Den sociala rörligheten avgör hur Sverige lyckas med integrationen

” Med uppluckringen av den reglerade invandringen har drygt två miljoner uppehållstillstånd beviljats sedan millennieskiftet.” Så skriver journalisten Lars Åberg i en artikel i GP. Det är sant men ändå vilseledande.

En okritisk läsare kan inbilla sig att om två miljoner uppehållstillstånd beviljats sedan år 2000 så är antalet invandrare nu två miljoner större än vad som var fallet vid tusenårsskiftet. Så är det inte. Många av uppehållstillstånden är temporära och inte minst av den anledningen är det många som återvänder till sina hemländer eller flyttar till andra länder än Sverige.

Den totala folkökningen i Sverige sedan år 2000 fram till den sista december 2018 uppgick till färre än 1,5 miljoner människor. Det är en aktningsvärd folkökning och den består till större delen av nettoinvandring – men till ökningen bidrar också i betydande utsträckning ett födelseöverskott i Sverige.

Nettoinvandringen från år 2000 till den 31 december 2018 är enligt min summering 1 056 795. Det är många men långt ifrån de två miljoner som en okritisk läsare av Åbergs artikel kunde lockas att tro.

Jag instämmer gärna i Lars Åbergs slutkläm i den artikel jag citerade i detta inläggs början: ”Medborgarna måste kunna känna sig säkra på hur ramarna ser ut och veta var och hur ansvar kan utkrävas. Därför måste vi också vara mer varsamma med orden och begreppen så att vi vet vad vi pratar om.”

Sandro Scocco, chefsekonom vid Arena idé och tidigare bland annat LO-ekonom, tillhör dem som anklagats för att inte beskriva verkligheten som den är. Och jag vill inte påstå att han alltid är nyansernas mästare i sin argumentation. Men det kan sannerligen inte heller sägas om hans värsta belackare.

Jag har med stor behållning nu läst Sandro Scoccos bok, ”OCH NÅGRA ANTAR JAG ÄR OK” (Bokförlaget Atlas). Undertiteln är ”Varför nationalistiska vänstern är en återvändsgränd och nationalistiska högerns ärende inte är främlingsfientlighet”. Bokens titel har Donald Trump som upphovsman och ingick i hans budskap då han 2015 proklamerade sin kandidatur till presidentposten i USA. Orden, ”några antar jag är OK” föregicks då av följande tre meningar: ”Dom kommer med droger. Dom kommer med kriminalitet. Dom är våldtäktsmän. Och några, antar jag, är OK.”

Trumps ord är minst sagt ovarsamma och liknande inlägg förekommer som bekant i sociala medier. Generaliserande och för merparten migranter falska påståenden tar också plats i dagens offentliga debatt.

Scocco hävdar att en rad av de beskrivningar som görs av invandringens konsekvenser för Sverige är felaktiga. Han hävdar bland annat:

  • Invandrarnas sysselsättningsnivå i Sverige ligger något över OECD-ländernas genomsnitt. Påståendet att Sverige är sämst på integration jämfört med andra länder stämmer alls inte.
  • Invandrare arbetar per capita i genomsnitt flera timmar än infödda och det är en sådan jämförelse som bör göras när invandringens betydelse för de offentliga finanserna ska göras. Att invandrares sysselsättningsnivå är klart lägre än sysselsättningen bland infödda i åldern 15-64 uppvägs framför allt av att det är väsentligt färre pensionärer i invandrargruppen. Att invandrarna bidrar något mindre än vi infödda till de offentliga finanserna beror på att invandrarna har lägre löner. Dessa konstaterande innebär naturligtvis inte att ansträngningarna för att höja invandrarnas sysselsättningsnivå ska avta – tvärtom.
  • Invandrarna är klart överrepresenterade i låglönesektorn. Men invandrare har inte skapat låglönesektorn, de befolkar den. Om inte invandrare städat, kört våra bussar, betjänat restauranger mm så hade infödda fått utföra dessa uppgifter i större utsträckning själva.
  • Invandringen har inte lett till vare sig höjd arbetslöshet eller sänkta löner för den inhemska arbetskraften (inkluderande invandrare som är etablerade på arbetsmarknaden). Antalet sysselsatta totalt i Sverige har ökat och den inhemska arbetskraften har kunnat avancera till bättre lönade och trygga jobb.

Jag hoppas att ovanstående punkter ger Scoccos bok rättvisa. Och jag skulle gärna se att de ekonomer som intresserar sig för migrationens betydelse för samhällsekonomi och arbetsmarknad seriöst bemöter Sandro Scoccos teser och preciserar sina invändningar.

Den ekonomiska konjunkturen nu och de närmaste åren talar för att det blir svårare för de som står utanför arbetsmarknaden att inträda på den. Arbetslösa invandrare står oftast bland dem som är längst från arbetsmarknaden och många invandrare på arbetsmarknaden har otrygga jobb. Risken för att det hävdas att invandrargruppens ökade arbetslöshet beror på dem själva eller på invandringspolitiken de närmaste åren är betydande.

Det räcker dock inte med att få fart på ekonomin om vi ska hindra att de som nu befolkar låglönesektorn blir en etnifierad underklass. Det är tack vare att det i Sverige finns en fungerande social rörlighet som Sverige klarat sig så bra som Scocco hävdar att vi gjort. Det är därför viktigt att satsningen på att höja kvalitén i utbildningen och arbetet på att komma till rätta med oredan i arbetsförmedlingen mm ges fortsatt hög prioritet. De som svartmålar konsekvenserna av invandringen måste bemötas så att vi kan hävda samhällssolidariteten. Jämlikhetspolitik, omsorgen om trygghet vid sjukdom, handikapp, barn- och ålderdom eller arbetslöshet, riskerar att undergrävas av en osannfärdig beskrivning av invandringens konsekvenser. Jag hoppas att de som till äventyrs bestrider de teser från Scoccos bok som jag beskriver ovan hör av sig med sakliga inlägg.

Att vi har en bättre social rörlighet i Sverige, än i USA och Storbritannien, får inte leda till att vi slår oss till ro. ”Den amerikanska drömmen” förverkligas idag i större utsträckning i Sverige än i USA. Men även i Sverige har den sociala rörligheten försämrats. PISA-undersökningen visar att det svenska skolväsendet klarat av att förbättra resultaten för de inhemska eleverna trots att vi tog emot klart flera ensamkommande barn än något annat land i EU. De verksamma i och för svenskt skolväsende förtjänar ett högt betyg för den prestationen.

Att elva procent av 15-åringarna i de deltagande svenska skolorna inte deltog när PISA-proven gjordes på grund av otillräckliga språkkunskaper visar samtidigt på behovet av oavbrutet arbete för att ge lärare och elever bättre möjligheter att lyckas. Tack och lov har vår utomordentliga skolminister Anna Ekström stöd av många. Men stödet borde vara bredare för att segregationen ska förhindras och så att alla elever, oavsett ursprung, ska kunna nå optimala skolresultat. Om detta har det rått bred politisk uppslutning länge i Sverige. Tyvärr har stödet sviktat de senaste årtiondena och för allt för många har möjligheten att starta privata skolor blivit viktigare än att erbjuda alla en god och likvärdig utbildning .

Skolan utgör basen för en politik som utjämnar förutsättningarna så att den sociala rörligheten främjas. Den bör kompletteras med jämlikhetspolitik på andra områden. Detta är inte en politik enbart för de som i vår tid vanligen hänförs till vänstern. Det är en politik som alla som vill kalla sig liberaler borde bejaka och står i främsta ledet för.

Anders Ljunggren

Carl Bildt: Europa måste skaffa sig makt och förmåga att bruka den!

Carl Bildt har ofta som få delat svensk opinion under sina dryga 50 år som viktig politisk aktör i svensk politik. På 1960-talet var han bland annat medarbetare åt partiledaren Yngve Holmberg. Någon som minns honom? Det var under Holmbergs tid som Högerpartiet bytte namn till Moderata Samlingspartiet. Carl Bildt hade säkerligen sina fingrar med i det skiftet.

Men det var framför allt sedan han själv tagit plats i Sveriges Riksdag och senare som partiledare och statsminister som han delade folkopinionen. Få var likgiltiga eller neutrala. Älskad och vördad av många i sitt eget parti och avskydd i stora delar av den politiska vänstern. Som utrikesminister 2006-2014 lyckades Bildt trots detta åstadkomma bred uppslutning kring en utrikespolitik som i mycket stor utsträckning gestaltades av honom personligen.

Nu har Carl Bildt publicerat en ny bok, Den nya oredans tid (Albert Bonniers Förlag). Jag vågar påstå att ingen annan i Sverige, och mycket få i Europa, skulle kunna skriva med sådan bredd och sådant djup som Bildt här presterat. Han skriver med historiska perspektiv, global utblick och med europeisk, snarare än svensk, utgångspunkt. Han framstår faktiskt dessutom som en statsman.

Bildts huvudtes är att vi faktiskt befinner oss i en väldig skiftestid. Den bipolära ordning vi faktiskt hade under Kalla kriget, i vart fall i ett europeiskt perspektiv, och den korta tid med Pax Americana därefter, finns inte idag. Och Carl Bildt varnar uttryckligen för att vi ska tro att vi återvänder till en stabil ordning när Donald Trumps era, ovisst när, upphör. Den oreda som nu finns kan bestå. När och om vi är på väg mot en multipolär ordning (där Kina, USA, Indien och kanske någon mera (EU???) lägger fast spelreglerna) hamnar vi ett läge som mera påminner om 1800-talet efter Wienkongressen än den världsordning som etablerades efter Atlantdeklarationen 1941, menar Bildt.

