Möte med lettisk författare II Nora Ikstenas Modersmjölken

Soviet Milk! Det var den titel som förlaget gav Nora Ikstenas bok Mātes piens när den utgavs på engelska. På svenska har Bokförlaget Tranan valt titeln Modersmjölken (Översättning från lettiska: Juris Kronbergs).

Ödet medförde att många människor under förra seklet föddes i och tvingades leva i Sovjetunionen. För de som drabbades av detta öde i Lettland, liksom i grannländerna Estland och Litauen, var det en överenskommelse, Molotov-Ribbentropavtalet, mellan förra seklets stora massmördare, Josef Stalin och Adolf Hitler, och efterföljande ockupationer som införde den diktatur som berövade individer frihet.

I Nora Ikstenas bok är det kvinnor, en mor född 1944 och hennes dotter född 1969, som är i fokus. Mor och dotter i dialog gestaltar ”den reellt existerande socialismens” villkor för enskilda individer. Jag har läst många böcker om den verklighet som påtvingades människor i Sovjetunionen. Vid sidan av Alexander Solsjenitsyns och Vasilj Grossmans böcker är Nora Ikstenas Modersmjölken en av de mest gripande – och därför viktigaste.

Kvinnoperspektivet genomsyrar skildringen. Mamman är gynekolog, eller fertilitetsläkare, men förmår inte kvävd av diktaturen, mobilisera moderskänslor när dottern föds. ”Jag försvann hemifrån för att slippa amma mitt barn. Min mjölk var bitter, fylld av ovisshet, fylld av förintelse.”

Jag instämmer gärna i Kristina Sandbergs omdöme: Nora Ikstanas bok Modersmjölken är en mästerlig roman. Det är en roman om det förtryck som kan kväva människor, som deformerar individer och kan leda till självförakt och uppgivenhet. Men det är också en bok som visar hur individer kan mobilisera motståndskraft, stridsvilja, oegennytta och framtidstro mot alla odds.

Modersmjölken är också en bok om kärlek. Jag vet mig inte ha läst en skildring lika intensiv av en dotters tålmodiga kärlek till sin mor som den jag upplever mig ha tagit del av i Nora Ikstanas verk. Här ställs frågan om individuell frihet å den ena sidan och ömsesidig kärlek å den andra. Vad krävs för att vi ska orka älska de som står oss närmast? Kan vi förstå dem som inte orkar?

Boken Modersmjölken har publicerats på många, tiotals, språk innan den nu utges på svenska. Juris Kronbergs som översatt boken är värd en kunglig medalj i Sverige. Nu finns den att köpa via Bokförlaget Tranan. https://tranan.nu/bocker/modersmjolken/

Antalet bokrecensioner, ett allt mera sällsynt inslag i svenska medier, är fåtaligt. Enligt min mening borde Nora Ikstanas bok Modersmjölken få stor uppmärksamhet.

Detta försvåras av COVID-19. Ett planerat besök av Nora Ikstana har tills vidare uteblivit. Hon har varit här förut. Enligt en uppgift skrev Nora Ikstana en icke obetydlig del av texten i Modersmjölken i Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby. Ikstana är mycket välkommen tillbaka. Och jag hoppas att hennes bok, Modersmjölken, ska få många, många läsare, också, i Sverige.

Anders Ljunggren

Mitt möte med ett lettiskt författarskap: Inga Ābeles

När jag öppnade Inga Ābeles roman Vidjemunken (Ariel förlag, översättning Juris Kronbergs) visste jag egentligen inget om Lettgallen. Om Ābeles författarskap visste jag ingenting – Lettgallen som begrepp hade jag ändå stött på och jag hade en aning om att det låg i det som är dagens sydöstra Lettland.

I Vidjemunken gestaltas ett historisk skede från 1860-talet till mitten av 1920-talet. Den röda tråden utgörs av den politiska aktivisten Francis Sebalds livsöde. Det är det agrara Lettgallens utveckling, från att vara en avlägsen, liten provins i det ryska imperiet i samband med livegenskapens avskaffande till Lettlands självständighet och stapplande steg som ofullgången demokrati, som dröjer sig kvar hos mig efter läsningen. I berättelsens början tillhör Lettgallen Vitebsk guvernement, ett område som sträcker sig in i dagens Vitryssland samt delar av Pskov- och Smolenskregionerna i dagens Ryssland förutom det Lettgallen, som idag är en del av Europeiska Unionen genom sin tillhörighet till Lettland.

Berättelsens huvudperson Francis Sebold har en verklig förebild i prästen och den politiska nationsbyggaren Francis Trasuns (1864-1926). Han var förkämpe för det lettgalliska språket, en erkänd historisk variant av det lettiska språket, och provinsens kultur. Som sådan blev han dumaledamot 1906 i kölvattnet av den revolutionära folkresningen i Ryssland 1905.

Trasun hade då som professor vid St Petersburgs teologiska seminarium från 1902 kunnat mobilisera lettgalliska intellektuella till stöd för sin hembygds språk och kultur. Det skedde under täckmanteln ”Lettiska musikaliska föreningen” vid samma tidpunkt som estlandssvenskarna samlades under täckmanteln ”Svenska odlingens vänner” för att värna om sitt språk och sin kultur.

Att Lettgallens språk- och kulturkamp hade förkämpar i St Petersburg har paralleller i Köpenhamns roll för nationellt uppvaknande i Norge och på Island liksom Stockholms roll i JV Snellmans skriftställande för den tidiga finsknationella rörelsen.

Lettgallen, på lettiska Latgale, har till skillnad från Riga, Livland och Kurland ingen historisk samhörighet med det svenska Östersjöväldet. Influenserna i Lettgallen från Ryssland och Vitryssland är större och de främsta forna kulturinfluenserna, bland annat via den katolska kyrkan, finns kanske genom tillhörighet till det polsk-litauiska kungadömet under flera sekel. Geografiskt ligger Vilnius närmare Lettgallens största stad, Daugavpils, än vad Riga gör. Stockholm ligger långt borta jämfört med Pskov, Minsk och Vitebsk.

Francis Trasun spelade enligt den ganska ytliga kunskap om historien som jag nu kunnat inhämta en betydande roll för att Lettgallen skulle delta i statsbildningen Lettland när det ryska imperiet föll samman åren 1917-1920. Svårt plågad av första världskriget härjningar förenades Lettgallen med Livland, Kurland och Semgallen i ett Lettland som i hög grad har kommit att domineras av huvudstaden Riga.

Det är i Riga som inte bara den litterära gestalten Francis Sebold utan också hans förebild i historien Francis Trasun dör 1926.

Genom Inga Ābeles författarskap ges ett viktigt skede i Lettlands historia liv. Den litterära gestalten Francis Sebold porträtteras ömsint. Sitt bidrag till historien till trots framstår han inte som en modig hjälte. Stursk, lidelsefull och principfast, javisst, men också som en smula tafatt och vacklande. Han har bidragit till sitt folks frigörelse, främjat dess språk och kultur samt säkrat dess politiska tillhörighet i en enhet dagens letter är glad för. Men Francis Sebold dör ensam, utstött och exkommunicerad ur den katolska kyrka han tjänat hängivet.

Sebold skildras som kyrkoman och politisk aktivist. Men i Ābeles text blir han så mycket mera, en sårbar och lidelsefylld man där relationerna till i synnerhet tre kvinnor bär berättelsen framåt. Det gäller ungdomsförälskelsen Zuzanne Brunova och de starka kvinnogestalterna Maria och Terese. Även de två senare har historiska förebilder.

Boken Vidjemunken är en roman med både poesi och dramatik. I den skildras ett politiskt skeende som torde vara okänt för flera än mig i Sverige. Författaren använder och omformar ett historiskt stoff. Anspråken på sanningsenlighet kan jag inte bedöma med säkerhet men i denna blogg har jag ändå gjort ett försök.

Men boken är så mycket mera än en roman med historisk bakgrund. Det är en gripande skildring av människors liv, deras framsteg och tillkortakommanden. En och annan metafor har jag svårt för. Men texten har lyster och berättelsen förs framåt på sätt som fångar mig. Jag vill gärna läsa mera av Inga Ābele.

Anders Ljunggren

Norden manas att planera för ökande andel äldre människor

”Demografiska förändringar innebär att befolkningens åldrande helt klart är en utmaning som kommer att leda till ökade ekonomiska och samhälleliga krav, och det kommer att behövas planering för ett åldrande samhälle.”

”Urbanisering, minskande fertilitet och ökad livslängd förändrar den demografiska sammansättningen i nordiska regioner och kommuner. Dessa långsiktiga trender förväntas forma de nordiska samhällena och pröva den nordiska välfärdsmodellen under kommande år.” Så inleds första kapitlet i State of the Nordic Region 2020. Längre fram i texten hävdas att det behövs planering för den åldrande befolkning som kan förutses i Norden. Om detta kan ses som en prognos för hur de politiska dagordningarna kommer att gestaltas de kommande årtiondena så är en stor förändring att vänta i de politiska diskurserna i Norden.

Under framför allt framför allt andra hälften av 2010-talet blev det som bekant istället invandring, framför allt flyktingmottagande, som kom att sätta agendan för politiken i Norden. Allra störst var dramatiken andra hälften av år 2015 när stora grupper från framför allt det krigsdrabbade Syrien flödade upp genom Europa, till och genom Danmark och sedan i första hand till Sverige, men även till Norge och Finland.  Även Island har blivit ett betydande invandringsland – dock inte med så stora politiska konvulsioner som inträffat i de fyra större staterna. I de senare staterna kom framför allt det stora antalet asylsökande 2015 att skaka etablissemangen och den politiska sprängkraft som migrationen ackumulerat består vilket demonstrerades exempelvis när Fremskrittspartiet lämnade regeringen Solberg i Norge under 2020-talets första månad.

