Ett enat Skandinavien var möjligt Ny dansk bok vill övertyga oss

På 1800-talet öppnades möjligheternas fönster i europeisk politik. Mitt intresse för perioden har stegrats vid läsning av den danska boken Union eller undergang Kampen for et forent Skandinavia författad av historikerna dansken Rasmus Glenthøj och norrmannen Morten Nordhagen Ottosen (Scandinavian Academic Press, SAP).

Det är en viktig bok om nationalism. Men det är inte ett danskt, norskt eller svenskt nationellt perspektiv som ges. Skandinavismen som rörelse i de nordiska länderna skärskådas i ett europeiskt perspektiv och i ljuset av de idéer, nationalism och liberal demokrati, som var drivkrafter i de politiska kraftmätningar som ägde rum i 1800-talets Europa.

I en anmälan på det officiella nordiska samarbetets hemsida, Ny bok: Skandinavisk union ytterst nära på 1800-talet | Nordisk Samarbejde (norden.org) , uttrycker sig Rasmus Glenthøj så här:

  – Jag tycker faktiskt man kan kalla det här en sensation. Den politiska skandinavismen har ju varit avskriven som en utopi och romantisk idealism, men ju mer vi har forskat i ämnet desto tydligare har det blivit att det här måste tas allvarligt. En skandinavisk union var en helt realistisk möjlighet i mitten på 1800-talet.

Denna uppfattning är inte helt ny. Men jag har själv inte sett denna åsikt hävdas med en så utförlig argumentation som i boken Union eller undergang tidigare. Tvärtom är den vanliga bilden av skandinavismen, utanför fackhistorikernas krets, att den var präglad av skålande, punchberusade och orerande akademiker, ett fåtal orealistiska kungligheter och idealistiska skribenter. Glenthøj och Nordhagen Ottosen visar övertygande att även inte så få fackhistoriker ansett att det var självklart att det blev som det blev därför att de vetat hur det blev och att antiskandinavisterna därför beskrivits som mest trovärdiga.

Drivkrafterna för skandinavismen fanns i sin samtid i stora delar av övriga Europa. När tidens möjligheter öppnades för de som stred för nationalstatsidén ledde det till att det Tyskland vi känner idag, liksom nutidens Italien, skapades genom sammanfogning av ett otal mindre politiska enheter. I många avseenden var skillnaderna mellan de politiska enheter som sammanfogades till Tyskland, exempelvis mellan Preussen, Elsass och Baden, större än mellan Danmark, Sverige och Norge. Tyskland enades med blod och järn. Det dansk-tyska kriget 1864, när Danmark berövades Slesvig-Holsten (Schleswig-Holstein), var ett av tre krig varigenom preussaren Otto von Bismarck slog samman Tyskland – med blod och stål som han själv uttryckte det.

Det fanns krigsvilja i såväl Sverige som Danmark bland dem som såg en skandinavisk union som alternativ till framför allt Danmarks, men också övriga Skandinaviens undergång. Den fanns tidvis hos de svensk-norska kungarna Oskar I och Karl XV och den fanns hos den danske Frederik VII. Det fanns också hos en del nationalliberaler och aristokrater som såg enandet av Skandinavien som nödvändigt för att värja sig mot större makter, framför allt Ryssland och Tyskland.

Vi som vet hur det blev betraktar problemen för skandinavismen med utgångspunkt från de nuvarande staternas Sveriges, Danmarks och Norges påstådda motsättningar och perspektiv. Jag vill inte hävda att det är irrelevant. Men vi leds fel om vi inte beaktar också andra förhållanden.

En sådan är att i Danmark fanns motsättningar mellan de som ville värna den dansk-tyska helstaten som var grundad på inte minst dynastiska principer och de som ville samla den danska nationen i en stat. De senare ville gärna avskilja Holsten från det danska kungadömet medan de ville behålla hela eller en så stor del som möjligt av Slesvig i Danmark. De som verkade för Danmark som en nationalstat sökte Sverige-Norge som stöd för sin politik och av och till var det inte så få, och alls inte maktlösa, i Sverige och Norge som var beredda att ge stöd för att i vart fall den del av Slesvig som dominerades av dansktalande skulle ha Köpenhamn som huvudstad.

Men det var inte bara politiska aktörer i Skandinavien som avgjorde skandinavismens öde. Det var i hög rad dåtidens europeiska stormakter som påverkade möjligheterna för samarbete mellan de nordiska stater vi idag lever med.

Den stat som mest ihärdigt motsatte sig ett skandinaviskt enande var Ryssland. Störst inflytande hade Ryssland för Danmarks ställning. I det längsta försvarade Ryssland envälde och en dynastiskt styrd dansk-tysk helstat, inkluderande både Holsten och Slesvig. Det gjorde också Österrike som även de såg nationalstatstänkandet och demokratisering som hot.

Glenthøjs och Nordhagen Ottosens bok inleds med ett citat av den preussiske statsmannen Otto von Bismarck vid mitten av 1800-talet: ”Forresten er jeg meget stærk skandinav”. Vid andra tillfällen finns liknande uttalanden av Napoleon III i Frankrike och drottning Viktoria i Storbritannien. Under en tid undersöktes också förutsättningar för en allians, eller i vart fall gemensamt agerande, mellan Italien och Skandinavien! I förrförra seklets mitt var tron på små staters överlevnad liten. Ett Europa med tio till tolv stater sågs som en trolig framtid.

Inför och under det andra kriget om Slesvig 1864 deklarerade Sverige-Norge beredskap att ge Danmark militärt stöd i kriget under förutsättning att en av stormakterna, Frankrike eller Storbritannien, deltog. Om detta fönster verkligen kunde öppnas så vet vi att tidens maktpolitiker och diplomater var oförmögna att slå upp det.

Det maktpolitiska agerandet styrdes alls inte bara av det upplevda egenintresset i olika grupper i Skandinavien. Man kan säga att alla staters makthavare handlade utifrån sitt egenintresse, rätt bedömt eller inte, och frågan om stöd till de skandinaviska staterna i kampen om Slesvig avgjordes även med utgångspunkt i bedömningar av krig eller fred i andra delar av Europa.

Nationalstatstanken ledde i tiden för skandinavismen till Tysklands och Italiens bildande. Men i denna tid ledde den också bland annat till det andra polska upproret som kulminerade 1863 och kom att påverka inte bara Rysslands, Preussens och Österrikes hållning till skandinavismen utan även Frankrikes.

Det fanns de som ville bruka skandinavismen för att främja svenskt återtagande av Finland från Ryssland, stimulerade inte minst av polska emigrantkretsar. Och författarna till Union eller undergång menar att tsar Alexander II:s sammankallande av Lantdagen i Finland 1863, och stöd till nationellt sinnade finnar kan ses som defensiva åtgärder från rysk sida i en tid när storkrig i närtid i Europa inte kunde uteslutas.

Nu blev det som det blev. Artonhundratalets nationalstatstankar ledde inte till ett enat Skandinavien. Glenthøj och Nordhagen Ottosen menar att det mycket väl kunde ha gått annorlunda. Men det är inte det viktiga med deras bok.

Det viktiga är att vi med Union och undergang fått ett verk som sätter in skandinavismen i ett större realpolitiskt, europeiskt och idépolitiskt perspektiv. Det som i efterhand kan betraktas som givet var i samtiden sällan självklart. Konflikterna handlade till en del om olika hållningar i frågan om vad som skulle krävas för att nationalism skulle leda till bildandet av just de nationalstater som kom att bildas. Vad som är en nation var sannolikt en mera öppen fråga i mitten av 1800-talet än det är på 2020-talet. Idén om ett enat Skandinavien har inte aktualitet idag även om tankar om ett mera enat Norden, som exempelvis Gunnar Wetterbergs, förtjänar att tas på allvar.

Men skandinavismens öde avgjordes alltså inte bara av nationalstatstänkande. Den avgjordes också av konflikter mellan kungavälden på återtåg och representanter för ett folkstyre som utvecklades i riktning mot demokrati. Det motstånd som fanns mot exempelvis Danmark som en nationalstat motiverades bland annat av att den definitivt skulle gravlägga helstatens envälde och kunna växa sig till den stabila demokrati som Danmark idag är.

Som svensk vill jag tacka den danske historikern Rasmus Glenthøj och hans norska kollega Morten Nordhagen Ottosen för att ha gett oss ett lättläst översiktsverk beskrivande en mycket viktig del av vår gemensamma förflutenhet. Artonhundratalet är kanske det allra viktigaste seklet som avgjort att Norden ser ut som det gör – och jag talar då om det långa 1800-tal som inte avslutades förrän 1905 i den svensk-norska relationen och inte förrän vid 1910-talets slut i Finlands och Islands relation till Norden.

Intresset för Norden verkar i mina ögon vara starkare i Sveriges grannländer än hos oss. Det manifesteras av Ruth Hemstads och hennes kollegers betydande forskningsinsatser om Nordens historia vid Oslo universitet. Och det visas också genom vad professor Peter Stadius med kolleger uträttar vid Centrum för Nordenstudier CENS vid Helsingfors universitet. Var finns Glenthøjs, Nordhagen Ottesens, Hemstads och Stadius motsvarigheter i Sverige? De som anser sig utrustade att ansluta sig till kollegerna i samma generation i grannländerna i Sverige får gärna anmäla sig.

Författarna till Union eller undergang tackar Torbjörn Nilsson, Södertörn, för att han gett synpunkter på deras manuskript. Det är säkert väl befogat. Nilsson tillhör dock en annan generation än Glenthøjs och Nordhagen Ottesens.

I  sina efterord väcker Glenthøj (född 1977) och Nordhagen Ottesen (född 1981) förhoppningar om att de ska skriva inte bara skandinavismens utan också Nordens historia. Må de lyckas med detta – med eller utan medverkan av svenska historiker i samma generation.

Jag har inte lyckats hitta en enda svensk recension av Union eller undergang. För den som har svenska som modersmål är bokens danska språk inte ett hinder – tro mig! Det svaga svenska intresset är ännu ett exempel på att viktiga verk om Sveriges, Nordens och våra grannländers historia och nutid har svårt att nå fram till en svensk publik. Denna artikel är en ytterst liten insats för att åtgärda denna brist. Mycket mera borde göras.

Anders Ljunggren

Jon Kahns bok Ö i dimma om Utö, Pesten, Coronan och om Ryssland

Jon Kahn är en mångsidig man. Nu har han kommit ut med ännu en bok. Det nya verket heter Ö i dimma. Underrubriken är ”OM UTÖ, PESTEN OCH CORONAN”. Jag är nog inte ensam om att betrakta den som en vänbok, eller till och med en kärleksförklaring, till den ö i södra delen av Stockholms skärgård, där Jon haft sitt sommarviste sedan mera än 50 år tillbaka. Utö.