Bildt pläderar för att rätt ska gå före makt när relationerna mellan stater – och andra aktörer – regleras. På den här punkten följer han i spåren efter Hjalmar Hammarskjöld, Hjalmar Branting och, enligt min mening, Olof Palme. Kritiken mot Trumps raserande av multilateralt samarbete och ”dårarna som drev fram Brexit” är utan nåd. Hans varningar för att Ryssland och Kina demonstrerar vilja och förmåga att bryta mot den internationella rättsordningen förvånar ingen politisk betraktare.

I boken Den nya oredans tid beskriver Bildt hur vi hamnat i det läge vi nu befinner oss. Jag har få invändningar. Det finns inte anledning att polemisera mot den beskrivning av hur globaliseringen faktiskt medverkat till en mycket stor minskning av världsfattigdomen som Bildt refererar till. Däremot tror jag att Bildt inte tillräckligt förstår eller vill erkänna hur växande klyftor i de etablerade industriländerna inte bara bidrar till att skapa grogrund för de som vill underminera den liberala världsordningen utan också är orsak till att en positiv ekonomisk utveckling för samhället i sin helhet försvåras. Trygga människor i ett jämlikt samhälle är en bra bas för dynamisk ekonomi.

Säkerhetspolitik, ekonomi och teknologisk utveckling är självklara teman i Bildts bok. Det växande hotet om kärnvapenrustningar och spridning av atombomber belyses. De som tror att Bildt skulle förringa risken för klimatförändringar tar miste. Tvärtom framhävs betydelsen av multilateralt samarbete, och framför allt Kinas och Indiens, betydelse för framgång. Bildt framhäver inte kärnkraften som en avgörande teknik för att nedbringa utsläppen men om jag ska polemisera så menar jag att han helt enkelt har fel när det gäller livstidsförlängning av kärnkraftverk som en rimlig politik – i varje fall i Sverige.

Som helhet är boken en stark plädering för EU. Utan förstärkt EU-samarbete kommer unionens marginalisering i det globala sammanhanget bli än större och Europa bli en spelplan för mäktigare och handelskraftigare utomeuropeiska aktörer. EU får inte väja undan från att skaffa sig möjligheten att utöva makt, även militär makt, och inte tveka att använda den som ett nödvändigt diplomatiskt instrument när så krävs, säger Bildt. Det görs på ett sätt som gör det utomordentligt svårt att peka ut honom som krigsromantiker – jag uppfattar att Carl Bildt är allt annat än en sådan.

Jag hoppas att många läser boken. Den borde enligt min mening vara obligatorisk läsning för de som söker sig till diplomatprogrammet och jag blir inte överraskad om parlamentariker som läser böcker kommer att hänvisa till den i kommande utrikespolitiska debatter. Jag vill tro att inte bara Bildts partivänner ska läsa boken utan alla, inte minst de som betraktar sig som politiska motståndare.

Boken Den nya oredan borde bidra till att vi får en förnyad och fördjupad diskussion om Sveriges utrikespolitik och framför allt om EU-samarbetet. Jag har sett allt för lite av detta hittills men Carl Bildt erbjuder underlag för en seriös diskussion. Att Stefan Löfven i EU-debatten öppnade för svensk anslutning till EU:s bankunion och till beredskap att frångå principen om enighet i, i vart fall i vissa, utrikespolitiska ställningstaganden på EU-nivå, är välkommet.

Att inte de globala utmaningarna och behovet av fungerande EU-samarbete rankas bland de tre viktigaste frågorna i ny opinionsundersökning är faktiskt skrämmande. Att klimatfrågan hamnar på fjärde plats är till liten tröst men det är oredan i vår nutida världsordningen som är det verkliga problemet, inte bara på klimatområdet.

Bildts avslutningsord är ”Det är den nya oredans tid. Och freden kan aldrig tas för given”.

Läs hans bok! Diskutera den! Agera!

Anders Ljunggren

Krönika i NT: Allt större fokus på Arktis klimat, miljö och säkerhet

Nordisk tidskrift damp nyligen ned genom brevinkastet. Den innehåller min senaste krönika i denna tidskrift. Nummer tre i utgivningen detta år innehåller en översikt av 2018 års utgåvor av litteratur i nordiska länder, texter som du näppeligen finner någon annanstans. http://www.letterstedtska.org/wp-content/uploads/2019/10/NT3-2019_webb.pdf

Här min krönika: Den 20 september lämnade den tyska isbrytaren Polarstern Tromsø i norra Norge. När detta läses lär Polarstern vara infrusen i Arktis istäcke i Laptevhavet vid centrala Sibiriens Ishavskust. Drygt ett år, till och med september 2020, ska Polarstern utgöra bas för forskningsexpeditionen MOSAiC som ska driva 2500 kilometer i Nordpolens grannskap fastfrusen i  isen från utgångspunkten tills den beräknas nå isfria vatten nordväst om Island.

Detta är den största enskilda insatsen för klimatforskning i Arktis någonsin. Nitton nationer, bland dem Danmark, Finland, Norge, Sverige, USA, Kina och Ryssland, deltar med totalt 600 forskare från skilda discipliner under ledning av Alfred Wegener Institut i Tyskland. Budgeten uppgår till 140 miljoner Euro.

Forskningsprojektet är ett tecken på hur klimatfrågan bidrar till att intresset för Arktis ökar och att det i detta sammanhang inte enbart är de nordiska länderna utan också stormakter som deltar. Projektet kan också ses som en förtroendeskapande insats. Arktiska rådet misslyckades i maj med att ena sig om en deklaration vid det utrikesministermöte i Rovaniemi som avslutade Finlands ordförandeskap i Arktiska rådet.  Misslyckandet berodde på att USA, i Donald Trumps efterföljd, motsatte sig en text om klimatförändringarna. Att USA nu deltar i MOSAiC-projektet är därför särskilt välkommet.

Utrikesminister Guðlaugur Thór Thórdarson sa då Island övertog ordförandeskapet i Arktiska rådet från Finland att ”det växande internationella intresset för arktiska frågor visar på en dramatisk förändring i de internationella prioriteringarna jämfört med vad som var fallet för bara 15 år sedan. Den geostrategiska situationen i regionen har förändrats och denna verklighet återspeglas också i Arktiska rådets internationella status och den uppmärksamhet som rådets arbete åtnjuter. Arktiska rådet har utvecklats från att vara en perifer regional sammanslutning till att vara ett verkligt centralt organ för samarbete i regionen”.

Det råder knappast någon tvekan om att det är just klimatförändringarna som bidragit till att det globala intresset för Arktis ökat så markant som Guðlaugur Thór Thórdarson framhåller. Temperaturhöjningen är här dubbelt så stor som genomsnittet globalt och det bidrar säkert till att människor i Arktis och dess närhet visar särskilt stort intresse för klimatpolitik. Det gör också att oron är stor när USA hoppat av Parisavtalet och söker försvåra andra internationella foras engagemang.

Island fortsätter dock att ge prioritet åt en hållbar politik också på klimatområdet under sitt ordförandeskap i Arktiska rådet. Det framgår bland annat av följande meningar: ”Betydelsen av att basera klimatpolitiken på fasta vetenskapliga grunder kan inte överskattas. Det Arktiska Rådet kommer att fortsätta att observera och utvärdera klimatpåverkan på de arktiska marina-, sötvattens- och markbundna ekosystemen och en uppdateringsrapport om arktiska klimatförändringar kommer att utarbetas för Ministermötet i Reykjavík 2021.”

Det återstår att se om åtgärder för att motverka klimatförändringar blir en del av en eventuell slutdeklarationen när de åtta medlemsstaternas utrikesministrar möts 2021 i samband med att Island överlämnar ordförandeskapet till Ryssland. Att de nordiska staterna vill vara pådrivande för att så ska bli fallet behöver inte betvivlas. Och möjligen kan expeditionen med MOSAiC och Polarstern bidra. Även den svenska isbrytaren Oden bistår i forskningsprojektet.

Just hållbarhetsfrågor och oron för klimatförändringens effekter stod i centrum för samtalen under de nordiska statsministrarnas möte i Reykjavik den 20 augusti. I det vägledande dokument, Vår vision 2030, som statsministrarna lagt fast för arbetet i Nordiska Ministerrådet de närmaste fyra åren, är ett centralt mål koldioxidneutralitet, det vill säga att ingen nettotillförsel av CO2 ska ske till atmosfären från de nordiska länderna. Enligt årets nordiska statsministerdeklaration ska detta vägleda samtliga ministerråd under perioden. När FN:s klimatförhandlingar, COP25, fortsätter i Chile i december kan vi vänta att de nordiska länderna uppträder efter att ha samrått med varandra. Samarbetet finns också representerat i Chile vid COP25 genom en nordisk paviljong som kommer att stå i direkt förbindelse med en motsvarighet i lokalen Norrsken i Stockholm. (Vi vet nu att COP 25 kommer att ordnas i Spanien sedan Chile på grund av inrikes politisk turbulens avstått från att vara arrangör.)