Jämfört med situationen 2015 så har möjligheterna att söka asyl i de nordiska länderna begränsats rejält, dels genom åtgärder beslutade inom EU dels genom beslut på nationell nivå.  Den största minskningen av antalet asylsökande har noterats i Sverige, från cirka 163 000 år 2015 till färre än 22 000 år 2019. Andelen som beviljas asyl har minskat och uppgick i Sverige till cirka 6500 ifjol.

Invandringens omfattning kulminerade verkligen 2015-2016 men det finns ett betydande för- och efterspel. Nordens befolkning har ökat från drygt 23,2 miljoner år 1990 till drygt 27,3 miljoner år 2019. Det är en ökning av invånartalet med 17,7 procent eller 0,6 procent per år. Ett positivt födelsenetto svarar för drygt en tredjedel och nettoinvandring för knappt två tredjedelar av befolkningstillväxten under perioden.

Skillnaderna inom Norden är stora. I Island är folkökningen 1990-2019 hela 40,7 procent – i Grönland endast 0,8. I Norge ökade invånarantalet under perioden med 25,9 procent, i Sverige med 20 procent och i Finland begränsades ökningen till 10,9 procent. I Sverige blir kanske de som föreställt sig att landet har en unikt stor nettoinvandring överraskade av att nettoinvandringen enligt State of the Nordic Region bidragit till folkökningen lika mycket i Norge som i Sverige 1990-2019, nämligen med 14,9 procent, och att nettoinvandringen till Åland under perioden bidrog med en folkökning i öriket med än mera, 18,1 procent.

 Det finns knappast någon som tror att invandringspolitiken kommer att försvinna som tvisteämne i nordisk politik, i varje fall i närtid. Men sannolikt kommer diskussionen mera att handla om integrationen och mindre om migrationen. I Sverige uppgick andelen utlandsfödda 2019 till 19 procent, i Island och Norge till 16 procent, i Danmark till tolv och i Finland till sju procent. Det är inte osannolikt att andelen utlandsfödda kan komma att stiga ytterligare om efterfrågan på arbetsmarknaden får påtaglig påverkan på migrationen. En första möjlighet ligger naturligtvis i att höja förvärvsfrekvensen bland nyanlända till Norden till samma nivå som de inföddas men det lär inte vara nog för att tillgodose efterfrågan. Så som situationen ser ut, inte bara i Norden utan också i övriga Europa där den demografiska utmaningen är ännu större, så väntas konkurrensen om arbetskraft med efterfrågad kompetens bli än intensivare.

Det som nu sker i Norden och som kommer att påverka befolkningens sammansättning de närmaste tjugo åren är att andelen i arbetsför ålder, 15-64 år, minskar. Det beror på att betydligt flera försvinner ut ur arbetskraften på grund av åldrande än de som tillkommer efter det att de lämnat utbildningen i unga år.

Förändringen är dramatisk.  Kvinnor i fertil ålder föder enligt mätningarna färre barn i Island, Norge och Finland än någonsin. I Finland utgjorde barn i åldern 0-14 år 1960 31 procent av befolkningen och de över 64 år 7 procent. Om trenden skulle bestå skulle det omvända förhållandet nära nog kunna konstateras i mitten av detta århundrade.

I Danmark, Finland, Sverige och Åland är antalet personer som är 65 år eller äldre flera än de som är fjorton år eller yngre. Andelen som är i arbetsför ålder, 15 till och med 64 år, är inte bara minskande utan också äldre än tidigare. Finland har nu störst andel i Norden som är 65 år eller äldre.

Det finns stora skillnader inom länderna i Norden. I de nordiska storstäderna har den andel som befinner sig i åldern 20-29 år ökat med 47 procent sedan år 2000 medan motsvarande tal för landsbygdskommuner är minus 54 procent. Mera än en fjärdedel av Norden kommuner kunde 2019 bibehålla eller öka sitt befolkningstal jämfört med sekelskiftet enbart på grund av inflyttning från andra länder.

Det är framför allt landsbygdskommuner, i synnerhet i Finland och norra Sverige, som enligt State of  the Nordic Region,  får försöka klara sina åtagande med en minskad andel i arbetsför ålder. Detta kommer med stor sannolikhet att ställa ökade krav på de nationella politiker som anser att det är viktigt att ”Hela Norden  ska leva”.

Det kommer också att påverka den politiska agendan i många andra avseenden. I hela Norden finns en diskussion om pensionsåldern. Ökade ansträngningar kan förväntas för att möjliggöra för människor att kvarstå på arbetsmarknaden längre tid. Vi kan sannolikt förvänta oss än intensivare diskussioner om livslångt lärande när människor förväntas jobba längre. Och många andra frågor lär söka plats på den politiska agendan: om arbetsmiljö, flexibilitet och jämlikhet i pensionssystemet mm

En viktig fråga är om, och i så fall hur den nordiska modellen, med dess krav på jämlikhet, generell trygghet och välfärd för alla, ska kunna upprätthållas. Under flera årtionden har ojämlikheten ökat även om den är mindre i de nordiska länderna än i Europa och Nordamerika. Minst är skillnaderna i Norden i Norge – störst i Sverige. Det är mycket sannolikt att debatten om skatternas omfattning och förmåga att bidra till social rättvisa kommer att öka. Likaså kan vi förvänta oss en intensivare diskussion om socialförsäkringssystemet  och om hur kommunalt självstyre och välfärd på rättvisa och lika villkor för alla ska kunna förenas.

Framtiden är inte förutsägbar – inte heller i Norden. Demografin, vare sig med tyngdpunkt på invandring, urbanisering eller konsekvenserna av en åldrande befolkning är inte den enda frågan som vill ta ökad plats på de politiska dagordningarna. Norden undgår inte heller att hantera andra megatrender: tekniska förändringar, globalisering och klimatförändringar. State of the Nordic Region uppmärksammar dem – även om konsekvenserna av globaliseringen inte får framträdande plats.

Enligt den publikation som denna krönika i stor utsträckning inspirerats av kan en tredjedel av de arbetstillfällen som finns idag i Norden år 2040 ha ersatts av robotar och teknik byggd på artificiell intelligens. Det kan i sig ses som en stor utmaning. Den blir inte mindre när de antagande som görs är att robotiseringen kan bli väsentligt mera omfattande i privat sektor jämfört med skattefinansierad verksamhet; mera omfattande i landsbygdskommuner än i urbana centra. Kan de system för beskattning och social trygghet som den nordiska modellen bygger på anpassas så att modellen kan överleva de tekniska, demografiska och samhälleliga förändringar som förutses?

Det är inte svårt att finna argument för att de nordiska länderna bör ha bättre förutsättningar än så gott som andra länder i världen. Utmaningarna när det gäller att hantera konsekvenserna av en åldrande befolkning ska inte underskattas. Men i synnerhet i Europa har flertalet icke-nordiska länder större problem. Norden kan inte göra anspråk på att vara världsledande i fråga om teknologisk utveckling när det gäller artificiell intelligens och robotiseringen. Men kunskapsnivån är hög och förmågan till förändring inte obetydlig. I förhållande till ländernas storlek kan nordiska stater göra anspråk på att inte befinna sig i bakvattnet.

Även när det gäller kapaciteten att göra de förändringar som krävs för att vända klimathotet till en möjlighet att skapa en tryggare värld med bättre miljö är Norden i en privilegierad situation. De gröna näringarna har en stor potential i Norden. Forskning och åtskilliga företag bidrar till att ny teknik för att undanröja oönskad klimatpåverkan har växtkraft i Norden.

Framtiden är inte given. Det lär inte minst vara styrkan i de demokratiska demokratierna som avgör. Det är en aspekt som inte är i fokus i State of the Nordic Region men troligen är den viktigare än allt annat. Men det underlag vi fått tack vare NordRegios och Nordiska Ministerrådets arbete borde möjliggöra en diskussion byggd på fakta och sakliga bedömningar. Det behövs i en tid allt för mycket präglad av ”fake news”, filterbubblor och polarisering.

Jag beklagar att State of the Nordic Region bara föreligger på engelska. Förmågan att tala och förstå engelska är bättre i de nordiska länderna än i många andra länder som inte har en majoritet av människor som har engelska som modersmål. State of the Nordic Region ställer kunskapsunderlag till förfogande inte minst för personer på kommunal och regional nivå. Jag vågar påstå att en engelskspråkig utgivning utgör en barriär för åtskilliga bland de regionala och kommunala ämbetsinnehavarna och beslutsfattarna – liksom också för många på nationell nivå. En utgivning av State of the Nordic Region på de nationella språken vore önskvärd. State of the Nordic Region är en utmärkt publikation också för andra än krönikörer.

Anders Ljunggren

Krönika i Nordisk Tidskrift 4/2019 Om Brexit och nordisk integration

År 2020 lär frågan om hur Norden ska förhålla sig efter Brexit bli central när nordiska politiker och ämbetsinnehavare träffas för att utröna möjligheter till samarbete. Vi vet att britternas inträde i dåtidens EG påtagligt påverkade Norden. Det föregicks av att den politiska processen för att skapa Nordek, ett långtgående nordiskt samarbete, havererade, att Danmark första januari 1973 blev medlem i EG medan Norge i en folkomröstning avvisade anslutningen. Sverige och Finland motiverade sitt utanförskap med hänsyn till säkerhetspolitiken medan det främst var fiskeripolitiken som gav Island anledning att avstå från medlemskap. Danmarks inträde följdes av bland annat skapande av Nordiska Ministerrådets sekretariat och etableringen av Nordiska Investeringsbanken och på så sätt skedde ändå en fördjupning av det nordiska samarbetet i vissa avseenden.

Behövs nya initiativ nu, institutionellt eller inom ramen för existerande samarbetsformer?

Norden har ett gemensamt intresse av ett väl fungerande samarbete med Storbritannien även efter Brexit. Det gäller villkoren för handel och personers rörlighet med stor betydelse för ekonomi och sysselsättning i våra länder. Utanförskap blir inte detsamma som medlemskap. Men nu gäller det att skapa så goda möjligheter som möjligt utan att Storbritannien erbjuds att plocka russinen ur kakan. Även fiskeripolitiken ska formas under nya villkor. Ett annat område av stor betydelse är säkerhetspolitiken. Tysklands utrikesminister förordar bland annat skapande av ett Europas säkerhetsråd med Storbritannien inkluderat. Är det ett förslag som kan få nordiskt stöd och vill i så fall även Norge ansluta sig om britterna nappar på idén? Finns det andra initiativ för att stärka Nordens säkerhet tillsammans med Storbritannien?