Ö i dimma är inte en bok om en förlorad idyll. I centrum för den litterära gestaltningen finns istället två händelser för drygt 300 år sedan. Dels pesten 1710, det sista stora pestangreppet i Sverige, dels rysshärjningarna som inträffade 1719.  Men vi får uppleva Utö också idag, i pandemins tid, genom en av bokens huvudpersoner.

I början av 1700-talet var människors livsvillkor på Utö snarare ett helvete än ett paradis. I boken beskrivs hur pesten, som ankom ön som skeppslast, eller kanske på en mindre båts köl, från Estlands fjärde största stad Pärnu, orsakade massdöd på Utö. Berättelsen i denna del av boken drivs framåt genom skildringen av en person hämtad från periodens verklighet, en av Jon Kahns anfäder, prosten i Österhaninge Jonas Grimsten.

Massdöden som pesten orsakar skildras med stor realism. Porträttet av prosten Grimsten är inkännande. Han framstår inte sällan som tafatt, ibland med tvivel på sig själv och sitt uppdrag men som en Herrens tjänare som till slut ändå följer sin kallelse till Gud. Tålmodigt söker han trösta överlevande och det sker inte utan strapatser.

En av prostens medhjälpare, kapellprästen som ansvarar för det kyrkliga på såväl Utö som Ornö hävdar i ett brev i jultid 1710 att mera än hälften av befolkningen på berörda öar berövats livet av pesten. När prosten gör sitt besök är det bland annat kapellprästens hustru som ledsagar prosten till mer eller mindre öde gårdar och i möten med människor som upplever sig själva som spillror efter förlust av anhöriga och grunden för tillvaron.

I Ö i dimma skildras pestens elände parallellt med att ukrainaryska doktoranden Juliya besöker Utö för att samla underlag för en avhandling om rysshärjningarna 1719. Hennes fältarbete är omfattande och det ger författaren rika möjligheter till skildringar av Utös naturmiljöer och nutida ekonomiska och sociala liv. Som en tråd i berättelsen återkommer dessutom Juliyas sökande efter svar på frågan om hon i själva verket kunde ha avlats på Utö i samband med att mamman gjort ett besök. Juliya har svårt att befria sig från tanken att hon kanske var en frukt av tillfällig förbindelse på Utö nära två månader före hennes föräldrars bröllop i Ukraina. Det var sju och en halv månad efter bröllopet som hon föddes … …

Angriparna från Ryssland 1719 brände ned en mycket stor del av Utös bebyggelse. Människor som kunde fly gjorde så. Juliya kartlägger och samlar fakta. Men hon träffar också en rad människor. Det sker med de restriktioner som pandemin förorsakar 2020. Men det innebär inte total isolering. När Juliya sjuk, möjligen drabbad av Covid-19, lämnar Utö i en helikoptertransport så vet man inte som läsare om den mest innerliga relationen ska leda till något varaktigt eller inte.

Ryssland spelar en stor roll i Ö i dimma, inte bara genom pestens ankomst från estländska Pärnu under Rysslands krigföring på andra sidan Östersjön och rysshärjningarna på Utö nära nog ett årtionde senare utan också genom berättelsen om den fiktiva Juliya 2020 och hennes hågkomster från främst Ukraina men även Ryssland i vår tid. Jag skulle önska att det på svenska fanns flera trovärdiga skildringar av de krigshandlingar i Baltikum som bidrog till att pesten fördes till Sverige och som möjliggjorde de rysshärjningar i svensk skärgård som skedde i samma tid som en efterbörd till ryska truppers härjningar i Baltikum.

Skräcken, eller i vart fall misstänksamheten och fruktan, för Ryssland påstås ofta vara större i Sverige än i snart sagt varje annat EU-land. Och det beror väl i så fall till stor del på de historiska erfarenheter som gjorts i Sverige och i krig med tsarens trupper.

Händelserna på Utö utspelade sig under en av de perioder när Sveriges existens som stat var som mest ifrågasatt. När Karl XII tillträdde sökte Danmark, Ryssland och Polen erövra tillbaka det som Sverige annekterat under den föregående stormaktstiden. Pesten kom till Utö ett år efter nederlaget för Karl den tolfte i Poltava 1709. Rysshärjningarna drabbade Utö och andra delar av ostkusten samma år som Karl XII begravdes.

Minnet av krigen med Ryssland, såväl under det stora Nordiska kriget i början av 1700-talet som Finska kriget 1808-1809 sitter djupt i den svenska nationens medvetande – uppenbarligen traderat genom århundraden men också främjat av Kremls ansvarslösa agerande också i nutid.

För att bättre skilja på Putinstyrets och Kremls på många sätt politiskt oacceptabla agerande å ena sidan och den ryska kulturen och den ryska befolkningens liv å den andra sidan borde många i vårt land verkligen lära känna sådana som Juliya. Och om många i den ryska befolkningen gavs möjlighet att lära känna vår verklighet och vi som lever här i Norden så skulle det inte vara lika lätt att som Kreml och Putins hantlangare nu gör, måla ut omvärlden som fienden.

Precis som Bengt Lindroths bok, Vi som inte var med om kriget, som handlar om Norden under andra världskriget, så medverkar Jon Kahns bok Ö i dimma till tankar om vad krig gör med människor och hur krig också bidrar till att forma våra föreställningar som nation inte bara om dåtid utan också om vår nutid.

Ö i dimma är ett exempel på en allt större andel av bokutgivningen, nämligen böcker som inte bara skrivs av författaren utan som från början till slut är ett resultat av författarens slit och risktagande. Jon Kahns bok är utgiven på Förlag BoD, det vill säga Books on Demand, Stockholm, Sverige och BoD, Norderstedt Tyskland, har tryckt den. Omslaget utgörs av en målning som författaren själv kreerat – han har haft flera vernissage sedan han lämnat tiden som departementsråd i Miljödepartementet och gett sig själv mera tid för familjeliv och konstnärskap.

Ö i dimma är vännen Jon Kahns tredje bok, från hans hand har tidigare utgivits En osannolik kärlekshistoria och Simons längtan. Jag rekommenderade dem efter utgivningen och jag vill nu verkligen rekommendera resultatet av Jons senaste flit och gestaltningsförmåga, boken Ö i dimma – om Utö, pesten och coronan.

Via www.kahn.in kan du läsa mera om författaren (dagens författare måste i flertalet fall vara sina egna marknadsförare) och vill du köpa boken direkt kan det ske via Ö i dimma | kahn.in  

Jon Kahn är en mångsidig man. Bland annat är han en god berättare, med en litterär gestaltning som hämtar kraft från omfattande studier av flera epokers verklighet, förenad med en konstnärs förmåga att gestalta också den del av människors verklighet som vi bär med oss och vanligen inte skyltar med. Så skapas trovärdiga berättelser och så stimuleras inte bara våra tankar utan också vår livsnödvändiga fantasi.

Anders Ljunggren    

Flyktingmottagande som Danmarks efterbörd till nazistisk ockupation

Danmark har på kort tid tagit emot flera flyktingar än något annat land i Norden. Det skedde februari-maj 1945. Under denna tid anlände cirka 250 000 flyktingar till Danmark.

Danmark påtvingades dessa flyktingar. De som ankom till Danmark gjorde det inte frivilligt, det skedde i många fall mot deras vilja under Nazi-Tysklands regim, främst från Ostpreussen undan den Röda arméns framfart när Sovjetunionen tillsammans med dess allierade drev Nazi-Tyskland framför sig tills kapitulationen den 7 maj 1945. Danmark uppmärksammar än idag den 5 maj som den dag då Danmark omfattades av ett vapenstillestånd, gällande också Holland och Nordvästra Tyskland, mellan den brittiske generalen Montgomery som företrädare för de allierade och Nazityskland.

Vid midnatt mellan den 5 och 6 maj inledde chefen för de allierades överkommando i Nordvästeuropa, Richard Henry Dewing, överläggningar med företrädaren för den Nazi-tyska ockupationsmakten i Danmark Helmuth Reinhardt i Hotel D´Angleterre i Köpenhamn för att garantera utrymningen av Nazi-Tysklands trupper från Danmark.

 I Köpenhamn jublade människor över befrielsen. Den danska staten skulle åter styras i enlighet med folkviljan. Glädjen över detta var stor bland flertalet i Danmark – det fåtal som varit kollaboratörer under nazitiden fick en svårare situation. Ett drygt hundratal bland dessa danskar fick plikta med livet innan Danmarks befrielse. Med befrielsen återupprättades rättsstaten.

Danmarks regering ville från första dagen att flyktingarna skulle repatrieras – det vill säga återföras till Tyskland. Fram till den 5 maj framfördes detta budskap till ockupationsmakten – Nazi-Tyskland.

Diplomatin blev inte enklare efter den 5 maj. Nu tvingades den danska statens företrädare i stället resa sina krav gentemot segermakterna i världskriget – Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Frankrike. Tyskland, i sin nya krympta skepnad, styrdes 1945-1949, av dessa ockupationsmakter i en uppdelning mellan dem i fyra olika zoner.

De danska förhoppningarna om att de många flyktingarna snabbt skulle förpassas till Tyskland gäckades. De ankom fram till maj 1945. Det var först i november 1946 som de första började lämna Danmark till Tyskland och de sista så sent som februari 1949.

Detta danska drama, ett inslag i historien om Andra världskriget, behandlas i Thomas Harders bok De uønskade (Gyldendal).  Jag fick vetskap om denna bok via Weekendavisen som angav att den var en av de mest läsvärda böckerna utgivna i Danmark under fjolåret. Det är ett betyg jag förstår. Själv visste jag ingenting om detta danska flyktingmottagande innan jag fick veta om bokens existens. Nu har jag läst den och jag skulle önska att boken fick större uppmärksamhet i Sverige. Hittills har jag bara noterat att Bengt Lindroth, författaren av likaså läsvärda boken Vi som inte var med i kriget, i Sverige upplyst om existensen av Harders De uønskade.

Nittio procent, eller mera, av de flyktingar som fördes till Danmark kom från orter öster om Oder Neisselinjen – det vill säga öster om det Tyskland som vid krigsslutet behärskades av de fyra segermakterna. När de så småningom repatrierades förflyttades de från att ha varit flyktingar i Danmark till att bli internflyktingar i segermakternas fyra ockupationszoner och därefter i Väst- respektive Östtyskland. Väldigt få kunde återvända till sina egentliga hemorter före kriget.

