Ambitionen att välkomnas som medlem i Nato tillsammans med Finland senast i samband med toppmötet i Vilnius ska självfallet bestå. Det är det bästa inte bara för Sverige utan också för Nato som helhet, i synnerhet för Finland och alliansens övriga kuststater i Östersjöregionen.

Som Ulla Gudmundson med grundmurade kunskaper om Nato framhåller kan tålamod behövas. Ett realiserat medlemskap i samband med toppmötet i Vilnius är önskvärt. Men med stöd av statusen som ”invitee” i Nato, och med uttryckliga besked om säkerhetsstöd från de stora och viktiga Natostaterna samt grannländerna, finns ingen anledning till opåkallad brådska. Visa tålamod och håll ögon på bollen!

Det vi borde ägna mera tid åt nu är att höja kunskapsnivån om vad Nato är som grundval för en upplyst diskussion om Sveriges roll och möjligheter att nå inflytande i alliansen.

Nato är en pakt vars medlemsstater tillsammans har överlägsna militära resurser. Så är det främst till följd av USA:s möjligheter att utöva militärmakt och så länge som den transatlantiska länken är stark. Putins krig i Ukraina och mot den internationella rättsordningen har nu stärkt Natos trovärdighet. Presidentvalet i USA nästa år väcker dock farhågor.

Nato är en mellanstatlig organisation där beslut kräver enhällighet. Det är praxisen med konsensus som gör att Sverige väntar på Turkiets och även Ungerns besked. När Natomedlemskap för oss nu kan bli ett faktum är det viktigt att inte bara de mest initierade förstår att Nato är en pakt som först och främst är ett politiskt samarbete och att försvarsvilja, doktrinutveckling och försvarsplanering sker under stark påverkan av politiska skeenden.

Den brittiske premiärministern Harold Macmillan lär en gång ha fått frågan vad som ställt till störst problem under hans tid som regeringschef. Svaret ska ha varit: ”Händelser, min kära pojke, händelser!”

I boken NATO – en allians i tiden, om Natos historia, samtid och framtid (bookstrap publishing 2022) visar Ulla Gudmundsson hur Nato kunnat bestå och utvecklas, inte genom att vara oberörd av tidens skeende, utan genom innovativ förmåga och dynamisk förändring.

Gudmundson skriver: ”Det mest karakteristiska för denna transatlantiska allians är dess innovativa förmåga. ”Det finns inga regler här, vi hittar på allt eftersom”, sade en Natokollega till mig. Nato är till stor del en praxis, det medlemmar (och numera partnerländer) gör tillsammans.” Är det denna organisation som flertalet beslutsfattare och medborgare i allmänhet tror sig veta att Sverige är på väg att bli medlem i? Jag tvivlar.

Den Natodebatt vi haft i Sverige före 24 februari förra året har enligt min mening i liten utsträckning handlat om vad Nato är och om säkerhetspolitik. Den har i stället i stor utsträckning handlat om hur anhängare respektive motståndare till Nato ville att Sverige skulle identifiera sig och identifieras av andra: som en del av en västerländsk gemenskap eller som en oberoende stat med förmåga att hävda sina intressen inte bara i Europa utan också globalt.

I den mån sakskäl anfördes var det enligt min mening förenklingar. Anhängare hävdade att Natomedlemskap självklart skulle ge Sverige trygghet genom en säkerhetsgaranti. Det har fungerat väl sedan alliansens grundande. Men för framtiden är det viktigt att förstå att även länder i en allians när krig hotar eller uppstår handlar i enlighet med sitt upplevda egenintresse. Alliansen måste hela tiden vårdas så att det upplevda egenintresset bestäms av ett upplyst egenintresse.

Natomotståndare motiverar ofta sitt avståndstagande från medlemskap med att Nato är en kärnvapenallians. Sveriges möjligheter att verka för vapenkontroll och kärnvapennedrustning är dock snarare större som allierad i Nato än utanför. Det gäller i synnerhet för oss som inte vill att stater med kärnvapen under demokratisk kontroll ensidigt ska rusta ned samtidigt som stater utan demokrati och med en utveckling i riktning mot diktatur rustar upp sina kärnvapeninnehav. Och det finns inga skäl att påstå att Nato skulle påtvinga Sverige kärnvapen.

När inträdet är ett faktum, det lär inte dröja länge även om företrädare för Sverige har anledning att visa tålamod, är det viktiga hur Sverige kan bidra till alliansen Nato. Sverige behöver efter mera än 200 år som alliansfri eftertryckligt visa att vi är en medlem att lita på i en allians där principen om en för alla, alla för en, gäller.

Solidariteten gäller hela alliansen. Det är samtidigt uppenbart att möjligheter till ökat försvarssamarbete i första hand gäller det nordisk-baltiska området. Ju starkare den transatlantiska länken är desto större blir möjligheterna att förstärka samarbetet i Norden-Baltikum. Inom ramen för Nato lär vi få den största fördjupningen av nordiskt samarbete på årtionden.

I ett tal i Uppsala den 30 januari förklarade försvarsminister Pål Jonson att Sverige vill bidra till alliansens säkerhet bland annat genom att delta i Natos stationering av militära styrkor, Enhanced Forward Presence j bland annat Baltikum, incidentberedskapen i luften och Natos stående marina styrkor. Att detta leder till ökade förväntningar om en ytterligare fördjupning av samarbetet främst mellan Sverige, Norge och Finland i norr samt Estland, Lettland och Litauen är uppenbart. Samarbetet lär bli mera omfattande också med Danmark.

Natos agerande i Arktis blir av vital betydelse för Sverige. Det gäller i synnerhet som förutsättningarna för fortsatt arbete i Arktiska rådet är mycket oklara. Detta samarbete har varit satt på paus genom att alla medlemmar utom Ryssland drog sig ur som följd av Rysslands krigföring i Ukraina vid denna tid för ett år sedan.

Den 21 februari i år undertecknade Rysslands president Putin ett nytt styrdokument för Kremls Arktispolitik. Tidigare positiva skrivningar om Arktiska rådet och multilateralt samarbete har tagits bort. Rysslands nationella intresse, tekniskt och ekonomiskt oberoende av västvärlden framhävs som viktigast i Kremls nya Arktispolitik. Strävan är att utöka det bilaterala samarbetet med framför allt Kina och Indien.

Ett kritiskt skede inträffar redan i april. Då ska Norge ta över ordförandeskapet i Arktiska rådet och frågan är om det kan ske i former som främjar rådets överlevnad. Även om det skulle ske kommer det ta lång tid innan förtroendefullt samarbete kan återupptas. Rysslands krigföring lär fortsätta länge och om och när Ryssland åter kan betraktas som en trovärdig avtalspartner vet ingen.

Ulla Gudmundsson ger en rad exempel på hur Nato som organisation förändrats till följd av mer eller mindre omvälvande händelser: Från början ett sätt av demokratier i väst att möta den sovjetiska kommunismen. Bildandet föregicks av Pragkuppen. Finlands VSB-pakt med Sovjetunionen väckte farhågor för att Norge skulle utsättas för press att ingå motsvarande avtal. Koreakriget och Suezkrisen är andra exempel  på hur Nato förändrat sig under mer eller mindre större svårigheter.

I sen tid är det murens fall, Rysslands annektering av Krim och Rysslands krigföring i östra Ukraina samt nu, framför allt Kremlstyrda storskaliga krig i Ukraina som drivit fram förändringar i Natos agerande. Nato av idag är en helt annan organisation idag än vad den var under kalla kriget. Den har som Ulla Gudmundson skriver utvecklats i enlighet med anglosaxisk pragmatism som skiljer sig på ett avgörande sätt från EU:s anspråk på överstatlighet.

Varthän kommer utvecklingen i Arktis leda Natos utveckling? Hur kommer Nato att påverkas av den växande bältesspänningen mellan USA och Kina? Hur ska Nato uppträda när kriget i Ukraina upphör och tiden därefter? Vad händer om Trump eller likasinnade till honom erövrar presidentmakten i USA? Lägg till ett okänt antal oväntade händelser som kan få stor betydelse för Natosamarbetet.

Är Sverige väl förberett för att med framgång hävda sig i Natosamarbetet? Troligen är det Försvarsmakten som är bäst förberedd. Men hur är det med Sverige som demokrati? Betydligt sämre tror jag. Natomedlemskapet kommer ställa krav på att den politiska ledningen i Sverige snabbt ska kunna fatta beslut med stora konsekvenser inte bara för Sveriges säkerhet. Jag vill hävda att också många av våra folkvalda saknar beredskap att möta de krav som Natosamarbetet enligt min mening förutsätter.

Kunskapsnivån behöver höjas inte bara i den politiska eliten. Utrikesdepartementet behöver stärkas när det gäller säkerhetspolitisk kompetens och omvärldsbevakning. Att åderlåta UD på säkerhetspolitisk kompetens genom att flytta resurser till det nationella säkerhetsrådet i Statsrådsberedningen kan komma att visa sig obetänksamt.

Men allra störst behov av att öka kunskapsnivån när det gäller de politiska villkor som gäller för Sverige som Natomedlem finns i samhället i stort. Omfattande bildningsinsatser borde komma till stånd.

Den finländska toppdiplomaten Peter Stenlund, tidigare statssekreterare i Finlands Utrikesministerium skriver i en anmälan i Hufvudstadsbladet av Ulla Gudmundssons bok om Natos historia, samtid och framtid ”att den erbjuder en utmärkt grundkurs, nyttig för både anhängare och kritiker, relevant i både Sverige och Finland”.

Så är det. Partier, folkrörelser, bildningsorganisationer, medier etc har en stor uppgift som hittills knappast antagits i den utsträckning som behövs för att Sverige ska kunna fungera väl i den politiska organisation genom vilken demokratier har militärpakt till förfogande – militära resurser underordnade politiskt beslutsfattande där alla förutsätts ställa upp för alla, alla för en.

I bästa fall görs trovärdiga bedömningar av vad som krävs av oss som medlemsstat i närtid. Men för framtiden behöver vi också bereda oss på att kunna handla snabbt och tillvarata våra intressen vid stora oförutsebara händelser med krav på dynamisk förändring om inte organisationen Nato ska riskera att bli obsolet och hjärndöd.

Nato får då inte vara enbart en fråga för landets politiska elit, regeringsmakt, försvarsmakt och ett fåtal andra myndigheter och institutioner. Sverige största utrikespolitiska omvälvning på 200 år kräver en bildningsinsats av stort format om företrädarna för Sverige, som ska påverka Nato och politiken när stora beslut måste fattas snabbt, ska ha stöd av en kunnig och engagerad opinion.

Den situationen har vi inte idag. Allt för stor andel av mediernas rapportering i Natofrågan handlar snarare om svensk inrikespolitik än om Nato och dess betydelse för säkerheten. Partierna och folkrörelserna måste ta ett ansvar. Om Ulla Gudmundsons utmärkta bok Nato – en allians i tiden blivit utgiven under Folkrörelse-Sveriges storhetstid i en fråga som då hade lika stor betydelse som Natofrågan har idag så skulle det ha lett till tusentals och åter tusentals studiecirklar och föreläsningar i ett mycket stort antal och i många olika sammanhang. Folkbildare skulle rent av ha talat om något idag så otidsenligt som behov av bildningsinsatser för att ge alla möjligheter medborgaransvar.

