat sätt än att medlemskap i Nato är republikens svar på Putins deklaration att vräka den rättsordning åt sidan, som ger även små stater rätt att välja organisationen av sin säkerhet. Putins krav på att upprätta en intressesfär, i praktiken ett utvidgat imperium där mindre stater runt Ryssland skulle underordnas Moskvas diktat, har följts av en vedervärdig invasion, ett krig med uppenbara krigsbrott, i Ukraina.
Finlands utrikespolitiska agerande förtjänar respekt. Jag tillhör dem som beundrat vår östliga grannes förmåga att hävda sitt oberoende sedan den tid när Paasikivi-Kekkonenlinjen var ledstjärna för republikens agerande. När Thorbjörn Fälldin nominerade Finlands president Urho K Kekkonen till Nobels fredspris ansåg jag det vara ett välmotiverat förslag. Det gör jag också nu.
Situationen är helt annan nu än den som gällde 1975. Putins politik idag sker i strid med Helsingforsavtalet, som Finland under Kekkonens ledning så skickligt medverkade till, och den är också i konflikt med FN-stadgan, med 1990 års Parisstadga och Budapestuppgörelsen 1994. I den senare lovade Ryssland, tillsammans med USA och Storbritannien, att inte ”hota med eller använda våld mot Ukrainas territoriella eller politiska självständighet” i utbyte mot att Ukraina överlämnade kärnvapnen på sitt territorium till Ryssland.
Putins deklarerade politik, med krav på en ny säkerhets- och världsordning, i kombination med skändlig, medvetet planerad och lögnaktigt motiverad krigföring, kräver resoluta svar. Det måste ske genom effektivt stöd till Ukrainas försvar av sin frihet och Europas rättsordning. I Finlands fall sker det inom kort med stor säkerhet också genom ansökan om medlemskap i Nato. Den bör följas av svensk ansökan, av nära samråd och samarbete med Finland under förhandlingarna om medlemskap och nära samarbete i Nato.
Men Natofrågan handlar inte bara om ja eller nej till medlemskap. Den handlar om hur vi ska agera med anledning av de förväntningar vi själva har och till följd av de förväntningar som andra har med anledning av vårt inträde i alliansen. De senare finns både inom och utanför alliansen.
Vi vill själva bli, och det förväntas av oss att vi ska vara, en god medlem. På den politiska nivån handlar det primärt om att verka för en sådan sammanhållning i alliansen att de ömsesidiga förpliktelserna om ett gemensamt försvar är trovärdiga. Jimmie Åkessons uttalande om att Sveriges förpliktelser inte skulle gälla alla medlemmar är inte förenligt med alliansens principer.
Även inom alliansen har vi ett intresse av att verka för avspänning och låg rustningsnivå i vår del av världen. Vi går in i Nato inte för att lättare kunna föra krig utan för att öka möjligheterna att upprätthålla fred. Med Sverige och Finland som medlemmar blir Nato ännu tydligare en försvars- och fredsorganisation. Vårt intresse av att bidra till politik för gemensam säkerhet för alla stater i Europa förblir starkt.
Vi vill öka avskräckningen för att hindra angrepp mot vårt lands territorium och vårt politiska oberoende men vi vill inte att stater i vårt grannskap som en följd av detta upplever ett faktiskt ökat hot mot sin säkerhet. Norges och Danmarks begränsningar när det gäller kärnvapen, klusterbomber, förhandslagring av vapen och lokalisering av vissa vapensystem är tydliga förebilder i den diskussion som nu förs i Finland. Så bör vi också agera i Sverige. Det är svensk lag som gäller i Sverige även när vi allierar oss med andra och det finns inget i Natostadgan som tvingar oss att agera mot vår vilja. Ingen ska för den skull behöva tvivla på vår vilja att vara solidariska inom regelverkets ram.
Även som medlem i alliansen måste Sverige vara rustat så att vi kan försvara oss själva. Anspråken på vår egen försvarsförmåga minskar inte – de snarare ökar. Därtill behöver vi rusta för att i än större utsträckning försvara oss och alliansen tillsammans med andra. Vi ska delta i planering och övningar inte bara för att försvara oss själva utan också för att hävda alliansen främst i vår del av världen, det vill säga Östersjöregionen. Här torde våra egna och övriga alliansmedlemmars intressen i stort sett sammanfalla.
