En biografi om KG Westman som är väl värd att läsa och diskutera

KG Westman? Någon som vet? – under 50 år! Många yngre lär inte känna till hans namn. Detta trots att han är den ende som tillhört Sveriges regeringar såväl under första som andra världskriget. De statsministrar som lett de regeringar han medverkat i hette Hjalmar Hammarskjöld, Axel Pehrsson Bramstorp och Per Albin Hansson. I dessa regeringar var han ecklesiastikminister (utbildnings- kyrko- och kulturminister med nutida språkbruk) 1914-1917, utrikesminister i Bramstorps ”semesterregering” 1936 och justitieminister 1936-1943. Under den senare perioden ingick han dels i koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1936-1939 (visste du att en sådan existerade?) dels i den samlingsregering under andra världskriget, efter Sovjetunionens anfall på Finland, där även Folkpartiet och Högerpartiet ingick från december 1939 till juli 1945.

De som har ett hum om vem KG Westman är och vad han betytt under sin verksamma tid har hört, i vissa fall läst, framför allt om att han som justitieminister var huvudansvarig för indragningar av tidningar och därmed begränsningar i såväl yttrande- som informationsfriheten. Det är bra att dessa allvarliga ingrepp i de friheter som är grundvalen för demokrati granskas och att påstående om att de åtgärder som vidtogs bidrog till att bevara freden för Sverige ifrågasätts. Westman var inte ensam ansvarig, men att han bär ansvar kan inte med skäl betvivlas.

Westmans gärning förtjänar att bli bekant för flera insatser bland de som anser att kunskaper om vårt lands 1900-talshistoria har ett värde. En som bidragit till att göra detta möjligt är Veine Edman och det sker genom boken Statsråd i krigstider (Atremi). Boken kan köpas bland annat via http://m.atremi.se/bok/statsrad-i-krigstider Jag lärde känna Veine under min CUF-tid och han har senare arbetet som journalist och politisk sekreterare.

Som Veine Edman påpekar i inledningen till sin bok är KG Westman värd att belysas för flera insatser än ingreppen i tryckfriheten. I boken framhålls hans insats för att få till stånd krisuppgörelsen 1933 mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet som hans troligen mest betydelsefulla insats. Det är en åsikt jag delar. Många menar att denna uppgörelse hade stor betydelse för att beivra nazismens möjlighet att vinna framgång i Sverige. Det är en uppfattning jag instämmer i samtidigt som jag menar att arbetar- och bonderörelsernas breda organisationsarbete för att bygga livaktiga folkrörelser hade ännu större betydelse.

Genom sitt samarbete med Bramstorp kom KG Westman inte bara att bidra till ett viktigt organiserat samarbete över den så kallade blockgränsen åren 1933-1945. Han bidrog också till att etablera Bondeförbundet till ett relevant, och under lång framtid, samhällsbärande parti – dock utan kunna spela huvudrollen. Det är ett arv dagens centerparti försöker förvalta.

Westman var ett ljus som elev i läroverket och hans akademiska karriär kröntes med en professur i rättshistoria. Jag hade gärna sett att Edman gett en än mera till läsande lockande beskrivning av hans doktorsavhandling, Svenska nämndens historia. I en tid av ökad tilltro till statlig centralstyrning, och med stöd också till privatisering av det  som är gemensamma intressen, är det inte oviktigt att lära om det arv som finns i ett lokalt förankrat beslutsfattande – även om det är predemokratiskt.

KG Westman blev också läroboksförfattare. Han påbörjade sitt arbete med en lärobok om Fäderneslandets historia 1904, vid samma tid som Selma Lagerlöf ombads att skriva Nils Holgerssons resa för den tidens skola, och Westman gjorde sin sista omarbetning av sin lärobok för realskolan som minister mera än tre årtionden senare 1940.