Någon kan säga att den bildningsinsats som här efterlyses borde gjorts före Natoansökan och Rysslands aggressiva och oprovocerade krig i Ukraina och mot den internationella rättsordningen. Visst! Men Ukrainakriget och Finlands och Sveriges strävan att vinna inträde i Nato är alls inte de sista händelserna som framtvingar snabbt agerande med avgörande betydelse för Sveriges säkerhet.

Ulla Gudmundsons bok ”NATO en allians i tiden – om Natos historia, samtid och framtid” är det bästa underlaget som idag finns på den svenska bokmarknaden när det gäller en av de mest angelägna bildningsuppgifterna i vår tid. Läs den! Organisera nödvändigt bildningsarbete!

Anders Ljunggren

Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle! Det var det namn som Centerpartiet gav 1970 års partiprogram. Det 108 sidor långa  programmet kan sägas vara ett manifest som slutför den partireformation från intresseparti på agrarpolitisk grund, till ett idéparti med socialliberal inriktning, som inletts flera årtionden tidigare och som fått än större fart sedan partiet bytt namn från vad som länge kallades Bondeförbundet till Centerpartiet.

I nästkommande valrörelse, när partiet nådde sitt bästa valresultat hittills med 25,1 procent av de angivna rösterna under Thorbjörn Fälldins ledning såg partiet sig själv som det politiska alternativ som kunde ersätta socialdemokraternas långvariga innehav av statsministerposten. År 1976 blev Fälldin statsminister.

Gustaf Jonnergård (1918-1985) är en nyckelperson i den utveckling som kort beskrivs i denna texts två första stycken.

• Kanske den mest betydelsefulle (personen) under partiets drygt 110 år, skriver Yngve Sunesson och Håkan Larsson i ett inledande avsnitt i den nyligen utgivna boken Gustaf Jonnergård, Sveriges längste partisekreterare (Ekerlids förlag 2023).

Larsson och Sunesson har redigerat boken i vilken också B Ingemar Nilsson, Hans Albin Larsson, Thomas Korsfeldt och norska Senterpartiets tidigare partisekreterare John Dale är medförfattare. Centerpartiets just avgångna partisekretare Mikael Arthursson har skrivit ett förord.

I boken betecknar flera av författarna Jonnergård som ideolog – den viktigaste i partiets historia i några fall. Jag känner mig osäker på om det är en lämplig beteckning. Att han mer än troligen någon annan bidrog till att ge partiet en idépolitisk struktur och avvisade intressepolitik som grund för partiets politik vill också jag mena. Om förslag skulle gynna jordbruket eller landsbygden var det viktigt för Jonnergård att förslaget kunde motiveras från rättvisesynpunkt och att gynnsam inverkan kunde komma hela samhället till del.

Jonnergård talade om att lägga linjer som skulle vägleda politiska beslut och att politiken skulle bilda en helhet. Hänga ihop helt enkelt. Jonnergård var en eminent politisk strateg och medverkade till att ge centerpolitiken en idépolitisk struktur. Han utvecklade partiet i socialliberal riktning men betecknade sig inte som socialliberal.

Jonnergård var en samhällspolitisk analytiker. Hans skrivbord var överfyllt med tidningsklipp, utredningar, propositioner och allehanda litteratur. Han sökte djup förståelse i hur samhället i nutid fungerade för att bättre förstå hur framtiden skulle gestaltas. Det är detta arv från Jonnergårds tid som jag hoppas nutidens centerpartister på socialliberal grund är villiga att anamma.

Men har var främmande för dogmer i politiken. Han tog avstånd från ”gammelideologierna” socialism och konservatism. När han någon gång använde begreppet liberalism var han noga med att avvisa låt-gå-liberalism och manchesterliberalism (idag är motsvarande beteckningar nyliberalism). Privat och statlig maktkoncentration måste båda motverkas – den privata till och med mera än den statliga. Makt skulle decentraliseras.

Decentralisering var ett märkesord i Jonnergårds vokabulär. Han menade att ”gammelidélogierna” inte baserades på en modern samhällsanalys. Besluts- och samhällsstrukturernas betydelse för möjligheterna att skapa livsmiljöer som ger individerna såväl frihet som trygghet var försummade i de gamla dogmerna.

Det är nog inte Jonnergård som främst ska hyllas för att miljö- och resurshushållningsfrågorna fick en central plats i centerns politik i slutet av sextiotalet. Det var många som bidrog. Allra mest den tidens CUF- och studentförbundare, personer som Torsten Sandberg, Bengt Olof Käck och Olof Johansson. Men Jonnergård förstod snabbt att införliva miljöpolitiken som en central del i sina egna politiska budskap.

 Istället för liberal ansåg Jonnergård att beteckningen social marknadsekonomi-var en mera rättvisande beskrivning på partiets politik. Av någon anledning undvek han att använda beteckningen socialliberal som jag menar är rimligare – ja, faktiskt rimligare som beteckning på partiets politik på 1970-talet än vad den är de senaste två decennierna.

Partiet har nu befriat sig från värdekonservativa drag som fanns för fem decennier sedan. Individens frihet hävdas idag konsekvent i senare tids programförklaringar. Å andra sidan betonades jämlikhetens avgörande betydelse för att alla människor skulle ges möjlighet till frihet på ett helt annat sätt på 1970-talet än vad som är fallet idag.

En liberalism som inte för en politik syftande till jämlikhet kan inte tas på allvar. Klyftorna växer nu på ett sätt som faktiskt hotar många människors frihet. Det handlar inte bara om pengar – även om rättvisa ekonomiska villkor är avgörande för vilken frihet människor har. Det handlar inte om att alla ska ha precis lika till gång till ekonomiska resurser eller ha lika mycket i inkomst. Men i ett liberalt samhälle får inte tillgången till utbildning, vård och omsorg göras beroende av privata plånböckers innehåll. Och det finns skäl att värna om ett socialt och gemensamt finansierat försäkringsväsende som ger skydd vid arbetslöshet, sjukdom och handikapp.

Många känner sig utanför och icke företrädda när beslut fattas som påverkar deras livsvillkor. Hur offentlig makt ska organiseras så att beslut förankras i människors vardagsverklighet har stor betydelse. Här finns mycket att göra. En sak som i den nya boken kunde getts större uppmärksamhet är Jonnergårds texter om kommunal demokrati. Det gäller inte minst inför kommunsammanslagningarna i början av 1970-talet. De farhågor Jonnergård då hade om dess inverkan inte bara på det kommunala beslutsfattandet utan också för folkrörelserna och civilsamhället i stort är väl värda att reflektera över också idag. Hur ser en effektiv decentraliseringspolitik ut nu?

En viktig liberal uppgift idag är att värna om internationellt samarbete. Ingen av de stora framtidsfrågorna kan mötas med nationalistisk politik och protektionism. Det gäller freden och säkerheten i bred mening. Klimatkrisen, migrationsfrågorna, resurshushållningen, den biologiska mångfalden och det gäller ekonomi och sysselsättning.

Det gäller tryggheten. Inom de närmaste åren kommer vi ha flera hundra tusen människor flera i Sverige som är äldre än 80 år. Kanske i storleksordningen ytterligare 200 000 riskerar att vara dementa och än flera vara vårdkrävande utöver det antal som idag söker vård och omsorg. Dessutom har vi stora rekryteringsbehov till skolor, polis och rättsväsende.

Vi behöver en skattereform som ger människor trygghet och frihet. Ett socialliberalt parti som vill ge största möjliga frihet för största möjliga antal kan inte ha minskat skatteuttag som vägledande. Socialliberaler behöver nu stå upp för en politik som leder till att de många som är beroende av solidaritet för att ha frihet i sina liv också kan få det. Ha mod att erkänna behovet av höjda skatter!

Att minska invandringen, till och med enligt Tidöavtalets maning sträva efter återinvandring, idag är att skapa ökad otrygghet för många människor i Sverige i en nära framtid.

Gör som Jonnergård ville göra! Bygg politiken på att förstå samhället och människors livsvillkor idag och sök förstå vilken verklighet som skapas med nutida utveckling med konsekvenser för framtiden. Och när politiken formas är strävan efter social rättvisa och miljömässig hållbarhet viktiga utgångspunkter.  Det finns också idag anledning att lyssna inte minst på Torsten Sandberg när det gäller miljö och resurshushållning.

När det gäller medel för att bygga framtidens samhälle är den allra största utmaningen troligen att förena fördjupat internationellt samarbete med fördjupad lokal demokrati. Både ock behövs. Hur ska båda målen kunna nås? Hur ska en politik för ”För jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle” formas nu för att vara effektiv med tanke på de många människornas vardagserfarenheter idag och med tanke på den framtida verklighet vi i vissa fall kan förutse redan idag? På det behöver ett socialliberalt centerparti ge bättre svar.

Håkan Larsson, Yngve Sunesson och deras medförfattare ska ha en stor eloge för att ha gett oss boken Gustaf Jonnergård, Sveriges ”längste” partisekreterare. Jag hoppas att den bidrar till fortsatt idéutveckling längs linjer som skapar en helhetgrundad på saklig och rationell analys av dagens samhälle och vad som krävs inför en framtid vi vill leva i.

Anders Ljunggren

Öppna gränser, passfrihet och avsaknad av gränskontroller var länge kännetecken för Norden och källa till en utbredd stolthet. Så var det från 1952 till slutet av 2015.

Den nordiska passunionen lade grunden till detta och rörelsefriheten bestod när Finland och Sverige år 1995 anslöt sig som medlemmar i det EU där Danmark redan befann sig. Då Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige under 2001 anslöt sig till Schengensamarbetet innebar det att den nordiska friheten att röra sig över gränserna i Norden bevarades och utvidgades till ytterligare länder i Europa.

Syftet med Schengenavtalet är att människor ska kunna röra sig fritt mellan anslutna länder vilket i praktiken innebär krav på avskaffande av gränskontrollerna vid de inre gränserna. Den gemensamma yttre gränsen ska göra gränskontroller mellan länderna inom Schengenområdet onödiga på samma sätt som varit fallet under den nordiska passunionens uppskattade nära 50 år.

Den betydande migration som kulminerade hösten 2015 hade till stor del sin orsak i krig och ofred i Afghanistan, Irak och Syrien. Massmigrationen innebar att många okontrollerat tog sig in i Schengenområdet. Samarbetet inom EU fungerade inte såsom det var tänkt. Tilltron till Schengensamarbetet sviktade.

Ett stort antal länder, bland dem Sverige, Danmark och Norge men även bland annat Tyskland, Belgien och Österrike beslutade att införa gränskontroller i samband med flyktingsituationen 2015. Länderna utnyttjade den möjlighet att återinföra gränskontroller vid inre gräns som Schengenavtalet öppnar för, om det föreligger ”ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten”. Schengenavtalet medger att medlemsstater kan förlänga de inre gränskontrollerna maximalt två år ”vid exceptionella omständigheter”.

Danmark, Norge och Sverige har nu, liksom Tyskland, Belgien och Österrike brutit mot denna bestämmelse genom fortsatta gränskontroller i sju år. I Sveriges och Danmarks fall gäller det i synnerhet i Öresundsregionen. Alla förlängningar under perioden har sagts vara tillfälliga.

Motiven för gränskontroller i exempelvis Öresundsregionen har varierat. Från början var motivet att migrationen nått en sådan omfattning att möjligheterna att upprätthålla ordning och säkerhet i berört land hotades. Därefter har syftet angetts vara att motverka smittspridning under pandemin vilket under en tid användes också av Finland och Island för att införa inre gränskontroller. Därtill har Danmark infört gränskontroller gentemot Sverige för att hindra gränsöverskridande våldsbrottslighet.