Röda arméns krigföring i Ostpreussen, bland det mest brutala jag läst om, finns beskriven i en annan bok jag gärna rekommenderar, Niclas Sennertegs, Stalins hämnd (Historiska media). I Thomas Harders bok De uønskade ges en inblick framför allt i hur flyktingarna tog sig till skepp och hur de hade det på dessa fartyg under flykten. Minst 33 000 förlorade livet under seglatserna. Den största katastrofen inträffade när en sovjetisk u-båt sänkte skeppet Wilhelm Gostloff. Det beräknas att 9000 människor då drunknade eller dog på annat sätt i denna enskilda händelse.

Men kanske 250 000, det exakta antalet är osäkert, kom till Danmark. Det ställde de danska politikerna och den danska statsförvaltningen inför en svår uppgift. Det är inte svårt att förstå heller på denna sidan Öresund 75 år senare att den antityska opinionen var utbredd i större delen av den danska befolkningen efter ockupationen från 9 april 1940 till 5 maj 1945.

Att förhoppningen om en snabb repatriering kom på skam berodde inte minst på att cirka 12,5 miljoner tyskspråkiga från främst Polen, Tjeckoslovakien och Ungern i enlighet med segermakternas överenskommelse i Potsdam drevs till nuvarande Tyskland 1945-1950. Ockupationsmakterna, Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Frankrike, ansåg sig inte kunna prioritera de tyska flyktingar som befann sig i Danmark framför den förflyttning av tyskspråkiga från andra stater till det besegrade, utblottade och av segermakterna ockuperade ”Efterkrigs-Tyskland” som avtalet i Potsdam föreskrev..

Den danska staten tvingades motvilligt acceptera att de tyska flyktingarna, som var en efterbörd till ockupationen under världskriget, skulle förbli i Danmark lång tid efter det officiella slutet på kriget. Ett mycket stort antal läger etablerades på mycket kort tid. Från Sverige inhandlades bland annat 2000 baracker och det största lägret fick beteckningen Danmarks sjätte största stad.

Bland de som på kort tid anlände, inte bara i tiotusentals utan i hundratusentals, fanns många allvarligt skadade och sjuka. Ja, flera var döda vid ankomsten. Och den första tiden var dödligheten, framför allt bland barn, omfattande sett i dagens ljus. Men flera utländska besökare som granskade förhållandena i lägren uttalade att villkoren i de danska lägren var bättre än villkoren i läger i segermakternas zoner i Tyskland.

Flyktingadministrationens chef, Johannes Kjærbøl, förklarade att nivån på levnadsvillkoren i lägren skulle vara ”førsvarlig og nødtorftig”. Så småningom innebar dessa riktlinjer betydande satsningar på utbildning, sysselsättning och kultur. Men en viktig princip var att de tyska flyktingarna inte fick integreras i Danmark. Undervisning i främmande språk, i något läger till och med i svenska!, kunde ges men absolut inte i danska! Alla former av fraternisering mellan danskar och tyska flyktingar beivrades.  

Livet i lägren var inte lätt. Matransonerna var små. Det förekom förvisso övergrepp men inte påfordrade av statsmakten. Som jag förstår det ger Harder en rättvisande bild av denna del av Danmarks, andra världskrigets och nazismens hisftoria.

Det var en balansgång mellan att å ena sidan inte ge flyktingarna bättre villkor än sämre ställda i den danska befolkningen men tillse att flyktingarna kunde överleva – om än på knappa villkor. Tre procent av Danmarks BNP fick användas till flyktinglägren. Detta  trots en påtagligt antitysk opinion som menade att tyskarna i gemen hade ett kollektivt ansvar för nazismen och Hitler-Tysklands ockupation av Danmark. Debatten i landet var stundom intensiv. Många menade att den danska staten var allt för generös, andra att man inte var generös nog.

Danmark var det land norr om Ungern som längst hyste tyska flyktingar bland de som kom att tillhöra de allierade. Ingen av dem som styrde i Danmark hade önskat det ansvar de tvingades ta för de tyska flyktingana. Kriget tvingade dem och det var kriget, framför allt Hitler och hans naziststyre, som bar ansvar också för att människor drevs i hundratusentals från Ostpreussen till Danmark.

Thomas Harders bok De uønskade skulle förtjäna spridning också i Sverige. Tyvärr ger inte svenska medier särskilt god information om litteratur utgiven i grannländerna. Men De uønskade kan köpas via nätet också i Sverige.

Som Bengt Lindroth påpekat uppmärksammas inte Kriget, det vill säga Andra världskriget, idag lika mycket i Sverige som i våra grannländer.

När jag lägger ut denna artikel på nätet är det redan den 6 april. Det beror delvis på att jag inte kunde låta bli att se ett program i DR1 tidigare ikväll. Igår, den 5 april, var det 75 år sedan som Bornholm befriades från den sovjetiska ockupation som drabbade ön när det tyska belägringen upphörde. Den sovjetiska ockupationen av Bornholm kom att pågå under nära nog elva månader efter Andra världskrigets slut. De tidigare tyska ockupanterna fraktades på bornholmska kölar till ovissa öden under sovjetiska stövlar.

Det fanns tyska flyktingar också på Bornholm. En del av dem dödades av sovjetiska bombningar den 7 och 8 maj 1945. Hur det gick med de överlevande tyska flyktingarna på Bornholm framgår inte av Harders bok men det framgår att också där etablerades ett läger. Och i det stora hela är boken De uønskade en väldokumenterad skildring av en nordisk och europeisk historia som vi ha anledning att skaffa kunskap om också i Sverige.

Anders Ljunggren

Silbersteins bok Förintelsens barn och insikten att jag kunde blivit antisemit

Margit Silberstein påminner om att Ondskan finns. Titeln på hennes bok, Förintelsens barn (Albert Bonniers Förlag), klargör att det rör sig om Ondskan med stort O. Ondskan fanns inte där och då – Förintelsen lever vidare i människors medvetande.

Bokens avslutande meningar är: ”Varje år högtidlighåller vi minnet av Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Befrielsen kom, men ingen av de som var där blev någonsin fri. Inte heller Förintelsens barn.”

Boken Förintelsens barn är inte framför allt en bok om Ondskan. Det är snarare en bok om Kärleken, om innerligheten i en judisk familj som lever i vetskap om att Ondskan är ett faktum och att kittet dem emellan inte minst består i den förbannade Förintelsens existens. Silberstein lämnar ut sig själv och sina närmaste men blir aldrig privat. Jag är gripen efter läsning av denna bok.

I boken är pappans brev i den ofrivilliga separationen när Kriget är slut, när mamma Ili förts med de Vita bussarna från Nazi-Tysklands koncentrationsläger till Norrköping och pappa Ernst Jakob återvänt från fångenskap i Sibirien till vad som idag är Rumänien, en viktig källa. Breven bekräftar talesättet att kärleken kan övervinna allt.

När föräldrarna återförenats, i Norrköping, och Margit blivit till är samtalen mellan mor och dotter en återkommande referens i författarens skildring av sin uppväxt. Som läsare upplever jag att jag blir delaktig i hur det är att växa upp i en invandrarfamilj och mera specifikt att vara Förintelsens barn. Och det är inte  bara uppväxten det handlar om. Det gäller hela livet.

Silberstein noterar att hon inte vet när hon blev medveten om Förintelsens existens. Hon har alltid burit den med sig och den kommer förbli.

Jag är en bondpojk från småländska höglandet. Jag kan heller inte precisera när jag blev medveten om Förintelsens existens. Men jag tror inte att den alltid funnits med mig i det förflutna. Jag minns inte att begrepp som jude, judendom eller koncentrationsläger någonsin nämndes i min familjs umgänge som barn.

Någon, troligen min mamma, berättade att Ernst, som ägde och ofta körde skolbussen de tidiga skolåren, hade varit en av chaufförerna av de Vita bussarna. Han skulle kunna ha varit den som körde Margits mamma till Norrköping. Men om detta vet jag intet, jag vet inte om jag fattade vad de som fördes med de Vita bussarna varit med om och inte heller om berättelsen om Ernst var den första informationen för mig om Förintelsen.

Under tidiga skolår kom två judiska flickor till vår skola. Det jag minns var att de inte åt all mat som skolbespisningen serverade. Och jag minns ett kort personligt möte med dem på skolgården, mest som  ett fotografi av hur  jag var fascinerad av de främmande och deras leende, men inget som helst minne av vad  vi kunnat tala om.

Jag läste oerhört mycket i unga tonår. Jag läste tidigt Anne Franks dagbok. Rimligen bör jag ha känt till Förintelsen innan dess. Från de tidiga skolåren minns jag inte att någon lärdom gavs om Förintelsens existens. Det mest troliga är nog att det var radion, Jordbrukarnas Föreningsblad med sina utmärkta utrikeskrönikor eller kanske Sveriges Television, men i så fall först när jag var tio år, som underrättade mig om att Förintelsen ägt rum.

Nazismens existens och konsekvenserna av Andra kriget fick jag styckevis och delt vetskap om tidigare. Pappa brukade berätta om hur han inkallades när Nazi-Tyskland ockuperade Danmark och Norge. Hans enhet fördes till Helsingborg, de såg tyskarna på andra sidan sundet och pappa påstod bland annat att hans grupp bestämt sig för att skjuta en överordnad officerare om tyskarna tog sig över sundet eftersom detta befäl var nazist. Då skjuter vi honom först!

I första klass i en utpräglad landsbygdssocken i Småland hade jag en klasskamrat, Wladimir eller Wawa,, som var ryss. Där fanns också de som hade polsk, estnisk och finländsk bakgrund. Mina föräldrar liksom grannar tog emot barn från Västberlin, ”på sommarbete”. Jag  vet nu att jag i äldre  tonår mötte flera judar, som Ulf, Göran och Jon,  men ingen sa något om att de var judar. Det har jag fått veta mycket senare.

Om jag nu alls kan hävda att jag förstått Förintelsens fulla innebörd, kan någon göra anspråk på det?, så vet  jag inte när försöken till  förståelse skulle ha börjat. Men jag vet nu att mitt motstånd till antisemitism är militant och att förnekelse av Förintelsen gör mig mera upprörd än något annat.

Det är länge sedan jag intog ståndpunkten att ingen människa är förutbestämd att bli vare sig ond eller god. De yttre omständigheterna påverkar vilka val vi gör. Men det personliga ansvaret finns alltid. Människor som växt upp med de mest skrämmande omständigheter har visat sig kunna bli toleranta och civiliserade. Och andra människor uppväxta under de mest gynnsamma omständigheter i en tolerant och öppen intellektuell miljö har förvandlats till bestialiska mördarmaskiner. Det tycks gälla i alla tider och i alla kulturer.