KG Westman måste betecknas som framför allt nationalist. Om han skulle bära ett banér så skulle det sannolikt vara blågult och de påsydda orden skulle vara ”Sverige framför allt” eller kanske ”Svenskarna framför allt”. Han var ingen demokratisk förkämpe och han var direkt motståndare till kvinnlig rösträtt – men när han bedömde att den allmänna rösträtten behövdes för att hålla samman Sverige så accepterade han den. Han var snarast Finlandsaktivist med stöd till Finlands frigörelse från Ryssland i första världskrigets ebb men motståndare till att ge Finland stöd under andra världskriget. Kring 1920 var han pådrivande för att Åland skulle inlemmas i Sverige – kring 1940 motsatte han sig att Sverige tillsammans med Finland skulle ingripa för Ålands fred och frihet. KG Westmans uppfattning av den svenska nationens egenintresse avgjorde hans ståndpunkt.

KG Westman hade av allt att döma ingen sympati för nazism – hans stöd till krisuppgörelsen och samarbetet med Socialdemokraterna motiverades av vilja att motverka såväl kommunism som nazism. Men Westman motverkade möjligheterna för judar att få en fristad i Sverige och tog aldrig strid med de i Föreningen Heimdal, som han länge tillhörde, för att ge de som hotades till liv och lem en fristad i Sverige. Men det hindrade inte att Emma Zorn som judinna arbetade nära honom och intill sin egen begravning betraktade hon honom som en av sina närmaste.

KG Westman var i sin ungdom, och mer eller mindre under hela sitt liv, snarast en högerman men vid sidan av Per Albin Hansson och Axel Pehrsson Bramstorp var han en av dem, kanske den, som spelade störst roll för det blocköverskridande samarbetet, mellan borgare och socialister för att använda rabulisters retorik, åren 1933-1945. Av allt att döma stod han väsentligt närmare Per Albin än högerledaren Gösta Bagge. Han var konservativ och tillhörde en tid när detta kunde förenas med vad som snarast måste beskrivas som antikapitalism.

Den 25 juni 1941, dagen då fortsättningskriget inleddes i Finland, skrev han i sin dagbok ” Det är förvånande, att så många varit anhängare av teorin om det ideologiska självmordets förträfflighet. Det beror på ytlighet i den historiska uppfattningen. Ideologierna som politiska företeelser växla med de politiska intressemotsatserna och sammanhänga med dem. En idé blir först en makt om den förenas med ett intresse.” Tänkvärt men också mycket mångtydigt.

KG Westman kan också förstås som en maktmänniska, intelligensaristokrat och närmast som en cynisk realpolitiker. Att han skulle inta en plats i samhällseliten i en krets bland ministrar, biskopar, vetenskapsmän och konstnärer som Anders Zorn och Erik Axel Karlfeldt var inte givet. Lika lite som att han skulle bli bondeförbundare. Han föddes i Göteborg som son till en postmästare som skulle bli skuldsatt och förödmjukad efter flytt till Linköping via Malmö. Som 22-åring blev KG faderlös. Pappan var då en bruten man, långvarigt sjuk efter att ha förlorat sitt ämbete och utkomst.

KG Westmans på många sätt enastående karriär hade knappast varit möjlig om han inte funnit välgöraren Henric Westman, en man utan släktskap med KG. De stod varandra nära livet ut för dem båda. Henric var en förmögen man och är vad jag förstår Linköpings största mecenat. KG var honom behjälplig och resultatet av detta samarbete kan ses i Linköpings stadsbild, musei- och biblioteksvärld. Under studietiden, från tjugoårsåldern och många år framöver, var Henric Westmans stöd med penningar av avgörande betydelse för KG.

För de som fördjupat sig, och för de som nu och i framtiden vill fördjupa sig, i den svenska regeringens agerande under andra världskriget är Westmans dagböcker av stor betydelse. Dessa handlar till stor del om utrikespolitiken som framstår som den del av politiken som KG var allra mest intresserad av. Han tillhörde den krets som lyckades bevara Sveriges oberoende utan att landet drogs in i kriget. Det skedde inte utan att enskilda beslut kan anses vara moraliskt klandervärda och inte utan att idéer värda att hylla fick komma i andra hand jämfört med det upplevda statsintresset.