Ett beslut i EU-domstolen reser frågan om det finns laglig grund för de gränskontroller som nu gäller mellan nordiska länder. EU-rättsforskaren Stefan Salomon vägrade i somras visa id-handling i gränskontrollen mellan Slovenien och Österrike. Han fick böter för att ha brutit mot österrikisk lag. Salomon tog ärendet vidare till EU-domstolen. Där konstaterades att de gränskontroller som Österrike infört mot Slovenien, på i stort sett samma grunder som Sverige infört gränskontroller mot Danmark, strider mot EU-rätten.

Under hösten lär den nya svenska regeringen ställas inför frågan om man ska besluta om ytterligare en ”tillfällig” förlängning av gränskontrollen i Öresund. EU-kommissionen har redan genom den ansvariga kommissionären Ylva Johansson klargjort att man inte anser att sådana exceptionella omständigheter föreligger att fortsatta gränskontroller i Öresundsregionen kan motiveras. Det har kommissionen också tidigare hävdat under föregående svenska regeringarnas tid.

Frågan är vad som händer om någon i Salomons efterföljd vägrar att visa identitetshandling vid resa över Öresund, straffas och om ärendet sedan förs till EU-domstolen. Ska Sveriges och Danmarks regeringar då visa sig beredda till domstolstrots? Frågan kan bli mycket besvärlig för den regering som nu är i färd att bildas i Sverige.

I samband med Sveriges inträde i EU och anslutning till Schengenavtalet lovprisade framför allt de nu tilltänkta regeringspartierna Liberalerna och Moderaterna den fria rörligheten över gränserna som en utvidgning av människors frihet och möjlighet till ekonomiskt framåtskridande. Sverigedemokraterna vill samtidigt inskränka migrationen kraftigt och partiledaren har talat om att migranter som anländer till Sverige över Öresund bör återvisas till Danmark.

Verkställande direktören i Greater Copenhagen, en samarbetsorganisation för tillväxt och utveckling i Sydsverige och Östdanmark, Tue David Bak gjorde en dryg vecka före valet följande deklaration i en artikel i Sydsvenska Dagbladet: ”Om den svenska regeringen ämnar vända varje sten för att motverka brottslighet, arbetslöshet, utanförskap och segregation, är ett steg i rätt riktning att öppna möjligheterna för tiotusentals människor i Skåne att ta jobb på andra sidan gränsen, 13 minuter från Hyllie station. Min förhoppning är att den regering som bildas efter det svenska riksdagsvalet den 11 september vänder på den stenen och så snart som möjligt avskaffar gränskontrollerna.”

Tue David Bak hävdar i sin artikel att de polisiära resurser som Sverige lägger på gränskontrollerna i Öresund i stort sett är slöseri och att de sannolikt skulle göra bättre nytta på annat sätt. Han påtalar att det berör inte bara de 15 000 till 20 000 dagliga pendlarna utan också affärsresenärer och andra som med nuvarande ordning får längre restider.

Utan gränskontroller skulle flera kunna komma i arbete och integrationen förbättras i och mellan länderna. Enligt konsultfirman HBS Economics orsakar enbart pendlarnas förlängda restid en samhällsekonomisk förlust på mellan 0,4 och 1,4 miljarder svenska kronor per år.

Det finns goda argument för avskaffade gränskontroller mellan de nordiska länderna. Kan samarbetet inom ramen för Schengenavtalet utvecklas så att det inom alla medlemsstater finns en tilltro till att den yttre gränskontrollen är tillräckligt effektiv? Kan samarbetet mellan polis, tull och rättsvårdande organ mellan länderna inom Schengensamarbetet utvecklas så att gränskontroller i en jämförelse med samarbetet framstår som mindre effektivt? Måste de nordiska länderna vänta på en reformering av Schengensamarbetet för att rörligheten inom Norden ska förbättras?

Migrationen har skapat politiska spänningar av nytt slag inom och mellan länderna. Det finns en uppenbar risk för att spänningarna kommer att öka. De fördjupade ekonomiska problem som nu väntar inte bara inom Norden och Europa utan också i Afrika och Mellersta Östern gör sannolikt att allt flera vill söka sig till Europa.

Klyftan mellan de som vill begränsa migrationen för att hävda nationella särarter och de som vill främja migrationen för att främja ekonomisk utveckling riskerar att växa sig större. Motsättningen finns inte bara mellan länder utan också inom länder. Diskussionen gäller inte bara asylrätt och arbetskraftsinvandring. Det finns opinionsgrupper som bejakar mottagande av migranter från Ukraina men avvisar personer med likartade flyktingskäl från andra länder.

Migrationsfrågorna, de är flera än en, lär vara en del av den politiska verklighet vi ska leva med resten av detta sekel och troligen längre än så. För Norden är den fria rörligheten mellan länderna enligt mångas mening omistlig. Argumenten mot öppna gränser och fri rörlighet i Norden är inte nya. Även inför införandet av den nordiska passunionen 1952 larmades det om att en sådan i verkligheten skulle leda till en ”brottsunion” där förbrytare skulle utnyttja rörelsefriheten över gränserna på ett skadligt sätt. Under mera än 50 år kunde dessa farhågor avvisas eller i vart fall försvagas genom myndighetssamarbete över gränserna.

Den fria rörligheten mellan nordiska länder var länge en källa till gemensam stolthet i Norden. Den har också medverkat till att förbättra möjligheterna till sysselsättning, ekonomisk utkomst och livskvalité för miljoner människor.

Går det inom Schengenavtalets ram att åstadkomma en beständig rörelsefrihet utan gränskontroller inom Norden? Frågan är nu ställd på sin spets, framför allt i Öresundsregionen och mellan Sverige och Danmark. Men den rör hela Norden: stora migrationsvågor, pandemier, internationell brottslighet etc lär vi få räkna med också i framtiden.

Ytterst handlar det om den politiska viljan. Kan vi möta framtiden bättre genom fördjupat samarbete eller ska vi räkna med att befintliga gränskontroller och hinder vid rörelser över gränserna i Norden inte bara består utan blir flera?

 Anders Ljunggren

Reykjavik var värd för årets huvudstadsmöte i månadsskiftet september-oktober. I anslutning till detta beslutades att nästa års huvudstadsmöte ska äga rum i Oslo. År 2024 vill Helsingfors vara värd följd av Köpenhamn, eller grönländska Nuuk, år 2025.

Sex av de drygt fyrtio deltagarna kom från Stockholmsavdelningen. I samband med huvudstadsmötet firades också Föreningen Norden Islands 100-årsjubileum. Det markerades bland annat genom att en vänskapslund anlades i Kópavogur. Om planteringarna vid invigningen lyckas så kommer Sverige i denna lund representeras dels av tall dels av en björk. Träd från alla nordiska stater och självstyrande områden beskogar lunden i det som populärt kallas ”Central Park” i Kópavogur och nära Reykjavik.

Höjdpunkten i 100-årsfirandet var en festmiddag med deltagande av Islands president och nordiska samarbetsminister tillsammans med många andra islänningar med central roll i önationens relationer med övriga Norden. Bland deltagare fanns också generalsekreteraren Josefin Carling och Föreningen Norden Islands ordförande Hrannar B. Arnarsson.

I programmet ingick också en konferens i en fullsatt sal i Islands nationalmuseum under rubriken Nye muligheder i nordisk samarbejde. Nordiska rådets generalsekreterare, färöiska Kristina Háfors, inledde med ett anförande betitlat Norden och nordisk samarbejde – Vision 2030. Hon förutskickade tyvärr fortsatta nedskärningar på kulturområdet också år 2023 men antydde att en förändring kunde komma till stånd 2024 och framåt.

Den isländska veteranpolitikern Björn Bjarnason, konservativ, talade om Den nordiske vision och sikkerhedspolitikken. Björn förutskickade att Finlands och Sveriges inträde i NATO skulle leda till ett förstärkts nordisk samarbete. Inga Dóra Markussen talade om Norden og Arktik. Sammantaget en diskussion om Västnordens stora betydelse inte bara för Norden utan för hela Arktis. Viktigt inte minst med tanke på att det för Norden mest centrala samarbetsorganet, Arktiska rådet, har ”satts på paus” – eller som en sakkunnig säger – kollapsat till följd av Putions oacceptabla krigföring i Ukraina.

Huvudstadsmötet innehöll också en dagsutflykt med buss. Den inleddes i Mosfellsbær och det museum som är inhyst i den Nobelprisvinnande isländska författaren Halldor Laxness familjs sista hem. En fröjd inte bara för den litteraturintresserade – arkitektur, möbler och annan inredning är högklassig. Norden spelade stor roll under Laxness levnadsbana vilket visades tydligt.

Ett besök gjordes också i Álafoss där Islands industrialisering inleddes genom anläggandet av en yllefabrik i skiftet till och inledningen av 1900-talet. Inspirationen hämtades genom en hemvändande islänning som skaffat sig kompetens på området genom arbete i Lillehammer i Norge. Det inomnordiska utbytet har rötter långt tillbaka i historien.

Färden fortsatte sedan till Hafnarfjörður och utställningen Paradise lost eller Solander 250: Bréf av Íslandi. Sveriges ambassadör i Reykjavik Pär Ahlberger gav en lysande presentation av dels Linnélärjungen Daniel Solanders expeditioner på brittiska kölar dels till Nya Zeeland, Australien och flera Stilla havsöar samt i en andra resa till Island dels av den utställning som han skickligt organiserat med verk dels av konstnärer ”down under” dels från Island. Tio verk från Nya Zeeland, Australien och Stilla havsöarna och tio nyskapade verk av isländska konstnärer. Mycket sevärt!

Daniel Solanders resa till Island företogs 1772 och hade då föregåtts av en resa ombord på skeppet HMS Endeavour tillsammans med James Cook, sir Joseph Banks och den svenska författaren, och senare ärkebiskopen i Uppsala, Uno von Troil. Banks finansierade Solanders senare resa till Island.

Solander färdigställde i samband med resan ett manuskript för Flora Islandica. von Troil skrev efter resan boken Bréf fra Islandi som översattes till flera språk och i Storbritannien gavs ut i flera upplagor. Ahlberger är utomordentligt väl lämpad som organisatör av utställningen Paradise lost eller Solander 250; Bréf fra Islandi med tanke på hans bakgrund som tidigare ambassadör i Canberra och nuvarande dito i Reykjavik. Han förtjänar enligt min mening utmärkelsen Årets främjare vid nästa chefsmöte i UD.

Nästa etapp på resan skedde till Bessastaðir, en gång säte för Snorre Sturlason, sedan hemvist för styresmän från Norge och Danmark och nu, sedan Republiken Islands grundande, residens för Islands president.

Sista besöksmålet på vår resa var Nordens hus, en mycket viktig kulturinstitution i Island och tyvärr ett av många offer för de oförståeliga nedskärningarna i Nordiska Ministerrådets kulturbudget 2019-2024. Alvar Aaltos magnifika skapelse är invändigt av bestående hög kvalité medan silhuetten tagit skada av ett antal höga betonghus som saknar Nordens hus kvalitéer.

Chefen för Nordens hus, finlandssvenskan Sabina Westerholm, presenterade en omfattande verksamhet inte minst när det gäller aktiviteter för barn och unga. Glädjande att Nordens hus blivit ett kulturellt centrum också för den diaspora från Baltikum som är mångtusentalig och för ukrainare som sökt tryggheten i Island undan från Putins skändliga krig.

