Redan innan Finland och Sverige inträder som medlemmar i Nato har de facto den säkerhetspolitiska situationen förändrats. Det skedde i samband med att de båda ländernas ansökan lämnades in och inte bara USA, Kanada, Storbritannien, Nederländerna och Tyskland utan också de nordiska grannländerna Danmark, Norge och Island deklarerade att de vill bistå Finland och Sverige om de utsätts för angrepp redan innan de de blivit medlemmar.
Detta har minskat betydelsen av att Turkiets president Erdogan, enligt mångas mening motiverat av inrikespolitiska skäl inför ett nära kommande val, försökt sätta käppar i hjulen för ett snabbt inträde i Nato för Finland och Sverige.
Strax efter det att Finland och Sverige lämnat in sina ansökningar om Natomedlemskap beslutade de danska väljarna i en folkomröstning att de danska förbehållen gentemot EU när det gäller försvarspolitik ska slopas. Det skedde med två tredjedelars majoritet. Av de röstberättigade deltog 66 procent i omröstningen och 66,9 av dessa röstade ja till att Danmark, bland annat vid sidan om Finland och Sverige, fullt ut ska delta i EU:s samarbete på försvarsområdet.
Förutsättningarna för nordiskt samarbete inom detta område har kanske aldrig varit bättre.
Att Finland och Sverige valt Natomedlemskap beror på att de är överens med de 30 nuvarande medlemmarna om att Nato är den viktigaste försvarsgemenskapen i Europa, en gemenskap som dessutom inkluderar USA och Kanada samt det Storbritannien som lämnat EU.
När det gäller bristande symmetri i det nordiska säkerhetsmönstret lär det bli mera ljus på Norges och Islands utanförskap i EU när Finland och Sverige väl vunnit inträde i den atlantiska alliansen.
Norge finns ofta med i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som EU kunnat ena sig om. Norge har medverkat i en rad av EU:s militära och civila krishanteringsinsatser, till exempel Operation Atalanta på kusten utanför Somalia. Norge har sedan 2006 avtal med EU om samarbete med EU:s försvarsbyrå (EDA). EU godkände ifjol USA:s och Norges deltagande i Pescoprojektet Militär rörlighet. Pesco är ett permanent strukturerat samarbete på
försvarsområdet inom EU och projektet Militär rörlighet är en strategisk plattform som möjliggör snabba och smidiga förflyttningar av militär personal och militära resurser. Norge instämmer redan nu mer eller mindre regelmässigt när EU gör utrikespolitiska deklarationer och deltar fullt ut i sanktionspolitiken mot Ryssland.
Många uttalanden har gjorts om att förutsättningarna för nordiskt samarbete mycket påtagligt förbättras genom Finlands och Sveriges Natobeslut. Därtill ska sägas att Estland, Lettland och Litauen har stora förväntningar på vad Finlands och Sveriges beslut ska kunna medföra för säkerheten i hela Östersjöregionen. Estlands relativt unga veteranpolitiker och dito diplomat
Jüri Luik, numera landets ambassadör och fasta representant vid Nato, sa vid den traditionella Lennart Meri-konferensen att ”vi hoppar upp och ned samtidigt som vi försöker dölja hur glada vi är över de båda ländernas ansökningar om Natomedlemskap”!
Många i Nato, inte minst Norges och Sveriges nordiska och baltiska grannländer, har uttalat sig för att anslutningsprocessen ska gå snabbt. I skrivande stund finns, trots Erdogans agerande, förhoppningar om att ett välkomnande ska ske vid Natos toppmöte i slutet av juni. Om så skett vet måhända läsaren av denna text.
Det finns ingen anledning att invänta en upplösning av den fnurra på tråden i Natos anslutningsprocess som Erdogan orsakat innan nordiska länder omvärderar möjligheterna till fördjupat samarbete. En som var tidigt ute i den diskussionen är Dag Henriksen, överstelöjtnant, professor och forskningsledare vid Norges Luftkrigsskola. Han pekar på att de nordiska länderna tillsammans förfogar över 250 stridsflygplan, 150 F35 i Danmark, Finland och Norge samt 100 JAS 39 Gripen i Sverige. ”Det er en formidabel luftmilitær kapasitet”, skriver Henriksen på hemsidan forsvaretsforum.no, och tillägger: ”Det ville vært spektakulært dårlig utnyttelse av disse kampflyressursene, dersom vi lar de respektive lands luftforsvar få fokusere på sine avgrensede tradisjonelle militærstrategiske innsatsområder. Nøkkelen til økt fleksibilitet og kampkraft ligger i samarbeid på tvers av landegrensene. Med sin høyde, hastighet, rekkevidde og langtrekkende presisjonsvåpen vil en kunne kraftsamle hele Nordens kampflyflåte der det måtte behøves, på svært kort tid, før andre allierte aktører ankommer.”
