Sveriges förmåga att agera som Nato-medlem behöver bättras

Ambitionen att välkomnas som medlem i Nato tillsammans med Finland senast i samband med toppmötet i Vilnius ska självfallet bestå. Det är det bästa inte bara för Sverige utan också för Nato som helhet, i synnerhet för Finland och alliansens övriga kuststater i Östersjöregionen.

Som Ulla Gudmundson med grundmurade kunskaper om Nato framhåller kan tålamod behövas. Ett realiserat medlemskap i samband med toppmötet i Vilnius är önskvärt. Men med stöd av statusen som ”invitee” i Nato, och med uttryckliga besked om säkerhetsstöd från de stora och viktiga Natostaterna samt grannländerna, finns ingen anledning till opåkallad brådska. Visa tålamod och håll ögon på bollen!

Det vi borde ägna mera tid åt nu är att höja kunskapsnivån om vad Nato är som grundval för en upplyst diskussion om Sveriges roll och möjligheter att nå inflytande i alliansen.

Nato är en pakt vars medlemsstater tillsammans har överlägsna militära resurser. Så är det främst till följd av USA:s möjligheter att utöva militärmakt och så länge som den transatlantiska länken är stark. Putins krig i Ukraina och mot den internationella rättsordningen har nu stärkt Natos trovärdighet. Presidentvalet i USA nästa år väcker dock farhågor.

Nato är en mellanstatlig organisation där beslut kräver enhällighet. Det är praxisen med konsensus som gör att Sverige väntar på Turkiets och även Ungerns besked. När Natomedlemskap för oss nu kan bli ett faktum är det viktigt att inte bara de mest initierade förstår att Nato är en pakt som först och främst är ett politiskt samarbete och att försvarsvilja, doktrinutveckling och försvarsplanering sker under stark påverkan av politiska skeenden.

Den brittiske premiärministern Harold Macmillan lär en gång ha fått frågan vad som ställt till störst problem under hans tid som regeringschef. Svaret ska ha varit: ”Händelser, min kära pojke, händelser!”

I boken NATO – en allians i tiden, om Natos historia, samtid och framtid (bookstrap publishing 2022) visar Ulla Gudmundsson hur Nato kunnat bestå och utvecklas, inte genom att vara oberörd av tidens skeende, utan genom innovativ förmåga och dynamisk förändring.

Gudmundson skriver: ”Det mest karakteristiska för denna transatlantiska allians är dess innovativa förmåga. ”Det finns inga regler här, vi hittar på allt eftersom”, sade en Natokollega till mig. Nato är till stor del en praxis, det medlemmar (och numera partnerländer) gör tillsammans.” Är det denna organisation som flertalet beslutsfattare och medborgare i allmänhet tror sig veta att Sverige är på väg att bli medlem i? Jag tvivlar.

Den Natodebatt vi haft i Sverige före 24 februari förra året har enligt min mening i liten utsträckning handlat om vad Nato är och om säkerhetspolitik. Den har i stället i stor utsträckning handlat om hur anhängare respektive motståndare till Nato ville att Sverige skulle identifiera sig och identifieras av andra: som en del av en västerländsk gemenskap eller som en oberoende stat med förmåga att hävda sina intressen inte bara i Europa utan också globalt.

I den mån sakskäl anfördes var det enligt min mening förenklingar. Anhängare hävdade att Natomedlemskap självklart skulle ge Sverige trygghet genom en säkerhetsgaranti. Det har fungerat väl sedan alliansens grundande. Men för framtiden är det viktigt att förstå att även länder i en allians när krig hotar eller uppstår handlar i enlighet med sitt upplevda egenintresse. Alliansen måste hela tiden vårdas så att det upplevda egenintresset bestäms av ett upplyst egenintresse.

Natomotståndare motiverar ofta sitt avståndstagande från medlemskap med att Nato är en kärnvapenallians. Sveriges möjligheter att verka för vapenkontroll och kärnvapennedrustning är dock snarare större som allierad i Nato än utanför. Det gäller i synnerhet för oss som inte vill att stater med kärnvapen under demokratisk kontroll ensidigt ska rusta ned samtidigt som stater utan demokrati och med en utveckling i riktning mot diktatur rustar upp sina kärnvapeninnehav. Och det finns inga skäl att påstå att Nato skulle påtvinga Sverige kärnvapen.