I samband med huvudstadsmötet fick vi också en redovisning av Bo Nylander som är programchef för Nordjobb. Denna verksamhet kan i år ge säsongsjobb för cirka 650 unga, under 30 år, i ett annat nordiskt land än sitt hemland. Verksamheten borde inte vara utsatt för besparingar utan ges ökade resurser. Den riktar sig till unga, den har särskilt stor betydelse för de självstyrande områdena och den erbjuder nordiska mötesplatser som stärker den ömsesidiga språkförståelsen i Norden.

I år medverkade Stockholmsavdelningens styrelseledamot Raymond Svensson vid en träff för Nordjobbare i vår huvudstad. Kommande år ställer vi gärna upp på nytt.

Nu får vi se fram emot nästa års nordiska huvudstadsmöte i Oslo.

Anders Ljunggren

Ordförande i Föreningen Norden Stockholm

Läkaren i Helsingfors granskade en skärmdump av det digitala recept som min läkare i Sverige utfärdat. Sedan jag redogjort för min sjukdomshistoria skrev han ut motsvarande mediciner.

• Men du kan inte få en 75 mg-tablett när det gäller acetylsalicylsyra. När det gäller doseringen har vetenskapen tolkats olika i Sverige och Finland. I Finland är det 100 mg som gäller som dos i fall som ditt, sa läkaren leende.

I apoteket visade det sig att i Finland kan man köpa 100 mg-tabletter med acetylsalicylsyra receptfritt. I Sverige krävs recept för att få köpa 75 mg-tabletter. Anledningen vet jag inte. Men på nätet har jag sett att det finns apotek i Finland som marknadsför att de är beredda till snabbleveranser av 100 mg-tabletter till Sverige.

Jag lämnade läkare och apotek med lika stort förtroende för vetenskap i Finland som i Sverige efter att ha utkvitterat också de receptbelagda läkemedlen. Men jag var och är ändå besviken. Orsaken till mitt finländska läkarbesök var att jag inte tagit med mig tillräckliga doser av min hjärtmedicin när jag for till sommarvistet i Finland. Jag valde att skaffa recept i Finland. Att anskaffa ett underskrivet pappersrecept från Sverige skulle medföra att jag var utan läkemedel i flera dagar. Att resa till Stockholm för att hämta ut min medicin skulle vara mera kostsamt och tidskrävande.

Jag är tacksam för den medicinska service jag fått i Helsingfors. Men jag är besviken att jag inte kunnat utnyttja det giltiga digitala recept jag har i Sverige även i Finland. Och det är inte Finlands fel.

Jag vet att det ingick i det svenska ordförandeskapsprogram i Nordiska Ministerrådet som presenterades hösten 2017 att det inom en treårsperiod skulle ha skapats tekniska förutsättningar för utbyte av e-recept i Norden.

Jag visste också att den som hade ett e-recept utfärdat i Finland redan i januari 2019 kunde hämta ut föreskrivna läkemedel i apotek i Estland. Senare samma år kunde samma utleverans också ske i Kroatien. Det som krävdes var att vederbörande på en hemsida kryssat i att e-receptet fick överföras till utlandet, hade pengar till förfogande och att vederbörande hade legitimation med sig. Inget mera.

Från och med den 1 juli 2020 har estniska e-recept på motsvarande sätt kunnat användas för att hämta ut läkemedel i Finland.

Idag är det möjligt att använda även e-recept utfärdade i Portugal i apotek i Finland liksom vice versa. Men e-recept utfärdade i Sverige kan inte utnyttjas alls utanför Sveriges gränser. Och av allt att döma kommer det att dröja innan det blir möjligt.

I Sverige liksom i Finland och andra europeiska länder som möjliggjort eller är på väg att möjliggöra e-recept över gränserna är det överenskommelser i EU som ligger till grund för reformeringen. De bättre möjligheterna för medborgarna över gränserna i EU/EES har sin utgångspunkt i ett EU-direktiv som antogs för mera än tio år sedan. I december 2012 följdes detta upp genom EU-kommissionens genomförandedirektiv gällande åtgärder för att underlätta erkännandet av recept som utfärdats i en annan medlemsstat.

Vad kan vi då hoppas på för Sveriges del? Utredningen E-recept inom EES (SOU 2021:102), som lade fram sitt betänkande vid årsskiftet, föreslår ett svenskt ikraftträdande den 1 maj 2023 med frivillig anslutning för enskilda apotek till samma månad 2024. Flera remissinstanser har nu begärt att införandet ska senareläggas. E-hälsomyndigheten, som sedan myndigheten inrättades 2014 haft uppdrag att förvalta och utveckla funktioner som möjliggör utbyte av e-recept över landsgränser, bedömer i sitt yttrande från slutet av maj detta år att tjänsten kan driftsättas tidigast november 2024. I en tidigare rapport från myndigheten påstods att de tekniska förutsättningarna skulle finnas på plats 2021.

Jag har stor respekt för att det krävs noggranna överväganden för att skydda patientsäkerheten, enskilda människors integritet och andra samhällsintressen i läkemedelshantering över landsgränserna – liksom inom Sverige.

Men att Sverige av allt att döma kommer att införa möjligheter att nyttja e-recept i andra EU-länder först fyra till fem år efter Finland och Estland söker sin förklaring. Jag tror inte att det beror på att vi i Sverige kommer att skydda patientsäkerheten och enskilda människors integritet bättre. Det lär inte heller bero på teknisk oförmåga.  Världens första e-receptkund betjänades på Apoteket Tre Rosor i Jönköping 1983 och idag expedieras mera än 99 procent av alla läkemedel inom landet via e-recept.

Sveriges oförmåga att införa möjligheten att nyttja E-recept över landgränserna har fått mig att tvivla på landets påstådda effektiva statliga förvaltning och vilja att snabbt ta till sig nya tekniska möjligheter. Men framför allt handlar det om politisk vilja. Ansvaret ligger ytterst på regering och riksdag. Det ligger också på Nordiska Ministerrådet som trots det svenska ordförandeskapsprogrammet framlagt för snart fem år sedan inte åstadkommit några faktiska framsteg. Och Nordiska rådet som varit kraftlöst när det gäller att driva på regeringarna – i synnerhet de senaste åren.

I en tid när tilltron till internationellt samarbete sviktar borde möjligheterna att göra vardagslivet lättare för de många som rör sig över gränserna tas till vara. Det är inte ett fåtal som berörs. Exempelvis är det 750 000 i Sverige som har rötter i Finland. Med tanke på vad EU-direktiven från 2011 och 2012, och ordförandeskapsprogrammet i Nordiska Ministerrådet för år 2018, öppnar för kan inget annat omdöme tilldelas Sverige än att senfärdigheten är stor.  

Att det finns fördelar med möjligheterna att använda E-recept över gränserna inte bara för svenskar som reser utomlands utan också för de som reser till Sverige är otvetydigt.  Sveriges internationella beroende är stort.

Det är en rimlig förväntan att Sverige under nästa mandatperiod kommer göra det möjligt att utnyttja e-recept i andra länder. Men jag skulle gärna se att en utredning gjordes av varför Sverige på detta område visat stor senfärdighet såväl politiskt som förvaltningsmässigt. Finland och Estland har visat större vilja och förmåga att nyttja ny teknik för att underlätta internationellt utbyte. Och det gäller också Kroatien och Portugal. Sverige är senfärdigt.

Anders Ljunggren

Ordförande

Föreningen Norden Stockholm

Redan innan Finland och Sverige inträder som medlemmar i Nato har de facto den säkerhetspolitiska situationen förändrats. Det skedde i samband med att de båda ländernas ansökan lämnades in och inte bara USA, Kanada, Storbritannien, Nederländerna och Tyskland utan också de nordiska grannländerna Danmark, Norge och Island deklarerade att de vill bistå Finland och Sverige om de utsätts för angrepp redan innan de de blivit medlemmar.

Detta har minskat betydelsen av att Turkiets president Erdogan, enligt mångas mening motiverat av inrikespolitiska skäl inför ett nära kommande val, försökt sätta käppar i hjulen för ett snabbt inträde i Nato för Finland och Sverige.

Strax efter det att Finland och Sverige lämnat in sina ansökningar om Natomedlemskap beslutade de danska väljarna i en folkomröstning att de danska förbehållen gentemot EU när det gäller försvarspolitik ska slopas. Det skedde med två tredjedelars majoritet. Av de röstberättigade deltog 66 procent i omröstningen och 66,9 av dessa röstade ja till att Danmark, bland annat vid sidan om Finland och Sverige, fullt ut ska delta i EU:s samarbete på försvarsområdet.

Förutsättningarna för nordiskt samarbete inom detta område har kanske aldrig varit bättre.
Att Finland och Sverige valt Natomedlemskap beror på att de är överens med de 30 nuvarande medlemmarna om att Nato är den viktigaste försvarsgemenskapen i Europa, en gemenskap som dessutom inkluderar USA och Kanada samt det Storbritannien som lämnat EU.

När det gäller bristande symmetri i det nordiska säkerhetsmönstret lär det bli mera ljus på Norges och Islands utanförskap i EU när Finland och Sverige väl vunnit inträde i den atlantiska alliansen.

Norge finns ofta med i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som EU kunnat ena sig om. Norge har medverkat i en rad av EU:s militära och civila krishanteringsinsatser, till exempel Operation Atalanta på kusten utanför Somalia. Norge har sedan 2006 avtal med EU om samarbete med EU:s försvarsbyrå (EDA). EU godkände ifjol USA:s och Norges deltagande i Pescoprojektet Militär rörlighet. Pesco är ett permanent strukturerat samarbete på
försvarsområdet inom EU och projektet Militär rörlighet är en strategisk plattform som möjliggör snabba och smidiga förflyttningar av militär personal och militära resurser. Norge instämmer redan nu mer eller mindre regelmässigt när EU gör utrikespolitiska deklarationer och deltar fullt ut i sanktionspolitiken mot Ryssland.

Många uttalanden har gjorts om att förutsättningarna för nordiskt samarbete mycket påtagligt förbättras genom Finlands och Sveriges Natobeslut. Därtill ska sägas att Estland, Lettland och Litauen har stora förväntningar på vad Finlands och Sveriges beslut ska kunna medföra för säkerheten i hela Östersjöregionen. Estlands relativt unga veteranpolitiker och dito diplomat
Jüri Luik, numera landets ambassadör och fasta representant vid Nato, sa vid den traditionella Lennart Meri-konferensen att ”vi hoppar upp och ned samtidigt som vi försöker dölja hur glada vi är över de båda ländernas ansökningar om Natomedlemskap”!

Många i Nato, inte minst Norges och Sveriges nordiska och baltiska grannländer, har uttalat sig för att anslutningsprocessen ska gå snabbt. I skrivande stund finns, trots Erdogans agerande, förhoppningar om att ett välkomnande ska ske vid Natos toppmöte i slutet av juni. Om så skett vet måhända läsaren av denna text.