Att den ” geostrategiska situationen” i Arktis förändrats, som utrikesminister Guðlaugur Thór Thórdarson sa i Rovaniemi, finns det åtskilliga tecken på. I ett offentligt tal som USA:s utrikesminister Mike Pompeo höll i anslutning till det Arktiska rådsmöte där han å Trumps vägnar vägrade att skriva under den klimatdeklaration som övriga sju medlemstater i rådet var beredda att underteckna, varnade han för Rysslands och Kinas agerande i Arktis. Rysslands agerande är aggressivt menade Pompeo och han pekade särskilt på att Putinstyret kräver att fartyg som vill trafikera utmed den ryska ishavskusten inte ges fri passage utan förutsätts inhämta tillstånd och utsätts för lotstvång. Om inte detta accepteras hotas fartygen med militärt våld. En motsvarande konflikt finns mellan USA och Kanada när det gäller nordvästpassagen där Kanada inte är villiga att acceptera fri passage. Konflikter av detta slag kan bli långvariga. Det visas av Öresundstullen som upptogs 1429 till 1857 och var en orsak till flerfaldiga krig och konflikter mellan Sverige och Danmark. De nordiska länderna hävdar alla principen om fri passage för internationell trafik i såväl nordost- som nordvästpassagerna.

En annan geopolitisk konfliktfråga är Svalbard där Ryssland inte accepterar den juridiska status som Norge hävdar. Ryssland har skrivit på Svalbardstraktaten som ger Norge suveränitet. Staterna är dock oense om traktatens innebörd vilket är en potentiell konfliktanledning och Ryssland har flera gånger agerat så att friktion uppstått mellan länderna.

I Grönland och Island har kinesiska intressenters uppköp av företag och mark lett till diskussioner om huruvida dessa kinesiska näringslivsagenter agerar i enlighet med kinesiska säkerhetsorgans direktiv. Huruvida detta medverkat till att USA:s president Donald Trump ville köpa Grönland från Danmark får vara osagt. Att han med kort varsel ställde in USA:s statschefs officiella besök hos Drottning Margrethe i Köpenhamn sedan Danmarks statsminister Mette Jacobsen deklarerat att Grönlands land och folk inte är till salu måste betraktas som famöst – inta minst då meddelandet skedde via Twitter.

Arktis geopolitiska position hade redan under Kalla kriget stort intresse från säkerhetssynpunkt. Det berodde på att Rysslands, och i någon utsträckning också USAs, andraslagsförmåga med kärnvapen var, och även nu är, koncentrerad till Arktis och den Norden-nära Kolahalvöregionen. I ett läge där de avtal som banade vägen för den betydande kärnvapennedrustningen sedan 1980-talet nu sagts upp och nya kärnvapen rustas, så växer de nukleära hotens betydelse åter, inte minst för befolkningen i Norden.

Ett exempel: Den 8 augusti i år inträffade en olycka med radioaktiva utsläpp, som förorsakade flera vetenskapsmäns och militärers död samt ett ovisst antal skadade, i anslutning till den ryska marinens huvudbas för vapentester i Njonoksa väster om Arkhangelsk i Ryssland. Befolkningen i omgivningen evakuerades och apoteken i Severodvinsk och Arkhangelsk tömdes på jodtabletter. Och det som ännu betecknas som en mystisk olycka i Vita havet inträffar bara en månad efter det att en ny topphemlig kärnkraftsdriven u-båt ”Losharik” förorsakade 14 ombordvarandes död i en olycka i Barents hav. Den 12 augusti år 2000 dog dessutom 118 besättningsmän i den kärnkraftsdrivna u-båten Kursk också i Barents hav. De nordiska staterna, och världssamfundet, har anledning att ägna större intresse åt kärnkraft och kärnvapen, och inte minst de militära rustningarna, i detta närbelägna område.

Barents Observers har publicerat uppgifter om att det finns 39 kärnkraftsdrivna fartyg och totalt 62 reaktorer i ”det ryska Arktis” idag och att antalet inom en 15-årsperiod väntas öka till 74 fartyg med mellan 94 och 114 reaktorer. Därtill uppges att Kremlstyret nu dammar av gamla planer på att använda kärnkraftsreaktorer i industriella sammanhang i det miljökänsliga Arktis. Genomsnittsåldern på de kärnkraftsdrivna u-båtarna uppges aldrig ha varit högre och många antas bli använda ytterligare ett årtionde samtidigt som nya kärnkraftsdrivna u-båtstyper utvecklas för att säkra att man har ”domedagsförmåga”. Det är välkommet att det avtal om samarbete när det gäller eftersökning och räddningsinsatser som ingåtts i Arktiska rådet föreskriver samarbete mellan strålsäkerhetsorganen i medlemsstaterna. Samarbete för att förebygga, lokalisera och bemästra konsekvenserna av nukleär användning i Arktis borde etableras och utvidgas.

President Putin medgav så småningom att det inträffade i Njonoksa var en olycka i samband med en ”lovande” utveckling av nya vapen. Möjligen skedde den vid test av en kärnkraftsdriven kärnvapenbärande missil. Den inträffade ”explosionen” registrerades inledningsvis bland annat av flera mätstationer tillhörande The Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty Organization. Det som bidrar till den befogade oron är att Ryssland stängde fyra av mätstationerna i ett senare skede. Detta bör föranleda insatser när en översynskonferens för provstoppsavtalet angående kärnvapen ordnas nästa år. Sedan Sveriges regering beslutat att inte ratificera den föreslagna konventionen om förbud mot kärnvapen, just på grund av att förslaget bland annat kan minska provstoppsavtalets legitimitet, finns större möjligheter till samordnat nordiskt uppträdande för att minska riskerna för riskabel nukleär användning i Nordens närområde.

Ett samordnat nordiskt agerande för att minska de nukleära hoten inte minst i Arktis är nu angeläget, även om det bara i begränsad utsträckning kan ske inom Arktiska rådet. Militära frågor måste hanteras i andra sammanhang. Det är samtidigt viktigt att politiken i Arktiska rådet och i övrigt inriktas på att Arktis ska bestå som ett lågspänningsområde med fredligt samarbete för att göra befolkningarna tryggare och rikare i alla avseenden. Här kan de nordiska staterna i samarbete göra betydande insatser.

Anders Ljunggren

Sista tåget till Moskva. En läsvärd bok av diplomaten René Nyberg

René Nyberg är en av Finlands främsta diplomater under 1900-talets sista decennier och detta sekels första årtionde. Han krönte sin karriär i Finlands utrikesministerium med att tjäna republiken som ambassadör först i Moskva och sedan Berlin. Han var en nyckelperson i utrikesförvaltningen när Finland under president Mauno Koivistos omsorgsfulla ledarskap 1992 frånträdde 1948 års Vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. Efter fyra framgångsrika årtionden i utrikesförvaltningen avslutade Nyberg sitt yrkesliv två årtionden senare med att vara chef för det finländska näringslivets östkontor, East Office.

Nu är han aktiv som författare och en mycket läsvärd sådan. Det omdömet fäller jag efter att ha läst boken Sista tåget till Moskva, med underrubriken Två väninnor, Två öden, En judisk familjehistoria.

Det är delvis sin egen familjehistoria som René Nyberg nedtecknat. En huvudperson är Nybergs mamma Fanny Feige Nyberg, född Tokazier. En annan är hennes kusin Maria (Mascha) Jungman, född Tokazier. Det var hon som lyckades ta Sista tåget till Moskva och på så sätt undgå det systematiska mördande som bedrevs i Lettland under den del av andra världskriget när Baltikum var ockuperat av nazistväldet.

Mamma Fanny gifte sig med Renés pappa Bruno som 27-åring och det ledde till total uteslutning från hennes familj. Mammans familj var nämligen judisk och särskilt hennes far, Renés morfar, bekände sig djupt till judendomen. De kunde inte acceptera att Fanny gifte sig med en lutheran och att hon själv bytte religion. Avståndstagandet var så djupt att fadern anklagade dottern för stöld, polisanmälde henne och fick henne gripen när hon var i färd med att genomföra sin bröllopsresa till Sverige. Det kapitel där den djupa familjesplittringen gestaltas har rubriken ”Ett hedersmord i 1930-talets Finland”. Familjen betraktade henne inte bara som en avfälling utan också som en själsligt död sådan.

Mammans judiska bakgrund var länge en familjehemlighet – René fick kännedom om mammans bakgrund först när han var i puberteten. Genom att Nyberg i boken skildrar sina hågkomster och efterforskningar får vi dock en levande bild av livet i Helsingfors under krigsåren, och de följande efterkrigsåren, i allmänhet och i den relativt lilla finländska judiska folkgruppen i synnerhet.

Judarna i Finland klarade sig troligen genom andra världskrigets vanvettiga förföljelser bättre än vad som var fallet i något annat krigförande land öster om Elbe. I fortsättningskriget, där finländarna stred sida med sida med tyskarna, tillhörde en synagoga fältarsenalen. Hela 267 judar stred för Finlands sak. Tre av dem tilldelades det tyska järnkorset men samtliga ska ha vägrat att ta emot denna utmärkelse. En av soldaterna med judisk tillhörighet var för övrigt Max Jakobson – Finlands främsta diplomat någonsin. När det stod klart att Hitlerregimen skulle förlora kriget konstaterade en jude i Mannerheims stab att hans överlevnadschanser som jude förbättrades men att hans överlevnadsmöjlighet som finländare försämrades. Krig leder inte bara till märkliga allianser utan också till grymma val.

Redan före kriget hade mamma Fanny träffat sin kusin Mascha. Enligt Nybergs skildring var det pappans förhoppning att Fanny skulle hitta en judisk äktenskapspartner i Riga, där utbudet av lämpliga partners med hans ögon var stort, som var orsak till Helsingforsflickans resa. Något äktenskapstycke infann sig inte, men däremot uppstod en nära vänskap med kusin Mascha.

