Ska politiska beslut nu bidra till sämre språkförståelse i Norden?

”Norden er i orden!”
Så sa Einar Már Guðmundsson när han 1995 tog emot Nordiska rådets litteraturpris för romanen Universums änglar (Englar alheimsins).
Nu, 25 år senare, måste man både ställa frågan om Norden verkligen ”er i orden”, i betydelsen att Norden existerar som språklig gemenskap, och om det verkligen är berättigat att påstå att ”Norden er i orden” (på svenska ”Norden är i ordning”).
När Nordiska kulturfonden, då under ledning av Mats Wallenius, år 2005 publicerade en forskningsrapport om den internordiska förståelsen av danska, norska och svenska var titeln ”Håller språket ihop Norden?”. Planerna drogs upp 2002 inom ramen för projektet Internordisk språkförståelse i en tid med ökad internationalisering. Den huvudsakliga undersökningsgruppen var gymnasieungdomar. När forskningsstudien år 2005 presenterades stod Lars-Olof Delsing och Katarina Lundin Åkesson, båda verksamma vid Institutionen för nordiska språk vid Lunds universitet, som författare.
När de båda rapportförfattarna summerar sin forskningsrapport 2005 så svarar de på frågan i bokens titel. ”Ja, språket håller ihop Norden, men inte lika bra som för 30 år sedan.” Delsing och Lundin Åkesson hade då jämfört sina rön med den studie som den norska språkvetaren Øivind Maurud lade fram 1976. Forskarna hävdar att förståelsen av grannspråk försämrats, särskilt
i Danmark men även i Sverige. Bäst språkförståelse visade färöingarna tätt följda av respondenterna i Norge.
När resultatet ska bedömas ska hänsyn tas till att undervisningen i grannspråk noterades som närmast obefintlig – i Sverige var det bara var fjärde elev som uppgav att de fått någon undervisning alls i norska eller danska.
I Delsings och Lundin Åkessons studie var de svarandens förståelse av engelska bättre än deras förståelse av skandinaviska grannspråk. Det är naturligtvis resultatet av många års undervisning med flera lektioner varje skolvecka i engelska. Det är dock viktigt att tänka på att det är en sak att förstå ett annat språk – en helt annan att tala ett främmande språk jämfört med att tala sitt modersmål. Därför vore det angeläget att den studie som forskarna efterlyste för 15 år sedan om kvalitén i kommunikationen när nordbor med olika modersmål talar med varandra nu kunde genomföras.
Om det nu var så att grannspråksförståelsen försämrades från mitten av sjuttiotalet till 2002-2005 så vet vi inte om denna försämring gått ännu längre år 2020. Men tyvärr är risken stor för att så är fallet. Det är inte bara anekdoter som stöder bedömningen att skandinaviska språk används mera sällan nu än i början av 2000-talet. Många institutioner, även de som finansieras via Nordiska ministerrådets budget, publicerar allt mindre på skandinaviska språk.
Finns det skäl för påståenden om att engelska allt oftare blir det som talas när danskar och svenskar träffas? Är farhågan att grannspråksförståelsen försämrats i Norden riktig? Det vore intressant att få besked om detta. Mauruds utredning 1976 publicerades av Nordiska rådet (Nordisk utredningsserie 13). Delsings och Lundin Åkessons studie publicerades av Nordiska kulturfonden (TemaNord 2005:573).
Ju mer sällan modersmål används i dialoger mellan dansk-, norsk- och svensktalande desto svagare blir motiven för finsktalande och islänningar att lära sig skandinaviska språk. I Finland argumenterar de som vill värna om och främja det svenska språket för att kunskaper i svenska öppnar för dialoger i hela Norden. Liknande budskap har också hörts i Island. Och som Finlands
tidigare justitieminister och företagsledare Christoffer Taxell konstaterat kan man köpa det man vill på engelska i annat land men vill man sälja i annat land så sker det med störst framgång om man kan använda köparens modersmål. Och det gäller inte bara vid försäljning av varor och tjänster – det gäller också när man söker samförstånd eller vill klargöra åsiktsskillnader i varje politisk
diskussion och intellektuellt utbyte.
Den internordiska språkförståelsen är utan tvekan ett stort värde för hela Norden. Dansk-, norsk och svensktalande bör dock vara beredda att alltid söka pragmatiska lösningar så att finsk- och isländsktalande ska kunna delta i nordiska sammanhang på likställda villkor. I informella sammanhang lär dock åtskilliga samtal mellan skandinaver, och finlandssvenskar, även framgent
föras på deras skilda modersmål och de finsk- och isländsktalande som också behärskar ett skandinaviskt språk har därmed ett försteg. Detsamma gäller naturligtvis också skandinaver som lärt sig finska och eller isländska.
Finns det någon som är villig att ta ett initiativ för att få till stånd en ny forskningsinsats som visar hur det står till med den ömsesidiga språkförståelsen i de nordiska länderna? Danska, färöiska, norska och svenska gör domänförluster när det egna språket används allt mera sällan i dialogerna med grannländernas majoritetsspråkstalare. Spelar det någon roll?
Att döma av de uppgifter som framkommit om det budgetförslag som Nordiska ministerrådet lagt fram för verksamheten 2021 finns idag inte den politiska viljan att öka insatserna för att främja språkgemenskapen. De resurser som ställs till förfogande för utbildning och kultur i den nordiska budgeten lär istället minskas med en fjärdedel, successivt de tre kommande åren.
De besked som framkommit om inriktningen av ministerrådets budgetförslag för 2021 har bland annat lett till en reaktion från ledningarna i de nordiska ”pärlorna” (Schæffergården i Danmark, Hanaholmen i Finland, Voksenåsen och Lysebu i Norge och Nordens Biskops Arnö i Sverige). Dessa centrala institutioner för nordiskt samarbete och utbyte samlade nära nog 50 000 personer i nordiska möten under förra året och genomförde då 337 arrangemang. På grund av coronakrisen tvingades bara dessa nordiska mötesarrangörer ställa in 106 planerade evenemang mars-augusti detta år. Lägger man till de hinder som funnits för verksamhet vid Nordens hus i Reykjavik, Torshavn och Nuuk blir de negativa konsekvenserna än tydligare.
I ett brev från ledningarna för ”de nordiska pärlorna” till statsministrarna kan bland annat följande noteras: ”Vi har tagit del av uppgifter om Nordiska Ministerrådets sekretariats nya förslag till budgetriktlinjer och de avspeglar som förväntat statsministrarnas riktlinjer från fjolåret. Det vi vill understryka är att coronakrisen medverkat till att tydliggöra hur viktigt kultur och utbildning är i det nordiska sammanhanget. Ett inklusivt nordiskt samarbete innebär förvisso att engelska språket i vissa situationer och för vissa personer är oundgängligt som verktyg. Men om inte stora grupper ska ställas utanför utbytet och samarbetet i Norden krävs också ett bildningsarbete för att underlätta förståelsen av de nationella huvudspråken. Det kräver mötesplatser, arrangörer av
bildningstillfällen och rekrytering av villiga deltagare i exempelvis de språkkurser som vi med framgång kunnat bedriva med stöd av den gemensamma nordiska budget som Nordiska rådet fastställt på NMR:s förslag.”
Bland det som hotas av nedskärningar genom de riktlinjer som blivit kända för framtida nordiska budgetar finns bland annat de språkkurser som ”de nordiska pärlorna” bedrivit för modersmålslärare. Ett annat offer för nedskärningarna på kulturområdet är Nordiska litteraturveckan (tidigare kallad Nordiska biblioteksveckan och Kura Skymning) som under 20 år samlat upp till 150 000 deltagare årligen i vad som möjligen är världens största arrangemang med högläsning. Det uppges att 2500 lokala institutioner, flertalet av dem bibliotek, i alla nordiska
och baltiska länder årligen deltar i verksamheten.
En tredje institution vars överlevnad hotas om Nordiska ministerrådets förslag genomförs är de Nordiska debutantseminarierna vid Nordens Biskops Arnö. Dessa seminarier är verkligen en institution. Sedan 1964 har debutantseminarier för nordiska författare ordnats årligen utan avbrott. Åtskilliga av Nordens mest kända författare, och många ännu ganska okända, har vittnat om
seminariernas betydelse för att grannspråksböcker ska bli kända och utgivna; lästa på originalspråk eller i översatt skick. Seminarierna har därtill skapat många livslånga nätverk mellan författare i olika länder med betydelse för konstnärlig utveckling av svårligen mätbart slag.
Ovanstående exempel, jag befarar att det finns många flera, förklarar bakgrunden till följande maning till de nordiska regeringarna och parlamentarikerna i ”de nordiska pärlornas” framställning: ”Kultur och utbildning bör ges en prioritering på samma nivå som social och miljömässig hållbarhet i en politik som verkligen kan göra Norden till världens mest integrerade region.”
Utbildning, språk och kultur behövs för att bygga tillit mellan människor – och det gäller inte minst mellan människor i olika länder. COVID-19 är ett gemensamt hot för världens länder – också de nordiska. Tyvärr har dock länderna, också de nordiska, i stor utsträckning valt att bemöta hotet var för sig. Sorgsna nordister upplever att när det nordiska samarbetet skulle behövas som
bäst fungerar det som allra sämst.
COVID-19 kunde hanterats bättre i det nordiska samarbetet. Så kan man också säga om hanteringen av flyktingkrisen 2015 och skogsbränderna i Sverige 2018. Kan beredskapen för att bemöta gemensamma hot förbättras? Hade ett tidigt samråd mellan regeringscheferna i Norden, innan stor spridning av coronasmittan inträffade tidigt detta år, kunnat ändra förutsättningarna? Hade det varit möjligt för statsministrarna att gemensamt deklarera att de förväntade sig av nationella och nordiska organ att både effektivt minimera hotet från smittan och minimera de skadliga effekterna för nordiskt utbyte?
Kan avtal åstadkommas som gör att kommande gemensamma hot bemöts med väsentligt bättre resultat än de som kan konstateras under COVID-19- krisen hittills? Det skulle säkert varit ett hett debattämne vid Nordiska rådets session i Reykjavik. Nu blir det ingen sådan session. Nordiska rådet lär istället ta ställning till budgeten för år 2021 och andra framtidsfrågor vid ett beslutsmöte för en mindre krets via Internet. Det medför inte den insyn och ger inte de möjligheter till påverkan som man borde kunna förvänta sig i nordiska medborgardemokratier vars regeringar säger sig ha som mål att Norden ska bli världens mest integrerade region.
En optimistisk nordist, och jag vill gärna tro att jag kan vara en sådan, har tro på att en stark medborgaropinion kan mobiliseras för ett vitalt nordiskt samarbete. Men det kräver en annan och bättre ordning än den som präglat år 2020.
Anders Ljunggren

Leve Monika Fagerholm! Låt debutantseminarier överleva

Jag hade fel! Ledamoten i Nordiska rådet, Töcksforsbon Kjell Arne Ottosson, kunde ställa Norges och Sveriges statsministrar till svars för de gränshinder som värmlänningar och andra icke-norska nordbor möter. Tyvärr var svaren föga hoppingivande. Ingen av regeringscheferna gjorde inlägg som vittnar om att de har uppfattningen att det nordiska samarbetet har brister vid bemötande av   COVID-19. För tiotusentals, ja hundratusentals, gränsbor var deras inlägg verklighetsfrämmande.