I krigstider är inte alla stater lika goda – alls inte. Men det finns knappast någon stat som kan hävda att de genom andra världskriget uppträdde som moraliska föredömen. Ett grundantagande är att varje stat i en tid när krig råder, eller hotar, uppträder för att hävda sitt upplevda egenintresse. Så står det i Urho Kekkonens bok Ekudden. Och så uppträdde Sverige under andra världskriget och KG Westman spelade en viktig roll för att så skulle bli fallet.

Visst tål Westman att klandras på många punkter i vår tids värderingsvärld, men hedras en hel del sett i sin tids verklighet  ändå.

Veine Edman har gett ett i mitt tycke viktigt bidrag till skildringen av en viktig del av Sveriges historia. Han skriver anspråkslöst att han hoppas att andra ska stimuleras att skriva en större biografi över KG Westman. I flera av våra grannländer skulle en person med den betydelse som KG Westman faktiskt har haft för sitt land säkerligen ha gett upphov till flera biografier. Jag vill gärna rekommendera Veine Edmans bok till läsning.  Och hans biografi får gärna följas av flera.

KG Westman är en kontroversiell gestalt i Sveriges 1900-talshistoria. Och han är viktig. Om detta kan de flesta ena sig. Om det mesta i övrigt torde det råda oenighet. Är han den värsta ministern under 1900-talets svenska historia? Eller är han en av dem som med kallblodighet och klokhet lyckades lotsa Sverige genom andra världskriget utan att landet drogs in i ett krig som inte kunde vinnas? Eller bör han värderas också, och huvudsakligen, efter andra måttstockar?

Ett öde värt att lära känna är hans liv hur som helst. Vi är Veine Edman ett tack skyldigt för att han ger oss möjlighet att ta ställning i dessa frågor på grundval av en levnadsbeskrivning som innehåller uppgifter från källor som inte tidigare utnyttjats i beskrivningen av KG Westmans livsgärning. Tack för det!

Anders Ljunggren

Krims tatarer och Sveriges ordförandeskap i OSSE 2021

Denna vecka är det 76 år sedan Sovjetunionen under diktatorn Josef Stalins massmördarstyre inledde tvångstransporter av nära 200 000 tatarer från Krim till främst de centralasiatiska delarna av kommunistväldet. Motsvarande veckor där det sovjetiska skräckväldet genomförde massdeportationer från de baltiska staterna uppmärksammas där med betydande ceremonier. På det sjunde året av Putinstyrda Rysslands illegala annektering av Krim tillåter däremot inte det påtvingade auktoritära Kremlstyret att tatarerna får uppmärksamma 1944 års våldsdåd på Krim. Det sker istället utanför Krimhalvön, främst i Ukrainas kvarstående suveräna fastlandsdel.

Verkställandet av Stalins order GKO Order No.5859ss inleddes den 18 maj 1944 och den dag som idag är, 21 maj 2020 76 år senare, hade nära 200 000 krimtatarer tvingats in i järnvägsbundna boskapsvagnar – för många av dem var destinationen Uzbekistan. Många dog under den långa tågtransporten och nära nog hälften var döda två år senare på grund av svält och umbäranden. Den etniska rensningen slutfördes när de tatarer som varit mobiliserade i Röda armén inte fick återvända till Krim utan skickades iväg långt österut.

Under Gorbatjovs styre inför Sovjetunionens upplösning kunde överlevande och framför allt ättlingar till deporterade krimtatarer börja återvända hem till sin halvö i Svarta havet. Från november 1989 och fyra år framåt återvände cirka 250 000 krimtatarer, eller omkring hälften av de som tvingats till andra delar av Sovjetunionen, till Krim.

Med Sovjetunionens upplösning blev det möjligt att i det självständiga Ukraina, trots inte obetydliga svårigheter för krimtatarerna, att integrera sig i sitt eller sina förfäders/förmödrars Krim och att återskapa egna nationella institutioner inom ramen för republiken Ukraina. Det gäller exempelvis Mejlis som en representativ folkförsamling.

Den illegala annekteringen av Krim som Kreml genomförde i kölvattnet av de specialstyrkor som med militära medel tagit makten över Krim har lett till en ny våg av förtryck mot krimtatarerna. Folkförsamlingen Mejlis har förbjudits och klassats som terroristorganisation av Putinstyrets lakejer. I Ukraina registrerades redan 2017 1,6 miljoner internflyktingar, många med ursprung på Krim.