Väninnan lyckades alltså ta sig från Riga i tid med ”Sista tåget till Moskva”. Hon var långt ifrån den enda juden som räddade sitt liv genom att ta sig från Baltikum till Sovjetunionen för att undkomma nazisternas Förintelse. En paradox är att när Sovjetunionen 1940 ockuperade också grannlandet Estland så beräknas 10 procent av judarna ha deporterats till Sibirien (där flertalet dog) men när Nazityskland anlände som ny förtryckare flydde cirka tre fjärdedelar av judarna ändå till Sovjetunionen. Ett sådant livsöde var Eri Klas. Han föddes i Tallinn 1939 och fördes som tvååring av sin mor med ett syskon till sovjetväldet under den nazistiska ockupationen av Estland. Sedan nazisterna övergett Estland, med en massaker på judar i koncentrationsläger vid Röda arméns ankomst som en sista hälsning, kunde Eri Klas återvända till Estland och där blev han redan som ung en framstående dirigent. Åren 1985-1990 var han chefsdirigent vid Kungliga Operan i Stockholm. Vid hans bortgång 2016 fick jag möjlighet att säga några ord vid en minnesstund – ett av mina starkaste minnen från min tid som ambassadör i Estland.

Livet i Sovjetunionen var sannerligen inte en dans på rosor för Mascha även om många med samma bakgrund drabbades mycket, mycket hårdare än hennes familj. Mascha återvänder så småningom till Riga med sin man och en nyfödd dotter. Hon trivs aldrig i Sovjetunionen, värjer sig från att bli medlöpare, emigrerar till Israel när detta blir möjligt men flyttar sedan till Tyskland – kanske mest för sin mans skull. Man kan vara både Rigabo, jude och tysk – multipla identiteter fanns långt före Carl Bildts tid.

Nyberg är klart medkännande gentemot sina släktingar men blir aldrig sentimental. Han ger istället en rik men distanserad bild av samhällslivet och särskilt judiskt liv i det kärnområde för judarna som under andra världskriget erövrades av Sovjetunionen och där så oerhört många kom att mördas eller förtryckas hårt, antingen av Hitlers eller av Stalins styre. Inte sällan av de bådas gemensamma krigföring eller Förintelse under deras krig mot varandra.

Många har skrivit om detta tidigare. Timothy Snyders Bloodland (Den blodiga jorden) är väl ett standardverk i vardande. Alexander Solsjenitsyns Två hundra år tillsammans och mästerverket Liv och öde av Vasilij Grossman är andra exempel. René Nybergs bok är annorlunda, mera personlig men också präglad av den bildning som en uppmärksam och kritiskt värderande diplomat i bästa fall kan skaffa sig.

René Nyberg har också lyckats bli en god författare. På finska finns också memoaren Patriarkkoja ja oligaskkeja och Trump, Putin, Merkel ja Suomi som han författat tillsammans med Jaako Iloniemi och Petri Hakkarainen.

Jag vill gärna läsa mera av René Nyberg – gärna på svenska.

Anders Ljunggren

En ny bok om Trump, Brexit och auktoritär eller illiberal populism

Professorerna och statsvetarna Ronald Inglehart och Pippa Norris tilldelades år 2011 Skytteanska priset för ”att ha bidragit till nya idéer om den politiska kulturens relevans och rötter i ett globalt sammanhang, och därmed förändrat standardangreppssätt i forskningen på detta område”.

Skytteanska priset brukar betecknas som ”statskunskapens Nobelpris”, är instiftat av Skytteanska samfundet och knutet till den skytteanska professuren vid Uppsala universitet.

Norris och Inglehart har i år publicerat boken Cultural backlash, Trump, Brexit and Authoritarian Populism (Cambridge University Press). Den nya boken handlar verkligen om den ” politiska kulturens relevans och rötter i ett globalt sammanhang”. Inglehart är inte minst känd för att leda det globala projektet World Value Surveys – undersökningen av värderingsmönster som i illustrerad form placerar Sverige längst upp i högra hörnet som världens mest sekulära och individualistiska land. Att han vid 85 års ålder anges som författare tillsammans med den 19 år yngre Pippa Norris är ett bevis för att även äldre personer kan.

En huvudtes i boken är att framgången för ”auktoritär populism” i vår tid till stor del kan konstateras vara en reaktion mot det uppror mot social konservatism som ofta knyts till studenters revolt 1968 men som faktiskt varit bredare och mera slagkraftigare de följande årtiondena. Det är mot segertåget för den liberala frigörelsen under dessa årtionden som de politiska aktörer som leder den ”auktoritära populismen” i vår tid lyckas mobilisera den opinion som bär på sociala konservativa värderingar. Det är en reaktionär rörelse – ett bakslag i den politiska kulturen.

Så här beskrivs de frågor som delar våra samhällen i avsnittet om den politiska bakgrunden till Brexit: ”Sedan den gamla vänster-högerklyvningen i sociala klassidentiteter har försvagas i Storbritannien så har en framväxande värdekonflikt djupt delat väljare och partier. Striden står mellan nationell självständighet å ena sidan eller samarbete mellan EU: s medlemsländer å den andra; respekt för traditionella familjevärden och äktenskap kontra stöd för jämställdhet, feminism, tolerans för olika livsstilar och flytande könsidentiteter; vikten av att skydda tillverkningstillfällen kontra miljöskydd och klimatförändringar; och restriktioner för invandring och förord för stängda gränser kontra öppenhet gentemot flyktingar, migranter och utlänningar.” (Min översättning.)

Till grund för Norris och Ingleharts framställning ligger förutom World Values Survey framför allt European Social Survey och Chapel Hill Expert Surveys. Boken är rikt illustrerad med data och källhänvisningarna fyller tiotals av bokverkets totalt 540 sidor. Boken är tillgänglig också för den som saknar akademisk skolning.

Värderingsskiftet med ökat stöd för en auktoritär populism är inte begränsat till Brexit. Boken Cultural backlash har Donald Trumps, Marine le Pens och Viktor Orbáns portträtt på omslaget. I en sammanställning av valresultat i 32 västländer visas att populistiska partiers röstandelar ökade från 5,3 procent 1946-1950 till 12,4 procent 2010-2017. Det stora lyftet skedde mellan 1970-talet då dessa partier vann 5,8 procent av väljarna i de berörda länderna och 1980,talet då de ökade sitt röststöd till 10,9 procent. (Holger Döring och Philip Manow. Parliaments och Governments Database, http://www.parlgov.org)

Populismen är, som författarna framhåller, ett medel för att vinna makten men utgör inget program för maktutövning. Populistiska politiker och rörelser finns längs hela vänster-högerskalan. Antikapitalism och främlingsfientlighet kan som i Greklands Gyllene Gryning förenas i ett politiskt parti. Och Podemos i Spanien måste beskrivas som ett populistiskt parti på vänsterkanten, framväxt som en proteströrelse mot det politiska och ekonomiska etablissemanget. I samhällen där flera upplever ekonomisk otrygghet tycks populistiska politiker samla flera anhängare. Framgången för populism kan kanske lika mycket, eller mer, vara en konsekvens av folkligt missnöje som en orsak till den. Det som är gemensamt för populister är att de hävdar att de företräder folket gentemot samhällseliten (parlament, massmedia, vetenskap, rättsväsende etc.) Skulle de erövra den verkställande regeringsmakten är institutioner som skyddar medborgarnas fri- och rättigheter i fara.

Motstånd mot invandring, att anse att infödda har större rättigheter än invandrare, islamofobi och en exkluderande nationalistisk retorik förenar den auktoritära populismen, menar Norris och Inglehart. Jag skulle välja illiberal populism som benämning på de politiska rörelser som drar nytta av det noga registrerade bakslaget för liberala värderingar. Och som författarna vill jag också lägga till motstånd mot jämställdhet och feminism, förnekande av behov av klimat- och miljöpolitik och motstånd mot sexuellt likaberättigande som lim i de illiberala rörelsernas politiska verksamhet.

Ålder, eller generationstillhörighet, är enligt Norris/Inglehart ett kriterium som klarare än något annat avgör om människor ger stöd för illiberala eller liberala värderingar. De som är födda sedan sextiotalet ger i större antal stöd för individualistiska och sekulära värderingar jämfört framför allt med mellankrigsgenerationen. De illiberala partierna, som Sverigedemokraterna, har större stöd i äldre åldersgrupper. Stödet för de illiberala är också större bland lågutbildade, religiösa och kroppsarbetande sämre ställda.

Norris och Inglehart förnekar inte att globalisering och den ekonomiska situationen i olika befolkningsgrupper har betydelse för framgången för illiberala partier och politiker. Deras data tyder dock på att det snarare är upplevd otrygghet när det gäller arbete och inkomst som förklarar stöd till populistiska illiberala krafter än den ekonomiska situationen som sådan. Det är alltså inte arbetslösheten i sig men däremot upplevt hot om att bli arbetslös som driver människor att vilja stänga gränserna. Och det leder till att illiberala rörelser ofta har större stöd i avfolkningsbygder och industriregioner med stark strukturomvandling.

Boken Cultural backlash är god läsning för alla som söker förstå vår framtid. Det som inte ges någon förklaring är varför etablerade partier inte har kunnat värja sig bättre mot de illiberala partiernas framgångar. Här vill jag ansluta mig till en tes som min svärfar, Erik Allardt, förde fram i ett samtal med mig för trettio år sedan. Ännu på 1980-talet var det de partier som bildades på grundval av industrialismens framväxt närmare 100 år tidigare som behärskade politiken. Det rörde sig ofta om masspartier som utsattes för korstryck när andra politiska motsättningar skärptes som resultat av invandring, sexuell frigörelse, miljöintresse, jämställdhet etc. Ökade oenighet inom de etablerade partierna har försvårat för dessa att vara lyhörda för vår tids frågeställningar.