Jag ber om ursäkt för att jag i mitt förra inlägg gav bilden att Nordiska rådets Internetbundna överläggningar inte alls skulle vara tillgängliga för allmänhet och medier. Igår kväll fanns faktiskt en diskussion vidaresänd via Youtube mellan regeringscheferna och parlamentarikerna. Jag beklagar att jag inte upptäckte utsändningen via nätet tidigare. Då skulle jag definitivt inte ha undanhållit någon från denna information.

Det blev inte bra. Och det beror inte i första hand på de medverkande. Formatet är hopplöst. Den tekniska kvalitén var usel. Inte ens i närheten av den nivå som utsändningen av de nordiska priserna senare på kvällen hade.

Att ge ansvariga politiker i bästa fall tre, och i många fall en, minut för att göra inlägg är att bädda för fragmentariska deklarationer och utesluter möjligheter till meningsfulla dialoger och ansvarsutkrävande. Så blir det om åtta regeringschefer, åtta talespersoner för delegationer med parlamentariker och fem företrädare för partigrupperingarna i Norden, i ett forum på kortare tid än två timma, ska ges ”talturer” – ett utmärkt ord för inlägg i  ordnade diskussioner, brukat mest av finlandssvenskar. De hade nog varit bättre om statsminister Mette Frederiksen ensam hade fått företräda Nordiska Ministerrådet då Danmark detta år är dess ordförande. Då hade diskussionen kunnat fokuseras på nordiskt samarbete – inte på hur de enskilda staterna hanterar COVID-19, klimatpolitiken osv.

De är sant att de nordiska länderna i en europeisk och global jämförelse har klarat sig förhållandevis bra när det gäller COVID-19. Men Nordiska rådet borde inte vara forum för att ge självberöm till egna stater. Beröm förtjänar de dessutom i olika utsträckning. Det nordiska samarbetet har inte fungerat bra under COVID-19-epedemin. Och det viktiga när Nordiska Ministerrådet och Nordiska rådet möts bör vara att med öppna sinnen diskutera hur det nordiska samarbetet fungerar och vad som kan göras för att förbättra det nu och för framtiden.

Av detta fick vi praktiskt taget inget veta i de Internetbaserade utsändningarna. Inte ett enda beslut om gemensamma nordiska åtgärder uppfattade jag. Däremot rabblade statsministrarna flitigt upp vad de gjort i sina egna länder.

Direkt pinsamt var att höra flertalet regeringschefers svar på en fråga som ställdes av en företrädare för Ungdomens Nordiska Råd. Det den frågande ville ha svar på var vilka åtgärder i COVID-tid som kunde vidtas för att studerande i Norden skulle kunna studera i annat nordiskt land än sitt eget. Med undantag från någon bisats från någon enskild regeringschef blev svaret på den mycket berättigade frågan orerande om vad de högst ansvariga gjorde för ungdomen i sina hemländer.

Gränshindren handlar inte om tillit påstod flera av regeringscheferna. Det handlar, sades det, om att bekämpa smittan. Men är hinder vid statsgränserna ett effektivt medel mot smittspridning? I land efter land tycks kampen mot smittspridningen, som självklart ska ha prioritet, allt mera handla om lokala och regionala åtgärder anpassade efter situationerna där och då. Så är det inom länderna. Borde det inte vara så också mellan länderna i större utsträckning än vad vi upplevt?

Det finns hängivna nordister bland parlamentarikerna i Nordiska rådet och också i regeringarna. Och möjligen sägs det hoppingivande saker i de överläggningar som rådets presidium ska ha såväl med statsministrarna som med de ministrar som ansvarar för civil säkerhet under denna vecka. Jag hoppas att det i så fall berättas också för allmänheten – vad jag förstår lär inte dessa överläggningar vara tillgängliga via nätet.

Om jag förstått saken rätt blir inte Nordiska rådets presidiums överläggningar om och beslutsfattande beträffande den framtida budgeten och planerna för det nordiska samarbetet fram till mitten av 2020-talet offentligt tillgängliga. Rader av kulturinstitutioner föreslås i sekretariatets och samarbetsministrarnas budgetförslag få nedskärningar med några få miljoner – så små är de nordiska anslagen till kultur och utbildning ofta. Ja – de är ofta så små att med borttagandet av en eller ett par miljoner så försvinner underlaget helt för framtida verksamhet. En fjärdedel av anslagen till kultur och utbildning kan försvinna om de ursprungliga intentionerna förverkligas.

I budgetförslaget finns samtidigt en ”pulje” – danskt ord för anslagspost – utan specifikationer på 40 miljoner danska kronor. Det är väldigt mycket pengar i den nordiska samarbetsbudgeten. Det är möjligt att rådsmedlemmarna ges viss chans att påverka hur ”puljen” används. Men de som inte är ministrar och inte är parlamentariker förblir ovetande om hur dessa pengar används till dess besluten är fattade. Så borde inte viktiga beslut beredas ens i COVID-19-tid.

För en hårt prövad nordist var det en stor glädje att höra Monika Fagerholm hålla sitt tacktal sedan hon presenterats som mottagare av Nordiska rådets litteraturpris. Dels för att hon förtjänar priset dels för innehållet i hennes tal. Hon slutade med en angelägen appell till stöd för befolkningen i Belarus och deras kamp för frihet och rättvisa. Innan dess talade hon om vikten av att inte bara individer utan också institutioner är måna om sin vitalitet – rimligen avsåg hon då främst de institutioner och organisationer som bär upp det nordiska samarbetet.

Monika Fagerholm berättade om vilken glädje hon har av att ha deltagit i ett nordiskt debutantseminarium på  Nordens Biskops Arnö och hur närverk skapade där bidragit till hennes författarskap. Många nordiska författare gör samma sak.

De första författarseminarierna ordnades på Biskops Arnö 1960 – två år innan Nordiska litteraturpriset delades ut för första gången. Det första nordiska debutantseminariet ordnades 1964 och har sedan arrangerats årligen i obruten följd. I år har Biskops Arnö tvingats  ställa in det på grund av COVID-19 men det finns en bestämd vilja att ordna det nästa år.

Vad Monika Fagerholm sannolikt inte visste är att Biskops Arnös nordiska debutantseminarier tillhör de kulturinstitutioner som allvarligt hotas av de beslut som de nordiska regeringarna nu är i färd med att fatta i anslutning till Nordiska rådet denna vecka.

Monika Fagerholm är värd det pris hon tilldelas. Jag vågar säga att hon också anser att de nordiska debutantseminarierna är värda ett stöd som säkrar dess överlevnad. Jag hoppas att några ministrar och medlemmar i Nordiska rådet tog sig tid att lyssna på hennes tal.

Leve Monika Fagerholm! Låt de nordiska debutantseminarierna leva!

Anders Ljunggren

Nordiskt samarbete i bakvatten! Beslut vid möten utan öppenhet

Den här veckan skulle det ha varit Nordiska rådets session i Reykjavik. Utan COVID-19 skulle den ha samlat hundratals folkvalda från de fem nordiska länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige) samt de tre självstyrande områdena (Färöarna, Grönland och Åland) till ett möte med folkvalda parlamentariker, ministrar, tjänstemän, företrädare för frivilligorganisationer med flera. Motsvarande möten på 1970- och 1980-talen kunde samla hundratals journalister – större svenska redaktioner kunde ha både två och tre utsända på plats.

Så är det inte i år. Sessionen är inställd. Beslut med avgörande betydelse för det nordiska samarbetet kommer tas via Internet. Detta utan möjligheter för insyn vare sig för de direkt berörda eller den större allmänheten.

Nordiska rådet ger möjlighet för folkvalda i ett land att ställa ministrar i nordiska grannländer till svars för beslut med gränsöverskridande konsekvenser. Men detta coronaår får vi inte höra rådsledamöterna Pål Jonson, från Arvika, eller Kjell-Arne Ottosson, från Töcksfors, ställa norska regeringen till svars för de inskränkningar som värmlänningar och andra nordbor upplever i relation till Norge. Och hur gärna skulle inte jag, och säkert många andra, ha hört Linda Modig, bosatt i Övre Kuivakangas i Övertorneå, ställa finländska ministrar till svars för gränshinder i Tornedalen, inklusive kravallstaket mellan Haparanda och Torneå. Motsvarande dialoger kunde ha ägt rum beträffande andra gränsregioner i Norden, inte minst vad gäller Öresundsregionen. Men så blir det inte. Och vi får inte heller höra folkvalda i Sveriges grannländer ställa den svenska regeringen till svars för den svenska COVID-19-strategins konsekvenser för nordiskt utbyte.

Vi får inte heller höra om och hur exempelvis ordföranden och vice ordföranden i svenska delegationen till Nordiska rådet, Hans Wallmark (M) och Gunilla Carlsson (s), pressar Danmarks stats- och samarbetsministrar på besked om hur och när de som ordförandeland i Nordiska Ministerrådet tog initiativ till nordiskt samråd för att bemöta COVID-19. Var det i februari eller mars? Skedde det överhuvudtaget? Rörde det sig bara om bilaterala kontakter med besked om vad som redan beslutats? Vad gjorde regeringscheferna i övriga nordiska länder?

Och vad anser de nordiska regeringarna och de nordiska parlamentarikerna om det som kan göras för att i nordiskt samarbete hantera den nuvarande och återstående COVID-19-krisen och kommande kriser? Vi får uppenbarligen inte besked om vad som förekommer i de webbaserade överläggningarna. Får vi ens besked i efterhand – kanske via pressmeddelanden från makthavarnas propagandister (”spin-doctors”)? Vilka åsiktsskillnader finns det när det gäller hur nordiskt samarbete bör ske i den verklighet nordbor upplever idag?

I veckan ska beslut fattas om den nordiska budgeten. Det handlar om miljardbelopp. I Nordiska Ministerrådets förslag föreslås en neddragning med nära 25 procent för kultur- och utbildningsområdena till år 2024. Till det som drabbas av kraftiga nedskärningar hör språkkurser för lärare och lärarstuderande, nordiska debutantseminariet på Nordiska Biskops Arnö som arrangerats för författare sedan 1960-talets första hälft och Nordiska litteraturveckan som samlar cirka 2500 bibliotek, skolor, daghem och andra institutioner i Norden och Baltikum.

Jag förstår att COVID-19 begränsar också parlamentariker och ministrars möjligheter att samlas i större möten, öga mot öga, mun mot mun. Men jag har svårt att acceptera den begränsade öppenheten. Nu var ministerrådets budget inte tillgänglig för nordiska medborgare på Nordiska Ministerrådets hemsida ens en vecka före det att Nordiska rådets beslut via Internetmöte äger rum. Motivet har påståtts vara EU:s tillgänglighetskrav! Finns det verkligen någon saklig grund för ett sådant påstående?