Det är fel att säga att Nordens situation efter Brexit dominerade Nordiska rådets session i Stockholm. Det var snarare den vision som de nordiska statsministrarna enade sig om i Island i augusti, att ”Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region”, som kom att dominera när de valda parlamentarikerna möttes i Stockholm. Ambitionen är att visionen ska utgöra ett styrinstrument för Nordiska Ministerrådets (NMR:s) arbete till år 2024. Presidenten i Nordiska rådet 2019, den svenska riksdagsledamoten Hans Wallmark, (m), markerade att parlamentarikerna inte är tillfreds med att inte ha inbjudits till dialog innan statsministrarna la fast vilken styrning de vill se i Nordiska Ministerrådet. Enligt de regler som styr nordiskt samarbete ska Nordiska Ministerrådets budget godkännas av Nordiska rådet. I praktiken lär det bli den budget som utarbetas under Danmarks ordförandeskap 2020 som visar den betydelse statsministrarnas vision kan få i den faktiska politiken.

Följande strategiska mål ska särskilt vara vägledande för Nordiska Ministerrådets arbete enligt statsministrarnas anvisning:

  • Ett grönt Norden – Tillsammans ska vi främja en grön omställning av våra samhällen och arbeta för koldioxidneutralitet och en hållbar cirkulär och biobaserad ekonomi.
  • Ett konkurrenskraftigt Norden – Tillsammans ska vi främja grön tillväxt i Norden baserad på kunskap, innovation, mobilitet och digital integration.
  • Ett socialt hållbart Norden – Tillsammans ska vi främja en inkluderande, jämställd och sammanhängande region med gemensamma värderingar och stärkt kulturutbyte och välfärd.”

Ministrar och parlamentariker visade stort samförstånd om att klimatförändringarna behöver motverkas genom en ”grön omställning”. Inläggen visade också på stort självförtroende om de nordiska staternas förmåga att vara globalt ledande i att nedbringa utsläppen. De konkreta åtgärderna för att i verkligt nordiskt samarbete öka möjligheterna att lyckas med ambitionerna är dock ganska fåtaliga. Klimatpolitiken i Norden är till helt dominerande del nationell politik.

De nordiska länderna har alla ambitiösa mål i klimatpolitiken. När den danska regeringen tillträdde i somras deklarerades målet att reducera utsläppen av drivhusgaser med 70 procent senast 2030. Finlands då nytillträdda regering har lagt fast målet att man ska vara ”kolneutralt år 2035”. Sveriges regering har deklarerat att landet ska bli ”världens första fossilfria välfärdsnation”. Utsläppen av växthusgaser ska vara 63 procent lägre 2030 jämfört med 1990 enligt ett av målen i den av riksdagen beslutade klimatpolitiken. Norge och Island, som har större andel förnybar energi i sin energiförsörjning än några andra länder i Europa, har båda anslutit sig till EU:s mål under den förra kommissionens tid, det vill säga att utsläppen av växthusgaser ska vara 40 procent lägre 2030 jämfört med 1990. Målen är ambitiösa men de senaste åren har det visat sig svårt i flera av de nordiska länderna att nedbringa utsläppen i takt med vad målen förutsätter.

I de nordiska statsministrarnas vision återfinns målet om att Norden ska vara koldioxidneutalt, det vill säga att Norden ska absorbera lika mycket koldioxid som man tillför atmosfären. Att en tidpunkt för när målet ska vara uppnått saknas bidrog möjligen till att Greta Thunberg inte ville ta emot Nordiska rådets miljöpris.

Danmark som nu övertagit ordförandeskapet i Nordiska Ministerrådet efter Island anger i sitt ordförandeskapsprogram, det första som skapats för att följa upp statsministrarnas augustivision, att man bland annat vill vidareutveckla den nordiska elmarknaden genom att pröva om överskott av förnybar el kan användas för att producera drivmedel. En annan prioritering i det danska ordförandeskapsprogrammet är den ”fællesnordiske klimadiplomati”. En gemensam nordisk satsning, bland annat med en nordisk paviljong, var inplanerad i samband med COP 25 i Chile. Nu genomfördes COP 25 i Spanien med oförändrad ambition från Nordiska Ministerrådet och de nordiska regeringarna. Uppenbart finns i flera nordiska länder strävan att värna sin välfärd samt stärka ekonomi och sysselsättning genom att exportera teknik och tjänster som bidrar till minskad klimatpåverkan. Men de nordiska regeringarna har inte kunnat ena sig exempelvis om tilläggsfinansiering till Nordic Development Fund (NDF) och därmed är institutionens framtida kapacitet i vågskålen, trots att t.ex. NDF:s finansieringsinstrument Nordic Climate Facility prisats inom Förenta Nationerna.

I Nordiska rådets diskussion pekades på ett fåtal åtgärder där nordiskt samarbete kan bidra på ett konkret sätt för att nedbringa klimatförändringarna. Särskilt från norsk sida efterlystes andra nordiska staters engagemang i ett projekt för att deponera koldioxid i den havsbotten i Nordsjön som tappats på olja och gas. Norge har dock inte valt att först använda sig av nordiskt samarbete som en hävstång för att generera en internationell medverkan till att deponering av koldioxid i Nordsjöns bottengrund. Istället har den norska regeringen vänt sig direkt till EU med sin förfrågan om internationell medverkan vilket naturligtvis inte hindrar Norges nordiska grannländer att bidra.

Flera inlägg under sessionen i Stockholm pekade på behovet av ett förbättrat samarbete på transportområdet. Den isländska samarbetsministern Sigurður Ingi Jóhannsson instämde i flera parlamentarikers önskemål om ett särskilt nordiskt transportministermöte. Om inte detta kommer till stånd lär han få försvara saken vid Nordiska rådets session i Reykjavik hösten 2020.

Den värmländska m-ledamoten Pål Jonsson exemplifierade behovet av samarbete för gränsöverskridande tågförbindelser med att ”i dag går det (bara) ett direkttåg mellan Stockholm och Oslo. Däremot går det 17 flygavgångar mellan Stockholm och Oslo per dag”. Andra pekade på att de nordiska staterna tillsammans har världens största handelsflotta och att detta motiverar en satsning på en klimatmedveten sjöfartspolitik.

När det gäller målet att Norden ska vara en konkurrenskraftig region, den mest integrerade i världen, finns nu stora förhoppningar på digitala lösningar för att undanröja gränshinder. Det visas bland annat av följande formuleringar i ministerrådets Redegørelse om det nordiske digitalsamarbejde: ”I november 2019 lancererade MR-Digital et 4-årigt arbejdsprogram 2020-2024 om adgang til digitale tjenester på tværs af grænser. Målsætningen er at skabe en region, der kan tilbyde grænseoverskridende offentlige services til sine borgere og virksomheder.”  

Det digitala samarbetet grundas på en överenskommelse som ingicks under Norges ordförandeskap 2017 och det omfattar såväl de fem nordiska staterna som de tre staterna i Baltikum. Fjolårets möte skedde i Riga och hade 5G-tekniken som tema. Här vågar ministerrådet allt jämt ha målet att Norden ska vara ledande i världen när det gäller introduktionen av denna teknik trots att det allmänt anses att Kina och USA har avancerat snabbare än Europa.

Jag blev orolig när jag först läste de tre prioriterade områdena i statsministrarnas riktningsgivande anvisningar för Nordiska Ministerrådets arbete kommande år. Här nämns inte språksamarbetet alls. Dessbättre har i vart fall Danmark, som under 2020 har ordförandeskapet i NMR, inkluderat vikten av den ömsesidiga språkförståelsen. I programmet hävdas att ”de fleste unge i Norden behersker engelsk bedre end de øvrige nordiske sprog”. Detta konstaterande kan vara baserat på den studie, Håller språken ihop Norden?,  som Lars-Olof Delsing och Katarina Lundin Åkesson kunde publicera 2005 efter finansiering främst av Nordiska Kulturfonden.

Enligt min uppfattning finns det goda skäl för att på nytt undersöka hur det faktiskt står till med den ömsesidiga språkförståelsen, helst så att resultatet kan jämföras med 2005 års undersökning. Det kunde också finnas skäl för att undersöka hur det står till med förmågan att kommunicera mellan nordiska grannspråkstalare när de använder sina respektive modersmål respektive när kommunikationen sker på engelska. Mig veterligen har ingen sådan studie gjorts. Kanske tas sådana initiativ under Danmarks ordförandeskap.  Vågar vi dra en sådan slutsats efter att ha läst denna formulering i det danska programdokumentet: ”En styrkelse af børn og unges stemme i Norden, mobilitet, ung-til-ung-samarbejde og psykisk sundhed samt kendskab til de nordiske sprog er med andre ord vigtige aspekter i det nordiske samarbejde.”

Anders Ljunggren

De politiska kulturernas roll för demokratins livskraft i Baltikum

Ryssarna är en elefant i rummet när politik diskuteras i Estland, Lettland och Litauen – uttryckligen benämnda eller inte. Att skilja utrikes- och inrikespolitik åt i dessa länder blir på många områden som att dra en linje i vatten.

Detta intryck får nu stöd av tre statsvetare, docenten Kjetil Duvold vid Dalarnas högskola, professor Sten Berglund vid Örebro universitet och professor Joakim Ekman vid Södertörns högskola genom ett forskningsprojekt som lett fram till boken Political Culture in the Baltic States, Between National and European Integration (palgrave macmillan).

Som professorn i ”Estonian Studies” vid universitetet i Toronto, Andres Kasekamp, anger på bokens baksida baseras boken på omfattande undersökningsdata som möjliggör analyser av förekommande attityder, värderingar och identiteter, speciellt då deras betydelse för synen på demokrati och historieuppfattning i breda befolkningslager.