Inte heller detta är en fullständig förklaring. Det finns inga enkla och entydiga förklaringar till illiberala partiers ökade stöd gångna årtionden. Fortsatta studier och intensivare politiskt arbete för att bemöta dem behövs om vi ska kunna räkna med att leva i samhällen präglade av öppenhet, jämlikhet och frihet i framtiden. Och jag hoppas få se demokratiska partier framföra en vision om framtiden som kan få människor att längta dit. Utopierna är döda. Den (falska) politiska nostalgin lever.

Anders Ljunggren

Gästskribenten Håkan Larsson: Polens affärer angår oss idag!

Journalisten och centerpolitikern Håkan Larsson har följt den politiska utvecklingen i Polen under fyra årtionden. I denna text beskriver han hur han bedömer förutsättningarna i valet till sejmen i oktober. Han berättar också om de insatser som han själv bidragit till för att utveckla kontakterna mellan agrardemokratiska PSL i Polen och centerpartiet i Sverige. Håkan pläderar för att samarbetet mellan dessa partier bör återupptas.

Här Håkans text:

Den 13 oktober väljer Polen framtid. Ska väljarna ge det högernationella partiet Lag och rättvisa mandat (PiS) makt att fortsätta den allt hårdare styrningen av rättsväsende och medier – och därmed driva det polska samhället vidare i auktoritär riktning? Eller ska oppositionspartierna lyckas hindra PiS från att med egen majoritet i senaten och sejmen fortsätta nedmonteringen av demokratin? Ett avgörande val för Polen – som får betydelse även för oss i Sverige och övriga Europa.

Ska man tro opinionsundersökningarna ser det inte särskilt ljust ut en månad före valet. PiS ligger kring 45 procent, vilket är högre än resultatet 2015, då partiet fick egen majoritet med 38 procent av rösterna. Men det gäller också att se till att inga röster blir ”bortkastade” i det här valet vilket skedde förra gången. Gränsen för representation i sejmen ligger nämligen på fem procent.

Oppositionspartierna har för att om möjligt undvika detta gått samman i olika ”koalitioner” i valet till sejmen (460 ledamöter). De viktigaste är liberalkonservativa ”Koalicja Obywatelska” med Medborgarplattformen (PO) och Moderna (.N), vänsterns ”Lewica” med socialdemokratiska/postkommunistiska SLD, Våren (Wiosna) och Razem samt centerkoalitionen ”Koalicja Polska” med Centerpartiet PSL och mer populistiska Kukiz15. Tillsammans har dessa samarbeten också kring 45 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Valrörelsen blir avgörande för utgången.

I valet till förstakammaren Senaten har oppositionspartierna i de tre koalitionerna enats om att inte kandidera mot varandra, eftersom de 100 ledamöterna väljs i enmansvalkretsar. Det visar att man verkligen vill samarbeta för att hindra att PiS får egen majoritet ännu en mandatperiod.

Förhoppningsvis får oppositionen större framgång i höstens val än vad de fick när de agerade gemensamt i Europaparlamentsvalet i våras. Då bildade oppositionen ”Koalicja Europejska”, men PiS fick ändå klart fler röster. Koalitionen fick 38 procent och PiS 45 procent. Om resultatet blir ungefär samma i parlamentsvalet är läget allvarligt.

Rättsstat och yttrandefrihet under attack

Att PiS övertog regeringsmakten för fyra år sedan berodde till stor del att man utlovade höjda barnbidrag och pensioner (löften som man för övrigt till stor del har infriat). Många polacker var uppenbarligen missnöjda med att inte ha fått del av landets stora ekonomiska framgångar under Donald Tusks OP/PSL-regering. Regeringsåren 2007-15 innebar annars stora ekonomiska framgångar för Polen, men man borde bättre sett till att vanligt folk runt om i landet kände att de också fick del av tillväxten.

PiS, med partiledaren Jaroslaw Kaczynski i spetsen, har mer eller mindre enväldigt – eftersom man har egen majoritet i parlamentets båda kamrar – använt sitt mandat till att centralisera och öka kontrollen över hela samhället. Kaczynski är den som styr trots att han formellt endast är vanlig parlamentsledamot.

Kontrollen över rättsväsendet har skärpts, även om man har tvingats göra vissa reträtter efter kritik från EU. Rättsstaten undergrävs om denna tendens fortsätter.

Lika allvarligt är förmodligen att public servicemedia (radio och TV) har utvecklats till rena propagandakanaler för regeringspartiet. Många självständiga journalister har sparkats och det finns de som hävdar att styrningen av media är hårdare idag än under kommunismens sista tid på 1980-talet.

Det finns fortfarande fria medier i Polen, även om de motarbetas genom annonsbojkotter och på andra sätt. Från PiS har antytts att om partiet vinner årets val kommer man att se till att alla medier blir ”polska”, bland annat genom att förbjuda utländskt ägande. Vid årets Almedalsvecka varnade utrikeschefen för den ledande tidningen Gazeta Wyborcza för att pressfriheten i Polen hotas av utplåning om utvecklingen får fortsätta.

PSL – ett nyckelparti
Själv har jag följt den politiska utvecklingen i vårt grannland sedan decennier tillbaka. Solidaritetssommaren 1981 reste jag runt med ordföranden i Bondesolidaritet och fick klart för mig att de demokratiska, decentralistiska idéerna från mellankrigstiden var levande på den polska landsbygden. Senare under 1980-talet samarbetade vi i Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) med Landsbygdsungdomsförbundet ZMW. Hundratals ungdomar fick möjlighet att besöka varandras länder, ta intryck och inspireras. Det är ingen överdrift att hävda att detta utbyte medverkade till att det polska Centerpartiet/Bondepartiet PSL, (världens äldsta gröna, agrardemokratiska parti, grundat 1895) återuppstod som självständigt parti kring 1990. En tid då Polen var den kanske främsta symbolen för strävandena efter frihet och demokrati.

Som enda parti har PSL varit representerat i sejmen hela tiden sedan landet åter blev en parlamentarisk demokrati för snart 30 år sedan. Vid tre tillfällen har partiet ingått i regeringen, senast mellan 2007 och 2015. Under 1990-talet hade PSL ett omfattande samarbete med de nordiska centerpartierna inom ramen för INC (International Network of Centre Parties). Partierna står på samma agrardemokratiska idégrund med decentralisering, landsbygdsutveckling och miljöansvar som grundläggande värden.

Målsättningen med INC var att bilda en ny centerinternational, efter förebild från mellankrigstidens ”gröna international” och en egen partigrupp i Europaparlamentet. Centerpartiet valde emellertid kring millennieskiftet att bli fullvärdig medlem i den liberala gruppen ELDR/ALDE/nu Renew Europe, medan PSL senare valde att ansluta sig till den kristdemokratiska EPP-gruppen. Trots att det vid den här tiden sas att samarbetet skulle fortsätta somnade såväl INC som de bilaterala kontakterna in.

Jag beklagar denna utveckling, eftersom det handlar om gröna centerpartier med gemensam idégrund, och hoppas att kontakterna återupptas. Personligen har jag fortsatt att följa polsk politik i allmänhet och PSL i synnerhet. Jag har flera gånger, tillsammans med Andrzej Mroz som var med redan vid samarbetet mellan CUF och ZMW på 1980-talet och sedan länge bor i Sverige, träffat ledningen för PSL.

Senast träffade vi partiordföranden Wladyslaw Kosiniak-Kamysz och partisekreteraren Piotr Zgorzelski i Warszawa i maj i år. Ordföranden är en karismatisk 38-årig läkare från Krakow. Hans målsättning är att leda PSL till framgång och samtidigt bredda partiet, ungefär som när Bondeförbundet en gång utvecklades till det bredare Centerpartiet. Det är inte enkelt även om PSL har många medlemmar och en stark organisation.

Vid vår träff i maj berättade Wladyslaw hur PSL pressas av det styrande PiS-partiet.

– Vi utsätts dagligen för smutskastning och misskrediteras på olika sätt i de regeringstrogna medierna, konstaterade Wladyslaw Kosiniak-Kamysz. Det är ingen tvekan om att PiS vill eliminera vårt parti och övrig opposition, men det kommer de inte att lyckas med.

Lägg till detta att PiS aktivt använder konservativa krafter inom katolska kyrkan för att attackera oppositionen för att svika ”polska värden”. Det sätter särskild press på det landsbygdsförankrade PSL. Partiets kärnväljare är ofta förankrade inom katolska kyrkan och det är inte lätt att stå emot när man från predikstolen får höra att det egna partiet skulle vara svekfullt. Särskilt som radio- och TV-kanalerna som når hela landet ständigt för ut samma propaganda.

Det senaste inslaget i misstänkliggörandet av oppositionen är att regeringspartiet kör runt i landet med tankbilar (!) med budskap som försöker skambelägga den förra regeringens partier, PO och PSL. På bilarna finns bilder på partiledarna Schetyna och Kosiniak-Kamysz. Mycket tyder på att det handlar om att hindra att skandalerna inom PiS får utrymme i valrörelsen. Maken till smaklös kampanj får man leta efter. Polariseringen i det polska samhället ökar, vilket kan leda till allvarliga konsekvenser.

Jag är ändå övertygad om att PSL kommer att klara även denna press även om partiet är hårt pressat. PSL är ett nyckelparti i polsk politik även idag. Organisationen är stark och det finns många duktiga företrädare. I sitt program inför valet lyfter partiet särskilt välfärdsfrågorna, för unga, familjer och äldre. Jordbrukets och landsbygdens situation är självfallet också nyckelfrågor. Som grönt parti arbetar PSL vidare aktivt för minskat kolberoende och för ett förnybart energisystem med särskilda satsningar på vindkraft och solkraft. Vi får hoppas att PSL åter får väljarnas stöd att åter ta plats i regeringen tillsammans med PO och kanske något eller några andra partier. 