När inträdet är ett faktum, det lär inte dröja länge även om företrädare för Sverige har anledning att visa tålamod, är det viktiga hur Sverige kan bidra till alliansen Nato. Sverige behöver efter mera än 200 år som alliansfri eftertryckligt visa att vi är en medlem att lita på i en allians där principen om en för alla, alla för en, gäller.

Solidariteten gäller hela alliansen. Det är samtidigt uppenbart att möjligheter till ökat försvarssamarbete i första hand gäller det nordisk-baltiska området. Ju starkare den transatlantiska länken är desto större blir möjligheterna att förstärka samarbetet i Norden-Baltikum. Inom ramen för Nato lär vi få den största fördjupningen av nordiskt samarbete på årtionden.

I ett tal i Uppsala den 30 januari förklarade försvarsminister Pål Jonson att Sverige vill bidra till alliansens säkerhet bland annat genom att delta i Natos stationering av militära styrkor, Enhanced Forward Presence j bland annat Baltikum, incidentberedskapen i luften och Natos stående marina styrkor. Att detta leder till ökade förväntningar om en ytterligare fördjupning av samarbetet främst mellan Sverige, Norge och Finland i norr samt Estland, Lettland och Litauen är uppenbart. Samarbetet lär bli mera omfattande också med Danmark.

Natos agerande i Arktis blir av vital betydelse för Sverige. Det gäller i synnerhet som förutsättningarna för fortsatt arbete i Arktiska rådet är mycket oklara. Detta samarbete har varit satt på paus genom att alla medlemmar utom Ryssland drog sig ur som följd av Rysslands krigföring i Ukraina vid denna tid för ett år sedan.

Den 21 februari i år undertecknade Rysslands president Putin ett nytt styrdokument för Kremls Arktispolitik. Tidigare positiva skrivningar om Arktiska rådet och multilateralt samarbete har tagits bort. Rysslands nationella intresse, tekniskt och ekonomiskt oberoende av västvärlden framhävs som viktigast i Kremls nya Arktispolitik. Strävan är att utöka det bilaterala samarbetet med framför allt Kina och Indien.

Ett kritiskt skede inträffar redan i april. Då ska Norge ta över ordförandeskapet i Arktiska rådet och frågan är om det kan ske i former som främjar rådets överlevnad. Även om det skulle ske kommer det ta lång tid innan förtroendefullt samarbete kan återupptas. Rysslands krigföring lär fortsätta länge och om och när Ryssland åter kan betraktas som en trovärdig avtalspartner vet ingen.

Ulla Gudmundsson ger en rad exempel på hur Nato som organisation förändrats till följd av mer eller mindre omvälvande händelser: Från början ett sätt av demokratier i väst att möta den sovjetiska kommunismen. Bildandet föregicks av Pragkuppen. Finlands VSB-pakt med Sovjetunionen väckte farhågor för att Norge skulle utsättas för press att ingå motsvarande avtal. Koreakriget och Suezkrisen är andra exempel  på hur Nato förändrat sig under mer eller mindre större svårigheter.

I sen tid är det murens fall, Rysslands annektering av Krim och Rysslands krigföring i östra Ukraina samt nu, framför allt Kremlstyrda storskaliga krig i Ukraina som drivit fram förändringar i Natos agerande. Nato av idag är en helt annan organisation idag än vad den var under kalla kriget. Den har som Ulla Gudmundson skriver utvecklats i enlighet med anglosaxisk pragmatism som skiljer sig på ett avgörande sätt från EU:s anspråk på överstatlighet.

Varthän kommer utvecklingen i Arktis leda Natos utveckling? Hur kommer Nato att påverkas av den växande bältesspänningen mellan USA och Kina? Hur ska Nato uppträda när kriget i Ukraina upphör och tiden därefter? Vad händer om Trump eller likasinnade till honom erövrar presidentmakten i USA? Lägg till ett okänt antal oväntade händelser som kan få stor betydelse för Natosamarbetet.