Jag kunde ha blivit antisemit. Det är en förfärlig insikt. Jag kan inte sätta fingret på vad som var avgörande för att så inte blev fallet. Kanske var det grundläggande värderingar som mina föräldrar överförde till mig. Att ”göra skillnad på egna barn och andras ungar” var oacceptabelt bland de människor jag växte upp med – särskilt min mamma upprepade tidigt detta budskap.

I tolvårsåldern hade jag en lärare, Berndt, som öppnade världen för mig och som hade en avgörande betydelse för att jag, i en familj helt utan studietraditioner, sökte till realskolan och vidare studier. Jag engagerade mig i CUF i en tid när denna organisation hade internationell solidaritet, frihet och jämlikhet som viktiga teman.

Men allra viktigast är nog läsningen. När jag läste som mest kunde jag läsa en bok varje dag. På så sätt kunde jag leva mig in i människors villkor, sociala och kulturella förhållanden, som helt skiljde sig från mina egna. Jag har inte  tröttnat på att läsa. Snart sagt varje bok jag läser ger mig tillträde till  en ny värld.

Margit Silbersteins bok Förintelsens barn är en närgången beskrivning av människor som upplevt det helt ofattbara och hur det påverkar också deras barn. Men hur ofattbar Förintelsen faktiskt kan framstå får vi aldrig tillåta att den förnekas. Den hände inte där och då – den är, och bör förbli, en ständig närvarande del av vårt medvetande. Margit Silbersteins Förintelsens barn ger ett bidrag till att möjliggöra detta nödvändiga men inte självklara medvetande.

Anders Ljunggren

Om Bengt Lindroths senaste bok ”Vi som inte var med i kriget”

Norden är viktigast! Det har visats under pandemin. Inte genom samarbete – det har på flera punkter havererat. Men  när analyser görs av Sveriges strategi eller, som somliga menar, avsaknaden av svensk strategi, så lyser Norden nära  nog som ensam fyrbåk för diskussionen.

Det är hur Sverige klarat COVID-19 jämfört med de nordiska grannländerna som anses vara relevant. Det anser inte minst de som på Thatchers och Reagans tid ansåg att Storbritannien och USA var de samhällen som Sverige borde jämföra sig med och efterlikna. Att jämföra konsekvenserna av COVID-19 med andra länder än de nordiska ses av många nu som försök till bortförklaringar. Varför är det så?

Förklaringarna är många. En är den geografiska närheten. En annan förklaring är att samhällsstrukturen är likartad – i synnerhet om de nordiska länderna betraktas från ett utomeuropeiskt eller sydeuropeiskt perspektiv. Opinionsundersökningar visar också att de nordiska ländernas medborgare när de tillfrågas i första hand önskar sig nordiskt samarbete. Det är med nordiska grannländer vi har mest gemensamt, tycks man mena och jag instämmer.

I denna nordiska gemenskap framstår Sverige under pandemin som en särling. De andra nordiska länderna upplevs ha handlat snabbare, mera kraftfullt och med ett tydligare politiskt ledarskap än vad som iakttagits i Sverige.

Detta kan till en del förklaras med att Sverige inte var med i Kriget – det vill säga Andra världskriget. Det menar Bengt Lindroth vars kunskaper om Sveriges nordiska grannländer inte överträffas av någon annan journalist. Lindroth är nu aktiv som författare och hans senaste, nyligen utgivna och  mycket läsvärda, bok bär titeln Vi som inte var med i kriget – om Sverige, Norden, Europa & coronan. (Carlsson Bokförlag)

Bengt hade nära nog skrivit färdigt boken när pandemin satte en helt annan prägel inte bara på våra lokala vardagsliv utan också på relationerna mellan de nordiska länderna.  I förordet skriver han att författandet för honom motiveras av viljan att reda ut samlade erfarenheter under mera än femtio år som journalistisk bevakare – ”att reda ut vad jag egentligen varit med om, se mönstren därbakom”.

En nyckelmening är denna: ”Kriget är skillnaden, den kollektivt mentala skillnaden mellan oss svenskar eller nationen Sverige och våra grannar och gentemot Europa och världen i övrigt.” Bengt, det bör klargöras genom att jag använder hans förnamn att vi är vänner, menar att det finns ett svenskt utanförskap. Det illustreras av den karta som World Values Survey presenterar på grundval av deras globala undersökningar av värderingarna i ett mycket stort antal länder.

Bengt menar att Sverige på denna kartbild ligger som ”en ensam ö med tomheten som ett hav utanför”. Nå, här tycker jag nog att en nyansering bör göras. Sverige ligger, som jag ser det, visserligen längst upp i högra hörnet men tillsammans med Danmark och Norge och med bland annat Finland som en av de närmaste ”grannöarna”.

Men bokens budskap som helhet är rättvisande. Svenskar i gemen betraktar förhållandena i Sverige som det normala, och situationen i omvärlden som avvikande. Detta är ett allvarligt misstag som väcker irritation och i många fall gör svenska beteenden närmast obegripliga för många i omvärlden.

Våra grannar drogs in i Andra världskriget. Sveriges regering lyckades hålla landet utanför. Här är beteckningen utanförskap verkligen på sin plats. Bengt visar hur detta krig i grannländerna utgör ett kollektivt minne som ständigt gör sig påmint också i nutid, inte minst genom litteratur och andra konstnärliga gestaltningar. Här skiljer Sverige ut sig. Det är Sverige som är annorlunda – de andra nordiska länderna har något gemensamt, den starkt närvarande erfarenheten av att nationen levt i krig.

Detta gäller även om det finns mycket stora skillnader i krigserfarenheterna mellan Danmark, Finland och Norge. Det gäller för övrigt också Island – när den militära närvaron var som störst i Island var mera än en fjärdedel av invånarna en ”US soldier” och när Island slutligt bildades som en självständig republik var moderlandet Danmark ännu ockuperat av Tyskland. Islands avgörande roll för den transatlantiska länkens bestånd särskilt under Andra världskriget glöms ofta bort här i östra Norden. För Island har den bokstavligen haft existentiell betydelse.

Olikheterna i krigsupplevelserna under andra världskriget till trots tror jag att kriget i alla våra grannländer stärkt den nationella samhörigheten. Andra världskrigets betydelse syns inte minst när Norge och Finland firar sina nationaldagar, i och kring ”barnetogene syttende mai” och i de allvarsamma promenaderna till hjältegravarna i Finland den 6 december. I Danmark, Norge och Finland är nationalflaggorna en frihetssymbol på ett helt annat sätt än i Sverige. Att det idag i stort sammanhänger med kriget är inget djärvt påstående.

Krig utsätter stater men också många enskilda individer för svårast möjliga prövningar. Beslut måste fattas i vetskap om att det kan, ibland måste, innebära död för människor, ibland människor i den egna nationen. Och beslut måste fattas utan tillgång till fullständigt beslutsunderlag. Det är bland annat detta som gör att de som har krigserfarenhet som en viktig del av sitt gemensamma nationella minne skiljer ut sig från oss som inte har det.  Vi svenskar är de annorlunda i Norden, alltså. I varje fall i detta avseende.

I boken Vi som inte var med i kriget citeras Georg Klein som kom som judisk flykting till Sverige 1947. Han talar i en essä om ”det fredsskadade svenska folket”:

”Historiens och livets komplexitet reduceras till enkla frågor om skuld och letande efter syndabockar … Man utgår från att det finns endast ett korrekt ställningstagande i varje konflikt.”

Finns det fog för denna iakttagelse? Det är en fråga vi bör ta på allvar i Sverige även om det alltid är befogat att vara skeptisk till föreställningar om existensen av en folksjäl. Men vi i Sverige är i vissa avseenden fostrade i en annan tradition än nationer som har Kriget som en viktig del av sitt kollektiva minne. Vi  har därmed blivit annorlunda.

Vi i Sverige tror sannolikt oftare att det finns ett rationellt svar på snart sagt på varje fråga som ställs om hur vi bör agera. Det är kanske därför vi inte sällan upplevs som naiva av omvärlden. När vi ställs inför verkliga konflikter, när vi måste välja trots att det inte finns något avgjort bättre val, dröjer vi – överlägger i det oändliga innan beslut fattas, säger våra grannar. Inte ens en pandemi kan tillåtas rubba våra cirklar!  Vi vet att vi har ett väl beprövat system. Eller ska vi säga visste?

Bristen på nationell krigserfarenhet betyder något. Som svenskar har vi i vart fall anledning att inte utgå från att folk i andra länder är avvikande från det som är normalt. Det är vi som folk som beter oss annorlunda. Vi är de onormala. Men vi delar i stort vår position framför allt med de nordiska länderna i World Values Surveys nordöstra kartbild.

Kriget, det vill säga Andra världskriget, är en gemensam referensram för den generation i Norden som Bengt och jag tillhör. Har den samma betydelse för de som är betydligt yngre? – sådana finns ju redan här. I Sverige har vi en större andel människor med egna eller närståendes krigsminnen än vad något annat land i Norden har. Bengt ställer frågan i sin bok. Vi har skäl att begrunda den och överlägga om den.

Det är inte bara frågan om nationstillhörighet som är föremål för en daglig folkomröstning – så är också nationers kollektiva minnen i ständig förändring. Men somliga minnen består längre än andra – minnen av krig när både individens och nationens liv står på spel är nog mera långlivade än andra kollektiva minnen.

Vi i  Sverige behöver öka vår omvärldsförståelse – för att begagna nutidens konsultspråk. Vi behöver lära oss mera inte bara om oss själva utan också om andra, inte minst nordiska, länder. I Bengts bok finns massor av referenser till skönlitteratur, fackböcker, filmer och inte minst berättelser om samtal vid resor i nordiska grannländer. Lärdomar som görs när människor möts är underskattade i bildningssammanhang.

Boken Vi som inte vara med i kriget handlar inte bara om Sverige och vårt lands relation till nordiska grannländer. Den handlar också om vår relation till Europa. Den svenska statens och många svenskars långvariga beröringsångest gentemot Europa i Bengts belysning förtjänar en längre utläggning än vad som ryms i detta blogginlägg.

Det finns påståenden i boken där jag har en annan uppfattning eller där jag gör en annan bedömning. Detta gör läsningen mera värdefull – inte mindre. Ibland ser jag det som att Bengt medvetet provocerar. Men  framför allt är han generös med sin bildning.

Sammantaget har Bengt Lindroth skrivet en bok som jag hoppas att många vill läsa – i synnerhet alla som vill se ett bättre fungerande nordiskt samarbete. Boken kan köpas från förlaget, Vi som inte var med i kriget – CARLSSON BOKFÖRLAG (carlssonbokforlag.se), eller exempelvis via Bokus, Vi som inte var med i kriget : om Sverige, Norden, Europa och coronan – Bengt Lindroth – Häftad (9789189063617) | Bokus

Anders Ljunggren

Challenges of the Baltic Sea Region now and in the future

There is a fundamental challenge or conflict in the Baltic Sea Region. It’s really about the world order. Should the legal system be based on respect for the right of all states to determine their own security system and that no border change may take place by one state using force to conquer territory from another?

