Reykjavik var värd för årets huvudstadsmöte i månadsskiftet september-oktober. I anslutning till detta beslutades att nästa års huvudstadsmöte ska äga rum i Oslo. År 2024 vill Helsingfors vara värd följd av Köpenhamn, eller grönländska Nuuk, år 2025.
Sex av de drygt fyrtio deltagarna kom från Stockholmsavdelningen. I samband med huvudstadsmötet firades också Föreningen Norden Islands 100-årsjubileum. Det markerades bland annat genom att en vänskapslund anlades i Kópavogur. Om planteringarna vid invigningen lyckas så kommer Sverige i denna lund representeras dels av tall dels av en björk. Träd från alla nordiska stater och självstyrande områden beskogar lunden i det som populärt kallas ”Central Park” i Kópavogur och nära Reykjavik.
Höjdpunkten i 100-årsfirandet var en festmiddag med deltagande av Islands president och nordiska samarbetsminister tillsammans med många andra islänningar med central roll i önationens relationer med övriga Norden. Bland deltagare fanns också generalsekreteraren Josefin Carling och Föreningen Norden Islands ordförande Hrannar B. Arnarsson.
I programmet ingick också en konferens i en fullsatt sal i Islands nationalmuseum under rubriken Nye muligheder i nordisk samarbejde. Nordiska rådets generalsekreterare, färöiska Kristina Háfors, inledde med ett anförande betitlat Norden och nordisk samarbejde – Vision 2030. Hon förutskickade tyvärr fortsatta nedskärningar på kulturområdet också år 2023 men antydde att en förändring kunde komma till stånd 2024 och framåt.
Den isländska veteranpolitikern Björn Bjarnason, konservativ, talade om Den nordiske vision och sikkerhedspolitikken. Björn förutskickade att Finlands och Sveriges inträde i NATO skulle leda till ett förstärkts nordisk samarbete. Inga Dóra Markussen talade om Norden og Arktik. Sammantaget en diskussion om Västnordens stora betydelse inte bara för Norden utan för hela Arktis. Viktigt inte minst med tanke på att det för Norden mest centrala samarbetsorganet, Arktiska rådet, har ”satts på paus” – eller som en sakkunnig säger – kollapsat till följd av Putions oacceptabla krigföring i Ukraina.
Huvudstadsmötet innehöll också en dagsutflykt med buss. Den inleddes i Mosfellsbær och det museum som är inhyst i den Nobelprisvinnande isländska författaren Halldor Laxness familjs sista hem. En fröjd inte bara för den litteraturintresserade – arkitektur, möbler och annan inredning är högklassig. Norden spelade stor roll under Laxness levnadsbana vilket visades tydligt.
Ett besök gjordes också i Álafoss där Islands industrialisering inleddes genom anläggandet av en yllefabrik i skiftet till och inledningen av 1900-talet. Inspirationen hämtades genom en hemvändande islänning som skaffat sig kompetens på området genom arbete i Lillehammer i Norge. Det inomnordiska utbytet har rötter långt tillbaka i historien.
Färden fortsatte sedan till Hafnarfjörður och utställningen Paradise lost eller Solander 250: Bréf av Íslandi. Sveriges ambassadör i Reykjavik Pär Ahlberger gav en lysande presentation av dels Linnélärjungen Daniel Solanders expeditioner på brittiska kölar dels till Nya Zeeland, Australien och flera Stilla havsöar samt i en andra resa till Island dels av den utställning som han skickligt organiserat med verk dels av konstnärer ”down under” dels från Island. Tio verk från Nya Zeeland, Australien och Stilla havsöarna och tio nyskapade verk av isländska konstnärer. Mycket sevärt!
Daniel Solanders resa till Island företogs 1772 och hade då föregåtts av en resa ombord på skeppet HMS Endeavour tillsammans med James Cook, sir Joseph Banks och den svenska författaren, och senare ärkebiskopen i Uppsala, Uno von Troil. Banks finansierade Solanders senare resa till Island.
Solander färdigställde i samband med resan ett manuskript för Flora Islandica. von Troil skrev efter resan boken Bréf fra Islandi som översattes till flera språk och i Storbritannien gavs ut i flera upplagor. Ahlberger är utomordentligt väl lämpad som organisatör av utställningen Paradise lost eller Solander 250; Bréf fra Islandi med tanke på hans bakgrund som tidigare ambassadör i Canberra och nuvarande dito i Reykjavik. Han förtjänar enligt min mening utmärkelsen Årets främjare vid nästa chefsmöte i UD.
Nästa etapp på resan skedde till Bessastaðir, en gång säte för Snorre Sturlason, sedan hemvist för styresmän från Norge och Danmark och nu, sedan Republiken Islands grundande, residens för Islands president.
Sista besöksmålet på vår resa var Nordens hus, en mycket viktig kulturinstitution i Island och tyvärr ett av många offer för de oförståeliga nedskärningarna i Nordiska Ministerrådets kulturbudget 2019-2024. Alvar Aaltos magnifika skapelse är invändigt av bestående hög kvalité medan silhuetten tagit skada av ett antal höga betonghus som saknar Nordens hus kvalitéer.
Chefen för Nordens hus, finlandssvenskan Sabina Westerholm, presenterade en omfattande verksamhet inte minst när det gäller aktiviteter för barn och unga. Glädjande att Nordens hus blivit ett kulturellt centrum också för den diaspora från Baltikum som är mångtusentalig och för ukrainare som sökt tryggheten i Island undan från Putins skändliga krig.
I samband med huvudstadsmötet fick vi också en redovisning av Bo Nylander som är programchef för Nordjobb. Denna verksamhet kan i år ge säsongsjobb för cirka 650 unga, under 30 år, i ett annat nordiskt land än sitt hemland. Verksamheten borde inte vara utsatt för besparingar utan ges ökade resurser. Den riktar sig till unga, den har särskilt stor betydelse för de självstyrande områdena och den erbjuder nordiska mötesplatser som stärker den ömsesidiga språkförståelsen i Norden.
I år medverkade Stockholmsavdelningens styrelseledamot Raymond Svensson vid en träff för Nordjobbare i vår huvudstad. Kommande år ställer vi gärna upp på nytt.
Nu får vi se fram emot nästa års nordiska huvudstadsmöte i Oslo.
Anders Ljunggren
Ordförande i Föreningen Norden Stockholm
Ljunggren skriver 