Boken har tillkommit som ett resultat av det projekt som de tre forskarna tagit initiativ till, European Values under Attack? Democracy, Dissatisfaction and Minority Rights in the Baltic States som genomförts under ledning av Joakim Ekman, föreståndare för Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola, med finansiering från Östersjöstiftelsen. Det är en utomordentligt värdefull bok för alla som har intresse för den samhälleliga utvecklingen, och då framför allt demokratins hållfasthet, i Sveriges grannrepubliker söder om Finska viken på Östersjöns östra sida.

Just nu är ett problem för mig att boken är så rik på data, fakta, frågeställningar och hypoteser att det är svårt att göra den rättvisa i ett blogginlägg. Data kommer från ett flertal opinionsundersökningar som genomförts sedan 1990-talet. I boken är det inte minst ”The New Baltic Barometer (NBB VI) år 2004 och Baltic Barometer år 2014 som ligger som underlag för forskarnas prestationer. Det möjliggör en komparativ studie byggd på data insamlade i såväl Estland, Lettland som Litauen dels före de tre ländernas EU-inträde och den ekonomiska kris som följde i spåren av Lehman Brother-kraschen 2008 dels efter det att de två händelserna påtagligt påverkat situationen i vår del av Europa – inte minst i de tre baltiska republikerna.

Undersökningen 2014 genomfördes strax före Rysslands illegala annektering av Krim och militära krigföring i östra Ukraina. Mot den bakgrunden är det ytterst värdefullt att en ny undersökning genomfördes andra halvåret 2015 med undersökningsdata insamlade i Lettland, Ungern och Bulgarien. Det underlag för analyser som insamlats i Lettland har enligt min uppfattning ofta relevans också för de båda grannstaterna norr och söder om Lettland även om skillnaderna i politisk kultur de tre länderna emellan är betydande.

När Nordiska Ministerrådets kontor firade sitt tioårsjubileum i början av detta århundrade höll dåvarande utrikesministern, senare presidenten i Estland, Toomas Hendrik Ilves, ett tal i Tartu universitet i vilket han med stort eftertryck betonade att det enda Estland hade gemensamt med Lettland och Litauen var utländska ockupationer, deportationer till Sibirien och diktatoriskt, kommunistiskt och under andra världskriget nazistiskt, förtryck. Detta må beskrivas som en överdrift men jag delar Ilves då uttryckta hållning att Estland i stor utsträckning är, och vill vara, ett nordiskt land.

Kreml vill gärna beskriva de delar av Sovjetunionen som förlorades vid dess sammanbrott som ”sitt nära utland”. Jag anser att det är mera rimligt att beskriva i vart fall Estland som ett nära nog nordiskt land – i synnerhet om internationell rätt och majoritetsuppfattningen i det berörda landet ska ges avgörande betydelse.

Som de tre forskarna visar i boken Political Culture in the Baltic States finns det en betydande skillnad mellan opinionen i majoritetsbefolkningen och uppfattningarna i den ryskspråkiga minoritetsgrupperna i Estland, Lettland och Litauen. I den senare staten är den jämförelsevis mindre gruppen ryskspråkiga i stor utsträckning likasinnade med den polsktalande minoritet som har långvarig hemvist i Litauen. Landet ingick ju fram till 1795 i ett samvälde med Polen som varat nära nog 500 år.

Polariseringen mellan majoritets- och minoritetsbefolkningarna finns inte på alla områden och i den mån man kan tala om den som en spänning så är den latent men sällan aktiv. I första hand gäller den synen på historien och skilda uppfattningar om minoriteters rättigheter när det gäller medborgarskap, skolor och språkanvändning. De ryskspråkiga minoriteterna, starkt påverkade av TV-medier under Moskvas inflytande, delar inte sällan Kremls uppfattningar i utrikespolitiska frågor men också dess syn på de baltiska staternas utrikespolitiska orientering, i synnerhet när det gäller NATO. Däremot har även den ryskspråkiga minoriteten ett stort förtroende för polis och rättsväsende i de länder de bebor och jag menar själv att det är ytterst, ytterst få bland de ryskspråkiga som vill se Kremls inflytande växa i det baltiska land jag känner bäst, Estland, – även om många av dem stöder Putins agerande på den ukrainska Krimhalvön.

Estland står i undersökningen ut som det land där demokratin är bäst befäst. Här finns störst antal medborgare med värderingar och beredskap som gör dem till stöttepelare för demokratin. Här finns institutioner med stort förtroende bland invånarna och den minsta korruptionen. Dessa konstaterande görs förvisso på grundval av data och iakttagelser som i allt väsentligt föregår det illiberala partiet EKRE:s inträde i Estlands regering och tyvärr finns det kanske fog för den fråga som forskarna ställer – om det ökade stödet för EKRE och dess motsvarigheter ska visa sig bli inledningen till en ny era i politiken. Men det gäller enligt min uppfattning i så fall inte bara i Estland, Lettland och Litauen – det gäller i hela EU, inklusive Sverige.

Demokratin kan inte tas för given – inte hos oss i Sverige men heller inte i de tre länder som författarna till Political Culture in the Baltic States beforskat. Lettland sticker ut som det land där en stor grupp delar uppfattningen att det kan vara riktigt att göra sig av med demokratin för att ge en stark man möjlighet att styra. Här, inte i relationen mellan språkgrupperna, finns enligt min mening det största hotet mot demokratin.

Även bland majoritetsbefolkningen är det förvånansvärt många i Lettland som säger sig ha anledning att beundra Vladimir Putin i undersökningen hösten 2015 – bland den ryskspråkiga minoriteten är denna beundran förkrossande stor! Demokratin är inte oomtvistad utan konkurrerar om vad som är legitimt styre i Lettlands befolknings utforskade opinion, menar författarna.

När situationen i Estland, Lettland och Litauen ska bedömas så måste det ske inte bara i dess geografiska utan också i dess historiska sammanhang. Estlands och Lettlands längsta period någonsin som självständiga stater infaller efter 1991 – mellankrigsperioden var avsevärt kortare. För alla de de tre staterna är den demokrati som nu finns, och vars styrka vare sig bör under- eller överskattas, i stort sett frukten av egna ansträngningar sedan frigörelsekampen intensifierades i slutet av 1980-talet.

När bristerna i och hoten mot demokratin i dessa stater betraktas ska de stora framgångarna i de baltiska statsbyggena också framhållas. Det rör sig om de enda delarna av före detta Sovjetunionen som ingår i det som vi vill se som den västeuropeiska och transatlantiska gemenskapen,

Att forskningsprojektet presenteras på engelska är en stor tillgång inte bara för forskarnas möjlighet att inkluderas i en internationell gemenskap av samhällsvetare. Det ger också bättre möjligheter för intresserade i Estland, Lettland och Litauen att ta del av bokens innehåll. På vissa områden kan den komma att bli utsatt för kritik, punkter som jag i vissa fall tror mig kunna förutse och i några fall dela. Men kritik är en önskvärd konsekvens av god och viktig forskning – inte argument mot den. Jag saknar en sammanfattning på svenska. En sådan skulle vara bra för bildningsarbetet i Sverige och gynna diskussionen här.

Det är naturligt att Ryssland och ryskspråkiga minoriteter i Estland och Lettland är i fokus i ett forskningsprojekt som söker fånga situationen i den tjugofemåriga era som följde på Sovjetunionens sammanbrott. Demokratin i de baltiska staterna har haft att brottas med ett tungt postsovjetiskt arv och ett Kreml som det senaste årtiondet blivit allt mera revanchistiskt. Jag skulle dock tro att de faktiska motsättningarna mellan majoritets- och minoritetsgrupperna är mindre nu än under sovjetiskt tid – även om detta är omöjligt att veta på grund av den obefintliga fria forskningen och det hårda förtrycket under sovjettiden. Huvudorsaken till nutida spänningar mellan de olika språkgrupperna har hur som helst sitt ursprung under sovjetperioden.

Hur väl de tre länderna var för sig och tillsammans lyckas med att befästa och utveckla demokratin avgör hur den sovjetiska och postsovjetiska eran ska beskrivas inte bara nu utan också om 100 år. Toomas Hendrik Ilves har berättat att han under sina år som Estlands ambassadör i Washington DC ofta frågade sina interlokutörer i USA varför de hela tiden talade om Estland som FSU – Former Soviet Union. Varför inte hellre tala om FSE – Former Swedish Empire? Estland var ju en del av svenskt välde i närmare 150 år medan den sovjetiska ockupationen varade ”bara” närmare 50 plågsamma år.

Professorn i historia i Uppsala, Torkel Jansson som tyvärr lämnat jordelivet, skrev i en artikel i Kyrkohistorisk Årsskrift 2013, om ”Den svenska statskyrkoundervisningens så långa 1600-tal i Baltikum” (egentligen omfattande bara Estland och delar av Lettland). Han menar i denna artikel med hänvisning till estniska forskare att under det svenska styret grundlades genom kyrkolagarna 1571 och 1686 ”en Frübürgerlichkeit” (tidig medborgerlighet) som genom främjande av läskunnighet gav ester och letter, intill dess ofta benämnda som ”otyskar” av sina balttyska feodalherrar, ökade möjligheter att agera som politiska varelser.

Under svensk tid grundlades inte bara ordningen för den protestantiska kyrka som kom att bestå under den tsarryska tiden och inte helt omintetgjordes heller under den sovjetiska. Därtill ska läggas fundament för rättsordningen genom den hovrätt och det universitet som på Axel Oxenstiernas och Johan Skyttes initiativ inrättades i Tartu. Utan att vilja vara storsvensk delar jag Torkel Janssons uppfattning att det som skedde på kyrkans, utbildningens och förvaltningens område under svenska väldets tid, som ofta tog gestalt genom företrädare för den dåtida östra rikshalvan (Finland), bör beforskas mera när orsakerna till Estlands nordiska orientering och demokratibygge analyseras.