Yes. This is the order that all relevant states signed at the Helsinki Conference in 1975 – an order that was confirmed by the Paris Charter in 1990.  Today, 57 states have acceded to these documents and they are affiliated with the OSCE, whose task it is to maintain this order.

Russia also signed the final document in Helsinki. Other OSCE member states, however, claim that Russia does not respect the agreed legal order. In 2008, Russia intervened with military force in South Ossetia and Abkhazia and in 2014 in Ukraine. Russia has illegally annexed Crimea and is involved in the use of military force in eastern Ukraine.

Russian President Vladimir Putin said two years ago that he would reverse the collapse of the Soviet Union if he had a chance to alter modern Russian history. Putin has since argued that the countries that created a new global order after World War II should “cooperate to solve today’s problems”. What happened after the Second World War was, among other things, that Europe was divided into spheres of interest.

We have a conflict in the Baltic Sea region. We have mistrust of the security arrangements the countries have agreed upon. We have one state, Russia, that has repeatedly acted in violation of it.


We have several challenges when it comes to security in the Baltic Sea region. A key issue is whether confidence in a common security system can be restored. That would be the best. But the assessment is that this will be very difficult in the foreseeable future. 

As long as mistrust of the current security regime persists, the task is to maintain peace without trust between all states. The states must act so that neither Russia nor any other state  believes that they would gain anything from using force in the region.   

I would argue that in the situation we now are in,  in the Baltic Sea Region, cohesion in the EU and in NATO is the most important challenge. The stronger the confidence in the cohesion of the EU and NATO, the lower the likelihood of military use of force in the Baltic Sea region. 

Each state is first and foremost dependent on its own will and ability to assert its security. But all states depend on cooperation with others, especially in the case of a potential conflict with a country like Russia. This also applies to the militarily non-aligned states Finland and Sweden.

Sweden and Finland are now preparing for being able to give and receive support in crises, from each other,  ”beyond peace”. No other partnership than that of  Finland or  Sweden  has closer cooperation with NATO. The two non-aligned states also have special cooperation agreements with the United States and are increasingly participating in increasingly large-scale exercises with the NATO states. 

During President Trump’s four years, the transatlantic link has been weakened. We have had a situation where not only Russia and China but also the United States have sought to divide EU and NATO member states. There is good hope that the link will be strengthened again under President Biden.

The transatlantic link is important. Security in the Baltic Sea region and the situation in the North Atlantic and the Arctic are closely linked. And vice versa. One challenge is to build transatlantic cooperation strong regardless of  whoever is president of the United States. This means that European states need to take greater responsibility for the strength of the transatlantic link. The US, independently of the president, is said to have increased its focus on the Pacific. But the US will still be important for security in the Baltic Sea Region.

Unfortunately, the cohesion of the EU and NATO is not as strong as it should be in order to take greater responsibility for the transatlantic link. The situation is perhaps most difficult in the eastern Mediterranean. It is actually in the neighborhood of the Baltic Sea region. Already the Crimean War in the 1850s showed this.

In the EU, the challenge is to defend the Union as a community of values ​​and at the same time develop a real capacity to act as a foreign and security policy actor – especially in the geographical proximity of the Union.


The situation is not at all hopeless – but it is demanding. EU and NATO members, as well as NATO partners, in the Baltic Sea Region have every reason to contribute to a strong transatlantic link and to strong cohesion between member states in Europe.


Inevitably, the security situation in the Baltic Sea Region and in its immediate neighborhood is most important, especially with regard to defense policy. The lack of cohesion in a larger context only underlines this relationship.


The map in the Baltic Sea region has changed a lot and quite often. In a historical perspective. Estonia and Latvia have their longest period of independence now – after 1991. On Sunday, Finland celebrated its 103rd Independence Day. For Lithuania and Poland, it is just over 100 years since the states re-established independence.

The maps of Lithuania, Poland and Germany do not look like they did before the Second World War. Finland managed to maintain its independence with great sacrifices during the war but was forced to declare loss of territory. Sweden is the only country in the region whose territory is the same today as just over 200 years ago. We Swedes do not always understand that we are the different country – that other countries in the region have war and occupation as experiences in their modern history.

For the Nordic states and also for Nato the situation is radically different now compared to the situation during the Cold War. When NATO and the Warsaw Pact stood against each other on the continent during  the Cold War a country like Sweden judged that it would be possible to stay out of a war.  

Now the situation has completely changed. Today, it is in the Baltic Sea region that Russia and NATO share a border in Europe. Should war break out between Russia and NATO, a country like Sweden, like other states in the region, must expect to be involved from day one in a military conflict between Russia and NATO.

Estonia, Latvia, Lithuania and Poland now have a military presence from other NATO countries. This does not  pose a military threat to Russia – it fulfills the same function as Allied troops did in West Berlin during the Cold War. There is no immediate threat of military violence in the Baltic Sea region – although mistakes and misunderstandings can never be ruled out. But if NATO assistance is needed to secure or restore the sovereignty of the Baltic  states, everyone knows that access to Swedish territory is very important.

Sweden, like other EU states in the region, has increased its defense budgets following Russia’s illegal annexation of Crimea. Some, such as Estonia, had already increased their defense investments before Crimea, some, such as Finland, had never made such large cuts in their defense budgets as Sweden and some others did after the breakdown of the  Soviet Union.


But there is an insight that increased national funding for defense is not enough. Cooperation between states has been strengthened. Today, NATO has war planning and an organization that is significantly more capable of acting if a war erupts in the Baltic Sea region. Cooperation within the EU has also developed.

More and more defence collaborations have emerged in the Nordic region and the Baltic Sea Region. Bilateral, trilateral, Nordic, Nordic Baltic, etc. in addition to the co-operation within and between the NATO states.

Working together in a crisis is not self-evident – and not easy. We have seen it during the time we lived with COVID-19. When it comes to security, all states are affected by their perception of their own history. A statesman who experienced practically the entire 20th century has cynically stated that when war threatens or occurs, it is a rule that all states act to take advantage of their perceived self-interest.


The states around the Baltic Sea have very different histories. This is shown in the composition of The Northern Group – a defense initiative taken by the UK in 2010. In addition to the five Nordic states Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden, 

the three Baltic states of Estonia, Latvia and Lithuania are included in the group, as well as the Netherlands, Poland, Great Britain and Germany. In addition to the militarily non-aligned Finland and Sweden, the group includes five states that during the Cold War belonged to NATO and four current states that during the Cold War were part of the Warsaw Pact, three of which then as part of the Soviet Union, and Germany, which miraculously consists of a former NATO member and a former Warsaw Pact State. Ten of the twelve states in the Northern Group are now members of NATO  but they carry a self-perception influenced by a history that stretches far further back in history than World War II. This is also the case with Sweden and Finland, despite the fact that these two states have 600 years of common history.

A real challenge is to achieve such a defense co-operation and such a political community which entails that the decisions made when it really matters are not based on a perception of the narrow, but the enlightened, self-interest. A strategy for future security that makes the enlightened self-interest crucial is important.

A final point. Security is not just a matter of weapons and military power. It can be argued that war is going on in our region today, in the form of disinformation, cyber attacks and actions by intelligence services.

Hybrid warfare is nothing new, nor is it anything new in the future. Some steps are carried out here and now.

We need cooperation here and now.     Particularly useful is cooperation in hybrid and cyber issues, in issues related to digitization and disruptive technologies, such as artificial intelligence, as well as in the promotion of military mobility. Not to mention in the handling of pandemics.

I will end with a few questions: 

Can we promote such a community of values ​​within the EU and NATO that action by these organizations can be trustworthily expected if and when a crisis comes to the Baltic Sea Region?

Can the states of the Baltic Sea Region at all influence the security policy consequences of the risk of growing tension and conflict between the United States and China? If so, how can it be done?


Is it at all possible to claim that the member states of NATO and the EU in the Baltic Sea Region have a common strategy and security policy? What is needed for such a strategy or policy to be credible?

And finally: Why not the best?

How can a strategy be developed where Russia will be as reliable in acting in accordance with the Helsinki Agreement and the Paris Charter as other countries in the Baltic Sea Region are expected to be?

Anders Ljunggren

STÄRKT NORDISKT SAMARBETE INOM FÖRSVAR OCH SÄKERHET

Den säkerhetspolitiska situationen och det försvarspolitiska agerandet i Norden är radikalt annorlunda idag jämfört med situationen under kalla kriget. Försvarspolitiken skiljer sig också från perioden 1995-2015. Den perioden föregicks av att den inflytelserika tankesmedjan RAND i USA år 1993 drog slutsatsen att Nato för att överleva, måste delta i fredsbevarande operationer utanför dess gränser – sammanfattat i orden ”Out of area or out of business”. I Sverige drogs samma slutsats – politiken lades om från att ha varit inriktad på nationellt territorialförsvar till att rusta försvarsmakten för militärt deltagande i internationella operationer.
Nu har geopolitik och inriktning på territorialförsvar återvänt som grund för försvars- och säkerhetspolitiken. Det är kanske tydligare än någon annanstans i den västliga hemisfären just i Nordeuropa.