Det finns ingen anledning att invänta en upplösning av den fnurra på tråden i Natos anslutningsprocess som Erdogan orsakat innan nordiska länder omvärderar möjligheterna till fördjupat samarbete. En som var tidigt ute i den diskussionen är Dag Henriksen, överstelöjtnant, professor och forskningsledare vid Norges Luftkrigsskola. Han pekar på att de nordiska länderna tillsammans förfogar över 250 stridsflygplan, 150 F35 i Danmark, Finland och Norge samt 100 JAS 39 Gripen i Sverige. ”Det er en formidabel luftmilitær kapasitet”, skriver Henriksen på hemsidan forsvaretsforum.no, och tillägger: ”Det ville vært spektakulært dårlig utnyttelse av disse kampflyressursene, dersom vi lar de respektive lands luftforsvar få fokusere på sine avgrensede tradisjonelle militærstrategiske innsatsområder. Nøkkelen til økt fleksibilitet og kampkraft ligger i samarbeid på tvers av landegrensene. Med sin høyde, hastighet, rekkevidde og langtrekkende presisjonsvåpen vil en kunne kraftsamle hele Nordens kampflyflåte der det måtte behøves, på svært kort tid, før andre allierte aktører ankommer.”

Samarbetet på flygvapenområdet är ett exempel på det ökade nordiska samarbete som de finländska och svenska Nato-medlemskapen kan medföra. Jag citerar därför Henriksen ytterligare: ”Å kunne utnytte hverandres baser, spre ressursene våre, gjøre de vesentlig
mindre sårbare, for så å kraftsamle ved behov – vil øke Nordens samlede luftmilitære kampkraft vesentlig. For å kunne hjelpe hverandre raskt, hurtig kunne operere sammen, kunne samarbeide mer friksjonsfritt, utnytte teknologien mer optimalt – så trenger vi å etablere felles doktriner, taktikker, teknikker og prosedyrer. … For å få til dette ville det vært spennende å se på muligheten for et felles luftmilitært Nato-hovedkvarter i Norden”, skriver Dag Henriksen.

Henriksen pekar på att motsvarande diskussion om möjligheter till samarbete också är motiverade när det gäller markförsvar, marinen, specialstyrkor, cyber- och rymdförsvar. Detta är processer som inte är lätta och som kommer att kräva längre tid än många önskar. De som har erfarenhet av vilka svårigheter som möter när en organisation ska rationaliseras kan föreställa
sig vad som krävs när en likartad process ska genomföras för fyra olika länders organisationer. Kanske är det bäst att låta två eller tre organisationer gå före. Det samarbete som utvecklats mellan Sverige och Finland är kanske förebildligt.

Nordiskt samarbete kräver ömsesidiga hänsyn, stark vilja, tålamod och inte minst en gemensam målbild. Allra viktigast är starkt politiskt ledarskap. Utan ett sådant lär inte de samarbetsmöjligheter som öppnas genom Sveriges och Finlands Natomedlemskap och Danmarks helhjärtade inträde i EU:s försvarssamarbete bli utnyttjade som de borde.

Det som kan åstadkommas i form av samarbete mellan försvarsmakterna och på det försvarspolitiska området är kanske inte det allra mest centrala när det gäller utökat nordiskt samarbete inom ramen för ett Nato där alla fem nordiska stater deltar. En utgångspunkt måste vara att hur långt det nordiska samarbetet än drivs så är det av yttersta vikt att Natos grundprincip kvarstår oförändrad: alla för en och en för alla. Om en Natostat angrips så är det ett
angrepp på alla och förpliktar till gemensamt försvar.

Sveriges och Finlands Natomedlemskap har som nämnts ökat förväntningarna på vad som kan göras i det nordiskt-baltiska sammanhanget för att stärka säkerheten i Östersjöregionen. Det ska välkomnas. Fred och suveränitet för Estland, Lettland och Litauen är självklara säkerhetspolitiska intressen för alla fem nordiska stater. Exempelvis kan de baltiska staterna inbjudas till ett närmare samarbete, kanske ett fullständigt medlemskap, i det organiserade nordiska försvarssamarbetet inom Nordefco. Det sker då för att stärka de nationella försvaren i de åtta länderna och samarbetet dem emellan, men inte för att ersätta det kollektiva försvaret inom Nato Det lär inte vara några problem att få starkt gehör för detta från alla nordiska och baltiska stater.

De nordisk-baltiska staterna har ett starkt gemensamt intresse av att vidmakthålla en väl fungerande transatlantisk länk inom Nato. Att stärka det europeiska benet inom Nato är ett starkt nordiskt intresse inte minst för att bidra till att den transatlantiska länken förblir stark. Avtal med USA för Finlands och Sveriges vidkommande kan komma att behöva vidareutvecklas. Det nya tilläggsavtal som Stortinget i Norge nyss antagit kan ge en bild av vad som är nödvändigt och möjligt. Några permanenta utländska baser eller lagring av kärnvapen i Finland och Sverige lär inte bli aktuella.

Relationen till Ryssland lär bli en huvudfråga inom säkerhetspolitiken för Finland och Sverige och andra nordiska länder, precis som det varit i århundraden. De nuvarande makthavarna i Kreml har varit ganska avmätta i sina kommentarer till Natomedlemskapen. Det är lovande även om misstron är utbredd inte minst på grund av Rysslands pågående förbrytelser mot internationell rätt i Ukraina.

För Norden ligger Ryssland där det ligger. Geografin är oförändrad och Ryssland måste hanteras oavsett makthavare. Det gäller för stater i dess grannskap oavsett alliansanslutning eller inte. Behovet av Rysslandspolitik kvarstår och om denna må de nordiska staterna samråda.

Anders Ljunggren

Idag känner jag glädje men också ödmjukhet inför en framtid som är osäker och i liten utsträckning förutsebar. Jag tänker naturligtvis på besluten i Finland och Sverige att till Nato lämna in ansökan om medlemskap.

Själv har jag i mera än 50 (!) år deltagit i och efter fattig förmåga försökt bidra till att utveckla relationerna mellan republiken i öst och mitt eget land i väst. Många hundra samtal inte minst om Sveriges och Finlands säkerhet har jag deltagit i – några med presidenter, utrikes- och statsministrar men ännu flera med diplomater, bönder, akademiker och många andra, såväl unga som gamla, kvinnor som män, ”stadin kundin” likväl som med glesbygdsbor vid ryska gränsen.

Med tiden har allt flera förstått att våra länder skulle kunna inträda i Nato. På 1970-talet och större delen av 1980-talet var det dock få som tänkte tanken om Natomedlemskap och de få som gjorde det hade många reservationer. Först krävdes drastiska förändringar.

Stödet för alliansfriheten var bergfast. Jag var i årtionden aktiv i centerpartiet. Jag blir irriterad när det sägs att alliansfriheten främst skulle vara knuten till en socialdemokratisk identitet. Länge var den knuten mera till Kungahusen. Och i den tid jag kan överblicka kan jag med bestämdhet hävda att Gunnar Hedlund, med sin nära relation till Östen Undén, var lika ivrig anhängare av alliansfriheten som någonsin Tage Erlander.

Thorbjörn Fälldin och Olof Palme var under många år, i stort hela den tid de var partiledare, konkurrenter om posten som regeringschef. De var rivaler men när det gäller säkerhetspolitiken, och värnet om alliansfrihet syftande till neutralitet i krig, stod de nära varandra.

Olof Johansson var som partiledare lika bestämd när det gäller att hålla fast vid alliansfriheten som socialdemokratin under Ingvar Carlsson och Göran Persson.

Alliansfriheten är alls inte knuten endast till socialdemokratin. Det är snarare så att det är en svensk identitet under lång tid. Stundom har makthavarna agerat så att substansen i alliansfriheten har kunnat sättas i fråga, såväl under 1800-talets krig efter 1812 i vårt närområde som under 1900-talets båda världskrig. Men i närmare 200 år var politiken brett förankrat i politik och samhälle. Den har verkligen tjänat oss väl.

Nu är alliansfriheten i Sverige och Finland, där den har en kortare och annorlunda hävd, historia. Jag har själv bestämt mig för att förorda Natomedlemskap sedan flera år tillbaka – förutsatt att det skulle ske tillsammans med Finland och ha brett stöd såväl i befolkningen som i Sveriges riksdag. Först nu har detta uppnåtts. Det gör mig glad. De som vi vid krig, som vi vill undvika, vill försvara oss tillsammans med bör vi också ha möjlighet att på jämställd fot vara delaktiga i planeringen och beslutsfattande med.

Nu finns förutsättningarna för medlemskap. Finland gick först och banade väg också för Sverige. Det var som det skulle. Ett svenskt medlemskap utan Finland skulle inte ha förbättrat vår säkerhet. Och jag dristar mig till påståendet att det var bra för självkänslan och för enigheten i Finland att statsledningen visade att det helt och hållet var Finlands eget beslut.

Det kan sägas att Sveriges agerande nu i stor utsträckning berodde på Finlands. Det är inget att skämmas för. Att Sverige inte inträdde i Nato berodde från början och länge inte minst på insikten att Finlands möjlighet att hävda sin självständighet var ett svenskt säkerhetsintresse. Situationen i Helsingfors 1947-1948 var knappast bättre än den i Prag. Att Finland lyckades hävda sin demokrati är självklart först och främst ett resultat av finländsk, kallblodig klokhet. Men Sveriges agerande då och följande årtionden var inte betydelselös för Finlands sak.

Det är bra, inte minst för den gemensamma säkerheten i vår region, att Sverige och Finland tillsammans inträder i Nato. Det retar säkert en del när jag påstår att det bara är bra för den svenska självkänslan att det beslut som nu tagits inte bara är bra för Sveriges egenintresse utan också för vår omvärld, och särskilt då Finland och Baltikum.

Glädje är dock en känsla som behöver behärskas av ödmjukhet och intellektuell kyla. Utmaningarna när det gäller att hävda fred och frihet är många. Vår förmåga att uppträda med trovärdighet för att försvara fred och frihet som allierade ställer inte mindre krav på politik och diplomati än vår alliansfria epok gjort.

Jag känner stolthet över hur ansvariga politiker, i regering och flertalet också av dem som befinner sig i opposition, har handlat under de senaste månaderna. Det gäller också diplomater och andra medarbetare i regeringskanslierna, i Finland även i presidentkansliet. Ni har åstadkommit ett resultat som imponerar!

Men det vi upplevt är bara början. Nato är liksom andra politiska konstruktioner inte ett monument som är opåverkat av tiden och omvärlden. Som den förra brittiska premiärministern Harold Macmillan svarade när han fick frågan om vad som styr politiken: Händelser, händelser, händelser …

Att så gott som möjligt vara förberedda på händelser som vi kan ana oss till, och än mera helt oförutsebara händelser, blir allt viktigare för de som har ansvar för säkerhetspolitiken. Här har nog Sverige en del att lära inte minst av Finland vad gäller förmågan att förstå när det brådskar att fatta beslut. Sverige ställs inför krav att snabbt leverera besked om ståndpunkter i alliansen.

Sådana krav har funnits också tidigare. Minns Fälldins besked till ÖB, ”Håll gränsen!”, när han ensam i en telefonkiosk i Sveriges riksdag delgavs underrättelser om att sovjetiska fartyg skulle vara på väg mot den strandade U-båt 137 som svensk militär kontrollerade i Blekinge skärgård.

Motsvarande händelser med konsekvenser för svensk säkerhet kan nu inträffa i ett betydligt större sammanhang. Resurserna för diplomati och underrättelsetjänst behöver bli större.

Sverige ska vara en aktiv och god medlem. Bara genom att agera så kan Natomedlemskapet förstärka vår säkerhet. Vi ska vara medvetna om att vi går in i en organisation där alla stater har ambitioner att utnyttja medlemskapet för att stärka sin nationella säkerhet. De enskilda staternas säkerhet är också alliansens säkerhet i en organisation som arbetar enligt parollen ”en för alla, alla för en”.