Detta sagt utan kritik mot författarna till Political Culture in the Baltic States. Jag har dock invändningar mot att beskriva särskilt Estland som ett Öst- eller Centraleuropeiskt land. Det är hart när lika felaktigt som att beskriva Finland eller Sverige som ett sådant land.

Men. I bokens sista mening skriver författarna: ” Whether the Baltic States will continue to progress towards liberal democracies in the Nordic mould or veer towards illiberal democracy, currently under construction in serveral countries in the region, remains a moot question.” Detta är en ytterst viktig fråga inta bara för Estland, Lettland och Litauen utan också för Sverige, Norden och EU. Det viktigaste vi kan göra är troligen att tillsammans med baltiska och nordiska grannländer söka stärka EU och det transatlantiska samarbetet som värn och stöd för demokratin i vår del av världen. Det är verkligen ingen liten uppgift.

Och när det gäller att söka underlag för att såväl studera den fråga som författarna ställer i sin slutmening, och än viktigare i arbetet på att politiskt svara på den, så är boken Political Culture in the Baltic States den överlägset bästa skrift som finns tillgänglig. Den ger inte alla svar och har inte den ambitionen. Men den ställer många och viktiga frågor. Boken rekommenderas!

Anders Ljunggren

Den sociala rörligheten avgör hur Sverige lyckas med integrationen

” Med uppluckringen av den reglerade invandringen har drygt två miljoner uppehållstillstånd beviljats sedan millennieskiftet.” Så skriver journalisten Lars Åberg i en artikel i GP. Det är sant men ändå vilseledande.

En okritisk läsare kan inbilla sig att om två miljoner uppehållstillstånd beviljats sedan år 2000 så är antalet invandrare nu två miljoner större än vad som var fallet vid tusenårsskiftet. Så är det inte. Många av uppehållstillstånden är temporära och inte minst av den anledningen är det många som återvänder till sina hemländer eller flyttar till andra länder än Sverige.

Den totala folkökningen i Sverige sedan år 2000 fram till den sista december 2018 uppgick till färre än 1,5 miljoner människor. Det är en aktningsvärd folkökning och den består till större delen av nettoinvandring – men till ökningen bidrar också i betydande utsträckning ett födelseöverskott i Sverige.

Nettoinvandringen från år 2000 till den 31 december 2018 är enligt min summering 1 056 795. Det är många men långt ifrån de två miljoner som en okritisk läsare av Åbergs artikel kunde lockas att tro.

Jag instämmer gärna i Lars Åbergs slutkläm i den artikel jag citerade i detta inläggs början: ”Medborgarna måste kunna känna sig säkra på hur ramarna ser ut och veta var och hur ansvar kan utkrävas. Därför måste vi också vara mer varsamma med orden och begreppen så att vi vet vad vi pratar om.”

Sandro Scocco, chefsekonom vid Arena idé och tidigare bland annat LO-ekonom, tillhör dem som anklagats för att inte beskriva verkligheten som den är. Och jag vill inte påstå att han alltid är nyansernas mästare i sin argumentation. Men det kan sannerligen inte heller sägas om hans värsta belackare.

Jag har med stor behållning nu läst Sandro Scoccos bok, ”OCH NÅGRA ANTAR JAG ÄR OK” (Bokförlaget Atlas). Undertiteln är ”Varför nationalistiska vänstern är en återvändsgränd och nationalistiska högerns ärende inte är främlingsfientlighet”. Bokens titel har Donald Trump som upphovsman och ingick i hans budskap då han 2015 proklamerade sin kandidatur till presidentposten i USA. Orden, ”några antar jag är OK” föregicks då av följande tre meningar: ”Dom kommer med droger. Dom kommer med kriminalitet. Dom är våldtäktsmän. Och några, antar jag, är OK.”

Trumps ord är minst sagt ovarsamma och liknande inlägg förekommer som bekant i sociala medier. Generaliserande och för merparten migranter falska påståenden tar också plats i dagens offentliga debatt.

Scocco hävdar att en rad av de beskrivningar som görs av invandringens konsekvenser för Sverige är felaktiga. Han hävdar bland annat:

  • Invandrarnas sysselsättningsnivå i Sverige ligger något över OECD-ländernas genomsnitt. Påståendet att Sverige är sämst på integration jämfört med andra länder stämmer alls inte.
  • Invandrare arbetar per capita i genomsnitt flera timmar än infödda och det är en sådan jämförelse som bör göras när invandringens betydelse för de offentliga finanserna ska göras. Att invandrares sysselsättningsnivå är klart lägre än sysselsättningen bland infödda i åldern 15-64 uppvägs framför allt av att det är väsentligt färre pensionärer i invandrargruppen. Att invandrarna bidrar något mindre än vi infödda till de offentliga finanserna beror på att invandrarna har lägre löner. Dessa konstaterande innebär naturligtvis inte att ansträngningarna för att höja invandrarnas sysselsättningsnivå ska avta – tvärtom.
  • Invandrarna är klart överrepresenterade i låglönesektorn. Men invandrare har inte skapat låglönesektorn, de befolkar den. Om inte invandrare städat, kört våra bussar, betjänat restauranger mm så hade infödda fått utföra dessa uppgifter i större utsträckning själva.
  • Invandringen har inte lett till vare sig höjd arbetslöshet eller sänkta löner för den inhemska arbetskraften (inkluderande invandrare som är etablerade på arbetsmarknaden). Antalet sysselsatta totalt i Sverige har ökat och den inhemska arbetskraften har kunnat avancera till bättre lönade och trygga jobb.

Jag hoppas att ovanstående punkter ger Scoccos bok rättvisa. Och jag skulle gärna se att de ekonomer som intresserar sig för migrationens betydelse för samhällsekonomi och arbetsmarknad seriöst bemöter Sandro Scoccos teser och preciserar sina invändningar.

Den ekonomiska konjunkturen nu och de närmaste åren talar för att det blir svårare för de som står utanför arbetsmarknaden att inträda på den. Arbetslösa invandrare står oftast bland dem som är längst från arbetsmarknaden och många invandrare på arbetsmarknaden har otrygga jobb. Risken för att det hävdas att invandrargruppens ökade arbetslöshet beror på dem själva eller på invandringspolitiken de närmaste åren är betydande.

Det räcker dock inte med att få fart på ekonomin om vi ska hindra att de som nu befolkar låglönesektorn blir en etnifierad underklass. Det är tack vare att det i Sverige finns en fungerande social rörlighet som Sverige klarat sig så bra som Scocco hävdar att vi gjort. Det är därför viktigt att satsningen på att höja kvalitén i utbildningen och arbetet på att komma till rätta med oredan i arbetsförmedlingen mm ges fortsatt hög prioritet. De som svartmålar konsekvenserna av invandringen måste bemötas så att vi kan hävda samhällssolidariteten. Jämlikhetspolitik, omsorgen om trygghet vid sjukdom, handikapp, barn- och ålderdom eller arbetslöshet, riskerar att undergrävas av en osannfärdig beskrivning av invandringens konsekvenser. Jag hoppas att de som till äventyrs bestrider de teser från Scoccos bok som jag beskriver ovan hör av sig med sakliga inlägg.

Att vi har en bättre social rörlighet i Sverige, än i USA och Storbritannien, får inte leda till att vi slår oss till ro. ”Den amerikanska drömmen” förverkligas idag i större utsträckning i Sverige än i USA. Men även i Sverige har den sociala rörligheten försämrats. PISA-undersökningen visar att det svenska skolväsendet klarat av att förbättra resultaten för de inhemska eleverna trots att vi tog emot klart flera ensamkommande barn än något annat land i EU. De verksamma i och för svenskt skolväsende förtjänar ett högt betyg för den prestationen.

Att elva procent av 15-åringarna i de deltagande svenska skolorna inte deltog när PISA-proven gjordes på grund av otillräckliga språkkunskaper visar samtidigt på behovet av oavbrutet arbete för att ge lärare och elever bättre möjligheter att lyckas. Tack och lov har vår utomordentliga skolminister Anna Ekström stöd av många. Men stödet borde vara bredare för att segregationen ska förhindras och så att alla elever, oavsett ursprung, ska kunna nå optimala skolresultat. Om detta har det rått bred politisk uppslutning länge i Sverige. Tyvärr har stödet sviktat de senaste årtiondena och för allt för många har möjligheten att starta privata skolor blivit viktigare än att erbjuda alla en god och likvärdig utbildning .

Skolan utgör basen för en politik som utjämnar förutsättningarna så att den sociala rörligheten främjas. Den bör kompletteras med jämlikhetspolitik på andra områden. Detta är inte en politik enbart för de som i vår tid vanligen hänförs till vänstern. Det är en politik som alla som vill kalla sig liberaler borde bejaka och står i främsta ledet för.

Anders Ljunggren

Carl Bildt: Europa måste skaffa sig makt och förmåga att bruka den!

Carl Bildt har ofta som få delat svensk opinion under sina dryga 50 år som viktig politisk aktör i svensk politik. På 1960-talet var han bland annat medarbetare åt partiledaren Yngve Holmberg. Någon som minns honom? Det var under Holmbergs tid som Högerpartiet bytte namn till Moderata Samlingspartiet. Carl Bildt hade säkerligen sina fingrar med i det skiftet.

Men det var framför allt sedan han själv tagit plats i Sveriges Riksdag och senare som partiledare och statsminister som han delade folkopinionen. Få var likgiltiga eller neutrala. Älskad och vördad av många i sitt eget parti och avskydd i stora delar av den politiska vänstern. Som utrikesminister 2006-2014 lyckades Bildt trots detta åstadkomma bred uppslutning kring en utrikespolitik som i mycket stor utsträckning gestaltades av honom personligen.

Nu har Carl Bildt publicerat en ny bok, Den nya oredans tid (Albert Bonniers Förlag). Jag vågar påstå att ingen annan i Sverige, och mycket få i Europa, skulle kunna skriva med sådan bredd och sådant djup som Bildt här presterat. Han skriver med historiska perspektiv, global utblick och med europeisk, snarare än svensk, utgångspunkt. Han framstår faktiskt dessutom som en statsman.