Det visas av vilka stater det är som möts i Norra gruppen som bildades på initiativ av Storbritannien för ett årtionde sedan. Gruppens försvarsministrar möttes senast i början av november ”för att (bland annat) utforska nya möjligheter att samarbeta närmare varandra”. Förutom de fem nordiska staterna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, deltar även de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen samt Nederländerna, Polen, Storbritannien och Tyskland. I gruppen ingår alltså förutom militärt alliansfria Finland och Sverige fem stater som under kalla kriget tillhörde NATO och fyra nuvarande stater som under kalla kriget ingick i Warszawapakten, varav tre då som ofria ingick i Sovjetunionen, samt Tyskland som mirakulöst består av en före detta NATO-stat och en före detta Warszawapaktsstat. Tio av de tolv staterna i Norra gruppen ingår nu i NATO, bara Sverige och Finland i denna krets är militärt alliansfria.
Att dra en gräns mellan militärt allierade och militärt alliansfria stater har kanske inte blivit som att dra ett streck i vatten men en påtaglig uppluckring har skett och det visas inte bara i Norra gruppens sammansättning.
Under kalla kriget var det en självklarhet att utrikes-, särskilt säkerhetspolitiken, och ännu mera försvarspolitiken skulle hållas åtskild från Nordiska rådet. När de nordiska försvarsministrarna möttes var det FN:s fredsbevarande verksamhet som stod på dagordningen – i den mån samråd om militärt samarbete i den egna regionen ägde rum så skedde detta informellt utan protokollförare.
Under kalla kriget var det inte samarbete som ansågs bidra till säkerhet i Norden. Den så kallade ”nordiska balansen”, i och för sig ett omstritt begrepp, innebärande att Danmark, Island och Norge skapade trygghet genom NATO-medlemskap, Sverige trygghet genom alliansfrihet och ett starkt försvar och Finland trygghet tack vare stor värnpliktsarmé och vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. Det var uttryckligen genom icke-samarbete som säkerheten i Norden hävdades även om samarbete inte var helt obefintligt.
Det nordiska försvarssamarbetet är efter ett beslut 2009 organiserat i Nordefco som successivt växt sig allt starkare. Utvecklingen beskrivs exempelvis här: http://www.regeringen.se/regeringens politik/nordiskt-forsvarssamarbete/det-har-ar-nordefco/. Vid Nordefcos senaste möte stod främst den säkerhetspolitiska situationen i Arktis på agendan. Ministrarna diskuterade också cybersäkerhet och den kriskonsultationsmekanism som använts vid flera tillfällen under 2020, bland annat för att diskutera konsekvenser av covid-19.
Sverige och Finland, liksom NATO-medlemmarna Danmark och Norge, deltar numera i en bukett av multilaterala försvarssamarbeten inom EU, Norra gruppen, Joint Expeditionary Force (JEF), Framework Nations Concept (FNC), European Intervention Initiative (EI2), Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) samt med en särställning som partners till NATO. Allra längst är det bilaterala samarbetet mellan Sverige och Finland – det ska kunna ske, om så beslutas, även när kris och krig inträffar. Officiellt är målet för samarbetet att förbättra ländernas försvarsförmåga, möjliggöra gemensamt operativt agerande och främja gemensamma intressen på försvarsområdet, inklusive att stärka säkerhetssituationen i Östersjöregionen. I praktiken innebär detta att den svenska försvarsmakten förbereds för att kunna försvara Sverige genom insatser i Finland med överenskomna befogenheter och den finska försvarsmakten ska kunna göra motsvarande insats i och från Sverige.
Samråd mellan de politiska ledningarna och försvarsmakterna förekom också under kalla kriget. Kekkonens möten med svenska makthavare under skidsemestrarna i finska Lappland var många. Statsministrarna Fälldin och Koivisto träffades i obemärkthet i stugor längst i norr, Fälldin hade med sig förutvarande ÖB Stig Synnergren och ÖB Lennart Ljung. Det förekom också så kallade bastumöten, senare förvandlade till brasträffar, där försvarspolitiskt samråd skedde på hög ansvarig nivå.
Nu sker samarbetet mera öppet. Det utvecklas successivt och växer till stor del fram underifrån. När försvarsministrarna träffades på årets Hanating i november via nätet berättade Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen, som tillträdde maj 2019 att det var 20:e gången han mötte den svenska kollegan Peter Hultqvist. Tillit växer nerifrån och upp, uppifrån och ned.
Det pågår samarbete inom samtliga stridskrafter. Det rör övning och utbildning, förmåga att genomföra gemensamma operationer, luft- och sjöövervakning, säkra kommunikationer, gemensam användning av militär infrastruktur mm. Riksdagen i Sverige har gett regeringen ökade befogenheter att fatta beslut om att sätta in svensk militär i insatser i Finland, och ta emot stöd från
Finland, exempelvis vid kränkningar i luften och till havs. Beslut om att gå i krig i Finland vid väpnat anfall på vårt östra grannland förutsätter beslut av Sveriges riksdag.
Samarbetet mellan Sverige och Finland sker inte isolerat från omvärlden. Båda länderna har inte bara kvalificerat sig för ett särskilt nära partnerskap med Nato utan har också tecknat avtal om ett närmare samarbete med USA.
I Finland och Sverige har det de senaste åren betonats att samarbetet ska kunna ske i kris och krig, ”bortom fred”. Detta uttryckssätt finns nu också i de båda ländernas samarbete med Norge. Så här står det exempelvis i en gemensam artikel som de tre ländernas försvarsministrar publicerade i september:
”Vi har ett redan välfungerande militärt samarbete och de militärstrategiska realiteterna understryker behovet av att detta fortsätter. Detta samarbete syftar i förlängningen till att tillsammans kunna möta säkerhetsutmaningar också bortom fredstid.”
I den finsk-norsk-svenska avsiktsförklaringen i september slås en gemensam ambition fast att genomföra koordinerade militära operationer i kris och konflikt. ”Målet är att möjliggöra koordinering av nuvarande och framtida militära operationsplaner. Vi etablerar en strategisk planeringsgrupp mellan länderna och kommer att genomföra scenariobaserade övningar. Även möjligheten att bedriva gemensam operationsplanering inom vissa områden kommer att undersökas.”
Gemensamma övningar på Nordkalotten genom konceptet Cross Border Training North mellan Finlands, Norges och Sveriges flygvapen ägde rum första gången 2010. Det har skett upp till 60 gemensamma flygövningar per år på Nordkalotten. Ambitionen är att Arctic Challenge Exercise tillsammans med USA:s och Danmarks flygvapen ska utvecklas till en kvalificerad flygövning, på s.k. flaggnivå.
För Norge, Danmark och Island är det arktiska perspektivet självklart och det är ofrånkomligt också för Sverige och Finland. Säkerheten i Östersjöregionen, Nordatlanten och Arktis hänger ihop.
USA lämnade Keflaviksbasen utanför Reykjavik praktiskt taget helt 1996. Nu ökar USA på nytt sin närvaro, också på Färöarna och Grönland. Danska Weekendavisen rapporterar om ”en massiv amerikansk kampagne i Arktis” med ökad militär närvaro i såväl Grönland som Färöarna. USA öppnar konsulat i grönländska Nuuk och sluter avtal om att servicen till USA-basen Thule i norra Grönland framgent ska skötas av grönländska företag. USA:s betydelse för Grönlands ekonomi ökar. Så sent som i november tecknade USA också ett samarbetsavtal med Färöarna inkluderande marin säkerhet och samarbete om ekonomi, energi och kultur.

President Trumps klumpiga försök att köpa Grönland avvisades såväl i Nuuk som i Köpenhamn. För Danmark, men också för de politiska ledarna i Nuuk och Torshavn, lär det nu krävas omsorg och klokhet i ett läge där ”en massiv amerikansk kampagne i Arktis” stärker Grönlands och Färöarnas
möjligheter att öka sitt oberoende – men även kan utvecklas till ett hot mot detta. Danmark, liksom övriga nordiska länder, bör hälsa USA:s intresse för Nordatlanten och Arktis välkommet men detta bör också föranleda att ansträngningarna ökas för att de självstyrande områdena i Västnorden
bekvämt ska känna tillhörighet i en nordisk gemenskap. Det är inte bara ett danskt intresse.
Säkerhet handlar inte bara om att värna sig mot militära angrepp. Pandemin visar detta med stor synlighet. Men att värna säkerheten i fred och i den besvärliga gråzonen mellan fred och krig rör inte bara hälsan. Det handlar om cybersäkerhet, elförsörjning, beredskap att möta naturkatastrofer och spridning av radioaktivitet, hanteringen av stora migrationsvågor orsakade av våld, naturkatastrofer eller klimatförändringar mm, mm.
Kulturfonden för Sverige och Finland tar nu tillsammans med Hanaholmens kulturcentrum initiativ till ett program för att stärka också den civila samhällssäkerheten. Det sker till en början som ett bilateralt initiativ men det förklaras att samarbete ska vara öppet för flera nordiska länder.
Pandemins tid är knappast en höjdpunkt i det nordiska samarbetet. Det finns anledning att fråga hur nordiska avtal tillämpas enligt sin bokstav och anda. Det är också anmärkningsvärt att det samarbete som sker utanför Nordiska ministerrådets regi, exempelvis inom försvaret och mellan public serviceföretagen vad gäller radio och TV, är mest dynamiskt. Om de nordiska statsministrarna menar allvar med ambitionen att Norden ska bli världens mest integrerade mellanstatliga region behövs uppenbarligen en nordisk reformagenda och handlingskraft byggd på tillit och förtroende över statsgränserna i Norden. Politik är att vilja.
Anders Ljunggren

Ska politiska beslut nu bidra till sämre språkförståelse i Norden?