Sverige, Finland och Nato får inte bara styras av händelser. Som små eller medelstora länder i Nato är det viktigt att prioritera. Vad vill Sverige och Finland i, och för, Nato?

Först och främst gäller det att ha en försvarsförmåga som kan hävda det egna territoriet. De som menar att den svenska försvarsbudgeten kan vara mindre på grund av Natoanslutningen har fel. Vi ska inom alliansen vara en leverantör av säkerhet. Inte se oss som en konsument.

Jag tycker illa om talet om säkerhetsgarantier. I krig finns inga garantier. När krig hotar eller inträffar är det klokast att utgå från att alla stater även inom en allians handlar enligt sitt upplevda nationella egenintresse. Vad vi kan medverka till är att det upplevda egenintresset i alla medlemsstater så långt möjligt ska sammanfalla med Sveriges intresse såsom vi själva uppfattar detta.

Det nordiska samarbetet kan fördjupas inom ramen för de fem staternas Natomedlemskap. Förhoppningsvis ges tydliga politiska signaler från regeringsnivå om att detta är ambitionen i alla länder. Magdalena Andersson och Sauli Niinistö har pekat i rätt riktning. Processen kan inspireras av vad som redan skett i samarbetet mellan Sverige och Finland. Flera gemensamma stridsenheter bör komma till stånd.

Sverige och Finland bör medverka till att det europeiska benet i Nato förstärks. Vid sidan av en fördjupning av det redan befintliga nordisk-baltiska samarbetet via NORDEFCO mm är Tysklands framtida roll av särskilt intresse. Inom en tioårsperiod kan Tyskland ha Europas starkaste konventionella militär, med en försvarsbudget som är större än Rysslands, om beslutet att satsa två procent av BNP till försvaret ligger fast. Alldeles oberoende av om Trump blir president 2024 så behöver Europa vara berett att klara sitt försvar utan att räkna med helhjärtat engagemang från USA:s sida.

Under kalla kriget var det USA som tog huvudansvar för den transatlantiska länkens hållfasthet. Inte sällan kan man påstå att USA var den bästa européen. När sammanhållningen brast kunde vi länge räkna med att USA bidrog till att stater i västra Europa enades. Den största Natostatens huvudfokus ligger däremot nu och framöver i Stilla oceanen. Men vi bör göra vad vi kan för att den transatlantiska länken består även om vi bör göra oss mera oberoende av den för Europas försvar.

En viktig fråga, kanske den viktigaste, är hur vi ska kunna förena den ökade avskräckning som Natomedlemskapet innebär med en strävan till låg rustningsnivå och avspänning i Östersjöregionen. Talen om att vi allierar oss för att stärka vårt eget försvar men inte för att Ryssland ska uppleva oss som hot behöver följas av politiska handlingar. Det norsk-ryska samarbetet i Barentsregionen är förebildligt.

Geografin ändras inte. Ryssland förblir vår granne. Kremls agerande har tills vidare omöjliggjort det mellanfolkliga och politiska samarbete som ligger i vårt intresse. Vi ska nu och uthålligt ge allt stöd till Ukrainas självförsvar. Vi kan inte acceptera att Ryssland lyckas i ansträngningarna att rasera den säkerhetsordning som utesluter militärt våld för att ändra gränser. Alla stater ska ha rätt till självbestämmande.

Men även när vi rustar oss för att möta angrepp ska vi visa att vi är beredda att utveckla och stärka relationerna med Ryssland så snart vår granne i öst visar att vi kan lita på att den politik som ledde fram till det oacceptabla kriget i Ukraina valts bort. Vi ska vara förberedda på att det kan ta lång tid. Vi kan inte styras av önsketänkande och får inte hysa illusioner. Men vi måste handla med insikt om att Ryssland förblir vår granne.

Anders Ljunggren

År 2022 har inletts genom krig i Europa. Rysslands angrepp på Ukraina är ett angrepp också på den globala rättsordning som skapades genom Förenta Nationerna efter det andra världskriget och den europeiska säkerhetsordning som steg för steg växt fram efter Helsingforsavtalet 1975.

Grundvalen för säkerheten, inte bara i Norden och Europa utan i världen som helhet, har utsatts för ett dödligt hot genom Putinstyrets aggressioner. När detta skrivs vet ingen hur den otäcka krigföringen slutar. Ukrainas försvarsstyrkor och befolkning bjuder modigt hårt motstånd. Av allt att döma hårdare motstånd än Putin räknat med.

Krigsherrar brukar ofta lova att den militära insatsen ska vara begränsad och kort. Kremlregimen vill inte använda ordet krig, men det är krig som den medvetet planlagt och med största säkerhet blir det omfattande strider och motstånd mot ockupationsmakten under lång tid.

Samtliga nordiska länder har under krigets upptakt och det krigsskede som denne krönikör kan överblicka samverkat i en politik med EU och Nato som sammanhållande. Det är knappast överdrivet att påstå att redan när Ukrainakrisens första fas ägde rum, år 2014, så hade en stor samsyn om säkerhetspolitik, och därtill ett stegvis ökat försvarspolitiskt samarbete, etablerats
mellan de nordiska länderna.

Nordiska försvarssamarbetets (NORDEFCO:s) syfte är att stärka de deltagande nationernas nationella försvar, utforska gemensamma synergier och underlätta effektiva gemensamma lösningar. När samarbetsavtalet undertecknades i Helsingfors 2009 innebar det att olika initiativ för nordiskt försvarssamarbete tagna från 1990-talet och framåt samlades under ett paraply.

Samarbetet har vuxit och NORDEFCO:s verksamhet bedrivs idag på både militär och politisk nivå. Det omfattar exempelvis samarbete kring utbildning och övning, logistik, internationella insatser och materiel. Inom ramen för programmet Cross Border Training övar flygvapnen i Finland, Norge och Sverige praktiskt taget varje vecka, år efter år. I en av världens största och mest avancerade flygövningar, Arctic Challenge Exercise, utgör nordiskt samarbete kärnan i en verksamhet som också involverar USA Denna övning, som omfattar mer än 100 stridsflygplan från tiotalet länder, genomförs vartannat år, ifjol med Sverige som huvudansvarig och när den
genomförs 2023 sker det för sjätte gången.

I november 2021 möttes de nordiska försvarsministrarna och bland annat överlade de om hur länderna kan förbättra förutsättningarna för att samarbeta på alla konfliktnivåer. Den 21 december gjorde försvarsministrarna bland annat följande deklaration: ”De nordiska länderna fortsätter sitt fasta stöd till Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och rätt att bestämma sin egen utrikes- och säkerhetspolitiska kurs utan inblandning utifrån. Vi förkastar föreställningen om inflytandesfärer i Europa.”

En månad senare möttes försvarsministrarna åter, nu inom ramen för NORDEFCO:s mekanism för kriskonsultationer, en mekanism som etablerades 2019. Ministrarna förklarade att de övervakar säkerhetsläget i Ukraina noga. De förklarade sig vara överens om allvaret i situationen och behovet av att söka en diplomatisk lösning. Ministrarna uppmanade Ryssland att de-eskalera genom att stoppa och upphöra med sin pågående militära uppbyggnad i regionen och gå i dialog.

Det är en närmast ofattbar, hisnande stor skillnad på det nordiska försvarssamarbetet nu och det som ägde rum under det kalla kriget. Då möttes försvarsministrarna i Norden som mest till gemensamma möten någon enstaka gång per år. Idag sker mötena i detta sammanhang med en helt annan frekvens och med en helt annan substans.

Det omfattande samarbete som finns i Norden idag när det gäller försvars- och säkerhetspolitik har växt fram under tre årtionden – sedan järnridåns fall och Sovjetunionens sammanbrott. Med tanke på dess djup och bredd har den uppmärksammats förvånansvärt lite i media.

Det kvarstår ännu en avgörande skillnad: Danmark, Norge och Island tillhör NATO. Finland och Sverige är militärt alliansfria men de är idag integrerade i ett nära samarbete som prioriterade partners. Såväl Finland som Sverige har idag en interoperalitet med Natostyrkor på en nivå som inte alla stater med medlemskap matchar. När det Putinstyrda ryska militärmaskineriet övergick till storskalig krigföring från det lågintensiva krig de fört sedan 2014 i östra Ukraina efter den
illegala annekteringen av Krim, och Nato kallade till toppmöte i februari 2022 fanns Finlands och Sveriges statsministrar på Natos inbjudningslista.

När denna krönika skrivs i måndadsskriftet mars-april pågår en utvärdering i många länder av det Kremlstyrda kriget mot Ukraina, med dess uppenbara brott mot grunderna för tidigare existerande säkerhetsordning. I Finland och Sverige sker det med öppenhet för ett medlemskap i NATO. Samtal sker inom länderna och samråd pågår mellan länderna på ömse sidor av Ålands hav.

Om det leder till samagerande och samtidighet i utvecklingen av Sveriges och Finlands relation till NATO och andra gränsöverskridande säkerhetsrelationer är oklart i skrivande stund. Men situationen för fred och säkerhet i Europa är helt förändrad.

Det nordiska samarbetet på försvarsområdet sker i många former: allnordiskt, bilateralt, trilateralt och i flera initiativ med deltagande också av stater utanför Norden. Ett exempel är Joint Expeditionary Force (JEF) som leds av Storbritannien och där förutom de fem nordiska och de tre baltiska staterna även Nederländerna deltar.

De nordiska staterna har alla bilaterala avtal med USA. Dessa avtal finns sedan årtionden tillbaka i Islands, Danmarks och Norges fall inom ramen för Nato och de förpliktelser som allianstillhörigheten medför. I samtliga fall handlar det å ena sidan om avskräckning och å andra sidan om ”beroligelse”. Det senare norska ordet saknar en bra svensk motsvarighet men betecknar åtgärder som syftar till att bidra till fredliga och förtroendefulla relationer med
antagonisten i närområdet – det vill säga Ryssland.

I början av februari redogjorde Norges försvarsminister Odd Roger Enoksen för det tilläggsavtal som Norge nu ingått med USA i syfte att reglera hur Norges möjligheter att ta emot militärt stöd från USA:s sida ska förbättras. Det kan bidra till avskräckning. Enoksen framförde samtidigt: ”For det første er avtalen klar på at all amerikansk militær aktivitet skal respektere norsk suverenitet,
norske lover og folkerettslige forpliktelser. For det andre fastslår avtalen at den ikke endrer norsk basepolitikk eller norske begrensninger på lagring av visse våpentyper på norsk territorium (atomvåpen, landminer og klasevåpen mv). For det tredje pålegger avtalen USA å konsultere Norge om bruken av de omforente områdene”. Dessa åtgärder bidrar enligt min mening till ”beroligelse”.

Även i Danmark är det aktuellt med ett förnyat ramavtal med USA för att befästa den viktigaste relationen för Danmark när det gäller försvars- och säkerhetspolitik. Det finns anledning att tro att också detta avtal kommer att vila på de två grundpelarna avskräckning och ”beroligelse”, bland annat innebärande ”at Danmark forbliver atomvåben-fri zone” som ordföranden i Det
Utrikespolitiska Nævn, Martin Lidegaard, nyligen skrev i en artikel i Altinget. Det samma gäller Islands avtal med USA om nyttjande av Keflaviksbasen mm.