Och borde inte Nordiska rådets diskussion och beslut om den nordiska budgeten, som nu ska ske via Nordiska rådets presidium, ske i offentligheten, öppen också för journalisters och medborgares insyn?

Nordiska rådet och Nordiska Ministerrådet fattar i veckan beslut om en budget som finansieras med skattebetalarnas insats med miljardbelopp och man lägger fast planer för nordiskt samarbete flera år framåt. Det sker utan insyn för medborgarna och media. Möjlighet till granskning föreligger först i efterhand och då med begränsade möjligheter till insyn i vad som ledde fram till de kompromisser som ofrånkomligen är bakgrunden till varje politiskt beslut i dessa sammanhang.

Nordiska rådet och nordiskt samarbete har devalverat sig själva. Många, många människor som drabbats av vad de upplever som uteblivet eller bristande nordiskt samarbete får inte ena veta om deras folkvalda representanter sökt ställa ansvariga ministrar i grannländer till svars.

Och ansvariga politiker slipper att förklara en hållning som innebär att de måste tro att ett hållbart nordiskt samarbete kan tas för givet även om det genomförs en kraftig nedskärning av resurserna till kultur- och utbildningsområdena. Eller om det är en betydande minskad ambitioner vad gäller nordiskt samarbete på kultur- och utbildningsområdena som ska förklaras. Eller både ock!

Nordiskt samarbete kan inte tas för givet. Tilliten till nordiskt samarbete har helt klart skadats av bristande eller till och med uteblivet samarbete detta år. De mest ansvariga för nordiskt samarbete i regeringar och parlament i Norden verkar sakna insikt om faktiska förhållanden,

Anders Ljunggren

Lennarts Konditori i Eksjö, en kulturinstitution och lärosäte

Lennarts Konditori i Eksjö är en kulturinstitution! ”Mitt universitet” har jag, som ”early drop out”, ibland sagt i goda vänners lag och i samtal om denna hemstadens pärla.

Caféet ligger passande nog där Gamla sta´ns huvudgata, Norra Storgatan, ansluter till Stora Torget. Fastigheten heter Guldsmedsgården och har anor från 1590-talet – huvuddelen av huset mot torget ska ha anor från 1700-talet. Närmaste grannen är Aschanska gården som ägs av en stiftelse som möjliggör för besökare att ta del av hur borgare i en småländsk småstad möblerade hem och liv för mera än ett sekel sedan.

Stadsplanen i Gamla Sta´n är till stor del den som flamländaren Arndt de Roy utarbetade på 1570-talet sedan Johan III bestämt var staden skulle ligga – det vill säga i anslutning till den gamla sockenkyrkan. Det innebar att staden som fick sina privilegier 1403 flyttades från Bykvarnsområdet där den legat tills någon beslutade att den skulle förgöras som en försvarsåtgärd när danskarna anföll under Nordiska Sjuårskriget 1563-1570. Enligt Wikipedia har ”de Roys stadsplan en medeltida struktur med ett gatunät som följer åsens geografi och befintliga vägar men planen innehåller också influenser från renässansens Italien som förebådar det rutnätsmönster som kom att prägla 1600-talets stadsbyggnad.” Besök staden! – det är den värd.

Men det här ska handla om Lennarts Konditori och framför allt om den bok som författats av Anita Svensson, dotter till konditoriets grundare Lennart och Gun Svensson. Bokens namn är helt enkelt Lennarts konditori i Eksjö, med underrubriken Ett familjeföretags historia.

Böcker som ingår i samma upplaga och som säljs på samma ställe vid given tidpunkt har i allmänhet samma pris. Men för såväl författare som läsare beror böckers värde på vilken relation man har till bokens handling och idé. Som mångårig resande föreläsare har jag fått många hembygdsböcker i present. Jag erkänner att flertalet av dem inte finns i hemmets bokhyllor idag. Men boken LENNARTS KONDITORI I EKSJÖ ska få en hedersplats.

Anita Svenssons bok kan inrangeras i avdelningarna företagshistoria eller hembygdshistoria. Jag tror att den har ett värde också för personer som aldrig smakat de goda bakverken i ”Lennarts” och även för personer som aldrig satt sin fot i Eksjö – märkligt nog finns åtskilliga sådana. Men den har ett alldeles särskilt värde för personer som haft Lennarts som ett stamfik. Jag är en sådan – även om jag flyttade från Eksjö för många årtionden sedan.

Anitas bok är en hyllning till sina föräldrars verk. Boken ger en god inblick i det slit, de umbäranden  och den målmedvetenhet som nästan alltid utgör bakgrunden till första generationen småföretagares framgång. Lennart och Gun hade träffats i Stockholm, han som ung konditor och hon som kallskänka. År 1947 flyttade de som nygifta till Lennarts födelseort, Virserum. I sju år var detta platsen för parets första gemensamma företag. Första bostaden var en liten enklav med  ett utedass i samma hus där caféet fanns. Arbetsdagarna var långa.

Det är först nu jag inser hur mycket studier och arbete som ligger bakom det hantverkskunnande och de bakverk jag smakat på Lennarts – även om jag vid flertalet besök i unga år bara hade råd att dricka ”en slät kopp kaffe”. Lennart Svensson avlade gesällprov 1950, erövrade ett svenskt mästarbrev 1952 och ett tyskt dito 1953 utfärdat av Handwerkskammer Braunschweig efter tre månaders konditorskola där. För att säkra familjens och företagets ekonomi blev Lennart därefter, vid sidan av entreprenörskapet och tack vare hustru Guns ”marktjänst” i företaget, lärare vid Statens Hantverksinstitut i Stockholm. Flera av Lennarts bakverk har prisats i nationella sammanhang. Boken innehåller recept – bara en sådan sak gör den värd ett inköp.

Anita som upplevt hela företagets utveckling på nära håll, även om minnena inte kan vara så många från spädbarnstiden och de första småbarnsåren, beskriver hur föräldrarnas företagande utvecklas framför allt sedan de flyttat verksamheten till Eksjö 1953. Entreprenörskapet ledde till att Svenssons hamnade i konflikter med såväl politiker som hyresvärdar. Paret Svensson var driftiga företagare – så driftiga att Eksjös lokalrevy i början av åttiotalet skildrade verksamheten som Café Monopol. Då serverades Lennarts bakverk på flera caféer i Eksjö – en enda konkurrent fanns då kvar. När det var dags tog dottern Lena över men nu är företaget inte längre i familjens ägo. Men 69 år som familjeföretag är en epok och förhoppningsvis ska den nya ägaren förstå att vårda den klenod den erövrat.

Lennart Svensson var inte bara småföretagare. Han var också en kulturpersonlighet och under en epok, liksom Gun, engagerad lokalpolitiker. Stor vikt lades vid arkitektur och inredning. Lennart Svensson tillhör de, inte allt för många, som vi har att tacka för att Eksjö idag har en trästadskultur som tillhör de främsta i norra Europa. Och inte minst Lennarts konditori är ett exempel på hur interiören präglas av ett levande kultur- och konstintresse.

Jag är ledsen att jag missade utställningen Konditorn som konstnär på Eksjö museum jultid 2003. Ett av verken skildrar hur den lokala kändisen Kyrk-Birger går främst i Första Majtåget stolt bärande den blågula svenska fanan. Ett annat marsipanverk visar hur den familj som tog hand om Lennart när hans far och bror dött och hans mamma var på sjukhus med gemensamma krafter plöjer jorden så att trädgården ska kunna blomma. ”En dag på  årets borde alla få uppleva glädje och betydenhet, ungefär som Kyrk-Birger på 1:a maj”, deklarerade konditorn i Smålands-Tidningen.

Lennart Svensson ansåg troligen att begreppet borgare var en hedersutmärkelse. Men det var för honom knappast inte vilket företagande som helst som förtjänade denna utmärkelse. För Lennart Svensson var det viktigt att vara en god samhällsmedborgare. Han bidrog starkt till en modernisering av Eksjö som stad. Många Eksjöbor såg sina första TV-program när verksamheten ännu drevs på Södra Storgatan. Och smörgårdstårtan introducerades i sta´n av Lennart och Gun. Lennart Svensson är samtidigt en av dem som bidragit allra mest till att de historiskt värdefulla stadsmiljöerna i Eksjö bevarats.

Jag minns själv hur Lennart ofta tog sig tid at tala med mig och andra kunder. För mig är caféet en plats för fika, rogivande läsning, samtal och möten med människor. På sextiotalet hade jag här häftiga diskussion med militärstadens fåtaliga marxister. Ännu flera samtal hade jag med skolkamrater, CUF-kompisar, kommunalråden Charles, Einar och Ingvar med flera. Och många timmar har jag förlorat mig i litteratur på Lennarts. Nu brukar jag, när jag göra mina allt för fåtaliga besök, träffa stamkunden Erik Mohlin. Och jag skulle gärna ansluta mig till det ”gubbdagis” som grundades under den tid när Lennart fortfarande levde och som varje tisdag löser stadens och världens problem på Lennarts.

Numera blir besöken i Eksjö tyvärr inte så många som jag skulle vilja. Men ett besök på Lennarts är ett obligatoriskt inslag när jag ”är hemma i Småland”. Jag gör också alltid ett besök i Eksjö Bokhandel på Södra Storgatan. Inte sällan har jag gått från bokhandeln med en påse böcker och öppnat en av dem sedan jag köpt kaffe och kaka på Lennarts. Nu kan man i bokhandeln köpa boken Lennarts konditori i Eksjö – Ett familjeföretags historia. Tack till Anita Svensson för ett författarskap med stor lokalhistorisk betydelse.

ANDERS LJUNGGREN

Wallenbergs prioriteringslista för nordiskt samarbete nu och framåt

Handeln mellan de nordiska länderna är omfattande, exempelvis riktades 25 procent av Sveriges export till övriga nordiska länder 2019. Norge, Finland och Danmark återfinns alla bland de fem största nationella marknaderna för Sveriges näringsliv och dessa tre länder svarar också för en stor del av Sveriges import. Situationen är likartad i övriga nordiska länders handelsstatistik.

Även i en globaliserad värld spelar geografisk närhet, men sannolikt än mera kunskaper om språk, samhällsordning och kultur, viktiga roller. I sammanhang där människor, företrädare för stater och företag, litar på varandra, där man vet att ett handslag gäller, görs flera och varaktigare affärer. Och där fattas också flera och bättre beslut. I Norden är inte skillnaderna större än att vi relativt snabbt kan förstå varandra men skillnaderna är så stora att vi alltid har något att lära av varandra.

För små länder, Sverige kan kanske göra anspråk på att vara medelstort, är vare sig de nationella eller de nordiska marknaderna, stora nog för att möjliggöra det relativa välstånd som finns i Norden. Detta gäller även om de nordiska länderna tillsammans faktiskt utgör världens tionde största ekonomi.