”Norden er i orden!”
Så sa Einar Már Guðmundsson när han 1995 tog emot Nordiska rådets litteraturpris för romanen Universums änglar (Englar alheimsins).
Nu, 25 år senare, måste man både ställa frågan om Norden verkligen ”er i orden”, i betydelsen att Norden existerar som språklig gemenskap, och om det verkligen är berättigat att påstå att ”Norden er i orden” (på svenska ”Norden är i ordning”).
När Nordiska kulturfonden, då under ledning av Mats Wallenius, år 2005 publicerade en forskningsrapport om den internordiska förståelsen av danska, norska och svenska var titeln ”Håller språket ihop Norden?”. Planerna drogs upp 2002 inom ramen för projektet Internordisk språkförståelse i en tid med ökad internationalisering. Den huvudsakliga undersökningsgruppen var gymnasieungdomar. När forskningsstudien år 2005 presenterades stod Lars-Olof Delsing och Katarina Lundin Åkesson, båda verksamma vid Institutionen för nordiska språk vid Lunds universitet, som författare.
När de båda rapportförfattarna summerar sin forskningsrapport 2005 så svarar de på frågan i bokens titel. ”Ja, språket håller ihop Norden, men inte lika bra som för 30 år sedan.” Delsing och Lundin Åkesson hade då jämfört sina rön med den studie som den norska språkvetaren Øivind Maurud lade fram 1976. Forskarna hävdar att förståelsen av grannspråk försämrats, särskilt
i Danmark men även i Sverige. Bäst språkförståelse visade färöingarna tätt följda av respondenterna i Norge.
När resultatet ska bedömas ska hänsyn tas till att undervisningen i grannspråk noterades som närmast obefintlig – i Sverige var det bara var fjärde elev som uppgav att de fått någon undervisning alls i norska eller danska.
I Delsings och Lundin Åkessons studie var de svarandens förståelse av engelska bättre än deras förståelse av skandinaviska grannspråk. Det är naturligtvis resultatet av många års undervisning med flera lektioner varje skolvecka i engelska. Det är dock viktigt att tänka på att det är en sak att förstå ett annat språk – en helt annan att tala ett främmande språk jämfört med att tala sitt modersmål. Därför vore det angeläget att den studie som forskarna efterlyste för 15 år sedan om kvalitén i kommunikationen när nordbor med olika modersmål talar med varandra nu kunde genomföras.
Om det nu var så att grannspråksförståelsen försämrades från mitten av sjuttiotalet till 2002-2005 så vet vi inte om denna försämring gått ännu längre år 2020. Men tyvärr är risken stor för att så är fallet. Det är inte bara anekdoter som stöder bedömningen att skandinaviska språk används mera sällan nu än i början av 2000-talet. Många institutioner, även de som finansieras via Nordiska ministerrådets budget, publicerar allt mindre på skandinaviska språk.
Finns det skäl för påståenden om att engelska allt oftare blir det som talas när danskar och svenskar träffas? Är farhågan att grannspråksförståelsen försämrats i Norden riktig? Det vore intressant att få besked om detta. Mauruds utredning 1976 publicerades av Nordiska rådet (Nordisk utredningsserie 13). Delsings och Lundin Åkessons studie publicerades av Nordiska kulturfonden (TemaNord 2005:573).
Ju mer sällan modersmål används i dialoger mellan dansk-, norsk- och svensktalande desto svagare blir motiven för finsktalande och islänningar att lära sig skandinaviska språk. I Finland argumenterar de som vill värna om och främja det svenska språket för att kunskaper i svenska öppnar för dialoger i hela Norden. Liknande budskap har också hörts i Island. Och som Finlands
tidigare justitieminister och företagsledare Christoffer Taxell konstaterat kan man köpa det man vill på engelska i annat land men vill man sälja i annat land så sker det med störst framgång om man kan använda köparens modersmål. Och det gäller inte bara vid försäljning av varor och tjänster – det gäller också när man söker samförstånd eller vill klargöra åsiktsskillnader i varje politisk
diskussion och intellektuellt utbyte.
Den internordiska språkförståelsen är utan tvekan ett stort värde för hela Norden. Dansk-, norsk och svensktalande bör dock vara beredda att alltid söka pragmatiska lösningar så att finsk- och isländsktalande ska kunna delta i nordiska sammanhang på likställda villkor. I informella sammanhang lär dock åtskilliga samtal mellan skandinaver, och finlandssvenskar, även framgent
föras på deras skilda modersmål och de finsk- och isländsktalande som också behärskar ett skandinaviskt språk har därmed ett försteg. Detsamma gäller naturligtvis också skandinaver som lärt sig finska och eller isländska.
Finns det någon som är villig att ta ett initiativ för att få till stånd en ny forskningsinsats som visar hur det står till med den ömsesidiga språkförståelsen i de nordiska länderna? Danska, färöiska, norska och svenska gör domänförluster när det egna språket används allt mera sällan i dialogerna med grannländernas majoritetsspråkstalare. Spelar det någon roll?
Att döma av de uppgifter som framkommit om det budgetförslag som Nordiska ministerrådet lagt fram för verksamheten 2021 finns idag inte den politiska viljan att öka insatserna för att främja språkgemenskapen. De resurser som ställs till förfogande för utbildning och kultur i den nordiska budgeten lär istället minskas med en fjärdedel, successivt de tre kommande åren.
De besked som framkommit om inriktningen av ministerrådets budgetförslag för 2021 har bland annat lett till en reaktion från ledningarna i de nordiska ”pärlorna” (Schæffergården i Danmark, Hanaholmen i Finland, Voksenåsen och Lysebu i Norge och Nordens Biskops Arnö i Sverige). Dessa centrala institutioner för nordiskt samarbete och utbyte samlade nära nog 50 000 personer i nordiska möten under förra året och genomförde då 337 arrangemang. På grund av coronakrisen tvingades bara dessa nordiska mötesarrangörer ställa in 106 planerade evenemang mars-augusti detta år. Lägger man till de hinder som funnits för verksamhet vid Nordens hus i Reykjavik, Torshavn och Nuuk blir de negativa konsekvenserna än tydligare.
I ett brev från ledningarna för ”de nordiska pärlorna” till statsministrarna kan bland annat följande noteras: ”Vi har tagit del av uppgifter om Nordiska Ministerrådets sekretariats nya förslag till budgetriktlinjer och de avspeglar som förväntat statsministrarnas riktlinjer från fjolåret. Det vi vill understryka är att coronakrisen medverkat till att tydliggöra hur viktigt kultur och utbildning är i det nordiska sammanhanget. Ett inklusivt nordiskt samarbete innebär förvisso att engelska språket i vissa situationer och för vissa personer är oundgängligt som verktyg. Men om inte stora grupper ska ställas utanför utbytet och samarbetet i Norden krävs också ett bildningsarbete för att underlätta förståelsen av de nationella huvudspråken. Det kräver mötesplatser, arrangörer av
bildningstillfällen och rekrytering av villiga deltagare i exempelvis de språkkurser som vi med framgång kunnat bedriva med stöd av den gemensamma nordiska budget som Nordiska rådet fastställt på NMR:s förslag.”
Bland det som hotas av nedskärningar genom de riktlinjer som blivit kända för framtida nordiska budgetar finns bland annat de språkkurser som ”de nordiska pärlorna” bedrivit för modersmålslärare. Ett annat offer för nedskärningarna på kulturområdet är Nordiska litteraturveckan (tidigare kallad Nordiska biblioteksveckan och Kura Skymning) som under 20 år samlat upp till 150 000 deltagare årligen i vad som möjligen är världens största arrangemang med högläsning. Det uppges att 2500 lokala institutioner, flertalet av dem bibliotek, i alla nordiska
och baltiska länder årligen deltar i verksamheten.
En tredje institution vars överlevnad hotas om Nordiska ministerrådets förslag genomförs är de Nordiska debutantseminarierna vid Nordens Biskops Arnö. Dessa seminarier är verkligen en institution. Sedan 1964 har debutantseminarier för nordiska författare ordnats årligen utan avbrott. Åtskilliga av Nordens mest kända författare, och många ännu ganska okända, har vittnat om
seminariernas betydelse för att grannspråksböcker ska bli kända och utgivna; lästa på originalspråk eller i översatt skick. Seminarierna har därtill skapat många livslånga nätverk mellan författare i olika länder med betydelse för konstnärlig utveckling av svårligen mätbart slag.
Ovanstående exempel, jag befarar att det finns många flera, förklarar bakgrunden till följande maning till de nordiska regeringarna och parlamentarikerna i ”de nordiska pärlornas” framställning: ”Kultur och utbildning bör ges en prioritering på samma nivå som social och miljömässig hållbarhet i en politik som verkligen kan göra Norden till världens mest integrerade region.”
Utbildning, språk och kultur behövs för att bygga tillit mellan människor – och det gäller inte minst mellan människor i olika länder. COVID-19 är ett gemensamt hot för världens länder – också de nordiska. Tyvärr har dock länderna, också de nordiska, i stor utsträckning valt att bemöta hotet var för sig. Sorgsna nordister upplever att när det nordiska samarbetet skulle behövas som
bäst fungerar det som allra sämst.
COVID-19 kunde hanterats bättre i det nordiska samarbetet. Så kan man också säga om hanteringen av flyktingkrisen 2015 och skogsbränderna i Sverige 2018. Kan beredskapen för att bemöta gemensamma hot förbättras? Hade ett tidigt samråd mellan regeringscheferna i Norden, innan stor spridning av coronasmittan inträffade tidigt detta år, kunnat ändra förutsättningarna? Hade det varit möjligt för statsministrarna att gemensamt deklarera att de förväntade sig av nationella och nordiska organ att både effektivt minimera hotet från smittan och minimera de skadliga effekterna för nordiskt utbyte?
Kan avtal åstadkommas som gör att kommande gemensamma hot bemöts med väsentligt bättre resultat än de som kan konstateras under COVID-19- krisen hittills? Det skulle säkert varit ett hett debattämne vid Nordiska rådets session i Reykjavik. Nu blir det ingen sådan session. Nordiska rådet lär istället ta ställning till budgeten för år 2021 och andra framtidsfrågor vid ett beslutsmöte för en mindre krets via Internet. Det medför inte den insyn och ger inte de möjligheter till påverkan som man borde kunna förvänta sig i nordiska medborgardemokratier vars regeringar säger sig ha som mål att Norden ska bli världens mest integrerade region.
En optimistisk nordist, och jag vill gärna tro att jag kan vara en sådan, har tro på att en stark medborgaropinion kan mobiliseras för ett vitalt nordiskt samarbete. Men det kräver en annan och bättre ordning än den som präglat år 2020.
Anders Ljunggren

Leve Monika Fagerholm! Låt debutantseminarier överleva

Jag hade fel! Ledamoten i Nordiska rådet, Töcksforsbon Kjell Arne Ottosson, kunde ställa Norges och Sveriges statsministrar till svars för de gränshinder som värmlänningar och andra icke-norska nordbor möter. Tyvärr var svaren föga hoppingivande. Ingen av regeringscheferna gjorde inlägg som vittnar om att de har uppfattningen att det nordiska samarbetet har brister vid bemötande av   COVID-19. För tiotusentals, ja hundratusentals, gränsbor var deras inlägg verklighetsfrämmande.

Jag ber om ursäkt för att jag i mitt förra inlägg gav bilden att Nordiska rådets Internetbundna överläggningar inte alls skulle vara tillgängliga för allmänhet och medier. Igår kväll fanns faktiskt en diskussion vidaresänd via Youtube mellan regeringscheferna och parlamentarikerna. Jag beklagar att jag inte upptäckte utsändningen via nätet tidigare. Då skulle jag definitivt inte ha undanhållit någon från denna information.

Det blev inte bra. Och det beror inte i första hand på de medverkande. Formatet är hopplöst. Den tekniska kvalitén var usel. Inte ens i närheten av den nivå som utsändningen av de nordiska priserna senare på kvällen hade.

Att ge ansvariga politiker i bästa fall tre, och i många fall en, minut för att göra inlägg är att bädda för fragmentariska deklarationer och utesluter möjligheter till meningsfulla dialoger och ansvarsutkrävande. Så blir det om åtta regeringschefer, åtta talespersoner för delegationer med parlamentariker och fem företrädare för partigrupperingarna i Norden, i ett forum på kortare tid än två timma, ska ges ”talturer” – ett utmärkt ord för inlägg i  ordnade diskussioner, brukat mest av finlandssvenskar. De hade nog varit bättre om statsminister Mette Frederiksen ensam hade fått företräda Nordiska Ministerrådet då Danmark detta år är dess ordförande. Då hade diskussionen kunnat fokuseras på nordiskt samarbete – inte på hur de enskilda staterna hanterar COVID-19, klimatpolitiken osv.