Företrädare för alla nordiska stater har varit tydliga med att alla stater, Finland och Sverige lika självklart som Natostater och Ukraina, har rätt att själv råda över hur deras säkerhet organiseras, med eller utan allianstillhörighet. Och enligt min mening är det rimligt att hävda att alla de fem nordiska staternas säkerhetspolitik har två grundpelare: avskräckning och ”beroligelse”
och detta gäller både stater med allianstillhörighet och de som ännu är militärt alliansfria.

Sedan Finland vid Sovjetunionens upplösning frigjort sig från den Vänskaps- och biståndspakt som ingicks med Sovjetunionen efter andra världskriget för att möjliggöra fred och självbestämmande har landet deklarerat att man har en Nato-option. Företrädare för Finland, inte minst president Sauli Niinistö, har med stor tydlighet framhållit Nato-optionen som ståndpunkt i säkerhetspolitiken sedan hotet om Rysslands krigsföring i Ukraina blev aktuellt.

I Sverige förs en livligare diskussion om Natomedlemskap än tidigare. I
såväl Finland som Sverige finns också en utbredd uppfattning att de båda
länderna bör eftersträva ett gemensamt inträde i alliansen när förutsättningar
bedöms föreligga.

Det kan inte uteslutas att Finlands och Sveriges säkerhetspolitiska doktriner kan förändras när en rekonstruktion av den säkerhetspolitiska arkitekturen i Europa förhoppningsvis kommer till stånd. Denna rekonstruktion berör alla länder. Det mest sannolika är att de nordiska länderna kommer att agera med stor samsyn i en sådan process – precis som samsynen under Rysslands pågående aggressioner varit påtaglig.

Att nordiska, Nato- och EU-länder i Europa kommer att anse det vara viktigt att vidmakthålla en stark transatlantisk länk är mycket sannolikt. Att detta kommer att kräva ökad vaksamhet och ökat ansvarstagande på denna sida av Atlanten blir allt flera medvetna om. Nästa presidentval i USA kan få stor betydelse för Nordens säkerhet.

För små eller mellanstora länder som de nordiska är förtroendet för och förmågan att upprätthålla den internationella rättsordningen av stor vikt. Vitala inslag i en sådan rättsordning är alla staters rätt till okränkbara gränser, nationell ensamrätt när det gäller att bestämma över organisationen av det egna landets säkerhet och förbudet att bruka våld för att påtvinga en annan stat en ordning de inte frivilligt valt.

Vi lever med tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildts ord i ”den stora farans tid”. Efterkrigstiden är nu definitivt ett föråldrat begrepp. Det är inte heller skedet efter kalla kriget, med Parisstadgan och Budapestmemorandumet i vilket Ryssland och USA lovade Ukraina att försvara landets integritet som vi längre kan tro oss leva i.

Det är mera uppenbart än någonsin sedan andra världskriget att fred och frihet för medborgare i Norden och dess närområden inte kan ses som något för all tid givet. Det är samtidigt bra att veta att samsynen om hur säkerheten ska tryggas för länderna som ingår i Norden utan överord är större än någonsin. Det försvarspolitiska samarbetet i Norden har aldrig varit mera omfattande. Det är trots allt tryggt att veta i det långvariga arbete för att skapa en bättre fungerande säkerhetsordning som nu måste inledas. Det gäller inte bara Nordens framtid. Det gäller mänsklighetens.
Anders Ljunggren

Nu är det klappat. Inom några veckor lär det bli helt klart att Finland ansöker om medlemskap i Nato. Allt annat är en sensation. Och det blir en stor överraskning om inte pågående samråd leder till att Sverige snart därefter söker om medlemskap. I så fall kan staterna inträda i alliansen samtidigt. Så bör det bli.

Som jag skrev i ett inlägg den 9 mars får Finland gärna gå före Sverige genom att deklarera sin vilja att bli medlem i Nato. Ett svenskt medlemskap utan Finland skulle inte vara stabiliserande. Natomedlemskap för både Sverige och Finland blir däremot stabiliserande för säkerheten i Östersjöregionen.

Den redogörelse om landets säkerhet, som nu lämnats till Finlands riksdag lär om några få veckor följas av ett brett förankrat ställningstagande för Finlands Natomedlemskap. Redogörelsen kan knappast tolkas på annat sätt än att medlemskap i Nato är republikens svar på Putins deklaration att vräka den rättsordning åt sidan, som ger även små stater rätt att välja organisationen av sin säkerhet. Putins krav på att upprätta en intressesfär, i praktiken ett utvidgat imperium där mindre stater runt Ryssland skulle underordnas Moskvas diktat, har följts av en vedervärdig invasion, ett krig med uppenbara krigsbrott, i Ukraina.

Finlands utrikespolitiska agerande förtjänar respekt. Jag tillhör dem som beundrat vår östliga grannes förmåga att hävda sitt oberoende sedan den tid när Paasikivi-Kekkonenlinjen var ledstjärna för republikens agerande. När Thorbjörn Fälldin nominerade Finlands president Urho K Kekkonen till Nobels fredspris ansåg jag det vara ett välmotiverat förslag.  Det gör jag också nu.

Situationen är helt annan nu än den som gällde 1975. Putins politik idag sker i strid med Helsingforsavtalet, som Finland under Kekkonens ledning så skickligt medverkade till, och den är också i konflikt med FN-stadgan, med 1990 års Parisstadga och Budapestuppgörelsen 1994. I den senare lovade Ryssland, tillsammans med USA och Storbritannien, att inte ”hota med eller använda våld mot Ukrainas territoriella eller politiska självständighet” i utbyte mot att Ukraina överlämnade kärnvapnen på sitt territorium till Ryssland.

Putins deklarerade politik, med krav på en ny säkerhets- och världsordning, i kombination med skändlig, medvetet planerad och lögnaktigt motiverad krigföring, kräver resoluta svar. Det måste ske genom effektivt stöd till Ukrainas försvar av sin frihet och Europas rättsordning. I Finlands fall sker det inom kort med stor säkerhet också genom ansökan om medlemskap i Nato. Den bör följas av svensk ansökan, av nära samråd och samarbete med Finland under förhandlingarna om medlemskap och nära samarbete i Nato.

Men Natofrågan handlar inte bara om ja eller nej till medlemskap. Den handlar om hur vi ska agera med anledning av de förväntningar vi själva har och till följd av de förväntningar som andra har med anledning av vårt inträde i alliansen. De senare finns både inom och utanför alliansen.

Vi vill själva bli, och det förväntas av oss att vi ska vara, en god medlem. På den politiska nivån handlar det primärt om att verka för en sådan sammanhållning i alliansen att de ömsesidiga förpliktelserna om ett gemensamt försvar är trovärdiga. Jimmie Åkessons uttalande om att Sveriges förpliktelser inte skulle gälla alla medlemmar är inte förenligt med alliansens principer.

Även inom alliansen har vi ett intresse av att verka för avspänning och låg rustningsnivå i vår del av världen. Vi går in i Nato inte för att lättare kunna föra krig utan för att öka möjligheterna att upprätthålla fred. Med Sverige och Finland som medlemmar blir Nato ännu tydligare en försvars- och fredsorganisation. Vårt intresse av att bidra till politik för gemensam säkerhet för alla stater i Europa förblir starkt.

Vi vill öka avskräckningen för att hindra angrepp mot vårt lands territorium och vårt politiska oberoende men vi vill inte att stater i vårt grannskap som en följd av detta upplever ett faktiskt ökat hot mot sin säkerhet. Norges och Danmarks begränsningar när det gäller kärnvapen, klusterbomber, förhandslagring av vapen och lokalisering av vissa vapensystem är tydliga förebilder i den diskussion som nu förs i Finland. Så bör vi också agera i Sverige. Det är svensk lag som gäller i Sverige även när vi allierar oss med andra och det finns inget i Natostadgan som tvingar oss att agera mot vår vilja. Ingen ska för den skull behöva tvivla på vår vilja att vara solidariska inom regelverkets ram.

Även som medlem i alliansen måste Sverige vara rustat så att vi kan försvara oss själva. Anspråken på vår egen försvarsförmåga minskar inte – de snarare ökar. Därtill behöver vi rusta för att i än större utsträckning försvara oss och alliansen tillsammans med andra. Vi ska delta i planering och övningar inte bara för att försvara oss själva utan också för att hävda alliansen främst i vår del av världen, det vill säga Östersjöregionen. Här torde våra egna och övriga alliansmedlemmars intressen i stort sett sammanfalla.

Det är viktigt att värna om alliansens sammanhållning; principen om en för alla, alla för en behöver upprätthållas. För att tala klarspråk: Sverige kan inte ansvara för alliansens förpliktelser när det gäller Baltikum. Vi ska ta vår del av ansvaret men lockrop av typen att Sverige som land bör ta på sig en ledarroll i regionen bör avvisas. På den här punkten har Natoländerna i Östersjöregionen ett gemensamt intresse.

Tidiga Natoanhängare har ibland påpekat att Sverige inte kan ta ansvar för Finlands försvar. Det har ju inte heller Finland begärt och de är lika medvetna som vi om våra möjligheter. Det gäller också när vi blir Natomedlemmar. Sverige kan däremot, som vi verkat för under senare år, förbereda oss för att delta i försvarskrig också i Finland. Det görs då inte på grund av altruism, hur högt en sådan hållning än hålls, utan på grund av vår insikt i att Sveriges säkerhet bäst försvaras tillsammans med Finland. Motsvarande gäller också i förhållande till Estland, Lettland och Litauen. Alliansanslutning gör att vi har andra och större möjligheter än vad vi har som alliansfria.

När krig trots allt hotar eller bryter ut kan stater, allierade eller alliansfria, antas agera i enlighet med sitt upplevda egenintresse. Det gäller i vart fall stater som inte styrs av en envåldshärskare med dynastisk eller messiansk benägenhet.

Det vi kan påverka är hur egenintresset upplevs. Det är i synnerhet viktigt när det gäller det fåtal stater som påtagligt kan bidra till militärt försvar i vår del av världen. Utöver staterna i regionen gäller det överlägset främst USA men också Storbritannien.

Storbritannien har militära resurser och ett starkt intresse av stabil säkerhet i det nordiskt-baltiska området på grund av sitt eget geopolitiska läge. När det gäller USA kan statens helt avgörande betydelse för alliansens försvar antas bestå så länge som tillräckligt många med inflytelse på landets agerande anser att det ligger i USA:s upplevda egenintresse att hävda alliansens okränkbarhet. Tyskland med sin nuvarande stabila demokrati och med utlovad förstärkning av sitt försvar kan bli en påtagligt viktigare säkerhetspolitisk aktör. Men det lär dröja ett tiotal år innan vi vet hur det blir med den saken.

Vi kan inte bara inskränka oss till att som Natomedlem bemöta nu existerande förväntningar. Vi måste utgå från att kunna hantera det som vi inte vill förvänta oss. Om Trump, eller någon av hans beklagligtvis många gelikar, vinner presidentvalet kan det leda till mycket förändrade villkor för alliansen redan 2024. Även en valvinst för Le Pen eller hennes motsvarighet i närtid skulle förändra villkoren drastiskt. Vår säkerhet skulle påverkas påtagligt oavsett vi är allierade eller alliansfria. Våra möjligheter att hävda vår säkerhet och vårt oberoende blir likväl annorlunda som Natomedlemmar än den tillvaro Sverige haft under mera än 200 år. Att förneka detta är önsketänkande.