Bildts huvudtes är att vi faktiskt befinner oss i en väldig skiftestid. Den bipolära ordning vi faktiskt hade under Kalla kriget, i vart fall i ett europeiskt perspektiv, och den korta tid med Pax Americana därefter, finns inte idag. Och Carl Bildt varnar uttryckligen för att vi ska tro att vi återvänder till en stabil ordning när Donald Trumps era, ovisst när, upphör. Den oreda som nu finns kan bestå. När och om vi är på väg mot en multipolär ordning (där Kina, USA, Indien och kanske någon mera (EU???) lägger fast spelreglerna) hamnar vi ett läge som mera påminner om 1800-talet efter Wienkongressen än den världsordning som etablerades efter Atlantdeklarationen 1941, menar Bildt.

Bildt pläderar för att rätt ska gå före makt när relationerna mellan stater – och andra aktörer – regleras. På den här punkten följer han i spåren efter Hjalmar Hammarskjöld, Hjalmar Branting och, enligt min mening, Olof Palme. Kritiken mot Trumps raserande av multilateralt samarbete och ”dårarna som drev fram Brexit” är utan nåd. Hans varningar för att Ryssland och Kina demonstrerar vilja och förmåga att bryta mot den internationella rättsordningen förvånar ingen politisk betraktare.

I boken Den nya oredans tid beskriver Bildt hur vi hamnat i det läge vi nu befinner oss. Jag har få invändningar. Det finns inte anledning att polemisera mot den beskrivning av hur globaliseringen faktiskt medverkat till en mycket stor minskning av världsfattigdomen som Bildt refererar till. Däremot tror jag att Bildt inte tillräckligt förstår eller vill erkänna hur växande klyftor i de etablerade industriländerna inte bara bidrar till att skapa grogrund för de som vill underminera den liberala världsordningen utan också är orsak till att en positiv ekonomisk utveckling för samhället i sin helhet försvåras. Trygga människor i ett jämlikt samhälle är en bra bas för dynamisk ekonomi.

Säkerhetspolitik, ekonomi och teknologisk utveckling är självklara teman i Bildts bok. Det växande hotet om kärnvapenrustningar och spridning av atombomber belyses. De som tror att Bildt skulle förringa risken för klimatförändringar tar miste. Tvärtom framhävs betydelsen av multilateralt samarbete, och framför allt Kinas och Indiens, betydelse för framgång. Bildt framhäver inte kärnkraften som en avgörande teknik för att nedbringa utsläppen men om jag ska polemisera så menar jag att han helt enkelt har fel när det gäller livstidsförlängning av kärnkraftverk som en rimlig politik – i varje fall i Sverige.

Som helhet är boken en stark plädering för EU. Utan förstärkt EU-samarbete kommer unionens marginalisering i det globala sammanhanget bli än större och Europa bli en spelplan för mäktigare och handelskraftigare utomeuropeiska aktörer. EU får inte väja undan från att skaffa sig möjligheten att utöva makt, även militär makt, och inte tveka att använda den som ett nödvändigt diplomatiskt instrument när så krävs, säger Bildt. Det görs på ett sätt som gör det utomordentligt svårt att peka ut honom som krigsromantiker – jag uppfattar att Carl Bildt är allt annat än en sådan.

Jag hoppas att många läser boken. Den borde enligt min mening vara obligatorisk läsning för de som söker sig till diplomatprogrammet och jag blir inte överraskad om parlamentariker som läser böcker kommer att hänvisa till den i kommande utrikespolitiska debatter. Jag vill tro att inte bara Bildts partivänner ska läsa boken utan alla, inte minst de som betraktar sig som politiska motståndare.

Boken Den nya oredan borde bidra till att vi får en förnyad och fördjupad diskussion om Sveriges utrikespolitik och framför allt om EU-samarbetet. Jag har sett allt för lite av detta hittills men Carl Bildt erbjuder underlag för en seriös diskussion. Att Stefan Löfven i EU-debatten öppnade för svensk anslutning till EU:s bankunion och till beredskap att frångå principen om enighet i, i vart fall i vissa, utrikespolitiska ställningstaganden på EU-nivå, är välkommet.

Att inte de globala utmaningarna och behovet av fungerande EU-samarbete rankas bland de tre viktigaste frågorna i ny opinionsundersökning är faktiskt skrämmande. Att klimatfrågan hamnar på fjärde plats är till liten tröst men det är oredan i vår nutida världsordningen som är det verkliga problemet, inte bara på klimatområdet.

Bildts avslutningsord är ”Det är den nya oredans tid. Och freden kan aldrig tas för given”.

Läs hans bok! Diskutera den! Agera!

Anders Ljunggren

Krönika i NT: Allt större fokus på Arktis klimat, miljö och säkerhet

Nordisk tidskrift damp nyligen ned genom brevinkastet. Den innehåller min senaste krönika i denna tidskrift. Nummer tre i utgivningen detta år innehåller en översikt av 2018 års utgåvor av litteratur i nordiska länder, texter som du näppeligen finner någon annanstans. http://www.letterstedtska.org/wp-content/uploads/2019/10/NT3-2019_webb.pdf

Här min krönika: Den 20 september lämnade den tyska isbrytaren Polarstern Tromsø i norra Norge. När detta läses lär Polarstern vara infrusen i Arktis istäcke i Laptevhavet vid centrala Sibiriens Ishavskust. Drygt ett år, till och med september 2020, ska Polarstern utgöra bas för forskningsexpeditionen MOSAiC som ska driva 2500 kilometer i Nordpolens grannskap fastfrusen i  isen från utgångspunkten tills den beräknas nå isfria vatten nordväst om Island.

Detta är den största enskilda insatsen för klimatforskning i Arktis någonsin. Nitton nationer, bland dem Danmark, Finland, Norge, Sverige, USA, Kina och Ryssland, deltar med totalt 600 forskare från skilda discipliner under ledning av Alfred Wegener Institut i Tyskland. Budgeten uppgår till 140 miljoner Euro.

Forskningsprojektet är ett tecken på hur klimatfrågan bidrar till att intresset för Arktis ökar och att det i detta sammanhang inte enbart är de nordiska länderna utan också stormakter som deltar. Projektet kan också ses som en förtroendeskapande insats. Arktiska rådet misslyckades i maj med att ena sig om en deklaration vid det utrikesministermöte i Rovaniemi som avslutade Finlands ordförandeskap i Arktiska rådet.  Misslyckandet berodde på att USA, i Donald Trumps efterföljd, motsatte sig en text om klimatförändringarna. Att USA nu deltar i MOSAiC-projektet är därför särskilt välkommet.

Utrikesminister Guðlaugur Thór Thórdarson sa då Island övertog ordförandeskapet i Arktiska rådet från Finland att ”det växande internationella intresset för arktiska frågor visar på en dramatisk förändring i de internationella prioriteringarna jämfört med vad som var fallet för bara 15 år sedan. Den geostrategiska situationen i regionen har förändrats och denna verklighet återspeglas också i Arktiska rådets internationella status och den uppmärksamhet som rådets arbete åtnjuter. Arktiska rådet har utvecklats från att vara en perifer regional sammanslutning till att vara ett verkligt centralt organ för samarbete i regionen”.

Det råder knappast någon tvekan om att det är just klimatförändringarna som bidragit till att det globala intresset för Arktis ökat så markant som Guðlaugur Thór Thórdarson framhåller. Temperaturhöjningen är här dubbelt så stor som genomsnittet globalt och det bidrar säkert till att människor i Arktis och dess närhet visar särskilt stort intresse för klimatpolitik. Det gör också att oron är stor när USA hoppat av Parisavtalet och söker försvåra andra internationella foras engagemang.

Island fortsätter dock att ge prioritet åt en hållbar politik också på klimatområdet under sitt ordförandeskap i Arktiska rådet. Det framgår bland annat av följande meningar: ”Betydelsen av att basera klimatpolitiken på fasta vetenskapliga grunder kan inte överskattas. Det Arktiska Rådet kommer att fortsätta att observera och utvärdera klimatpåverkan på de arktiska marina-, sötvattens- och markbundna ekosystemen och en uppdateringsrapport om arktiska klimatförändringar kommer att utarbetas för Ministermötet i Reykjavík 2021.”

Det återstår att se om åtgärder för att motverka klimatförändringar blir en del av en eventuell slutdeklarationen när de åtta medlemsstaternas utrikesministrar möts 2021 i samband med att Island överlämnar ordförandeskapet till Ryssland. Att de nordiska staterna vill vara pådrivande för att så ska bli fallet behöver inte betvivlas. Och möjligen kan expeditionen med MOSAiC och Polarstern bidra. Även den svenska isbrytaren Oden bistår i forskningsprojektet.

Just hållbarhetsfrågor och oron för klimatförändringens effekter stod i centrum för samtalen under de nordiska statsministrarnas möte i Reykjavik den 20 augusti. I det vägledande dokument, Vår vision 2030, som statsministrarna lagt fast för arbetet i Nordiska Ministerrådet de närmaste fyra åren, är ett centralt mål koldioxidneutralitet, det vill säga att ingen nettotillförsel av CO2 ska ske till atmosfären från de nordiska länderna. Enligt årets nordiska statsministerdeklaration ska detta vägleda samtliga ministerråd under perioden. När FN:s klimatförhandlingar, COP25, fortsätter i Chile i december kan vi vänta att de nordiska länderna uppträder efter att ha samrått med varandra. Samarbetet finns också representerat i Chile vid COP25 genom en nordisk paviljong som kommer att stå i direkt förbindelse med en motsvarighet i lokalen Norrsken i Stockholm. (Vi vet nu att COP 25 kommer att ordnas i Spanien sedan Chile på grund av inrikes politisk turbulens avstått från att vara arrangör.)