Rapporterna om förföljelser och trakasserier utförda av Putinstyrda de factomyndigheter på halvön är många. FN:s  Hög- kommissarie för de mänskliga rättigheterna, OHCHR, har haft begränsad framgång i sitt sökande efter försvunna personer på Krim.

Ett betydande antal journalister på Krim har frihetsberövats på godtyckliga grunder. De medier som var i tatarers händer före Putinstyrets maktövertagande i strid med folkrätten har inte längre möjligheter att bedriva sin verksamhet. Många oberoende journalister, minst ett hundratal, har flytt från Krim. Möjligheterna att få del av oberoende rapportering är inskränkta.

Verksamheten i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har de senaste åren dominerats av den pågående Putinstyrda aggressionen mot Ukraina och den olagliga annekteringen av Krim. Låsningarna mellan å ena sidan Ryssland och övriga medlemmar är betydande. På Krim har OSSE:s möjligheter att ta det ansvar organisationen har blockerats av Kreml. Inga officiella representanter för OSSE har under senare år getts tillträde till det Moskvakontrollerade Krim.

I Sveriges utrikesdepartement pågår nu för fullt förberedelser för det svenska ordförandeskapet i OSSE 2021. Samarbetsorganisationen med 57 medlemmar är ett svårskött pastorat. Situationen nu är helt annorlunda jämfört med den som rådde 1992 när Sverige senast innehade ordförandeskapet i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.

COVID-19 har nu övertagit agendan. Hur pandemin kommer att påverka möjligheterna för Sverige att nå positiva resultat under ordförandeskapet i OSSE är svårt att säga idag. Sverige måste hur som helst utnyttja de möjligheter som ordförandeskapet ger. Agendan kan i denna organisation till stor del sättas av den som håller i klubban. De som vill använda COVID-19 för att undergräva folkrätten och splittra de som vill hävda den måste bjudas motstånd.

OSSE är en viktig del av Europas säkerhetsarkitektur. Ett fundament är att inte gränser mellan medlemsstaterna ska kunna förändras genom användande av våld. Den principen måste upprätthållas, illegala annekteringar av andra staters territorier kan inte tillåtas lika lite som militär aggression av det slag som ännu pågår i östra Ukraina med Kremls stöd.

Det finns även en maritim dimension i konflikten. Ett förslag som angår det kommande svenska OSSE-ordförandeskapet är inrättandet av en maritim övervakningsmission i Azovska sjön, möjligen inom ramen för OSSE:s särskilda observationsmissions mandat. Detta som följd av att Kremlstyrda krigsfartyg beslagtog tre ukrainska fartyg i samband med att de skulle passera genom Kertjsundet, från Svarta havet till Azovska sjön. Tjugofyra ukrainska sjömän som befann sig ombord tillfångatogs. Trots bland annat beslut i FN:s internationella domstol för havsrätt fängslade Ryssland sjömännen under en lång period.

Skydd för mänskliga fri- och rättigheter är också ett fundament i OSSE – den organisation som tillkom 1975 och vars grundande är Finlands största utrikespolitiska framgång vid sidan av bevarandet av det egna landets suveränitet.

OSSE är beroende av konstruktiv diplomati. Alla medlemsstater måste förmås att ställa sig bakom eller i vart fall acceptera de beslut som fattas. Det är ingen lätt uppgift Sverige ställer sig själv inför när ordförandeskapet snart tas över. Betyg kan ges först efter mötet med OSSE:s 57 utrikesministrar i Sverige i december 2021.

Kompromisser måste göras. Men avkall får inte göras på grundläggande principer. Det innebär att Kremlstyrets illegala annektering av Krim inte får erkännas. Det innebär att stöd till militär aggression i en annan medlemsstat inte får accepteras. Och det innebär att mänskliga fri- och rättigheter måste hävdas. Det gäller inte minst Krimtatarernas fri- och rättigheter, vilket förtjänar att upprepas 76 år efter Stalins massdeportation och sju år efter Putinstyrets illegala annektering av Krim.