Avgörande framtidsvalValet den 13 oktober får stor betydelse för Polens framtid. Valrörelsen är i full gång och utgången inte given. Mycket kan hända innan det är dags att räkna rösterna i nästa månad. Intressant är att det största oppositionspartiet PO inte lanserar sin ordförande Grzegorz Schetyna som premiärministerkandidat utan i stället lyfter fram Malgorzata Kidawa-Blonska. En del bedömare tror att detta är ett klokt drag eftersom partiordföranden inte så populär och att Kidawa-Blonska kan locka fler kvinnliga väljare. Andra är kritiska och menar att Schetyna ”gömmer sig”.

I valet kommer Kidawa-Blonska i huvudstaden Warszawa att ställas mot PiS ordförande, en man som också ”gömmer sig” och i stället styr det mesta bakom kulisserna, Jaroslaw Kaczinski. Där har hon goda förutsättningar att vinna, att få väljarnas stöd på riksplanet blir svårare.

Svenska medier följer i detalj vad Donald Trump och Boris Johnson sysslar med, men struntar, med vissa positiva undantag, i vad som händer i vårt grannland söder om Östersjön. Det borde det snarast bli en ändring på. Polens affärer angår oss även idag!

Håkan Larsson

Minnesdag för The Baltic Way och Molotov- Ribbentrop-pakten

Idag för trettio år sedan, den 23 augusti 1989 fattade cirka två miljoner människor varandras händer och bildade en mänsklig kedja av kött, blod och frihetsvilja mellan Tallinn i Estland och Vilnius i Litauen. Det var på 50-årsdagen av undertecknandet av Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Hitlerregimen i Berlin och Stalinregimen i Moskva.

Den imponerande mänskliga kedjan i Estland, Lettland och Litauen är en av de viktigaste utomparlamentariska aktionerna i min samtid. Den är också exempel på kanske det viktigaste samarbetet mellan människor i våra tre grannländer på den östra Östersjökusten någonsin.

Den mänskliga kedjan med cirka två miljoner människor, var fjärde invånare i de tre republikerna, The Baltic Way, var 1989 en slagkraftig demonstration för nationell och individuell frihet – mot den diktatur och den ofrihet som påtvingats ester, letter och litauer som en konsekvens av Molotov-Ribbentrop-pakten exakt 50 år, idag 80 år, tidigare.

Beskedet om att Hitlers Nazi-Tyskland och Stalins kommunistiska diktatur, Sovjetunionen, ingått en icke-angreppspakt kungjordes omedelbart. Ett hemligt tilläggsprotokoll kungjordes inte. Men konsekvenserna av pakten skulle snabbt bli uppenbara. Redan i gryningen den 1 september 1939 anföll Hitler-regimen Polen. Andra världskriget var en realitet. En kort tid därefter angrep Stalin Polen. Nazisternas och kommunisternas militära företrädare firade tillsammans att Polen med våld styckats dem emellan i staden Brest-Litovsk. Bildbevisen är bevarade.

Polen delades mellan Tyskland och Sovjetunionen. När den uppgörelsen blev ett faktum blev också Litauen en del av Sovjetunionens byte. Estland och Lettland tillfördes Sovjetunionens sfär redan vid undertecknandet. Finland angreps den 30 november 1939 och kunde först efter heroisk kamp värja sin självständighet till priset av många förlorade människoliv och ockupation av betydande del av sitt territorium, bland annat staden Viborg på Karelska nätet.

Estland, Lettland och Litauen ockuperades i juni 1940. I Estlands och Lettlands fall hade Sovjetunionen fått fria händer att härja fritt redan i avtalet som undertecknades den 23 augusti 1939. Makthavarna i Tallinn och Riga, som agerade utan demokratisk kontroll, utsattes för press att acceptera baser på Stalins direktiv. Finland, som bevarat sina demokratiska institutioner, utsattes för samma krav men vägrade och värjde sig när Sovjetunionen försökte påtvinga Finland sin vilja med krigshandlingar. Att det var Sovjetunionen som angrep förnekades.

Estland, Lettland och Litauen utsattes sommaren 1940 alla för sovjetisk ockupation och införlivades som sovjetiska republiker under Stalins Kremlstyre. Motståndskämpar avrättades och få av de många som deporterades till Sibirien 1940 överlevde.

Redan den 9 april 1940 hade Nazi-Tyskland ockuperat Norge och Danmark – Molotov-Ribbentrop-pakten öppnade möjligheter för Hitler att angripa också i väst. Det påverkade också Sverige – även om vi undgick ockupationer som drabbade flera av våra grannländer och inte som Finland behövde strida för vår frihet på vårt eget territorium.

Jag påmindes om detta när jag på 1970-talet fick tillgång till handlingar från ett möte på Hotel Continental i Stockholm med Nordiska Bondeungdomens förbund den 20 mars 1940. Efter kallelsen i den bunt papper jag fick tillgång till låg ett telegram från Urho K Kekkonen, senare långvarig president i Finland. Han meddelade att han inte kunde delta ”på grund av omständigheter som ni säkert förstår”. Vapenstilleståndet efter vinterkriget inträffade den 13 mars 1940.

Vid mötet på Continental beslutade företrädare för bondeungdomen i Danmark, Norge och Sverige att de skulle sända en delegation till Finland för att klargöra hur man skulle kunna bistå grannarna i öst. När jag bläddrade vidare i den bunt papper jag fått tillgång till fanns jag telegram från Norge och Danmark daterade den 9 april 1940 där grannarna i väst och syd beklagade att de inte kunde fullfölja planen att mötas Finland. Molotov-Ribbentrop-pakten satte Sverige i ett skruvstäd större delen av andra världskriget. Våra grannar drabbades än värre.

Sovjetunionen förnekade in i det sista de hemliga tilläggsprotokollen till Molotov-Ribbentrop-pakten. Och som Michael Winiarski dokumenterar i en artikel i Dagens Nyheter igår, dagen före Molotov-Ribbentrop-paktens 80-årsdag, förnekar Putin och dagens Kremlregim att Hitler och Stalin tillsammans var i allians i nära två år, 22 månader, under andra världskriget. Det finns idag färska exempel på personer som straffats för att ha påpekat att Hitler- och Stalinregimerna samverkade för att kväsa Polen. Avskyvärt!

Dessa skändligheter pågår. Putins regim har i år med fyrverkerier firat ockupationerna av Estland, Lettland och Litauen under namn av att de skulle vara befrielse av dessa staters huvudstäder från fascismen. I de tre baltiska befolkningarnas medvetande är det istället inledningen av förtryck och kommunistisk diktatur – möjliggjord genom ett avtal mellan Hitlers och Stalins våldsverkare i allians.

Jag ska idag delta i en manifestation på Norrmalmstorg och därefter i en tillställning på Eesti Maja, för att minnas och hylla The Baltic Way. Händelserna den 23 maj 1989 var ett viktigt steg för att ge befolkningarna i Estland, Lettland och Litauen frihet. Denna nationella frihet har också gett Sverige större säkerhet och möjlighet till utbyte, vänskap och samarbete med våra grannar som järnridån allt för länge hindrade.

Jag deltar också i aktiviteterna på Norrmalmstorg och i Eesti Maja idag, den 23 augusti 2019, för att bidra till att Molotov-Ribbentrop-pakten inte ska glömmas. Sverige borde, liksom tiotalet andra EU-stater redan har gjort, göra den 23 augusti till en årligt återkommande minnesdag för såväl nazismens som kommunismens förbrytelser och offer. Putinregimens desinformation och förfalskning av historien ska inte få fortgå opåtalad. Och nynazismen behöver bemötas. Var inte passiv!

Anders Ljunggren

Upprepade kärnkraftsolyckor i Sveriges närhet kräver insatser

Ett kärnkraftshaveri inträffade i förra veckan i Vita havet i höjd med Haparanda sydost Kolahalvön, möjligen i en reaktor avsedd att vara motor i en kärnvapenbärande missil. Olyckan inträffade i en kustnära by, Nenoksa, som ska ha färre än 500 invånare men som är avspärrad för allmänheten då den har anläggningar för militära tester. Betydande farvatten utanför Nenoksa är nu också avspärrade.

Kärnkraftsolyckan i Nenoksa inträffade för några dagar sedan, den 8 augusti 2019. Och det som ännu betecknas som en mystisk olycka i Vita havet inträffar bara en månad efter det att en ny topphemlig kärnkraftsdriven u-båt ”Losharik” förorsakade 14 ombordvarandes död i en olycka i Barents hav. Den 12 augusti år 2000 dog 118 besättningsmän i den kärnkraftsdrivna u-båten Kursk i närbelägna, men vidsträckta Barents hav. Sverige är faktiskt inte långt borta. Vi borde ägna större intresse åt kärnkraft och kärnvapen, och inte minst de militära rustningarna, i detta område.

Barents Observers har publicerat uppgifter om att det finns 39 kärnkraftsdrivna fartyg och totalt 62 reaktorer i ”det ryska Arktis” idag och att antalet inom en 15-årsperiod väntas öka till 74 fartyg med mellan 94 och 114 reaktorer. Därtill uppges att Kremlstyret nu dammar av gamla planer på att använda kärnkraftsreaktorer i industriella sammanhang i det miljökänsliga Arktis. Genomsnittsåldern på de kärnkraftsdrivna u-båtarna uppges aldrig ha varit högre och många antas bli använda ytterligare ett årtionde samtidigt som nya kärnkraftsdrivna u-båtstyper utvecklas för att säkra att man har ”domedagsförmåga”.