Att den ” geostrategiska situationen” i Arktis förändrats, som utrikesminister Guðlaugur Thór Thórdarson sa i Rovaniemi, finns det åtskilliga tecken på. I ett offentligt tal som USA:s utrikesminister Mike Pompeo höll i anslutning till det Arktiska rådsmöte där han å Trumps vägnar vägrade att skriva under den klimatdeklaration som övriga sju medlemstater i rådet var beredda att underteckna, varnade han för Rysslands och Kinas agerande i Arktis. Rysslands agerande är aggressivt menade Pompeo och han pekade särskilt på att Putinstyret kräver att fartyg som vill trafikera utmed den ryska ishavskusten inte ges fri passage utan förutsätts inhämta tillstånd och utsätts för lotstvång. Om inte detta accepteras hotas fartygen med militärt våld. En motsvarande konflikt finns mellan USA och Kanada när det gäller nordvästpassagen där Kanada inte är villiga att acceptera fri passage. Konflikter av detta slag kan bli långvariga. Det visas av Öresundstullen som upptogs 1429 till 1857 och var en orsak till flerfaldiga krig och konflikter mellan Sverige och Danmark. De nordiska länderna hävdar alla principen om fri passage för internationell trafik i såväl nordost- som nordvästpassagerna.

En annan geopolitisk konfliktfråga är Svalbard där Ryssland inte accepterar den juridiska status som Norge hävdar. Ryssland har skrivit på Svalbardstraktaten som ger Norge suveränitet. Staterna är dock oense om traktatens innebörd vilket är en potentiell konfliktanledning och Ryssland har flera gånger agerat så att friktion uppstått mellan länderna.

I Grönland och Island har kinesiska intressenters uppköp av företag och mark lett till diskussioner om huruvida dessa kinesiska näringslivsagenter agerar i enlighet med kinesiska säkerhetsorgans direktiv. Huruvida detta medverkat till att USA:s president Donald Trump ville köpa Grönland från Danmark får vara osagt. Att han med kort varsel ställde in USA:s statschefs officiella besök hos Drottning Margrethe i Köpenhamn sedan Danmarks statsminister Mette Jacobsen deklarerat att Grönlands land och folk inte är till salu måste betraktas som famöst – inta minst då meddelandet skedde via Twitter.

Arktis geopolitiska position hade redan under Kalla kriget stort intresse från säkerhetssynpunkt. Det berodde på att Rysslands, och i någon utsträckning också USAs, andraslagsförmåga med kärnvapen var, och även nu är, koncentrerad till Arktis och den Norden-nära Kolahalvöregionen. I ett läge där de avtal som banade vägen för den betydande kärnvapennedrustningen sedan 1980-talet nu sagts upp och nya kärnvapen rustas, så växer de nukleära hotens betydelse åter, inte minst för befolkningen i Norden.

Ett exempel: Den 8 augusti i år inträffade en olycka med radioaktiva utsläpp, som förorsakade flera vetenskapsmäns och militärers död samt ett ovisst antal skadade, i anslutning till den ryska marinens huvudbas för vapentester i Njonoksa väster om Arkhangelsk i Ryssland. Befolkningen i omgivningen evakuerades och apoteken i Severodvinsk och Arkhangelsk tömdes på jodtabletter. Och det som ännu betecknas som en mystisk olycka i Vita havet inträffar bara en månad efter det att en ny topphemlig kärnkraftsdriven u-båt ”Losharik” förorsakade 14 ombordvarandes död i en olycka i Barents hav. Den 12 augusti år 2000 dog dessutom 118 besättningsmän i den kärnkraftsdrivna u-båten Kursk också i Barents hav. De nordiska staterna, och världssamfundet, har anledning att ägna större intresse åt kärnkraft och kärnvapen, och inte minst de militära rustningarna, i detta närbelägna område.

Barents Observers har publicerat uppgifter om att det finns 39 kärnkraftsdrivna fartyg och totalt 62 reaktorer i ”det ryska Arktis” idag och att antalet inom en 15-årsperiod väntas öka till 74 fartyg med mellan 94 och 114 reaktorer. Därtill uppges att Kremlstyret nu dammar av gamla planer på att använda kärnkraftsreaktorer i industriella sammanhang i det miljökänsliga Arktis. Genomsnittsåldern på de kärnkraftsdrivna u-båtarna uppges aldrig ha varit högre och många antas bli använda ytterligare ett årtionde samtidigt som nya kärnkraftsdrivna u-båtstyper utvecklas för att säkra att man har ”domedagsförmåga”. Det är välkommet att det avtal om samarbete när det gäller eftersökning och räddningsinsatser som ingåtts i Arktiska rådet föreskriver samarbete mellan strålsäkerhetsorganen i medlemsstaterna. Samarbete för att förebygga, lokalisera och bemästra konsekvenserna av nukleär användning i Arktis borde etableras och utvidgas.

President Putin medgav så småningom att det inträffade i Njonoksa var en olycka i samband med en ”lovande” utveckling av nya vapen. Möjligen skedde den vid test av en kärnkraftsdriven kärnvapenbärande missil. Den inträffade ”explosionen” registrerades inledningsvis bland annat av flera mätstationer tillhörande The Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty Organization. Det som bidrar till den befogade oron är att Ryssland stängde fyra av mätstationerna i ett senare skede. Detta bör föranleda insatser när en översynskonferens för provstoppsavtalet angående kärnvapen ordnas nästa år. Sedan Sveriges regering beslutat att inte ratificera den föreslagna konventionen om förbud mot kärnvapen, just på grund av att förslaget bland annat kan minska provstoppsavtalets legitimitet, finns större möjligheter till samordnat nordiskt uppträdande för att minska riskerna för riskabel nukleär användning i Nordens närområde.

Ett samordnat nordiskt agerande för att minska de nukleära hoten inte minst i Arktis är nu angeläget, även om det bara i begränsad utsträckning kan ske inom Arktiska rådet. Militära frågor måste hanteras i andra sammanhang. Det är samtidigt viktigt att politiken i Arktiska rådet och i övrigt inriktas på att Arktis ska bestå som ett lågspänningsområde med fredligt samarbete för att göra befolkningarna tryggare och rikare i alla avseenden. Här kan de nordiska staterna i samarbete göra betydande insatser.

Anders Ljunggren

Sista tåget till Moskva. En läsvärd bok av diplomaten René Nyberg

René Nyberg är en av Finlands främsta diplomater under 1900-talets sista decennier och detta sekels första årtionde. Han krönte sin karriär i Finlands utrikesministerium med att tjäna republiken som ambassadör först i Moskva och sedan Berlin. Han var en nyckelperson i utrikesförvaltningen när Finland under president Mauno Koivistos omsorgsfulla ledarskap 1992 frånträdde 1948 års Vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. Efter fyra framgångsrika årtionden i utrikesförvaltningen avslutade Nyberg sitt yrkesliv två årtionden senare med att vara chef för det finländska näringslivets östkontor, East Office.

Nu är han aktiv som författare och en mycket läsvärd sådan. Det omdömet fäller jag efter att ha läst boken Sista tåget till Moskva, med underrubriken Två väninnor, Två öden, En judisk familjehistoria.

Det är delvis sin egen familjehistoria som René Nyberg nedtecknat. En huvudperson är Nybergs mamma Fanny Feige Nyberg, född Tokazier. En annan är hennes kusin Maria (Mascha) Jungman, född Tokazier. Det var hon som lyckades ta Sista tåget till Moskva och på så sätt undgå det systematiska mördande som bedrevs i Lettland under den del av andra världskriget när Baltikum var ockuperat av nazistväldet.

Mamma Fanny gifte sig med Renés pappa Bruno som 27-åring och det ledde till total uteslutning från hennes familj. Mammans familj var nämligen judisk och särskilt hennes far, Renés morfar, bekände sig djupt till judendomen. De kunde inte acceptera att Fanny gifte sig med en lutheran och att hon själv bytte religion. Avståndstagandet var så djupt att fadern anklagade dottern för stöld, polisanmälde henne och fick henne gripen när hon var i färd med att genomföra sin bröllopsresa till Sverige. Det kapitel där den djupa familjesplittringen gestaltas har rubriken ”Ett hedersmord i 1930-talets Finland”. Familjen betraktade henne inte bara som en avfälling utan också som en själsligt död sådan.

Mammans judiska bakgrund var länge en familjehemlighet – René fick kännedom om mammans bakgrund först när han var i puberteten. Genom att Nyberg i boken skildrar sina hågkomster och efterforskningar får vi dock en levande bild av livet i Helsingfors under krigsåren, och de följande efterkrigsåren, i allmänhet och i den relativt lilla finländska judiska folkgruppen i synnerhet.

Judarna i Finland klarade sig troligen genom andra världskrigets vanvettiga förföljelser bättre än vad som var fallet i något annat krigförande land öster om Elbe. I fortsättningskriget, där finländarna stred sida med sida med tyskarna, tillhörde en synagoga fältarsenalen. Hela 267 judar stred för Finlands sak. Tre av dem tilldelades det tyska järnkorset men samtliga ska ha vägrat att ta emot denna utmärkelse. En av soldaterna med judisk tillhörighet var för övrigt Max Jakobson – Finlands främsta diplomat någonsin. När det stod klart att Hitlerregimen skulle förlora kriget konstaterade en jude i Mannerheims stab att hans överlevnadschanser som jude förbättrades men att hans överlevnadsmöjlighet som finländare försämrades. Krig leder inte bara till märkliga allianser utan också till grymma val.

Redan före kriget hade mamma Fanny träffat sin kusin Mascha. Enligt Nybergs skildring var det pappans förhoppning att Fanny skulle hitta en judisk äktenskapspartner i Riga, där utbudet av lämpliga partners med hans ögon var stort, som var orsak till Helsingforsflickans resa. Något äktenskapstycke infann sig inte, men däremot uppstod en nära vänskap med kusin Mascha.