För större företag, men även för många andra företag, är också de enskilda nordiska staterna för små för att ensamma utgöra basen för en verksamhet som kan hävda sig på världsmarknaden. I dagens verklighet ser vi att anmärkningsvärt många av de framgångsrika företagen i Sverige har två ”hemländer”, exempelvis genom ägande i Sverige såväl som i Finland.

Ovanstående ser jag som en förklaring till att Finsk-svenska handelskammaren valt ”Nordiskt samarbete för ökad export” som tema för det webbinarium som genomfördes i anslutning till årsmötet i kammaren tidigare denna vecka.  

I ett engagerat inlägg för ett ambitiöst samarbete mellan Sverige och Finland, liksom Norden i övrigt, angav Jacob Wallenberg, som efter att ha varit styrelseordförande i handelskammaren är Finsk-svenska handelskammarens fullmäktigeordförande sedan år 2000, i fem punkter prioriteringar för samarbetet.

Insatser för ett starkt EU

Som punkt ett satte Jacob Wallenberg insatser för ett starkt EU. Behovet av en väl fungerande union, och det är nödvändigt att säga en bättre fungerande union, är uppenbart med tanke på aktörer som Kina, USA, Ryssland och Turkiet. Den världsordning som gällt sedan andra världskriget och som vilat på ett grundläggande samarbete mellan Nordamerika och Västeuropa kan idag inte alls tas för given. Om de nordiska länderna alls ska ha ett inflytande när världsordningen omgestaltas, och det är vad som nu sker, så krävs att EU är starkt och enat. Så är det långt ifrån idag. Det är därför rätt att som Jacob Wallenberg gjorde vid webbinariet ange insatser för att stärka EU som högsta prioritet för det bilaterala finsk-svenska samarbetet liksom för det nordiska samarbetet.

Stärkt samarbete när det gäller försvars- och säkerhetspolitik

Som punkt 2 angav Jacob Wallenberg initiativ för ett förstärkt samarbete när det gäller försvars- och säkerhetspolitik. Det är kanske överraskande för somliga och kanske finns det en och annan cyniker som främst vill se denna prioritering som en följd av Investors ägande i flygplanstillverkaren SAAB. Men det är ett misstag. Det svensk-finländska samarbetet på försvarsområdet är sedan några år det kanske mest dynamiska samarbetet i Norden. Behovet av detta samarbete är uppenbart med tanke på situationen inte bara i Ryssland och Belarus. Och det gäller inte bara det militära området. COVID-19-pandemin har påvisat behovet av ett förstärkt internationellt samarbete, inte minst i Norden när det gäller civil säkerhet. Den som inte vill erkänna att COVID-19 påverkar tilliten mellan nordiska länder negativt gör ett misstag. Investeringar, framför allt i gränsregionerna, kommer inte ske med antagandet att man kan lita på öppna gränser mellan nordiska länder de närmaste åren. Detta till skillnad från vad som gällde på 00-talet efter femtio års passfrihet och gemensam arbetsmarknad i Norden. Den ekonomiska belastningen och välfärdsförluster för många medborgare ska inte underskattas.

Arbeta för fri handel och mot protektionism

Punkt 3 i Wallenbergs lista är fri handel. Motivet för detta är uppenbart. Världshandelsorganisationen, WTO, befinner sig i kris. Protektionismen är inte bara ett hot – den är redan här. Det har vi kunnat se också på EU:s inre marknad, inte minst under pandemins inledningsfas. Men hade vi inte EU så skulle situationen varit, vara och med all sannolikhet bli, än värre. Betydelsen av fri handel även vid en pandemi visas i en utredning som Kommerskollegium presenterat nyligen, Ekonomisk integration bästa strategin för tryggad varuförsörjning. https://www.kommerskollegium.se/publikationer/rapporter/2020/improving-economic-resilience/

Jacob Wallenberg pekade på att ansträngningarna på det handelspolitiska området inte minst bör gälla en vitalisering av WTO. För att lyckas här, i en omvärld där inte minst tuppfäktningen USA-Kina är oroande, är EU oumbärligt som forum för gemensamma initiativ från nordisk sida.  Och inom EU behövs en vaken vakt mot protektionism och nordiska länder i spetsen för att undanröja hinder inte minst för tjänstehandeln på den inre marknaden. Dessutom har nordiska länder gemensamma intressen i den Brexit-process vi tyvärr måste hantera.

Anders Ahnlid, som just lämnat positionen som ambassadör för Sverige i Finland och blivit generaldirektör i Kommerskollegium leder inte bara en svensk myndighet – utan också vad som är norra Europas troligen främsta tankesmedja på handelspolitikens område. Att just han är i denna nyckelposition borde på allt sätt gagna svensk-finskt samarbete.

Klimatpolitiken kräver prioritering av hållbar politik

Punkt 4 på Jacob Wallenbergs prioriteringslista är hållbarhet. Den nödvändiga omställningen för att trygga klimatet är både ett hot och en möjlighet. Som hot både genom att otillräckliga insatser för att hindra en skadlig uppvärmning kan få oöverblickbara konsekvenser inte bara för ekonomin utan också för människors hälsa och trygghet. De svårigheter vi ser i det internationella samfundet, och i våra egna nordiska samhällen, till följd av exempelvis gränsöverskridande migration, är med all sannolikhet små jämfört med vad vi riskerar om ett misslyckande sker på klimatpolitikens område. Men det finns också ett hot om att klimatpolitiken tas till intäkt för olika former av protektionism som gör det svårare att nå den klimatneutrala värld som är förenad med en välfärd där människor känner framtidstro och som måste vara Nordens gemensamma mål. Tyvärr, menar jag, att de nordiska initiativen för hållbarhet och för samarbete på klimatpolitikens område hittills varit allt för mycket munväder och inneburit allt för lite av verklig substans.

Europa och Norden halkar efter när det gäller digitaliseringen

Punkt fem i Jacob Wallenbergs anförande var digitalisering. Att just digitaliseringen, vid sidan av politik och annan teknisk utveckling som drivit på det som benämns som globalisering, varit den kanske mest kraftfulla hävstången i samhällsomvandlingen de senaste årtiondena är det nog få som vill bestrida. Nu är det dock så att Europa halkat efter både Kina och USA när det gäller 5G och AI (artificiell intelligens). Vid mobiltelefonins genombrott, inlett på 1980-talet och mest markant under 1990-talet, var det nordiska samarbetet och nordiska företag som Nokia och Ericson absolut världsledande. Så är det inte längre även om framför allt Ericsson hävdar sig tämligen väl. Digitaliseringen gäller hela näringslivet och hela samhället.

Jacob Wallenberg lyfte fram nätverket Combient inom vilket ett trettiotal företag i både Sverige och Finland samverkar för att påskynda att 5G får genombrott i industrin. Det sker inte minst genom beredskap till stöd för och samarbete med nya företag som har kapacitet att bidra till den tekniska förnyelsen. Utrikeshandelsministern i Finland, Ville Skinnari, ville se att det svenska programmet för AI utvecklades till ett bilateralt samarbete mellan Sverige och Finland.

Jag har valt att här främst beröra Jacob Wallenbergs anförande vid handelskammarens webbinarium eftersom jag anser att det påvisar en utmärkt prioriteringslista inte bara för bilateralt svensk-finskt samarbete på handelspolitikens område utan för det nordiska samarbetet i sin helhet. Själv skulle jag lägga till samarbete inom Norden vad gäller kultur och utbildning som jag menar bör prioriteras lika högt som hållbarhet och digitalisering. Den ömsesidiga språkförståelsen får inte tas för given.

Det fanns också viktiga bidrag till diskussionen vid webbinariet från de fyra nordiska ministrarna, justitieminister Anna-Maja Henriksson och Ville Skinnari från Finland, Norges näringsminister Iselin Nybø och Sveriges utrikeshandelsminister Anna Hallberg, tillika nordisk samarbetsminister.  Som särskilt värdefullt anser jag det vara att ministrarna framhöll också vikten av en öppenhet som främjar investeringar och kompetensförsörjning från övriga världen. Främlingsrädsla lägger hinder i vägen för välfärd och trygg ekonomisk utveckling – också i Norden.

Även i panelen med cheferna för Business Finland, Business Sweden och Innovasjon Norge fanns viktiga inlägg. Jag vill särskilt framhålla vad VD i Business Sweden Ylva Berg sa om att gemensamma handelskontor bör etableras på vissa marknader i världen. Hon menade att en början kunde vara att varje nordiskt land tog ansvar för var sitt kontor och upplät plats för medarbetare och kunder från övriga nordiska länder. Att konkurrens finns mellan olika länders företag ville hon inte se som ett problem – konkurrens finns ju också mellan företag i vart och ett av länderna. Hon efterlyste att Nordiska rådet ska vara pådrivande för ett sådant samarbete.

Jag vill tacka Finsk-svenska handelskammaren för det bästa nordiska evenemanget via Internet detta år. Gratulation framförs härmed till Kjell Skoglund med medarbetare för ett väl genomfört seminarium på temat nordiskt samarbete för ökad export.

Den som vill ta del av arrangemanget i sin helhet kan göra detta via Svensk-finska handelskammarens hemsida, https://www.youtube.com/watch?v=wTPEFb-3ePg&feature=youtu.be

ANDERS LJUNGGREN

Vem lagade Adam Smiths middag?

År 2012 gavs boken Det enda könet ut, författad av Katrine Kielos. Jag läste den inte, till skillnad från min dotter, då. Jag kan skylla på att jag var utomlands för sjätte året i rad. Jag följde dock med i medierna i hemlandet. Minns inte någon diskussion om boken men förstår att den inte var obetydlig. Det kan vara bokens titel som var avtändande i mitt fall.

Det kan vara vad utgivaren av nyutgåvan, Mondial, spekulerar i. Nu heter boken Vem lagade Adam Smiths middag? – En berättelse om kvinnor och ekonomi. Titeln är en översättning från den engelska utgåvan och den svenska nyutgåvan kläs också av den engelskspråkigas omslagsbild. Författarnamnet är nu Katrine Marçal – som i vart fall DN-läsare vet bor hon numera i Storbritannien. I bokens förord lär jag mig att hon gift sig sedan den svenska förstaupplagan utkom och att hon numera är trebarnsmor.

Jag fick en knuff att köpa boken genom ett meddelande om att boken nu är tillgänglig på 21 språk sedan den också har publicerats på indonesiska. Jag är glad att jag skaffade den. Det är en feministisk analys av nationalekonomin som vetenskap och hur den tillämpas i vårt samhälle. Jag erkänner: det var inte feminismen som lockade mig till läsning. Men den står inte i vägen och det beror mera på Marçals författarskap än på att jag intellektuellt och politiskt blev anhängare av jämställdhet flera år innan Karin Andersson blev jämställdhetsminister.

