Idag känner jag glädje men också ödmjukhet inför en framtid som är osäker och i liten utsträckning förutsebar. Jag tänker naturligtvis på besluten i Finland och Sverige att till Nato lämna in ansökan om medlemskap.
Själv har jag i mera än 50 (!) år deltagit i och efter fattig förmåga försökt bidra till att utveckla relationerna mellan republiken i öst och mitt eget land i väst. Många hundra samtal inte minst om Sveriges och Finlands säkerhet har jag deltagit i – några med presidenter, utrikes- och statsministrar men ännu flera med diplomater, bönder, akademiker och många andra, såväl unga som gamla, kvinnor som män, ”stadin kundin” likväl som med glesbygdsbor vid ryska gränsen.
Med tiden har allt flera förstått att våra länder skulle kunna inträda i Nato. På 1970-talet och större delen av 1980-talet var det dock få som tänkte tanken om Natomedlemskap och de få som gjorde det hade många reservationer. Först krävdes drastiska förändringar.
Stödet för alliansfriheten var bergfast. Jag var i årtionden aktiv i centerpartiet. Jag blir irriterad när det sägs att alliansfriheten främst skulle vara knuten till en socialdemokratisk identitet. Länge var den knuten mera till Kungahusen. Och i den tid jag kan överblicka kan jag med bestämdhet hävda att Gunnar Hedlund, med sin nära relation till Östen Undén, var lika ivrig anhängare av alliansfriheten som någonsin Tage Erlander.
Thorbjörn Fälldin och Olof Palme var under många år, i stort hela den tid de var partiledare, konkurrenter om posten som regeringschef. De var rivaler men när det gäller säkerhetspolitiken, och värnet om alliansfrihet syftande till neutralitet i krig, stod de nära varandra.
Olof Johansson var som partiledare lika bestämd när det gäller att hålla fast vid alliansfriheten som socialdemokratin under Ingvar Carlsson och Göran Persson.
Alliansfriheten är alls inte knuten endast till socialdemokratin. Det är snarare så att det är en svensk identitet under lång tid. Stundom har makthavarna agerat så att substansen i alliansfriheten har kunnat sättas i fråga, såväl under 1800-talets krig efter 1812 i vårt närområde som under 1900-talets båda världskrig. Men i närmare 200 år var politiken brett förankrat i politik och samhälle. Den har verkligen tjänat oss väl.
Nu är alliansfriheten i Sverige och Finland, där den har en kortare och annorlunda hävd, historia. Jag har själv bestämt mig för att förorda Natomedlemskap sedan flera år tillbaka – förutsatt att det skulle ske tillsammans med Finland och ha brett stöd såväl i befolkningen som i Sveriges riksdag. Först nu har detta uppnåtts. Det gör mig glad. De som vi vid krig, som vi vill undvika, vill försvara oss tillsammans med bör vi också ha möjlighet att på jämställd fot vara delaktiga i planeringen och beslutsfattande med.
Nu finns förutsättningarna för medlemskap. Finland gick först och banade väg också för Sverige. Det var som det skulle. Ett svenskt medlemskap utan Finland skulle inte ha förbättrat vår säkerhet. Och jag dristar mig till påståendet att det var bra för självkänslan och för enigheten i Finland att statsledningen visade att det helt och hållet var Finlands eget beslut.
Det kan sägas att Sveriges agerande nu i stor utsträckning berodde på Finlands. Det är inget att skämmas för. Att Sverige inte inträdde i Nato berodde från början och länge inte minst på insikten att Finlands möjlighet att hävda sin självständighet var ett svenskt säkerhetsintresse. Situationen i Helsingfors 1947-1948 var knappast bättre än den i Prag. Att Finland lyckades hävda sin demokrati är självklart först och främst ett resultat av finländsk, kallblodig klokhet. Men Sveriges agerande då och följande årtionden var inte betydelselös för Finlands sak.
Det är bra, inte minst för den gemensamma säkerheten i vår region, att Sverige och Finland tillsammans inträder i Nato. Det retar säkert en del när jag påstår att det bara är bra för den svenska självkänslan att det beslut som nu tagits inte bara är bra för Sveriges egenintresse utan också för vår omvärld, och särskilt då Finland och Baltikum.
Glädje är dock en känsla som behöver behärskas av ödmjukhet och intellektuell kyla. Utmaningarna när det gäller att hävda fred och frihet är många. Vår förmåga att uppträda med trovärdighet för att försvara fred och frihet som allierade ställer inte mindre krav på politik och diplomati än vår alliansfria epok gjort.
Jag känner stolthet över hur ansvariga politiker, i regering och flertalet också av dem som befinner sig i opposition, har handlat under de senaste månaderna. Det gäller också diplomater och andra medarbetare i regeringskanslierna, i Finland även i presidentkansliet. Ni har åstadkommit ett resultat som imponerar!