Väninnan lyckades alltså ta sig från Riga i tid med ”Sista tåget till Moskva”. Hon var långt ifrån den enda juden som räddade sitt liv genom att ta sig från Baltikum till Sovjetunionen för att undkomma nazisternas Förintelse. En paradox är att när Sovjetunionen 1940 ockuperade också grannlandet Estland så beräknas 10 procent av judarna ha deporterats till Sibirien (där flertalet dog) men när Nazityskland anlände som ny förtryckare flydde cirka tre fjärdedelar av judarna ändå till Sovjetunionen. Ett sådant livsöde var Eri Klas. Han föddes i Tallinn 1939 och fördes som tvååring av sin mor med ett syskon till sovjetväldet under den nazistiska ockupationen av Estland. Sedan nazisterna övergett Estland, med en massaker på judar i koncentrationsläger vid Röda arméns ankomst som en sista hälsning, kunde Eri Klas återvända till Estland och där blev han redan som ung en framstående dirigent. Åren 1985-1990 var han chefsdirigent vid Kungliga Operan i Stockholm. Vid hans bortgång 2016 fick jag möjlighet att säga några ord vid en minnesstund – ett av mina starkaste minnen från min tid som ambassadör i Estland.

Livet i Sovjetunionen var sannerligen inte en dans på rosor för Mascha även om många med samma bakgrund drabbades mycket, mycket hårdare än hennes familj. Mascha återvänder så småningom till Riga med sin man och en nyfödd dotter. Hon trivs aldrig i Sovjetunionen, värjer sig från att bli medlöpare, emigrerar till Israel när detta blir möjligt men flyttar sedan till Tyskland – kanske mest för sin mans skull. Man kan vara både Rigabo, jude och tysk – multipla identiteter fanns långt före Carl Bildts tid.

Nyberg är klart medkännande gentemot sina släktingar men blir aldrig sentimental. Han ger istället en rik men distanserad bild av samhällslivet och särskilt judiskt liv i det kärnområde för judarna som under andra världskriget erövrades av Sovjetunionen och där så oerhört många kom att mördas eller förtryckas hårt, antingen av Hitlers eller av Stalins styre. Inte sällan av de bådas gemensamma krigföring eller Förintelse under deras krig mot varandra.

Många har skrivit om detta tidigare. Timothy Snyders Bloodland (Den blodiga jorden) är väl ett standardverk i vardande. Alexander Solsjenitsyns Två hundra år tillsammans och mästerverket Liv och öde av Vasilij Grossman är andra exempel. René Nybergs bok är annorlunda, mera personlig men också präglad av den bildning som en uppmärksam och kritiskt värderande diplomat i bästa fall kan skaffa sig.

René Nyberg har också lyckats bli en god författare. På finska finns också memoaren Patriarkkoja ja oligaskkeja och Trump, Putin, Merkel ja Suomi som han författat tillsammans med Jaako Iloniemi och Petri Hakkarainen.

Jag vill gärna läsa mera av René Nyberg – gärna på svenska.

Anders Ljunggren

En ny bok om Trump, Brexit och auktoritär eller illiberal populism

Professorerna och statsvetarna Ronald Inglehart och Pippa Norris tilldelades år 2011 Skytteanska priset för ”att ha bidragit till nya idéer om den politiska kulturens relevans och rötter i ett globalt sammanhang, och därmed förändrat standardangreppssätt i forskningen på detta område”.

Skytteanska priset brukar betecknas som ”statskunskapens Nobelpris”, är instiftat av Skytteanska samfundet och knutet till den skytteanska professuren vid Uppsala universitet.

Norris och Inglehart har i år publicerat boken Cultural backlash, Trump, Brexit and Authoritarian Populism (Cambridge University Press). Den nya boken handlar verkligen om den ” politiska kulturens relevans och rötter i ett globalt sammanhang”. Inglehart är inte minst känd för att leda det globala projektet World Value Surveys – undersökningen av värderingsmönster som i illustrerad form placerar Sverige längst upp i högra hörnet som världens mest sekulära och individualistiska land. Att han vid 85 års ålder anges som författare tillsammans med den 19 år yngre Pippa Norris är ett bevis för att även äldre personer kan.

En huvudtes i boken är att framgången för ”auktoritär populism” i vår tid till stor del kan konstateras vara en reaktion mot det uppror mot social konservatism som ofta knyts till studenters revolt 1968 men som faktiskt varit bredare och mera slagkraftigare de följande årtiondena. Det är mot segertåget för den liberala frigörelsen under dessa årtionden som de politiska aktörer som leder den ”auktoritära populismen” i vår tid lyckas mobilisera den opinion som bär på sociala konservativa värderingar. Det är en reaktionär rörelse – ett bakslag i den politiska kulturen.

Så här beskrivs de frågor som delar våra samhällen i avsnittet om den politiska bakgrunden till Brexit: ”Sedan den gamla vänster-högerklyvningen i sociala klassidentiteter har försvagas i Storbritannien så har en framväxande värdekonflikt djupt delat väljare och partier. Striden står mellan nationell självständighet å ena sidan eller samarbete mellan EU: s medlemsländer å den andra; respekt för traditionella familjevärden och äktenskap kontra stöd för jämställdhet, feminism, tolerans för olika livsstilar och flytande könsidentiteter; vikten av att skydda tillverkningstillfällen kontra miljöskydd och klimatförändringar; och restriktioner för invandring och förord för stängda gränser kontra öppenhet gentemot flyktingar, migranter och utlänningar.” (Min översättning.)

Till grund för Norris och Ingleharts framställning ligger förutom World Values Survey framför allt European Social Survey och Chapel Hill Expert Surveys. Boken är rikt illustrerad med data och källhänvisningarna fyller tiotals av bokverkets totalt 540 sidor. Boken är tillgänglig också för den som saknar akademisk skolning.

Värderingsskiftet med ökat stöd för en auktoritär populism är inte begränsat till Brexit. Boken Cultural backlash har Donald Trumps, Marine le Pens och Viktor Orbáns portträtt på omslaget. I en sammanställning av valresultat i 32 västländer visas att populistiska partiers röstandelar ökade från 5,3 procent 1946-1950 till 12,4 procent 2010-2017. Det stora lyftet skedde mellan 1970-talet då dessa partier vann 5,8 procent av väljarna i de berörda länderna och 1980,talet då de ökade sitt röststöd till 10,9 procent. (Holger Döring och Philip Manow. Parliaments och Governments Database, http://www.parlgov.org)

Populismen är, som författarna framhåller, ett medel för att vinna makten men utgör inget program för maktutövning. Populistiska politiker och rörelser finns längs hela vänster-högerskalan. Antikapitalism och främlingsfientlighet kan som i Greklands Gyllene Gryning förenas i ett politiskt parti. Och Podemos i Spanien måste beskrivas som ett populistiskt parti på vänsterkanten, framväxt som en proteströrelse mot det politiska och ekonomiska etablissemanget. I samhällen där flera upplever ekonomisk otrygghet tycks populistiska politiker samla flera anhängare. Framgången för populism kan kanske lika mycket, eller mer, vara en konsekvens av folkligt missnöje som en orsak till den. Det som är gemensamt för populister är att de hävdar att de företräder folket gentemot samhällseliten (parlament, massmedia, vetenskap, rättsväsende etc.) Skulle de erövra den verkställande regeringsmakten är institutioner som skyddar medborgarnas fri- och rättigheter i fara.

Motstånd mot invandring, att anse att infödda har större rättigheter än invandrare, islamofobi och en exkluderande nationalistisk retorik förenar den auktoritära populismen, menar Norris och Inglehart. Jag skulle välja illiberal populism som benämning på de politiska rörelser som drar nytta av det noga registrerade bakslaget för liberala värderingar. Och som författarna vill jag också lägga till motstånd mot jämställdhet och feminism, förnekande av behov av klimat- och miljöpolitik och motstånd mot sexuellt likaberättigande som lim i de illiberala rörelsernas politiska verksamhet.

Ålder, eller generationstillhörighet, är enligt Norris/Inglehart ett kriterium som klarare än något annat avgör om människor ger stöd för illiberala eller liberala värderingar. De som är födda sedan sextiotalet ger i större antal stöd för individualistiska och sekulära värderingar jämfört framför allt med mellankrigsgenerationen. De illiberala partierna, som Sverigedemokraterna, har större stöd i äldre åldersgrupper. Stödet för de illiberala är också större bland lågutbildade, religiösa och kroppsarbetande sämre ställda.

Norris och Inglehart förnekar inte att globalisering och den ekonomiska situationen i olika befolkningsgrupper har betydelse för framgången för illiberala partier och politiker. Deras data tyder dock på att det snarare är upplevd otrygghet när det gäller arbete och inkomst som förklarar stöd till populistiska illiberala krafter än den ekonomiska situationen som sådan. Det är alltså inte arbetslösheten i sig men däremot upplevt hot om att bli arbetslös som driver människor att vilja stänga gränserna. Och det leder till att illiberala rörelser ofta har större stöd i avfolkningsbygder och industriregioner med stark strukturomvandling.

Boken Cultural backlash är god läsning för alla som söker förstå vår framtid. Det som inte ges någon förklaring är varför etablerade partier inte har kunnat värja sig bättre mot de illiberala partiernas framgångar. Här vill jag ansluta mig till en tes som min svärfar, Erik Allardt, förde fram i ett samtal med mig för trettio år sedan. Ännu på 1980-talet var det de partier som bildades på grundval av industrialismens framväxt närmare 100 år tidigare som behärskade politiken. Det rörde sig ofta om masspartier som utsattes för korstryck när andra politiska motsättningar skärptes som resultat av invandring, sexuell frigörelse, miljöintresse, jämställdhet etc. Ökade oenighet inom de etablerade partierna har försvårat för dessa att vara lyhörda för vår tids frågeställningar.

Inte heller detta är en fullständig förklaring. Det finns inga enkla och entydiga förklaringar till illiberala partiers ökade stöd gångna årtionden. Fortsatta studier och intensivare politiskt arbete för att bemöta dem behövs om vi ska kunna räkna med att leva i samhällen präglade av öppenhet, jämlikhet och frihet i framtiden. Och jag hoppas få se demokratiska partier framföra en vision om framtiden som kan få människor att längta dit. Utopierna är döda. Den (falska) politiska nostalgin lever.

Anders Ljunggren