Katrine Marçal citerar vad Adam Smith skrev 1776: ”Vi får vår middag från slaktaren, bryggaren och bagaren och andra förnödenheter (från) till exempel ljusstöparen. Men det beror inte på att de tycker om oss utan på att de tjänar sina egna intressen genom byteshandel.”

Tron på att beslutsfattare på marknaden fattar beslut i enlighet med sina egenintressen och att de därför uppträder rationellt är en tes som länge hävdats bland flertalet av ekonomins lärofäder och också av de som agerat i politik och näringsliv. Men berättar marknaden, eller vad vi kan mäta av utbytet där, verkligen hur vi hushållar med samhällets resurser?

Vem var det då som lagade Adam Smiths middag? Det var hans mamma under större delen av Smiths liv. Adam blev faderlös vid två års ålder och när han flyttade från sitt barndomshem för att bli kommissionär vid Tullverket (!!!) i Edinburgh, så flyttade hon med honom.

Var det av egennytta som hon inte bara lagade hans middag utan också tog omsorg om honom så att han som vuxen kunde bli en ledande tänkare, Nationalekonomins fader har somliga sagt? Ja, kanske till en del. Men kärlek och vilja att ge bistånd och omsorg finns säkert också med i bilden. Och i nationalekonomins standardmodeller har insatser som de Adam Smiths mamma utförde nästan undantagslöst varit frånvarande.

Det mest berömde uttrycket i Adam Smiths bok Nationernas välstånd är ”den osynliga handen”. Det Katrine Marçal hävdar är att nationalekonomerna i grundläggande avseende har osynliggjort det Simone de Beauvoir betecknar som ”det andra könet”, och insatser som till dominerande del utförs av kvinnor på många samhällsområden.

Det är svårt att motsäga detta. När jag googlar hittar jag bara en disputerad ekonom, och han är okänd för mig, som över huvud taget kommenterar boken Vem lagade Adam Smiths middag? Möjligen skulle många av dem säga att Marçal slår in öppna dörrar – åtskilliga ekonomer har sedan länge kritiserat standardmodellen för hur en marknad fungerar och framhållit vikten av att även andra beteenden hos människor än hur den snäva egennyttan påverkar ekonomin ska beaktas. Men själv menar jag att Marçal har viktiga poänger och att budskapet, bland annat, ligger väl i linje med den kritik av BNP-begreppet som mått på välstånd som var vanlig i mina yngre år, väsentligt yngre år måste jag tyvärr säga.

Och när jag läser citatet av vad Adam Smith skrev 1776 så kan jag inte undgå att lägga märke till en annan viktig grupp som inte nämns. Bönderna! Jag tänker på mamma och pappa. De var familjejordbrukare och drev sitt företag som enskild firma – jag tror att det var den juridiska beteckningen. Det var pappa som deklarerade för inkomsten och det var han som fick pensionspoäng och kunde få del av socialförsäkringarnas inkomstskydd – när inkomsterna nådde upp över grundskyddsnivån. Det gjorde de nog flertalet år. Det var inte tillåtet att dela inkomsten de både emellan i en enskild firma – om jag minns rätt. Och jag har undrat varför de inte bildade bolag och på så sätt kunde dela inkomsten på två (jag vet inte om regelverket tillät det, men om det gjorde det). Det rådde nämligen ingen tvekan om att mamma arbetade lika hårt som pappa i vår familjs företag.

Att pappa var den som deklarerade för jordbrukets inkomst, och stod som hemmansägare några år i telefonkatalogen, berodde  dock inte bara på att staten endast beaktade bytesvärdet vid böndernas försäljning till ”slaktaren, bryggaren och bagaren” (i vårt fall bör även mejeristen, sågverksägaren och massafabrikens ägare nämnas).

Katrine Marçals bok har fått mig att ställa frågan. Varför var det inte min mamma som deklarerade för familjejordbrukets inkomster? Varför var det hela tiden pappa? Om hon deklarerat inkomsten halva tiden så hade hon fått del av den högre pension (så hög var den aldrig, men ändå) som pappa var så glad över så länge han levde. Mamma fick bara folkpensionens grundbelopp trots att hon arbetat sedan hon började som piga i 13-årsåldern.

 Allt kan inte skyllas på nationalekonomernas teser. Åtskilligt kan skyllas på att de, i likhet med allmogen, är, och i än större utsträckning varit, fostrade med en patriarkalisk samhällssyn. Även den insikten främjas genom läsning av boken Vem lagade Adam Smiths middag?.

När jag nu nämnt mina föräldrar måste jag också nämna svärfar Erik. Katrine Marçals bok har också påmint mig om ett långt samtal med honom, mest var det nog en monolog, med mig om lyssnaren. I sammanfattning minns jag Eriks ord när vi var vakter på Finlands motorbåtsklubb vid Norra kajen  i Helsingfors en hel sommarnatt för ganska många år sedan, när vi vandrade runt på bryggorna en gång i timmen, så här:

  • Jag kan inte tänka mig ett värre samhälle än ett där allt ska underkastas att vara rationellt. Empati, altruism och oegennyttig solidaritet måste ges utrymme och räknas som eftersträvade värden. Civilisation kräver att vi också kan handla osjälviskt eller irrationellt.

Jag minns att ett exempel Erik tog var att människor var beredda att kasta sig i havet för att rädda en okänd människa med stor risk för sitt eget liv. Och alla som varit kära vet hur irrationell kärlek kan vara – inte minst när man håller fast vid obesvarad kärlek. Men vem vill inte eftersträva kärlek  – vars värde ökar ju mera man ger.

Med detta sagt ska vi vara tacksamma för nationalekonomins bidrag till vårt vetande. Utan dess bidrag skulle jag vara väsentligt mera skärrad inför vad makthavare kan hitta på i denna pandemis tid.

Men det är inte bara nationalekonomerna vi bör lyssna till. Och inom nationalekonomin är det inte bara rationella mäns värderingar och deras agerande, som vi bör värdera.

Katrine Marçals bok rekommenderas. Hos mig har den, utöver att ge kunskap och väcka frågor, skapat efterfrågan på att läsa om sociologiprofessor Erik Allardts bok Att ha Att Älska Att vara.

Anders Ljunggren

Dela det här:

Vem lagade Adam Smiths middag?

År 2012 gavs boken Det enda könet ut, författad av Katrine Kielos. Jag läste den inte, till skillnad från min dotter, då. Jag kan skylla på att jag var utomlands för sjätte året i rad. Jag följde dock med medierna i hemlandet. Minns inte någon diskussion om boken men förstår att den inte var obetydlig. Det kan vara bokens titel som var avtändande i mitt fall.

Det kan vara vad utgivaren av nyutgåvan, Mondial, nu spekulerar i. Nu heter boken Vem lagade Adam Smiths middag? – En berättelse om kvinnor och ekonomi. Titeln är en översättning från den engelska utgåvan och den svenska nyutgåvan kläs också av den engelskspråkigas omslagsbild. Författarnamnet är nu Katrine Marçal – som i vart fall DN-läsare vet bor hon numera i Storbritannien. I bokens förord lär jag mig att hon gift sig sedan den svenska förstaupplagan utkom och att hon numera är trebarnsmor.

Jag fick en knuff att köpa boken genom ett meddelande om att boken nu är tillgänglig på 21 språk sedan den också har publicerats på indonesiska. Jag är glad att jag skaffade den. Det är en feministisk analys av nationalekonomin som vetenskap och hur den tillämpas i vårt samhälle. Jag erkänner: det var inte feminismen som lockade mig till läsning. Men den står inte i vägen och det beror mera på Marçals författarskap än på att jag intellektuellt och politiskt blev anhängare av jämställdhet flera år innan Karin Andersson blev jämställdhetsminister.

Katrine Marçal citerar vad Adam Smith skrev 1776: ”Vi får vår middag från slaktaren, bryggaren och bagaren och andra förnödenheter (från) till exempel ljusstöparen. Men det beror inte på att de tycker om oss utan på att de tjänar sina egna intressen genom byteshandel.”

Tron på att beslutsfattare på marknaden fattar beslut i enlighet med sina egenintressen och att de därför uppträder rationellt är en tes som länge hävdats bland flertalet av ekonomins lärofäder och också de som agerat i politik och näringsliv. Men berättar marknaden, eller vad vi kan mäta av utbytet där, verkligen hur vi hushållar med samhällets resurser?

Vem var det då som lagade Adam Smiths middag? Det var hans mamma under större delen av Smiths liv. Adam blev faderlös vid två års ålder och när han flyttade från sitt barndomshem för att bli kommissionär vid Tullverket (!!!) i Edinburgh, så flyttade hon med honom.

Var det av egennytta som hon inte bara lagade hans middag utan också tog omsorg om honom så att han som vuxen kunde bli en ledande tänkare, Nationsekonomins fader har somliga sagt? Ja, kanske till en del. Men kärlek och vilja att ge bistånd och omsorg finns också säkert med i bilden. Och i nationalekonomins standardmodeller har insatser som de Adam Smiths mamma utförde nästan undantagslöst varit frånvarande.

Det mest berömde uttrycket i Adam Smiths bok Nationernas välstånd är ”den osynliga handen”. Det Katrine Marçal hävdar är att nationalekonomerna i grundläggande avseende har osynliggjort det Simone de Beauvoir betecknar som ”det andra könet”, och insatser som till dominerande del utförs av kvinnor på många samhällsområden.

Det är svårt att motsäga detta. När jag googlar hittar jag bara en disputerad ekonom, och han är okänd för mig, som över huvud taget kommenterar boken Vem lagade Adam Smiths middag? Möjligen skulle många av dem säga att Marçal slår in öppna dörrar – åtskilliga ekonomer har sedan länge kritiserat standardmodellen för hur en marknad fungerar och framhållit vikten av att även andra beteenden hos människor än hur den snäva egennyttan påverkar ekonomin ska beaktas. Men själv menar jag att Marçal har viktiga poänger och att budskapet, bland annat, ligger väl i linje med den kritik av BNP-begreppet som mått på välstånd som var vanlig i mina yngre år, väsentligt yngre år måste jag tyvärr säga.

Och när jag läser citatet av vad Adam Smith skrev 1776 så kan jag inte undgå att lägga märke till en annan viktig grupp som inte nämns. Bönderna! Jag tänker på mamma och pappa. De var familjejordbrukare och drev sitt företag som enskild firma – jag tror att det var den juridiska beteckningen. Det var pappa som deklarerade för inkomsten och det var han som fick pensionspoäng och kunde få del av socialförsäkringarnas inkomstskydd – när inkomsterna nådde upp över grundskyddsnivån. Det gjorde de nog flertalet år. Det var inte tillåtet att dela inkomsten de både emellan i en enskild firma – om jag minns rätt. Och jag har undrat varför de inte bildade bolag och på så sätt kunde dela inkomsten på två (jag vet inte om regelverket tillät det, men om det gjorde det). Det rådde nämligen ingen tvekan om att mamma arbetade lika hårt som pappa i vår familjs företag.