De är sant att de nordiska länderna i en europeisk och global jämförelse har klarat sig förhållandevis bra när det gäller COVID-19. Men Nordiska rådet borde inte vara forum för att ge självberöm till egna stater. Beröm förtjänar de dessutom i olika utsträckning. Det nordiska samarbetet har inte fungerat bra under COVID-19-epedemin. Och det viktiga när Nordiska Ministerrådet och Nordiska rådet möts bör vara att med öppna sinnen diskutera hur det nordiska samarbetet fungerar och vad som kan göras för att förbättra det nu och för framtiden.

Av detta fick vi praktiskt taget inget veta i de Internetbaserade utsändningarna. Inte ett enda beslut om gemensamma nordiska åtgärder uppfattade jag. Däremot rabblade statsministrarna flitigt upp vad de gjort i sina egna länder.

Direkt pinsamt var att höra flertalet regeringschefers svar på en fråga som ställdes av en företrädare för Ungdomens Nordiska Råd. Det den frågande ville ha svar på var vilka åtgärder i COVID-tid som kunde vidtas för att studerande i Norden skulle kunna studera i annat nordiskt land än sitt eget. Med undantag från någon bisats från någon enskild regeringschef blev svaret på den mycket berättigade frågan orerande om vad de högst ansvariga gjorde för ungdomen i sina hemländer.

Gränshindren handlar inte om tillit påstod flera av regeringscheferna. Det handlar, sades det, om att bekämpa smittan. Men är hinder vid statsgränserna ett effektivt medel mot smittspridning? I land efter land tycks kampen mot smittspridningen, som självklart ska ha prioritet, allt mera handla om lokala och regionala åtgärder anpassade efter situationerna där och då. Så är det inom länderna. Borde det inte vara så också mellan länderna i större utsträckning än vad vi upplevt?

Det finns hängivna nordister bland parlamentarikerna i Nordiska rådet och också i regeringarna. Och möjligen sägs det hoppingivande saker i de överläggningar som rådets presidium ska ha såväl med statsministrarna som med de ministrar som ansvarar för civil säkerhet under denna vecka. Jag hoppas att det i så fall berättas också för allmänheten – vad jag förstår lär inte dessa överläggningar vara tillgängliga via nätet.

Om jag förstått saken rätt blir inte Nordiska rådets presidiums överläggningar om och beslutsfattande beträffande den framtida budgeten och planerna för det nordiska samarbetet fram till mitten av 2020-talet offentligt tillgängliga. Rader av kulturinstitutioner föreslås i sekretariatets och samarbetsministrarnas budgetförslag få nedskärningar med några få miljoner – så små är de nordiska anslagen till kultur och utbildning ofta. Ja – de är ofta så små att med borttagandet av en eller ett par miljoner så försvinner underlaget helt för framtida verksamhet. En fjärdedel av anslagen till kultur och utbildning kan försvinna om de ursprungliga intentionerna förverkligas.

I budgetförslaget finns samtidigt en ”pulje” – danskt ord för anslagspost – utan specifikationer på 40 miljoner danska kronor. Det är väldigt mycket pengar i den nordiska samarbetsbudgeten. Det är möjligt att rådsmedlemmarna ges viss chans att påverka hur ”puljen” används. Men de som inte är ministrar och inte är parlamentariker förblir ovetande om hur dessa pengar används till dess besluten är fattade. Så borde inte viktiga beslut beredas ens i COVID-19-tid.

För en hårt prövad nordist var det en stor glädje att höra Monika Fagerholm hålla sitt tacktal sedan hon presenterats som mottagare av Nordiska rådets litteraturpris. Dels för att hon förtjänar priset dels för innehållet i hennes tal. Hon slutade med en angelägen appell till stöd för befolkningen i Belarus och deras kamp för frihet och rättvisa. Innan dess talade hon om vikten av att inte bara individer utan också institutioner är måna om sin vitalitet – rimligen avsåg hon då främst de institutioner och organisationer som bär upp det nordiska samarbetet.

Monika Fagerholm berättade om vilken glädje hon har av att ha deltagit i ett nordiskt debutantseminarium på  Nordens Biskops Arnö och hur närverk skapade där bidragit till hennes författarskap. Många nordiska författare gör samma sak.

De första författarseminarierna ordnades på Biskops Arnö 1960 – två år innan Nordiska litteraturpriset delades ut för första gången. Det första nordiska debutantseminariet ordnades 1964 och har sedan arrangerats årligen i obruten följd. I år har Biskops Arnö tvingats  ställa in det på grund av COVID-19 men det finns en bestämd vilja att ordna det nästa år.

Vad Monika Fagerholm sannolikt inte visste är att Biskops Arnös nordiska debutantseminarier tillhör de kulturinstitutioner som allvarligt hotas av de beslut som de nordiska regeringarna nu är i färd med att fatta i anslutning till Nordiska rådet denna vecka.

Monika Fagerholm är värd det pris hon tilldelas. Jag vågar säga att hon också anser att de nordiska debutantseminarierna är värda ett stöd som säkrar dess överlevnad. Jag hoppas att några ministrar och medlemmar i Nordiska rådet tog sig tid att lyssna på hennes tal.

Leve Monika Fagerholm! Låt de nordiska debutantseminarierna leva!

Anders Ljunggren

Nordiskt samarbete i bakvatten! Beslut vid möten utan öppenhet

Den här veckan skulle det ha varit Nordiska rådets session i Reykjavik. Utan COVID-19 skulle den ha samlat hundratals folkvalda från de fem nordiska länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige) samt de tre självstyrande områdena (Färöarna, Grönland och Åland) till ett möte med folkvalda parlamentariker, ministrar, tjänstemän, företrädare för frivilligorganisationer med flera. Motsvarande möten på 1970- och 1980-talen kunde samla hundratals journalister – större svenska redaktioner kunde ha både två och tre utsända på plats.

Så är det inte i år. Sessionen är inställd. Beslut med avgörande betydelse för det nordiska samarbetet kommer tas via Internet. Detta utan möjligheter för insyn vare sig för de direkt berörda eller den större allmänheten.

Nordiska rådet ger möjlighet för folkvalda i ett land att ställa ministrar i nordiska grannländer till svars för beslut med gränsöverskridande konsekvenser. Men detta coronaår får vi inte höra rådsledamöterna Pål Jonson, från Arvika, eller Kjell-Arne Ottosson, från Töcksfors, ställa norska regeringen till svars för de inskränkningar som värmlänningar och andra nordbor upplever i relation till Norge. Och hur gärna skulle inte jag, och säkert många andra, ha hört Linda Modig, bosatt i Övre Kuivakangas i Övertorneå, ställa finländska ministrar till svars för gränshinder i Tornedalen, inklusive kravallstaket mellan Haparanda och Torneå. Motsvarande dialoger kunde ha ägt rum beträffande andra gränsregioner i Norden, inte minst vad gäller Öresundsregionen. Men så blir det inte. Och vi får inte heller höra folkvalda i Sveriges grannländer ställa den svenska regeringen till svars för den svenska COVID-19-strategins konsekvenser för nordiskt utbyte.

Vi får inte heller höra om och hur exempelvis ordföranden och vice ordföranden i svenska delegationen till Nordiska rådet, Hans Wallmark (M) och Gunilla Carlsson (s), pressar Danmarks stats- och samarbetsministrar på besked om hur och när de som ordförandeland i Nordiska Ministerrådet tog initiativ till nordiskt samråd för att bemöta COVID-19. Var det i februari eller mars? Skedde det överhuvudtaget? Rörde det sig bara om bilaterala kontakter med besked om vad som redan beslutats? Vad gjorde regeringscheferna i övriga nordiska länder?

Och vad anser de nordiska regeringarna och de nordiska parlamentarikerna om det som kan göras för att i nordiskt samarbete hantera den nuvarande och återstående COVID-19-krisen och kommande kriser? Vi får uppenbarligen inte besked om vad som förekommer i de webbaserade överläggningarna. Får vi ens besked i efterhand – kanske via pressmeddelanden från makthavarnas propagandister (”spin-doctors”)? Vilka åsiktsskillnader finns det när det gäller hur nordiskt samarbete bör ske i den verklighet nordbor upplever idag?

I veckan ska beslut fattas om den nordiska budgeten. Det handlar om miljardbelopp. I Nordiska Ministerrådets förslag föreslås en neddragning med nära 25 procent för kultur- och utbildningsområdena till år 2024. Till det som drabbas av kraftiga nedskärningar hör språkkurser för lärare och lärarstuderande, nordiska debutantseminariet på Nordiska Biskops Arnö som arrangerats för författare sedan 1960-talets första hälft och Nordiska litteraturveckan som samlar cirka 2500 bibliotek, skolor, daghem och andra institutioner i Norden och Baltikum.

Jag förstår att COVID-19 begränsar också parlamentariker och ministrars möjligheter att samlas i större möten, öga mot öga, mun mot mun. Men jag har svårt att acceptera den begränsade öppenheten. Nu var ministerrådets budget inte tillgänglig för nordiska medborgare på Nordiska Ministerrådets hemsida ens en vecka före det att Nordiska rådets beslut via Internetmöte äger rum. Motivet har påståtts vara EU:s tillgänglighetskrav! Finns det verkligen någon saklig grund för ett sådant påstående?

Och borde inte Nordiska rådets diskussion och beslut om den nordiska budgeten, som nu ska ske via Nordiska rådets presidium, ske i offentligheten, öppen också för journalisters och medborgares insyn?

Nordiska rådet och Nordiska Ministerrådet fattar i veckan beslut om en budget som finansieras med skattebetalarnas insats med miljardbelopp och man lägger fast planer för nordiskt samarbete flera år framåt. Det sker utan insyn för medborgarna och media. Möjlighet till granskning föreligger först i efterhand och då med begränsade möjligheter till insyn i vad som ledde fram till de kompromisser som ofrånkomligen är bakgrunden till varje politiskt beslut i dessa sammanhang.

Nordiska rådet och nordiskt samarbete har devalverat sig själva. Många, många människor som drabbats av vad de upplever som uteblivet eller bristande nordiskt samarbete får inte ena veta om deras folkvalda representanter sökt ställa ansvariga ministrar i grannländer till svars.

Och ansvariga politiker slipper att förklara en hållning som innebär att de måste tro att ett hållbart nordiskt samarbete kan tas för givet även om det genomförs en kraftig nedskärning av resurserna till kultur- och utbildningsområdena. Eller om det är en betydande minskad ambitioner vad gäller nordiskt samarbete på kultur- och utbildningsområdena som ska förklaras. Eller både ock!

Nordiskt samarbete kan inte tas för givet. Tilliten till nordiskt samarbete har helt klart skadats av bristande eller till och med uteblivet samarbete detta år. De mest ansvariga för nordiskt samarbete i regeringar och parlament i Norden verkar sakna insikt om faktiska förhållanden,

Anders Ljunggren