Men det vi upplevt är bara början. Nato är liksom andra politiska konstruktioner inte ett monument som är opåverkat av tiden och omvärlden. Som den förra brittiska premiärministern Harold Macmillan svarade när han fick frågan om vad som styr politiken: Händelser, händelser, händelser …
Att så gott som möjligt vara förberedda på händelser som vi kan ana oss till, och än mera helt oförutsebara händelser, blir allt viktigare för de som har ansvar för säkerhetspolitiken. Här har nog Sverige en del att lära inte minst av Finland vad gäller förmågan att förstå när det brådskar att fatta beslut. Sverige ställs inför krav att snabbt leverera besked om ståndpunkter i alliansen.
Sådana krav har funnits också tidigare. Minns Fälldins besked till ÖB, ”Håll gränsen!”, när han ensam i en telefonkiosk i Sveriges riksdag delgavs underrättelser om att sovjetiska fartyg skulle vara på väg mot den strandade U-båt 137 som svensk militär kontrollerade i Blekinge skärgård.
Motsvarande händelser med konsekvenser för svensk säkerhet kan nu inträffa i ett betydligt större sammanhang. Resurserna för diplomati och underrättelsetjänst behöver bli större.
Sverige ska vara en aktiv och god medlem. Bara genom att agera så kan Natomedlemskapet förstärka vår säkerhet. Vi ska vara medvetna om att vi går in i en organisation där alla stater har ambitioner att utnyttja medlemskapet för att stärka sin nationella säkerhet. De enskilda staternas säkerhet är också alliansens säkerhet i en organisation som arbetar enligt parollen ”en för alla, alla för en”.
Sverige, Finland och Nato får inte bara styras av händelser. Som små eller medelstora länder i Nato är det viktigt att prioritera. Vad vill Sverige och Finland i, och för, Nato?
Först och främst gäller det att ha en försvarsförmåga som kan hävda det egna territoriet. De som menar att den svenska försvarsbudgeten kan vara mindre på grund av Natoanslutningen har fel. Vi ska inom alliansen vara en leverantör av säkerhet. Inte se oss som en konsument.
Jag tycker illa om talet om säkerhetsgarantier. I krig finns inga garantier. När krig hotar eller inträffar är det klokast att utgå från att alla stater även inom en allians handlar enligt sitt upplevda nationella egenintresse. Vad vi kan medverka till är att det upplevda egenintresset i alla medlemsstater så långt möjligt ska sammanfalla med Sveriges intresse såsom vi själva uppfattar detta.
Det nordiska samarbetet kan fördjupas inom ramen för de fem staternas Natomedlemskap. Förhoppningsvis ges tydliga politiska signaler från regeringsnivå om att detta är ambitionen i alla länder. Magdalena Andersson och Sauli Niinistö har pekat i rätt riktning. Processen kan inspireras av vad som redan skett i samarbetet mellan Sverige och Finland. Flera gemensamma stridsenheter bör komma till stånd.
Sverige och Finland bör medverka till att det europeiska benet i Nato förstärks. Vid sidan av en fördjupning av det redan befintliga nordisk-baltiska samarbetet via NORDEFCO mm är Tysklands framtida roll av särskilt intresse. Inom en tioårsperiod kan Tyskland ha Europas starkaste konventionella militär, med en försvarsbudget som är större än Rysslands, om beslutet att satsa två procent av BNP till försvaret ligger fast. Alldeles oberoende av om Trump blir president 2024 så behöver Europa vara berett att klara sitt försvar utan att räkna med helhjärtat engagemang från USA:s sida.
Under kalla kriget var det USA som tog huvudansvar för den transatlantiska länkens hållfasthet. Inte sällan kan man påstå att USA var den bästa européen. När sammanhållningen brast kunde vi länge räkna med att USA bidrog till att stater i västra Europa enades. Den största Natostatens huvudfokus ligger däremot nu och framöver i Stilla oceanen. Men vi bör göra vad vi kan för att den transatlantiska länken består även om vi bör göra oss mera oberoende av den för Europas försvar.
En viktig fråga, kanske den viktigaste, är hur vi ska kunna förena den ökade avskräckning som Natomedlemskapet innebär med en strävan till låg rustningsnivå och avspänning i Östersjöregionen. Talen om att vi allierar oss för att stärka vårt eget försvar men inte för att Ryssland ska uppleva oss som hot behöver följas av politiska handlingar. Det norsk-ryska samarbetet i Barentsregionen är förebildligt.
Geografin ändras inte. Ryssland förblir vår granne. Kremls agerande har tills vidare omöjliggjort det mellanfolkliga och politiska samarbete som ligger i vårt intresse. Vi ska nu och uthålligt ge allt stöd till Ukrainas självförsvar. Vi kan inte acceptera att Ryssland lyckas i ansträngningarna att rasera den säkerhetsordning som utesluter militärt våld för att ändra gränser. Alla stater ska ha rätt till självbestämmande.
Men även när vi rustar oss för att möta angrepp ska vi visa att vi är beredda att utveckla och stärka relationerna med Ryssland så snart vår granne i öst visar att vi kan lita på att den politik som ledde fram till det oacceptabla kriget i Ukraina valts bort. Vi ska vara förberedda på att det kan ta lång tid. Vi kan inte styras av önsketänkande och får inte hysa illusioner. Men vi måste handla med insikt om att Ryssland förblir vår granne.
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 