Apropå en helt annan form för allians sa centerledaren Gunnar Hedlund ”att det är en sak att sätta sig på en tiger som ligger still och en helt annan sak att förhålla sig till tigern när den rusar med full fart framåt”.

Det Nato som existerade för trettio år sedan är ett helt annat Nato än det som finns idag. Efter den 24 februari i år har Nato visat såväl besinning som styrka. Tack vare detta finns det ett opinionsklimat som gör att Putins krigsmål och krigföring nu kan få adekvata svar inte bara i form av stöd till Ukrainas kamp för sin och Europas framtid utan också för medlemskap i Nato i Finland, och som jag tror, Sverige.

Framtiden är osäker. Hur läget är årtionden framåt vet ingen. Det gäller oavsett Natoanslutning eller inte. Så som situationen nu är behöver små och medelstora stater i Europa sluta sig samman för att upprätthålla en ordning där användning av våld inte accepteras för att ändra gränser eller påtvinga en annan stat en politik mot deras vilja. Putins krig och krigsmål måste bemötas med största sammanhållning inom Nato och EU.

Det kommer inte att bli lätt. Sverige behöver öka insatserna för att verka för ett sammanhållet EU och som medlem i Nato verka för att det europeiska benet i Nato förstärks samtidigt som den transatlantiska länken ges ökat stöd från europeisk sida.

Vi ska räkna med skakig färd framåt. Tigern lär röra sig i olika hastigheter och det är bäst att räkna med att den också kan röra sig åt olika håll. Vi behöver en politik inte  bara för inträde i Nato utan också en politik för vårt agerande i Nato och för Natos framtid.

Anders Ljunggren

Ska Sverige vara medlem i Nato eller inte? Det är en fråga som de senaste dagarna många tycks anse vara viktigare än frågan om hur Sverige bäst kan bidra till Ukrainas kamp för att försvara sin självständighet, och därmed den internationella rätten. Det är djupt olyckligt.

Mitt konstaterande innebär inte att frågan om svenskt medlemskap i Nato är oviktig. Alls inte. Jag är själv en kalla krigare. Under 1970-talet deltog jag i Folk och Försvars årliga konferenser oftare än de flesta. Jag var övertygad om att den svenska säkerhetspolitiska doktrinen var riktig – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Det var en annan tid. Doktrinen MAD, ”ömsesidig garanterad förstörelse” (Mutual assured destruction), upplevdes som ett paraply som skyddade oss mot krig i Europa och mot användning av kärnvapen. Järnridån delade vår kontinent, frihet på ena sidan och ofrihet på den andra. Två samhällssystem stod emot varandra. Väpnad fred rådde, öst var öst och väst var väst. Skulle krig bryta ut förväntades den primära konfliktytan finnas i ”Fulda gap” (Fulda bäckenet) i Tyskland där Warszawapaktens rustning stod front mot front med Natos.

Norden var ett område där dåtidens militärallianser hade relativt låg militär rustningsnivå, med undantag för Kolahalvön där Sovjetunionen från 1960-talet och framåt lokaliserade sin kanske viktigaste bas för kärnvapen. Sveriges militära alliansfrihet skulle dock ge oss en god chans att undvika krig. Den svenska rustningsnivån var hög både jämfört med andra världskrigets inledande skede och jämfört med vad som gäller idag. Vår politik lyckades. Det var då.

Idag är det helt annorlunda. Det finns ingen järnridå, ingen tydlig åtskillnad mellan två samhällssystem där den ena delen kan betraktas som öst och den andra som väst. Gränsen mellan diktatur och demokrati, mellan auktoritära stater och stater med liberal samhällsordning, har blivit otydligare. Krig, eller med våldsverkarnas ord ”militära specialoperationer”, har flera gånger ägt rum i Europa utan att MAD (Mutual assured destruction) blivit aktualiserad. Det begränsade kriget bedöms som möjligt, till och med begränsad användning av kärnvapen.

År 2014 besökte partiledaren Stefan Löfven Tallinn. Jag berättade då för honom att jag numera ansåg att svenskt Natomedlemskap var det bästa för Sverige. Några år senare utvecklade jag min hållning vid ett seminarium i Utrikespolitiska institutets regi i Stockholm.

Vi levde redan då i en annan värld – i allt väsentligt en bättre värld. Sverige hade mycket aktivt bidragit till att underlätta medlemskap i Nato för Estland, Lettland och Litauen. Stora delar av de mest användbara resurserna i svenska militära förråd förflyttades till de blivande Nato-medlemmarna på andra sidan Östersjön. Åtskilliga av de som har viktiga positioner för Baltikums försvar och säkerhet har utbildats i Sverige. Sovjetunionens sammanbrott innebar frihet för befolkningar i vår närhet, det förbättrade påtagligt förutsättningarna för Sveriges säkerhet men det förändrade också förutsättningarna för att upprätthålla fred och säkerhet i framtiden.

Redan år 2014 var det klart att en avgörande konfliktyta mellan å ena sidan Nato och å andra sidan ett allt mera rustat och våldsbenäget Ryssland fanns i Sveriges omedelbara närhet, i Östersjöregionen, långt närmare än ”Fulda gap”. Sverige hade också förändrat sin säkerhetspolitiska doktrin. Det skedde redan på 1990-talet. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt men från och med 2009 finns det brett samförstånd om en ny säkerhetspolitisk doktrin: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Min uppfattning, att ett Natomedlemskap ligger i linje med Sveriges säkerhetspolitiska intresse, grundas på flera omständigheter. Avser vi att försvara oss tillsammans med andra, att både ta emot och ge hjälp till andra inom EU och Norden, så är det rimligen en fördel att också fullt ut delta i planering, övningar och stabsarbete. Jag ansåg också, och det är en uppfattning som växt sig allt starkare under Trumptiden och hotet om dess återkomst, att Europa och då främst EU måste ta ansvar för sin egen säkerhet i väsentligt större utsträckning. Vill vi hävda den uppfattningen är det logiskt att delta i det samarbete som är viktigast för EU:s försvar, nämligen Nato. Det hindrar inte att Sveriges och Finlands, Magdalena Anderssons och Sanna Marins, brev till övriga EU-stater, om innebörden av EU:s solidaritetsförklaring är viktigt.

Nato är inte bara en militär allians. Det är också en politisk gemenskap. Vi bör vara med när alliansen fattar beslut eftersom Natos beslut har avgörande betydelse för Sveriges säkerhet. Idag är det alltså inte vid Fulda gap som ett allt mera aggressivt Ryssland har sin närmaste konfliktyta med Nato. Den finns snarare i Baltikum.

Men mitt stöd för en svensk ansökan om medlemskap i Nato är inte villkorslöst. En avgörande förutsättning är att det finns ett brett stöd för svenskt Natomedlemskap både i folkopinionen och i riksdagen. Idag finns inte vare sig det ena eller det andra. Och att åberopa enstaka opinionsundersökningar är irrelevant.

Natomedlemskap är ingen quick fix. Vi ska inte räkna med att medlemskap beviljas med vändande post. Nato är en mellanstatlig organisation och om nya medlemmar ska erhålla medlemskap krävs stöd från samtliga nuvarande medlemsstaters nationella parlament. Innan ansökan om medlemskap lämnas in bör förutsättningarna för att vinna stöd i alla medlemsstater grundligt utvärderas. Att tro att medlemskap beviljas i ett snabbspår under rådande omständigheter av alla medlemsstater i Nato, inte bara de nordeuropeiska, är inte realistiskt. Det förvånar inte om det finns Natomedlemmar som menar att Sverige ska gå igenom samma fleråriga prövningsprocess som stater som anslutit sig tidigare fått acceptera.

Sverige bör välja medlemskap förutsatt att Finland gör detsamma. Finland får gärna gå före Sverige. Men strävan bör vara att medlemskap vinns i en gemensam process. Självklart har alla stater rätt att fatta sitt beslut med utgångspunkt i sitt upplevda egenintresse. Allt bör göras för att skapa förtroende i Finland för att Sveriges agerande är förutsebart. Det ger bäst förutsättningar.

Sverige har också anledning att precisera hur avvägningen mellan avskräckning, som Natomedlemskapet syftar till, och ”beroligande” ska se ut. Ska vi i likhet med Norge och Danmark kräva att vårt land ges status som kärnvapenfritt, ska vi säga nej till varaktiga militära baser bemannade av personal från andra Natomedlemmar och ska villkoren för förhandslagring av vapen i Sverige preciseras?

Det är helt olämpligt att folkomrösta om medlemskap. Minns euro-omröstningen! Tanken att hela det säkerhetspolitiska etablissemanget, inkluderande en bred riksdagsmajoritet, skulle förorda alliansanslutning men mötas av ett nej i en folkomröstning utgör en varning. Ett sådant utfall efter en folkomröstning skulle allvarligt destabilisera Sveriges säkerhetspolitiska situation. Demokratisk legitimitet kan vinnas genom att ansökan lämnas in under en mandatperiod, därefter genomförs ett allmänt val och beslutet om att godkänna det avtal som framförhandlats om medlemskap fattas efter detta val.

Vi behöver ta frågan om medlemskap i Nato på fullt allvar. Det finns ingen quick fix. Vi behöver diskutera denna sak på allvar. Vi behöver skapa brett samförstånd. Att förespegla att medlemskap kan vinnas i ett hastverk när krig pågår i Sveriges närhet är faktiskt oansvarigt. Vi behöver en grundlig omvärdering av den säkerhetspolitiska situationen. Personligen stöder jag en svensk ansökan om Natomedlemskap när villkoren är uppfyllda. Målet måste vara att medlemskapet ska verka stabiliserande för säkerheten för vårt land och inget annat.

Dessa villkor är inte uppfyllda nu. Jag vill att Sverige ska bidra med effektiva insatser för att ge stöd till Ukrainas kamp att hävda sin självständighet genom nära samarbete i EU och med Nato. Det är det viktiga nu. Parallellt med detta bör de partier som vill ta varaktigt ansvar för Sveriges säkerhet ena sig om hur den svenska säkerhetspolitiken ska utformas i en situation där Putins krig radikalt förändrar förutsättningarna för Sveriges och Europas säkerhet.

Självklart är då frågan om Sveriges samarbete och samverkan med andra länder en avgörande fråga. Natofrågan finns på dagordningen. Men jag delar helt Magdalena Anderssons uppfattning att ett besked om ansökan om svenskt medlemskap i Nato nu skulle vara destabiliserande – inte bara i vår omvärld utan också i Sverige. Hur många i Sverige vet idag hur ett svensk medlemskap bör gestaltas? Är det inte viktigt att klargöra vilka villkor som ska vara uppfyllda? Hur många har idag en väl grundad uppfattning om hur det önskvärda ska göras möjligt? Tid för eftertanke och förtänksamhet behövs.

En svensk ansökan om medlemskap i Nato utgör ingen quick fix. Frågan bör prövas noga och det är Sveriges säkerhetsintresse som ska avgöra. Vare sig Putins eller Trumps politik ska avgöra Sveriges beslut om vår säkerhetspolitik. Beslut ska fattas så att vi får en omvärld som stabiliseras – ökad avskräckning gentemot den som kan tänkas ha fientliga avsikter mot Sverige och samtidigt verkar ”beroligande” innebärande att inte omvärlden anser att hotet mot deras säkerhet har ökat genom Sveriges agerande. Det gäller inte bara Finland och Sverige utan också Ryssland och alla andra länder som geografiskt ligger där de ligger och som befinner sig i samma position i geografin också i framtiden.

Anders Ljunggren