Exakt vad som hänt i Nenoksa vet vi inte. Människor i den betydande militära marinbasen Severodvinsk, en av Europas ingenjörstätaste städer som också gett namn åt en kärnkraftsdriven u-båtsklass, och Arkhangelsk fick kunskap om att radioaktiviteten plötsligt blev 20 gånger högre än bakgrundsstrålningen. Det ledde till att apoteken tömdes på de jodtabletter som kan intas för att förhoppningsvis skydda sköldkörteln från ansamlingar av radioaktivitet. Moskvas ”säkerhetsmyndigheter” svarade med att ta bort den hemsida som informerade om den höjda radioaktiviteten!


Minst fem vetenskapsmän har dödats vid haveriet och flera vårdas i specialkliniker. Den ryska befolkningen har fått veta att de döda kommer att dekoreras som hjältar efter sin död och familjerna utlovas ekonomisk kompensation.


Enligt vad media i USA betecknar som expertis har denna kärnkraftsolycka sannolikt inträffat i samband med att en ny kärnkraftsdriven kryssningsmissil testats. NATO benämner missilen SSC-X-9 Skyfall medan namnet Burevestnik används i Ryssland. Den inträffade ”explosionen” registrerade av flera mätstationer tillhörande The Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty Organization. Organisationen har publicerat uppmätta data och bekräftat sina observationer. Mätstationer i Finland, Norge och Sverige uppges däremot inte ha konstaterat förhöjda halter av radioaktivitet på sina territorier.


Enligt medieuppgifter är det alltså sannolikt att denna nukleära olycka inträffade vid test av ett nytt vapensystem. Den aktuella missiltypen presenterades av Rysslands president Vladimir Putin med hjälp av animerad film vid hans årliga tal till nationen ifjol. Enligt uppgift har missilen en sådan utformning så att den inte omfattas av provstoppsavtalet.

Sverige är ingen stor aktör på det globala planet när det gäller kärnvapen och tyvärr inte heller när det gäller vapenkontroll. Men som nation har vi ett starkt intresse att göra vad vi kan och insatserna i det förgångna är långt mera än försumbara – paradoxalt nog bland annat på grund av kompetens inhämtad då Sverige satsade på att utveckla egen kärnvapenförmåga.


Det inträffade understryker behovet av fortsatta diplomatiska och politiska ansträngningar att hindra en ny kapprustning på kärnvapenområdet. I Arktis kan och bör Sverige söka vinna rejält inflytande. Arktiska rådet inrättade 2015 Arcsafe bland annat för att utbyta kunskaper och information mellan strålsäkerhetsorgan i medlemsstaterna (de fem nordiska samt Ryssland, Kanada och USA). Sverige bör också stöda förslag från Norge att framförhandla ett avtal i Arktis om samarbete vid olyckor som förorsakar radioaktiva risker. I juni deltog Sverige inte när företrädare för Norge, Ryssland, Tyskland, Schweiz och USA under en gruppresa mellan Tromsö och Svalbard diskuterade hur drönare skulle kunna användas för att detektera möjliga radioaktiva utsläpp i Arktis. Saknas kompetens i Sverige – eller är det brist på intresse som är förklaringen? Förhoppningsvis intensifierar nu regeringen och svenska myndigheter sina ansträngningar i Arktiska rådet och i andra sammanhang för att förebygga nukleära olyckor i vad som bör räknas till vårt närområde.

Det är inte bara i de arktiska farvattnen som kärnenergianläggningarna ökar och flertalet av dem har militära syften. Den aktuella kärnkraftsdrivna missilen kommer kanske aldrig att bli ett användbart vapen (USA-”experter” betvivlar det) men skulle Putinregimen lyckas i de ansträngningar som ännu lär pågå ska vi hoppas att de aldrig används. Den kärnkraftsdrivna kärnvapenbärande missilen, som veterligen ännu bara finns i testformat, illustrerar emellertid i ett enda system Nobelpristagaren Hannes Alféns ord om att kärnkraft och kärnvapen kan ses som siamesiska tvillingar.


I förhandlingarna i syfte att hindra kärnvapenkapprustning, och med yttersta målet att hindra alla staters kärnvapeninnehav, bör dock inte civil användning av kärnkraft bli ett tema. Det skulle försvåra förhandlingar som är svåra nog ändå. Men Sverige bör öka ansträngningarna för att höja sin kompetens och fokusera på kärnvapenrustningarna så att vårt land kan spela en roll i vad som framstår som en av de viktigaste uppgifterna i internationell politik, och diplomati, de närmaste åren. Kärnkraftsfrågan får hanteras i annat sammanhang och dess användning bör förbli en nationell angelägenhet. Gränsöverskridande konsekvenser av civil användning av kärnkraft ska självfallet inte negligeras utan avlägsnas snarast.

Efter olyckan i Vita havet kan vi konstatera att kärnkraftsreaktorer också är riskabla för tänkta kärnvapenbärare. Må sådana vanvettiga satsningar upphöra. Olyckan i Nenoksa bör istället ge en signal om förstärkta ansträngningar för att hindra kärnvapenrustningarna och till ökad vaksamhet i Sverige när det gäller de av allt att döma växande nukleära hoten i Arktis.

Anders Ljunggren

Dags att varna för fascism? Ja, det menar Madeleine Albright

Hotet om fascism är större nu än någon gång sedan andra världskriget. Den analysen gör tidigare FN-ambassadören och utrikesministern i USA Madeleine Albright. Hon har ett personligt engagemang. Som jude flydde hon med familjen från dåvarande Tjeckoslovakien, först från nazisternas ockupation och efter att ha återvänt vid andra världskrigets slut för att undfly det kommunistiska maktövertagandet.

Fascism är ett svåranvänt begrepp – inte minst då det missbrukas av Kremls hantlangare som inte sällan betecknar nära nog allt i demokratier som de ogillar som fascism. Det är snarare en metod för maktutövning än en ideologi. I sin bok Fascism – en varning (svenskspråkig utgåva av Historiska media) skriver Madeleine Albright att ”fascist är en person som påstår sig tala för ett helt land eller en hel grupp och som är likgiltig inför andra människors rättigheter och som är beredd att ta till våld och alla andra åtgärder som krävs för att uppnå sina mål.”.

Hon menar att ”trots alla skillnader finns det gemensamma nämnare mellan personer som Maduro (Venezuela), Erdoğan (Turkiet), Putin (Ryssland) Orbán (Ungern) Duerte (Filippinerna) och – den ende av dem som är verklig fascist – Kim Jong Un (Nordkorea)”. Det gemensamma är att de undergräver och inskränker demokratin – allas demokratiska fri- och rättigheter.

Albright skriver att hennes bok planerades redan innan Trump blev aktuell som president men han är mer eller mindre ständigt närvarande i boken – antingen tydligt och öppet eller som en elefant i rummet. Hon har en lång rad exempel på hur han hyllar envåldshärskare och talar föraktfullt om USA:s demokratiska fundament och drar slutsatsen: ”Trump är den första antidemokratiska presidenten i modern amerikansk historia.”

Albright är engagerad i det demokratiska partiet. Men den hon framhåller som det kanske största föredömet är republikanen George W Bush (den yngre) och framför allt hans reaktion på terrorattacken den 11 september. ”Bush uppmanade amerikanerna att inte skylla islam eller dess utövare för en liten grupp terroristers handlingar.” Och här måste jag hålla med inte minst till följd av att jag dagligen på nätet får del av svepande anklagelser och uttryck för missaktning av islam och muslimer. Om dessa propagandister inte finner något aktuellt brott i mediernas flöde så gräver de fram flera år gamla brott och påstår (spekulerar i) att de beror på invandring och muslimer. Det förgiftar våra samtal och det undergräver faktiskt demokratin.

Hon skriver att ”den så viktiga mitten, som tidigare har räddat landet undan splittring i ett antal omtvistade frågor, har blivit allt smalare, vilket historiskt sett har varit ett tecken på att större problem är under uppsegling.” Och som svensk känner jag verkligen igen mig när hon påstår att ”Lagstiftare som försöker verka i mittfåran är föga uppskattade av den ena sidan och kritiseras för illojalitet av den andra.”

Albright menar inte att USA:s problem vare sig började eller kommer att sluta med Trump. För oss européer är det värt att påminna sig om att hon befarar ”att den unilaterala inställning som Trump uppvisar kommer att leva vidare i USA även efter det att han har lämnat sin post.” Hon befarar också ”att nästa amerikanska president kommer att få ärva en värld som är mera benägen att följa Pekings exempel, inte bara i ekonomiska frågor, utan också när det gäller att sänka normer på viktiga områden som arbetsmiljö, fria medier, religionsfrihet och mänskliga rättigheter.”

Fascister har sällan kommit till makten genom plötsliga och dramatiska genombrott. Albright pekar på att vi måste vara uppmärksam på att inte demokratin går förlorad på samma sätt som en höna kan förlora sin fjäderdräkt: fjäder för fjäder, långsamt men medvetet, i början nästan omärkligt till slut är allt förlorat.

Hon ber oss att fråga om de politiska agitatorerna ”Underblåser .. våra fördomar genom att säga åt oss att behandla människor som inte tillhör vår etniska grupp, vår ras, vår tro eller vårt parti som om de inte förtjänade vår respekt.” Hon vill att vi också ställer frågan om de ”bjuder in oss att ansluta oss till dem för att bygga upp och underhålla en frisk kärna i våra samhällen, en plats där rättigheter och skyldigheter fördelas rättvist, samhällskontraktet respekteras och alla människor har möjlighet att drömma och växa.”