Det är viktigt att värna om alliansens sammanhållning; principen om en för alla, alla för en behöver upprätthållas. För att tala klarspråk: Sverige kan inte ansvara för alliansens förpliktelser när det gäller Baltikum. Vi ska ta vår del av ansvaret men lockrop av typen att Sverige som land bör ta på sig en ledarroll i regionen bör avvisas. På den här punkten har Natoländerna i Östersjöregionen ett gemensamt intresse.
Tidiga Natoanhängare har ibland påpekat att Sverige inte kan ta ansvar för Finlands försvar. Det har ju inte heller Finland begärt och de är lika medvetna som vi om våra möjligheter. Det gäller också när vi blir Natomedlemmar. Sverige kan däremot, som vi verkat för under senare år, förbereda oss för att delta i försvarskrig också i Finland. Det görs då inte på grund av altruism, hur högt en sådan hållning än hålls, utan på grund av vår insikt i att Sveriges säkerhet bäst försvaras tillsammans med Finland. Motsvarande gäller också i förhållande till Estland, Lettland och Litauen. Alliansanslutning gör att vi har andra och större möjligheter än vad vi har som alliansfria.
När krig trots allt hotar eller bryter ut kan stater, allierade eller alliansfria, antas agera i enlighet med sitt upplevda egenintresse. Det gäller i vart fall stater som inte styrs av en envåldshärskare med dynastisk eller messiansk benägenhet.
Det vi kan påverka är hur egenintresset upplevs. Det är i synnerhet viktigt när det gäller det fåtal stater som påtagligt kan bidra till militärt försvar i vår del av världen. Utöver staterna i regionen gäller det överlägset främst USA men också Storbritannien.
Storbritannien har militära resurser och ett starkt intresse av stabil säkerhet i det nordiskt-baltiska området på grund av sitt eget geopolitiska läge. När det gäller USA kan statens helt avgörande betydelse för alliansens försvar antas bestå så länge som tillräckligt många med inflytelse på landets agerande anser att det ligger i USA:s upplevda egenintresse att hävda alliansens okränkbarhet. Tyskland med sin nuvarande stabila demokrati och med utlovad förstärkning av sitt försvar kan bli en påtagligt viktigare säkerhetspolitisk aktör. Men det lär dröja ett tiotal år innan vi vet hur det blir med den saken.
Vi kan inte bara inskränka oss till att som Natomedlem bemöta nu existerande förväntningar. Vi måste utgå från att kunna hantera det som vi inte vill förvänta oss. Om Trump, eller någon av hans beklagligtvis många gelikar, vinner presidentvalet kan det leda till mycket förändrade villkor för alliansen redan 2024. Även en valvinst för Le Pen eller hennes motsvarighet i närtid skulle förändra villkoren drastiskt. Vår säkerhet skulle påverkas påtagligt oavsett vi är allierade eller alliansfria. Våra möjligheter att hävda vår säkerhet och vårt oberoende blir likväl annorlunda som Natomedlemmar än den tillvaro Sverige haft under mera än 200 år. Att förneka detta är önsketänkande.
Apropå en helt annan form för allians sa centerledaren Gunnar Hedlund ”att det är en sak att sätta sig på en tiger som ligger still och en helt annan sak att förhålla sig till tigern när den rusar med full fart framåt”.
Det Nato som existerade för trettio år sedan är ett helt annat Nato än det som finns idag. Efter den 24 februari i år har Nato visat såväl besinning som styrka. Tack vare detta finns det ett opinionsklimat som gör att Putins krigsmål och krigföring nu kan få adekvata svar inte bara i form av stöd till Ukrainas kamp för sin och Europas framtid utan också för medlemskap i Nato i Finland, och som jag tror, Sverige.
Framtiden är osäker. Hur läget är årtionden framåt vet ingen. Det gäller oavsett Natoanslutning eller inte. Så som situationen nu är behöver små och medelstora stater i Europa sluta sig samman för att upprätthålla en ordning där användning av våld inte accepteras för att ändra gränser eller påtvinga en annan stat en politik mot deras vilja. Putins krig och krigsmål måste bemötas med största sammanhållning inom Nato och EU.
Det kommer inte att bli lätt. Sverige behöver öka insatserna för att verka för ett sammanhållet EU och som medlem i Nato verka för att det europeiska benet i Nato förstärks samtidigt som den transatlantiska länken ges ökat stöd från europeisk sida.
Vi ska räkna med skakig färd framåt. Tigern lär röra sig i olika hastigheter och det är bäst att räkna med att den också kan röra sig åt olika håll. Vi behöver en politik inte bara för inträde i Nato utan också en politik för vårt agerande i Nato och för Natos framtid.
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 