Är Sverige väl förberett för att med framgång hävda sig i Natosamarbetet? Troligen är det Försvarsmakten som är bäst förberedd. Men hur är det med Sverige som demokrati? Betydligt sämre tror jag. Natomedlemskapet kommer ställa krav på att den politiska ledningen i Sverige snabbt ska kunna fatta beslut med stora konsekvenser inte bara för Sveriges säkerhet. Jag vill hävda att också många av våra folkvalda saknar beredskap att möta de krav som Natosamarbetet enligt min mening förutsätter.

Kunskapsnivån behöver höjas inte bara i den politiska eliten. Utrikesdepartementet behöver stärkas när det gäller säkerhetspolitisk kompetens och omvärldsbevakning. Att åderlåta UD på säkerhetspolitisk kompetens genom att flytta resurser till det nationella säkerhetsrådet i Statsrådsberedningen kan komma att visa sig obetänksamt.

Men allra störst behov av att öka kunskapsnivån när det gäller de politiska villkor som gäller för Sverige som Natomedlem finns i samhället i stort. Omfattande bildningsinsatser borde komma till stånd.

Den finländska toppdiplomaten Peter Stenlund, tidigare statssekreterare i Finlands Utrikesministerium skriver i en anmälan i Hufvudstadsbladet av Ulla Gudmundssons bok om Natos historia, samtid och framtid ”att den erbjuder en utmärkt grundkurs, nyttig för både anhängare och kritiker, relevant i både Sverige och Finland”.

Så är det. Partier, folkrörelser, bildningsorganisationer, medier etc har en stor uppgift som hittills knappast antagits i den utsträckning som behövs för att Sverige ska kunna fungera väl i den politiska organisation genom vilken demokratier har militärpakt till förfogande – militära resurser underordnade politiskt beslutsfattande där alla förutsätts ställa upp för alla, alla för en.

I bästa fall görs trovärdiga bedömningar av vad som krävs av oss som medlemsstat i närtid. Men för framtiden behöver vi också bereda oss på att kunna handla snabbt och tillvarata våra intressen vid stora oförutsebara händelser med krav på dynamisk förändring om inte organisationen Nato ska riskera att bli obsolet och hjärndöd.

Nato får då inte vara enbart en fråga för landets politiska elit, regeringsmakt, försvarsmakt och ett fåtal andra myndigheter och institutioner. Sverige största utrikespolitiska omvälvning på 200 år kräver en bildningsinsats av stort format om företrädarna för Sverige, som ska påverka Nato och politiken när stora beslut måste fattas snabbt, ska ha stöd av en kunnig och engagerad opinion.

Den situationen har vi inte idag. Allt för stor andel av mediernas rapportering i Natofrågan handlar snarare om svensk inrikespolitik än om Nato och dess betydelse för säkerheten. Partierna och folkrörelserna måste ta ett ansvar. Om Ulla Gudmundsons utmärkta bok Nato – en allians i tiden blivit utgiven under Folkrörelse-Sveriges storhetstid i en fråga som då hade lika stor betydelse som Natofrågan har idag så skulle det ha lett till tusentals och åter tusentals studiecirklar och föreläsningar i ett mycket stort antal och i många olika sammanhang. Folkbildare skulle rent av ha talat om något idag så otidsenligt som behov av bildningsinsatser för att ge alla möjligheter medborgaransvar.

Någon kan säga att den bildningsinsats som här efterlyses borde gjorts före Natoansökan och Rysslands aggressiva och oprovocerade krig i Ukraina och mot den internationella rättsordningen. Visst! Men Ukrainakriget och Finlands och Sveriges strävan att vinna inträde i Nato är alls inte de sista händelserna som framtvingar snabbt agerande med avgörande betydelse för Sveriges säkerhet.

Ulla Gudmundsons bok ”NATO en allians i tiden – om Natos historia, samtid och framtid” är det bästa underlaget som idag finns på den svenska bokmarknaden när det gäller en av de mest angelägna bildningsuppgifterna i vår tid. Läs den! Organisera nödvändigt bildningsarbete!

Anders Ljunggren