Att pappa var den som deklarerade för jordbrukets inkomst, och stod som hemmansägare några år i telefonkatalogen, berodde  dock inte bara på att staten endast beaktade bytesvärdet vid böndernas försäljning till ”slaktaren, bryggaren och bagaren” (i vårt fall bör även mejeristen, sågverksägaren och massafabrikens ägare nämnas).

Katrine Marçals bok har fått mig att ställa frågan. Varför var det inte min mamma som deklarerade för familjejordbrukets inkomster? Varför var det hela tiden pappa? Om hon deklarerat inkomsten halva tiden så hade hon fått del av den högre pension (så hög var den aldrig, men ändå) som pappa var så glad över så länge han levde. Mamma fick bara folkpensionens grundbelopp trots att hon arbetat sedan hon började som piga i 13-årsåldern.

 Allt kan inte skyllas på nationalekonomernas teser. Åtskilligt kan skyllas på att de, i likhet med allmogen, är, och i än större utsträckning varit, fostrade med en patriarkalisk samhällssyn. Även den insikten främjas genom läsning av boken Vem lagade Adam Smiths middag?.

När jag nu nämnt mina föräldrar måste jag också nämna svärfar Erik. Katrine Marçals bok har också påmint mig om ett långt samtal med honom, mest var det nog en monolog, med mig om lyssnaren. I sammanfattning minns jag Eriks ord när vi var vakter på Finlands motorbåtsklubb vid Norra kajen  i Helsingfors en hel sommarnatt för ganska många år sedan, runt på bryggorna en gång i timmen, så här:

  • Jag kan inte tänka mig ett värre samhälle än ett där allt ska underkastas att vara rationellt. Empati, altruism och oegennyttig solidaritet måste ges utrymme och räknas som eftersträvade värden. Civilisation kräver att vi också kan handla osjälviskt eller irrationellt.

Jag minns att ett exempel Erik tog var att människor var beredda at kasta sig i havet för att rädda en okänd människa med stor risk för sitt eget liv. Och alla som varit kära vet hur irrationell kärlek kan vara – inte minst när man håller fast vid obesvarad kärlek. Men vem vill inte eftersträva kärlek  – vars värde ökar ju mera man ger.

Med detta sagt ska vi vara tacksamma för nationalekonomins bidrag till vårt vetande. Utan dess bidrag skulle jag vara väsentligt mera skärrad inför vad makthavare kan hitta på i denna pandemis tid.

Men det är inte bara nationalekonomerna vi bör lyssna till. Och inom nationalekonomin är det inte bara rationella mäns värderingar och deras agerande, som vi bör värdera.

Katrine Marçals bok rekommenderas. Hos mig har den, utöver att ge kunskap och väcka frågor, skapat efterfrågan på att läsa om sociologiprofessor Erik Allardts bok Att ha Att Älska Att vara.

Anders Ljunggren

 

Socialdemokratins kulmination Och Gunnar Sträng i dess mitt

Man kan tycka nära nog vad som helst om socialdemokratin. Det vet alla som inte låtit sig omslutas i förekommande åsiktsbubblor. Få vill dock förneka att socialdemokratin var en dominerande politisk kraft under en stor del av 1900-talet. Det är en ståndpunkt som enar det stora flertalet såväl bland partiets anhängare som bland dess begabbare.

Och under de decennier när socialdemokratin kulminerade, de gyllene årtionden som ofta benämns efterkrigstiden, var Gunnar Sträng en centralgestalt i socialdemokratin och därmed också i svensk politik. Erik Åsbrink, finansminister (s) 1996-1999 mm, utkom för ett tag sedan med en biografi över Gunnar Sträng, finansminister (s) 1955-1976 mm. Boken heter helt enkelt Gunnar Sträng (Albert Bonniers förlag). På titelbladet benämns verket Gunnar Emanuel Sträng – med hängslen och livrem i välfärds-Sverige. Den har varit en del av min sommarläsning.

Det sista riksdagsval som Gunnar Sträng kandidera i var valet 1982. För att kunna rösta på honom måste väljaren alltså vara född senast 1964. Sträng avgick som finansminister som en följd av socialdemokratins historiska valförlust efter ett långvarigt regeringsinnehav 1976. Kunskapen om vad Gunnar Sträng betytt i svensk politik och om hur välfärdsstaten skapades är bland annat därför inte särskilt stor i dagens Sverige. Tiden har sin gång oavsett vi vill det eller inte. Den som vill vara klok bör dock bilda sig också om tider och världar den inte själv kunnat uppleva. Åsbrinks bok beskriver hur demokrati och välfärdssamhälle byggdes i Sverige – även om socialdemokratin med Gunnar Sträng inte var de enda byggarna.

Jag har själv hört Gunnar Sträng hålla ett nära nog två timmars långt tal om sitt liv i Knäreds föreläsningsförening i mitten av åttiotalet. Det blev en helsida i Laholms Tidning – Erik Åsbrinks bok omfattar 495 sidor och är väsentligt rikare på fakta om och synpunkter på Strängs gärning. Åsbrinks förhållande till den person han beskriver är inkännande, ofta medkännande men faktiskt inte alltid instämmande.

Sträng hade en proletär bakgrund.  Hans första år tillbringades i barack vid Lövsta renhållningsverk utanför Stockholm  och i vad som idag skulle betraktas som social misär, med tuberkulos (som tog livet av hans storasyster) och spanska sjukan (som drabbade både Gunnar och hans pappa och tog livet av många andra). Som 13-åring blev Gunnar Sträng lönearbetare i trädgårdsnäringen  – åtskilliga oavlönade dagsverk hade tidigare gjorts för att säkra familjens levebröd.

Åsbrink beskriver hur en förfader till Gunnar Emanuel hade namnet Sträng som indelt soldat i ”Öster Korsberga” i vad som idag är Vetlanda kommun. En sådan plats finns inte. Socknen i fråga heter sedan 1980 Korsberga och hette innan dess Österkorsberga. Hur den ytterst språkmedvetne Erik Åsbrink vill förklara särskrivningen vet jag inte. Men jag får nog veta det!

Gunnar Sträng hade läslust och bland de första läsestyckena fanns artiklar i tidningen Socialdemokraten som föräldrarna klistrat på de dåligt tätade brädfodringarna i den barack där Sträng upplevde sina första barnaår.  Så småningom blev Sträng en person väl bevandrad i såväl skönlitteratur som konst. Han läste korrespondenskurser och 20 år innan Per Albin Hansson övertygade honom att ingå i regeringen 1945 tillbringade Gunnar Sträng två terminer på Västerhaninge folkhögskola.

Strängs lönearbete inleddes som trädgårdsarbetare. Där började han också sitt arbete som fackföreningsman. Vid 21 års ålder var Sträng styrelseledamot och snart framgångsrik medlemsvärvare. Vid 22 års ålder var han strejkledare med ett lyckligt slut. Förtroendet för honom växte och vid 26 års ålder valdes Sträng mot den dåvarande förbundsledningens vilja till ombudsman på nationell nivå. Från första dagen blev han agitator och och resande organisatör. År 1932 talade han vid 64 möten under en cykelturné i juli-september i Östergötland.

Som ordförande i Lantarbetarförbundet, 1939-1945, kunde Sträng kröna sitt värv som facklig förtroendeman med ett avtal om slopande av statsystemet – ett system som tillämpades på gods och storjordbruk. Statarna, som dessa lantarbetare benämndes, lönades främst ”in natura”, och de som vill lära känna deras usla livsvillkor kan läsa romaner av Ivar-Lo Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinsson. Ivar-Lo hyllade det avtal som avslutade ett tvåhundraårigt system med närmast feodal innebörd. När statarna var som flest på 1880-talet var de cirka 140 000. När systemet avskaffades var antalet cirka 6000. Sträng har ofta lovordats för sin insats. Ordföranden i Svenska Lantarbetsgivarföreningen, högerriksdagsmannen Gösta Liedberg, har sällan prisats för att vara den som tecknat avtalet tillsammans med Sträng. Återtågens ledare får sällan det beröm de förtjänar.

Det fackliga engagemanget var en stabil grund för Sträng när han 39 år gammal övertalades att bli medlem i den helt socialdemokratiska regering med Per Albin Hansson som statsminister som sommaren 1945 avlöste den krigstida samlingsregeringen. Att samarbetet i arbetarrörelsen, mellan LO och Socialdemokratiska Arbetarpartiet, också starkt bidragit till att 1900-talet beskrivits som ”Socialdemokratins tidsålder”  (namnet på Francis Sejersteds bok om 1900-talet, utgiven när Sverige och Norge uppmärksammade 1905 års unionsupplösning år  2005) råder det knappast tvekan om.

Gunnar Sträng var minister under de tre statsministrar som var regeringschefer under socialdemokratins kulm: Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. För mig, och jag antar flertalet politiska nördar i min ålder, är Sträng framför allt förknippad med Tage Erlanders tid och i viss mån med Olof Palmes.  Men det var alltså Per Albin Hansson som övertygade Sträng att lämna det fackliga arbetet för att bli minister. Han tog tjänstledigt från ordförandeskapet i Lantarbetarförbundet så helt säker på att han skulle vara bekväm i sin nya roll under längre tid kan han inte ha varit. Men det blev han. Ingen i modern tid har haft statsrådsuppdrag under längre tid än Gunnar Emanuel Sträng – många dagsverken under drygt 31 år.

Mest känd är Sträng för sin tid, 21 år!, som finansminister. Hans första ministerpost var som konsultativt statsråd i jordbruksdepartementet, biträdande jordbruksminister skulle vi säga idag. Han bidrog till 1947 års jordbrukspolitiska beslut som brukar betecknas som epokgörande. Målet var att skapa livskraftiga familjejordbruk genom rationaliseringar i syfte att ge bönderna inkomster i nivå med industriarbetarnas. Det var Per Edvin Sköld som var jordbruksminister och signerade den proposition som han också hade störst inflytande över. Sträng hade påverkat inriktningen redan som utredningsman sedan slutet av trettiotalet.

I april 1947 blev Gunnar Sträng folkhushållningsminister vars uppgift tillkom under kriget med innebörd att säkra försörjningen. Redan i oktober 1948 blev Gunnar Sträng jordbruksminister. Den posten fick han lämna i samband med att en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet bildades 1951. Nu blev Gunnar Sträng istället socialminister – en tung position i socialdemokratiska regeringar.

Som socialminister blev Gunnar Sträng en ivrig reformator framför allt när det gäller socialförsäkringsområdet. Här las grund för en heltäckande sjukförsäkring enligt inkomstbortfallsprincipen och därmed för ett system som var inkluderande utan kategoriklyvning mellan arbetare och tjänstemän. Att det sociala patos som Sträng var bärare av, och som väckte respekt långt utanför det egna partiet, hade samband med Strängs uppväxtvillkor, och hans kamp för att förbättra villkoren för de sämst ställda redan innan han inträdde i regeringen, kan knappast sättas i fråga.