Samarbetet på flygvapenområdet är ett exempel på det ökade nordiska samarbete som de finländska och svenska Nato-medlemskapen kan medföra. Jag citerar därför Henriksen ytterligare: ”Å kunne utnytte hverandres baser, spre ressursene våre, gjøre de vesentlig
mindre sårbare, for så å kraftsamle ved behov – vil øke Nordens samlede luftmilitære kampkraft vesentlig. For å kunne hjelpe hverandre raskt, hurtig kunne operere sammen, kunne samarbeide mer friksjonsfritt, utnytte teknologien mer optimalt – så trenger vi å etablere felles doktriner, taktikker, teknikker og prosedyrer. … For å få til dette ville det vært spennende å se på muligheten for et felles luftmilitært Nato-hovedkvarter i Norden”, skriver Dag Henriksen.
Henriksen pekar på att motsvarande diskussion om möjligheter till samarbete också är motiverade när det gäller markförsvar, marinen, specialstyrkor, cyber- och rymdförsvar. Detta är processer som inte är lätta och som kommer att kräva längre tid än många önskar. De som har erfarenhet av vilka svårigheter som möter när en organisation ska rationaliseras kan föreställa
sig vad som krävs när en likartad process ska genomföras för fyra olika länders organisationer. Kanske är det bäst att låta två eller tre organisationer gå före. Det samarbete som utvecklats mellan Sverige och Finland är kanske förebildligt.
Nordiskt samarbete kräver ömsesidiga hänsyn, stark vilja, tålamod och inte minst en gemensam målbild. Allra viktigast är starkt politiskt ledarskap. Utan ett sådant lär inte de samarbetsmöjligheter som öppnas genom Sveriges och Finlands Natomedlemskap och Danmarks helhjärtade inträde i EU:s försvarssamarbete bli utnyttjade som de borde.
Det som kan åstadkommas i form av samarbete mellan försvarsmakterna och på det försvarspolitiska området är kanske inte det allra mest centrala när det gäller utökat nordiskt samarbete inom ramen för ett Nato där alla fem nordiska stater deltar. En utgångspunkt måste vara att hur långt det nordiska samarbetet än drivs så är det av yttersta vikt att Natos grundprincip kvarstår oförändrad: alla för en och en för alla. Om en Natostat angrips så är det ett
angrepp på alla och förpliktar till gemensamt försvar.
Sveriges och Finlands Natomedlemskap har som nämnts ökat förväntningarna på vad som kan göras i det nordiskt-baltiska sammanhanget för att stärka säkerheten i Östersjöregionen. Det ska välkomnas. Fred och suveränitet för Estland, Lettland och Litauen är självklara säkerhetspolitiska intressen för alla fem nordiska stater. Exempelvis kan de baltiska staterna inbjudas till ett närmare samarbete, kanske ett fullständigt medlemskap, i det organiserade nordiska försvarssamarbetet inom Nordefco. Det sker då för att stärka de nationella försvaren i de åtta länderna och samarbetet dem emellan, men inte för att ersätta det kollektiva försvaret inom Nato Det lär inte vara några problem att få starkt gehör för detta från alla nordiska och baltiska stater.
De nordisk-baltiska staterna har ett starkt gemensamt intresse av att vidmakthålla en väl fungerande transatlantisk länk inom Nato. Att stärka det europeiska benet inom Nato är ett starkt nordiskt intresse inte minst för att bidra till att den transatlantiska länken förblir stark. Avtal med USA för Finlands och Sveriges vidkommande kan komma att behöva vidareutvecklas. Det nya tilläggsavtal som Stortinget i Norge nyss antagit kan ge en bild av vad som är nödvändigt och möjligt. Några permanenta utländska baser eller lagring av kärnvapen i Finland och Sverige lär inte bli aktuella.
Relationen till Ryssland lär bli en huvudfråga inom säkerhetspolitiken för Finland och Sverige och andra nordiska länder, precis som det varit i århundraden. De nuvarande makthavarna i Kreml har varit ganska avmätta i sina kommentarer till Natomedlemskapen. Det är lovande även om misstron är utbredd inte minst på grund av Rysslands pågående förbrytelser mot internationell rätt i Ukraina.
För Norden ligger Ryssland där det ligger. Geografin är oförändrad och Ryssland måste hanteras oavsett makthavare. Det gäller för stater i dess grannskap oavsett alliansanslutning eller inte. Behovet av Rysslandspolitik kvarstår och om denna må de nordiska staterna samråda.
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 