Albrights bok Fascism – En varning är en uppfordrande skrift. Men det vore ett misstag att tro att fascismen nu och i framtiden tar samma gestalt som på Hitlers och Mussolinis tid. Michel Houellebecq ger i boken Underkastelse sin bild av hur det som gav andra världskrigets två fascistledare makten, andra politiska krafters underkastelse och många medborgares anpassning, kan leda till ett nytt annorlunda och odemokratiskt, fascistiskt, maktövertagande. Albrigthts bok har en sentens av Primo Levi som inledande motto: ”Varje tid har sin egen fascism.”

Så är det och det ska vi alltid påminna oss om.

Anders Ljunggren

Om den globala migrationen – dess orsaker och konsekvenser

”Migranterna lämnar sina länder i hopp om att få ett bättre liv, medan flyktingar flyr sina länder i hopp om att rädda sina liv.” Så skriver den bulgariska statsvetaren Ivan Krastev i sin bok Efter Europa. Jag inspirerades att läsa om hans bok efter att ha läst GLOBAL MIGRATION – orsaker och konsekvenser (SNS förlag) författad av migrationsforskaren vid Göteborgs universitet, Joakim Ruist.

Själv skriver Ruist att hans ambition varit att resultatet av hans arbete, en översikt av egen och framför allt andras forskning, ska presenteras ”så lättillgängligt som möjligt för en bred läsekrets”. Jag anser att han lyckats bra med detta även om det kräver ett ganska hett intresse för migrationsfrågor för att ta till sig innehållet i de drygt 200 sidor som boken GLOBAL MIGRATION innehåller.

Hur bred läsekretsen blir återstår att se. Man skulle tycka att den borde bli både stor och bred. På Internet diskuteras migrationsfrågorna ofta i en het och polariserad debatt men antalet som deltar i diskussionen ska nog inte överdrivas. Ett fåtal personer är mycket flitiga. Om deltagarna tog till sig Ruist översikt så skulle diskussionen sannolikt bli väsentligt mera nyanserad och sval.

Jag anser att Ruist övertygande visar att de mätbara resultaten av hittillsvarande invandring inte kan förklara migrationsfrågans betydelse i allmänna val i Europa och USA. Påverkan på arbetslöshet, löner och offentlig ekonomi varierar över tid och beroende på den lokala situationen men är i allmänhet så obetydlig att den knappast kan förklara vare sig antipatier eller sympatier.

Ruist anger att ”EU:s flyktinginvandring under hela perioden 2008-16 motsvarade inte mera än 0,37 procent av storleken på dess befolkning. Den årliga maxnoteringen, från 2016, motsvarade 0,14 procent.” Ruist pekar samtidigt på ”tre riktigt omvälvande händelser de senaste åren, där migrationen har varit en huvudingrediens: Storbritanniens beslut om EU-utträde, Europas flyktingkris och valet av Donald Trump till USA:s president.”

”Ängsliga majoriteter är rädda för att utlänningar ska ta över deras länder och hota deras sätt att leva, och de är säkra på att den nuvarande krisen bottnar i någon slags konspiration mellan kosmopolitiskt sinnade eliter och stamorienterade invandrare”, skriver Kastev i boken Efter Europa. Han har sin verksamhet förlagd till Sofia i Bulgarien och Wien i Österrike.

Ivan Krastev menar ”att ‘flyktingkrisen’ dramatiskt förändrat den demokratiska politikens karaktär på nationell nivå”. ”Unionen skakas av flera kriser som skadar medborgarnas tro på Europaprojektets framtid. Dess sönderfall framstår som ett av de mest sannolika resultaten av dessa kriser.”

Hur kan en relativt sett begränsad migration, med undantag för vad som skedde i Sverige och Tyskland några veckor hösten 2015, få sådana konsekvenser? Innan jag vill nyansera och polemisera mot en del av Ruists och Krastevs påstående vill jag ansluta mig till en av huvudteserna i GLOBAL MIGRATION. Breda folkgrupper har uppfattningen att invandringen skett okontrollerat. Det ger anledning till farhågor om än mera okontrollerad invandring i framtiden och att det ska förändra livsvillkoren för de som är och vill vara bofasta. Jag anser att det är en rimlig förklaring.

Jag anser att det finns stora brister i EU:s migrationspolitik och att bristande EU-samarbete allvarligt bidragit till att så många tvingades på flykt och mer eller mindre okontrollerat tog sig in i EU 2015. Men de är knappast befogat att påstå att EU nu har en flyktingkris. EU har faktiskt agerat så att de yttre gränserna är väsentligt bättre kontrollerade och insatserna i ursprungs- och transitländer har ökat. I vissa fall kan metoderna sättas i fråga, i andra fall finns det anledning att önska fördjupat samarbete och ökade insatser. Att arbeta för solidaritet och gemensamt ansvarstagande när det gäller framtida asylbehövande, som kan och bör tas emot i EU, är angeläget. Men att påstå att EU saknar handlingsförmåga är fel.

Talet om samhällskollaps, som var vanligt i sociala medier en tid, har klingat ut. Krastev hävdade att det år som är boken Efter Europas utgivningsår, 2017, kunde bli ett ödesår för EU. Men det visade sig fel – det blev exempelvis Macron och inte Le Pen som vann presidentvalet i Frankrike. Deltagandet i valet i maj månad detta år till Europaparlamentet steg och de illiberala partierna fick inte alls den framgång som många befarat. I Danmark ledde det till att invandringsfientliga Dansk Folkparti förlorade tre av sina fyra mandat och att Folkebevægelsen mod EU förlorade det mandat de haft sedan 1979. Sannfinländarnas mandatantal ökade inte. Det gjorde Sverigedemokraternas, med ett mandat. Möjligen underlättades detta av att SD före valet tillkännagav att de inte längre, i varje fall inte nu, driver kravet på utträde ur EU.

Med detta sagt är det viktigt att konstatera att verkliga problem finns; att invandringsmotståndet i stora grupper är reellt och i stora delar har saklig grund samt att EU som samarbetsprojekt med all säkerhet har en skakig framtid.

Gängbrottsligheten med mord på gator och torg är bara en del av en internationell brottslighet som behöver bekämpas effektivare. Här finns dessbättre bred politisk enighet i Sverige och jag är optimistisk om att framgång ska visa sig tydligare och tydligare.

Svårare lär det bli att mobilisera stöd för en politik som ger de människor som är mest sårbara och får bära de mest negativa konsekvenserna av globaliseringen trygghet. Det gäller tryggheten för de som är bosatta i eller nära de områden där koncentrationen av invandrare är som störst. Skolor, dagis och annan samhällsservice måste upprätthållas med god kvalité för alla. Här behövs mera av samhällsstyrning.

Vi behöver också mera kraftfulla insatser för att skapa trygghet för människor som ser sina arbetsplatser försvinna och lokalsamhällen utarmade. Här är det inte invandringen som orsakar problem. Men sårbara grupperna anser att öppna gränser är orsak till högst påtagliga problem. Vill vi behålla öppna gränser och bejaka teknologisk utveckling krävs politiska insatser som hanterar konsekvenserna för de som upplever att de blir förlorare när den internationella konkurrensen skärps. En liberal samhällsordning förutsätter jämlikhetspolitik och att så många liberaler i vår tid bortser från detta är en betydande orsak till att stödet för liberal politik minskat.

Det är bara en tredjedel av världens migranter, människor som nu är bosatta i ett land där de inte fötts, som flyttat till ”västvärlden” från övriga världen. I stora delar av världen stabiliseras nu befolkningstalen och Ruist pekar på argument för att migrationen avtar. Exempelvis bedömer han att antalet illegala invandrare i USA nådde sin topp 2007.

I Afrika ska vi räkna med en snabb befolkningstillväxt, kanske en fördubbling av befolkningen söder om Sahara kommande årtionden. I kombination med befarade klimatförändringar, med bland annat ökad risk för flera och större våldsamma konflikter, kan det leda till att ett mycket stort antal människor kommer att försöka ta sig till Europa.

Ska vi i Sverige möta framtiden med framgång behövs internationellt samarbete. Vi behöver också ett samhälle där alla individer oavsett ursprung, hudfärg, nationalitet, kön, ålder, sexuell läggning etc är likvärdiga och bemöts med värdighet. Under sen tid hånas inte sällan människor som uttalar sig för tolerans. Det bör vi aldrig acceptera. Ett civiliserat samhälle med individuell frihet förutsätter tolerans. Om vi vill mötas med tolerans även när vi rör oss utanför vårt lands gränser bör vi visa tolerans mot de som kommit och kommer till vårt land från andra länder och kontinenter.

Vi har också starka skäl att arbeta för den fria rörlighet vi länge haft i Norden, som vi till stor del erövrat i Europa och som vi själva dragit stor fördel av i relationen till andra kontinenter. Vi kan inte ta denna frihet och fördelarna av rörligheten för givna. Ruist och Krastev bidrar på ett positivt sätt till att göra oss uppmärksamma på dessa förhållanden.

Minskat internationellt samarbete och stängda gränser flerdubblar svårigheterna att lösa tidens stora problem. Men EU kan falla om politiken tillåts förfalla.

Ingen enskild person och ingen enskild stat kan undanröja globala hot och skapa trygghet. Men tillsammans kan vi göra det. Då krävs att vi bidrar efter bästa förmåga. EU är Sveriges viktigaste utrikespolitiska arena och FN är omistligt för den internationella rättsordningen.

Anders Ljunggren