År 1955 efterträdde Sträng för andra gången Per Edvin Sköld och blev finansminister. Det är för sin gärning under 21 år, fram till slutet för Sveriges mest långvariga regeringsinnehav och socialdemokraternas valförlust 1976, som Sträng är mest känd. Han blev en verklig rikshushållare. Och det mest betydelsefulla är vad hans belackare anklagar honom för: ingen har kunnat höja skatter som han gjorde. Allra viktigaste är hans insatser för att introducera en bredbasig konsumtionsskatt, först som en omsättningsskatt och sedan mervärdesskatt. I dag omhuldas denna skatt från höger till vänster i politiken, kanske mest till höger. Sträng kunde få den till stånd och sedan höja den först efter intensivt agiterande på möte efter möte, i landets arbetarkommuner och i många andra sammanhang. Inte minst LO var emot.

Det var som agitator Sträng gjorde sin troligen viktigaste insats i socialdemokratin och i svensk politik. Sträng såg till att inte bara socialpolitiken kunde finansieras. De stora reformerna i utbildningspolitik, bostads- och arbetsmarknadspolitik etc krävde en rikshushållare av Strängs format. Han höjde skatter som ingen annan men blev nära nog folkkär – inte älskad av alla men respekterad av flertalet.

Socialdemokratin är allt jämt Sveriges största parti och har lett regeringar under tolv av detta årtusendes 20 första år. Det är alltså för tidigt att skriva partiets nekrolog. Men vi lever nu i en bräckligare tid än rekordårens när socialdemokratin stod som starkast. Ofta glöms dock att nära nog alla stora reformer genomförts efter samarbete över den så kallade blockgränsen.

I likhet med övriga masspartier i demokratierna i Europa, bildade vid industrialismens och demokratins genombrott, har Sveriges socialdemokrater fått allt svårare att upprätthålla sin styrka. Detta var synligt under Strängs sista år som finansminister, i stort sett sammanfallande med den tid 1969-1976 när Olof Palme ersatt Tage Erlander som regeringschef.

Sträng var knappast klippt och skuren för att forma politiken under en era när invandring, sexuell frigörelse, jämställdhet, miljöfrågor och EU-samarbete skulle ta ökad plats och skapa nya politiska skiljelinjer. Partier vars idégrund främst var formade i enlighet med de politiska motsättningar som var skarpast vid industrialismens genombrott har utsatts för interna korstryck och får nu hantera nya politiska konkurrenter sedan nya spänningar laddats ned i det politiska rummet.

Det är ytterst osannolikt att vi i får se en rikshushållare av Strängs format på nytt. Men vi skulle behöva flera politiker som uthålligt kunde kombinera principfasthet med pragmatism. Det blir inte bättre om allt fast förskingras men vi kan inte heller möta framtiden med rodret fastsurrat för att följa en kurs fastlagd i en annan verklighet än den vi nu upplever. Vi behöver nu också ödmjukhet och lyhördhet. Det var inte Gunnar Strängs starkaste sidor. De som vill stå upp för internationell öppenhet och mellanfolkligt samarbete behöver däremot Strängs förmåga att agitera och förklara sammanhang. Det kan dock sällan eller aldrig ske genom att citera honom.

Anders Ljunggren

Sverige och COVID-19: Mina tankar i midsommartid 2020

”Tillit. Folkbildning. Personligt ansvar, hänsyn och solidaritet. Sverige, våren 2020.” Så skrev jag den 25 mars på min Facebookvägg. Det var så jag uppfattade grundvalen för Sveriges bemötande av det nya coronaviruset och COVID-19. Några dagar senare upprepade jag sentensen. Med tillägget att jag hoppades att den svenska linjen skulle visa sig framgångsrik.

Idag noterar vi drygt 5200 döda med konstaterad Sars-CoV-2 i kroppen i Sverige. Smittspridningen gör att flera länder – inte minst grannländerna Danmark, Finland och Norge har stängt sina gränser för flertalet resenärer från Sverige. Dock inte alla – jag skriver detta efter 14 dagars karantän i Finland. Det har inte varit en uppoffring. Från den 10 mars till den 8 juni besökte jag inte en enda butik och det var först den 8 juni jag åt lunch på restaurang i Stockholm – då på en uteservering med två vänner med iakttagande av den avståndsrekommendation som myndigheterna utfärdat. Innan dess hade jag också en gång fikat på Långholmen med fru och dotter, utomhus och iakttagande alla tänkbara försiktighetsåtgärder. Min vistelse på Stora Kalvholmen i Esbo skärgård liknar de tidigare 36 årens somrar här. Den finländska karantänen har alls inte inskränkt min frihet jämfört med mitt Stockholmsliv sedan den 10 mars.

Många i Sverige, särskilt i min generation och äldre, har levt som jag. Den mediebild av livet i Sverige som varit vanlig särskilt i utländska medier, med bilder av lössläppt kafé- och restaurangliv upplever det flertal i Sverige som sökt följa myndigheternas rekommendationer som felaktig. Jag har dagligen tagit långpromenader i centrala Stockholm och för mig är tomma eller praktiskt taget tomma restauranger och kaféer dominerande minnesbilder våren 2020.

Men har den svenska linjen när det gäller att bemöta COVID-19 misslyckats? Självklart är de många döda i sviterna av Sars-CoV-2-smitta anmärkningsvärt många vid en jämförelse med de nordiska grannländerna. Men vad beror det på?

Jag ser många såväl i Sverige som i nordiska grannländer som antar att om Sverige vidtagit samma åtgärder som i grannländerna så skulle vi nått samma resultat. Verkligen? Talar vi då om Danmark med mera än dubbelt så många döda per capita som Norge? Eller talar vi om Finland som befinner sig mellan Norge och Danmark när det gäller officiellt angivna dödsfall per capita med smitta?

Det finns nu ett krav på att svenskar, som jag, ska erkänna att den svenska politiken misslyckats. Så låt mig börja med att erkänna detta: vi har på flera punkter agerat fel i Sverige. Våra grannländer har lyckats väsentligt bättre än Sverige. Så är det.

Vari består det svenska misslyckandet? Det finns en del som är uppenbart. Avsaknaden av beredskapslager för att bemöta en pandemi är en sådan. Regioner och kommuner har inte uppfyllt de krav statsmakten faktiskt fordrat. Statsmakten har inte kontrollerat att regioner och kommuner uppfyllt ställda krav. Ansvaret är delat. Det gäller också partipolitiskt. Att totalförsvaret rustades ned på sätt som skedde på 1990-talet är ett ansvar som Sveriges ansvarsbärande politiska partier delar.

Borde de svenska myndigheterna tidigare insett att Sars-CoV-2 skulle utvecklas till en pandemi? Det hade naturligtvis varit bra. Men var Sverige på denna punkt sämre än övriga Norden och Europa? Vet inte. Att Sverige inte litade på Island när det gäller smittspridningen i österrikiska Ischgl utan godtog Österrikes förnekande av smitthärd där framstår som ett misstag. Fungerade åtgärderna, som Folkhälsomyndigheterna hävdar, gentemot resenärer från Italien, Kina och Iran relativt väl? Kunde tester och smittspårning i epidemins början i Sverige varit mera omfattande om Sverige agerat med samma kraft som exempelvis Tyskland?

I den granskning som ska göras av det svenska agerandet under COVID-19-epidemin så finns det goda skäl för att särskilt granska misslyckandet när det gäller att skydda de äldre. Orsakerna torde vara många. I vilken utsträckning kunde de centrala myndigheterna, främst Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheterna, agerat tidigare och mera kraftfullt sedan existens av Sars-CoV-2 blev känd? Kunde tillgången till skyddsutrustning och instruktionerna om hur den skulle användas ha varit bättre? Med största sannolikhet ja.

Det finns verkligen skäl att begrunda varför inte åtgärder kommit till stånd när brister i äldreomsorgen gång på gång påtalats. Beror det på bristande ansvarstagande på nationell nivå? Beror det på anställningsvillkoren och bristande försäkringsskydd bland de som arbetar i omsorgen?Borde vi ha tydligare krav på utbildning och kompetens för de som arbetar i äldreomsorgen? I vilken utsträckning beror bristerna på ansvarsfördelningen mellan sjukvård (regioner) och äldreomsorg (kommuner)? Har vi felaktigheter i myndighetsstyrningen och myndighetskontroll. Vilken roll spelar det lokala ansvarstagandet?

Borde vi ha stängt ned samhället mera? De flesta tycks anse att det varit riktigt att hålla förskolor och grundskolan öppna? Är det fel? Borde vi ha förbjudit restauranger att vara öppna? Borde också annan näringsverksamhet blockerats.

Många efterlyser ett kraftfullare politiskt agerande från regeringens sida. Jag är inte så säker. I Tyskland verkar det snarare vara en starkt lokalt förankrad organisation och dito ansvarstagande som varit framgångsrikt. Vad är det egentligen statsmakten i Sverige borde ha gjort konkret?

Många frågor är det. Och då är vi långt ifrån halvvägs i pandemin enligt flertalet bedömare. Det får dock inte innebära att vi avvaktar med att göra vad som kan göras. Det brådskar med att erbjuda tester till alla som anser sig ha behov av att bli testade och smittspårning för att minska sjukdomsfallen. De smittade ska självklart förutsättas vara i karantän.

De senaste veckornas utveckling och åtgärder ger hopp. Men vi i Sverige, liksom i övriga världen, måste ha högberedskap lång tid framöver. Vi kan hoppas på att undgå en förvärrad situation till hösten – men vi måste vara förberedda på att det kan bli än värre.

Och mycket snart kan det komma en ännu värre pandemi. Nu är vi förvarnade.

Anders Ljunggren

Det är mycket stora skillnader mellan regionerna i Sverige. Till och med slutet av maj var överdödligheten i Stockholm drygt 70 procent sedan smittan bredde ut sig. Enligt en europeisk undersökning var det bara 31 regioner i vår världsdel som drabbats värre än Stockholm. I tre län i Sverige fanns ingen överdödlighet alls – i Skåne uppgick överdödligheten till sju procent. Vad kan förklara dessa regionala skillnader? Det kan inte bero på den nationella politiken. Det måste bero på andra faktorer. Dessa faktorer spelar rimligen en roll också i jämförelsen mellan länder.

COVID-19 OCH NORDEN

 Det nordiska samarbetet utsätts nu för sin största prövning sedan Nordiska rådets tillkomst. I augusti 2019 deklarerade de nordiska statsministrarna enigt att ”Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region”. Ett drygt halvår senare har en pandemi medverkat till att orsaka många nya och svåröverstigliga barriärer. Covid-19 har slagit hårdast mot det som är hjärtat i nordiskt samarbete och utbyte: de många mänskliga mötena. 

Viruset Sars-CoV-2 har orsakat död och gjort människor sjuka. Antalet dödsfall med viruset under perioden mars-maj är särskilt många i Sverige. Jämförelserna mellan de nordiska länderna är många. Den svenska politiken för att bemöta smittan har skilt sig från de nordiska grannländernas, och flertalet andra länders.

Om det är den svenska strategin, som bygger på tillit, folkbildning, personligt ansvar och solidaritet snarare än förbud och lagfästa restriktioner som är orsak till den stora överdödligheten bland de som är 80 år eller äldre är osäkert. Att smittspridningen, i varje fall de senaste veckorna är större i Sverige än i grannländerna, påverkar hur som helst synen på samarbetsmöjligheterna.

I Sverige är det allt fler som frågar sig hur det som faktiskt har hänt kunde hända. Det gäller också de som inte har gjort invändningar mot den svenska regeringens och myndigheternas, främst Folkhälsomyndighetens, agerande. Det är de många dödsfallen, främst i särskilda äldreboenden, som alla, inklusive den svenske statsepidemilogen Anders Tegnell, ser som ett stort och plågsamt misslyckande. 

Misslyckandet i Sverige är ett misslyckande även om dödsfallen per capita är flera i länder som Belgien, Storbritannien, Italien och Spanien. De nordiska grannländerna framstår som väsentligt mera relevanta länder att jämföra med för Sverige. När Sverige redovisar flera tiotals döda per dag redovisar de nordiska grannländerna noll eller nära noll. Sista veckorna i maj noteras flera rapporterade dödsfall med konstaterad COVID-19-smitta i Sverige än i något annat land. Att rapporteringen inte möjliggör likvärdiga jämförelser är ingen tröst. De nordiska ländernas rapportering misstros inte i Sverige. På så sätt visas hur viktigt Norden är för självbilden, för synen på grannländerna och omvärldens syn på Sverige. Det är Norden som är relevant. 

Såväl de ansvariga i Sverige som kommentatorer i nordiska grannländer betonar emellertid att vi ännu inte har facit. Pandemin pågår, smittspridning kan återuppstå där den till synes hindrats och även de mest optimistiska verkar tro på möjligheter till vaccinering för utvalda grupper först nästa år. Kommer det en andra våg, möjligen parallellt med säsongsinfluensan till hösten? Det vet vi inte. Men det finns optimism om att masspridning ska kunna stoppas i de länder där smittspridningen nu nedbringats rejält och det är en optimism som alla nordbor självfallet delar. 

När pandemin och dess konsekvenser ska utvärderas så är det inte bara effekterna för liv och hälsa som granskas. Alla delar av samhället har påverkats och åtskillig inverkan på samhällsliv och ekonomi lär bestå länge. Det gäller situationen i länderna, mellan de nordiska staterna och i Nordens relation till omvärlden. 

I skrivande stund är det fokus på möjligheterna till resor länderna emellan i Norden. Danmark, Norge och Island har infört vissa lättnader. Gränserna i Norden stängdes aldrig helt. Sverige har inte infört begränsningar för inresor – danskar och tyskar är vanliga gäster på restauranger, golfbanor och i sommarstugor i Sydsverige. Dansken Bertel Haarder, finländaren Kimmo Sasi och svensken Sven-Erik Bucht, före detta ministrar och nu ledamöter i Gränshinderrådet i Nordiska ministerrådet, uppmanar regeringarna att prata med varandra och öppna gränserna. 

Den fria rörligheten mellan de berörda länderna, som tillkom på 1950-talet, anses vara Nordiska rådets kanske främsta bedrift. Under COVID-19-krisen vill rådet minimera de negativa följderna för den fria rörligheten som uppstått genom de reserestriktioner som införts. 

– Nu under krisen ser vi en fruktansvärd tillbakagång i det gränsöverskridande samarbetet, gränser stängs och det byggs upp nya hinder. Det måste vi ta itu med direkt. 

Det säger tidigare landsbygdsministern i Sverige Sven-Erik Bucht (s) i samband med att han träder in som ny medlem i Gränshindersrådet. 

– Nästa gång måste vi ha en nordisk krisstrategi på plats för att kunna förhindra de förödande effekterna för den fria rörligheten över gränserna. I dagsläget blir det ju oerhörda konsekvenser för bland annat handeln och besöksnäringen. 

Sven-Erik Bucht vill också att Norden ska gå samman för att trygga tillgången till skyddsutrustning och vaccin i kristider. Han föreslår bland annat att de nordiska länderna gemensamt startar en vaccinfabrik. 

– Vi har alla förutsättningar för att klara det, vi har kapacitet, kunnande och kapital. Viljan måste vi mobilisera. Jag är övertygad om att det finns en folklig acceptans för detta. Man behöver inte vara någon expert för att inse att enskilda små länder inte är först i kö till att köpa skyddsutrustning och vaccin, därför måste vi jobba tillsammans, säger Sven Erik Bucht. 

Pandemins inverkan på ekonomin, de sociala villkoren, jämlikheten och folkhälsan i bred bemärkelse lär bli ett flerårigt tema i politiken. De nordiska näringsministrarna enades vid ett möte före påsk om att inrätta en tvärnordisk arbetsgrupp. Gruppen ska utarbeta en färdplan för områden där de nordiska länderna kan arbeta tillsammans för att starta om sina ekonomier efter coro- nakrisen. ”Världen som vi känner den kan förändras för alltid”, står det i den deklaration som utfärdades vid mötet.

Ambitionerna att hävda ett fungerande nordiskt samarbete har inte upphört. Ansvariga i regeringarnas kanslier och myndigheter söker samråd. Kontakterna mellan de som är ansvariga för smittskyddet och folkhälsan är många och betydelsefulla 

Det är på många sätt som vanligt. Nordiska länder beslutar var för sig och besluten vägleds av vad man uppfattar som bäst för det egna landet. Men det sker i ständig dialog mellan länderna och det finns en strävan att lära av varandra. När möjligheter till samarbete föreligger finns en strävan att möjliggöra dess förverkligande. 

Samarbetsministrarna i Nordiska ministerrådet har beslutat om en gemensam satsning på forskning och andra konkreta åtgärder för att Norden ska kunna ta sig ur den svåra situation som COVID-19 har lett till. Riktlinjer gavs för en prioritering av kampen mot smittspridningen i budgetarna för 2020 och 2021. Målet är att skapa ett effektivt kunskaps- och erfarenhetsutbyte, och rikta stödet till de områden där det gör mest nytta. 

I samarbetsorganet för forskning, Nordforsk, inleds nu tre satsningar. Två av initiativen fokuserar på vaccin och behandlingsformer med utgångspunkt i klinisk forskning. Det tredje initiativet inriktas på ”samfundssikkerhed” och hur de nordiska regeringarna förhåller sig till beredskap och krishantering. 

 – Hvert land har sin egen strategi og sine egne løsninger på COVID-19. Fra en forskers ståsted kan det vi nu observerer, sammenlignes med et gedigent eksperiment på, hvordan man forsøger at løse samme krise, men på forskellige måder. Ved at samarbejde om forskning kan vi lære af hinanden og klæde vores samfund bedre på til at håndtere kommende pandemier, sa NordForsks direktör Arne Flåøyen i samband med att initiativen presenterades. 

Nordiska rådet uppmanar regeringarna i Norden att samarbeta mer i kampen mot coronaviruset och i kristider. Presidiet föreslår i ett brev till statsministrarna bland annat att det inrättas en oberoende nordisk krisberedskapskommission. 

I brevet hänvisas till den strategi för samhällssäkerhet som Nordiska rådet antog på sessionen 2019. Presidiet nämner särskilt förslaget om att de nordiska regeringarna borde samordna sina insatser när det gäller att säkra tillgången till viktig medicin och annan hälsoutrustning. 

I brevet framhåller presidiet också behovet av en uppdaterad nordisk riskanalys och beredskapsplan. Bistånd mellan de nordiska länderna, till exempel med medicinsk utrustning och hälsopersonal och fortsatt utbyte av information och ”best practice”, tillhör det som rådets företrädare efterlyser. 

Nordiska rådets ledning föreslår också att de nordiska ländernas insatser när det gäller att starta upp ekonomin igen efter COVID-19 ska samordnas. Parlamentarikerna uppmanar i brevet även regeringarna att stärka det internationella samarbetet och samordna sin verksamhet i organisationer som WHO och EU.  

Utrikesministrarna i Norden och Baltikum kom tidigt överens om ett samarbete så att nordbor som vistats eller vistas i länder utanför Norden har kunnat eller ska kunna resa hem eller få annat konsulärt stöd. Inom Norden har genomfart garanterats för de som är på hemresa från ett land till sitt eget när de behöver passera ett tredje, exempelvis för en finländare som vill resa från Norge till Finland via Sverige. 

Vi lever med en pandemi – en epidemi som drabbar individer och samhällen i hela världen. Men det saknas ett internationellt politiskt ledarskap. När vådan av farsoten uppenbarades handlade varje stat för sig för att värna sitt upplevda egenintresse. För första gången sedan andra världskriget befinner sig världen i en kris där USA inte söker ett ledarskap för gemensamma insatser mot farsoten. Tvärtom har Donald Trumps presidentstyre snarare bidragit till motsatsen bland annat genom att inte ge stöd till WHO. Världen som vi känt den finns inte mera. Det har konsekvenser för Norden och Europa. 

Exportförbud infördes av flera stater i Europa för produkter som behövdes där smitthärden var som värst, som i norra Italien. Betalda leveranser av skyddsutrustning till Norden från EU-stater uteblev och nordiska företags leveranser av skyddsutrustning till länder som Italien och Spanien hindrades. Vädjanden om bistånd blev till en början obesvarade. EU:s trovärdighet ifrågasätts. 

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har bett Italien om ursäkt för EU:s agerande i krisens början. Så småningom har exportförbuden tagits bort efter påtryckningar. Efter initiativ från Frankrike och Tyskland är beslut om en stor återuppbyggnadsfond nu på väg i EU. Nordiska länder anklagas i sammanhanget för bristande vilja till solidaritet. 

Tilliten människor emellan i Norden, tilliten mellan medborgare och myndigheter och tilliten nordiska länder emellan har betecknats som ”Nordens guld”. De nordiska regeringarna och myndigheterna har valt olika strategier i kampen mot COVID-19. Gemensamt är att regeringarna, och i synnerhet de regeringsledande partierna, noterar ökat, inte sällan mycket ökat, förtroende i opinionsundersökningarna. Består detta? Skiljer sig utfallet mellan länderna? Vi vet inte när epidemin upphör. Dess konsekvenser får vi leva med länge. Det blir inte normalt igen – vad vi kan hoppas på är ett nytt, annorlunda normaltillstånd. 

Vad innebär det för det nordiska samarbetet? För möjligheterna att påverka EU och det globala samarbetet? Det är oklart. Det beror på vad aktörer i Norden, främst dess regeringar och parlamentariker, kan och vill åstadkomma. Riskerna är stora. Så är också möjligheterna. Låt oss hoppas att de slutsatser som nu dras ska ha samma inriktning som de som drogs efter andra världskriget: att krisen i de mellanfolkliga relationerna motiverar konkreta och omfattande åtgärder för ökad samverkan. 

Anders Ljunggren