Anders Ljunggren

Några tankar om COVID-19 i en ny, osäker och gastkramande tid

Den 15 maj rapporteras 117 nya döda med konstaterad coronasmitta i Sverige. I Danmark registrerades samma dag noll dödsfall. Den 14 maj rapporterades 69 nya dödsfall med konstaterad coronasmitta i Sverige. I övriga nordiska länder – Danmark, Finland, Norge och Island tillsammans – var motsvarande antal 10.

Jag tillhör inte de som har funnit anledning att kritisera Sveriges strategi i kampen mot COVID-19. Nu är antalet döda i Sverige plågsamt många – i synnerhet vid en jämförelse med övriga nordiska länder. Jag vill inte låtsas som att det nu finns ett facit som visar vilka länder som har framgång eller slutligt upplever tillkortakommande i kampen mot COVID-19. 

Men oavsett hur jag ser på den svenska strategin så behövs kritiskt och konstruktivt tänkande. När ny kunskap framkommer och nya erfarenheter görs måste ståndpunkter kunna omprövas. Detta utan att förfalla till ogrundad efterklokhet.

Olika länders strategier kan utvärderas helt först när epidemin har bringats till ett slut. Den tidpunkten ligger vad jag förstår långt fram i tiden. Möjligen blir det nya coronavirus, SARS-CoV-2, som nu gastkramar oss en varaktig följeslagare för mänskligheten.

Känner jag oro? Ja, det stora antalet döda och sjuka ger anledning till stor oro. Kan det komma att visa sig att vi borde handlat som Danmark, Finland, Norge och/eller Island? Ja, det kan vara så. Och jag hoppas naturligtvis att inte de övriga nordiska länderna ska behöva notera en dödlighet i nivå med Sveriges på grund av viruset SARS-CoV-2 – det virus som orsakar sjukdomen COVID-19.

En avgörande fråga är i vilket skede av epidemien vi nu befinner oss och om och när effektiva läkemedel och eller vaccin står till förfogande.

Blir SARS-CoV-2 en varaktig, till och med evig, följeslagare till mänskligheten? Är det ett säsongsvirus som till hösten kan skapa en förvärrad situation på våra breddgrader – i synnerhet om smittspridningen tilltar parallellt med den årliga influensan? Förändras viruset genom mutation? I vilken riktning? Ska teorin att virusvarianter som inte är lika farliga för hälsan med tiden blir allt mera dominerande visa sig bli riktig? Eller kan det visa sig att en andra våg får än mera förödande konsekvenser – såsom fallet var med Spanska sjukan?

Vad jag förstår ger inte heller akademiskt skolade och erfarna virologer och smittskyddsexperter besked om att de innehar säker kunskap när det gäller ovanstående frågor. Kunskapen växer och vi vet väsentligt mera nu än för två eller tre månader sedan. Men grundläggande osäkerhet finns också idag.

Har vi redan upplevt den värsta smittspridningen? Har vi nu kunskaper som gör att vi kan hindra att nya smittepisoder leder till epidemi och bryta smittkedjor på ett tidigt sätt när de uppstår? Idag, den 15 maj, rapporterades 625 nya fall smittade med SARS-CoV-2 i Sverige. Blir det möjligt att under sommaren förändra strategin? Kan vi bygga en organisation som innebär att när ett konstaterat smittfall uppdagats så leder det till att smittspårning sker bland de som haft närkontakt med denne under tid då det beräknas att den smittade varit smittförande? Och följs smittspårningen upp med karantän och möjlig medicinsk behandling? Är detta realistiskt och lämpligt?

Jag vet inte. Och det är motvilligt som jag sällar mig till amatörepidemilogernas skara – som jag förstår att man kan mena att jag nu gör. Jag vill inte kritisera regeringen för att de valt en strategi där åtgärder mot smittspridning ska bygga på vetenskap och evidens. Att osäkerhet råder och vetandet är begränsat är inte i sig ett skäl för att inte lyssna på den vetenskap som finns. Jag har hoppats, och vill kunna fortsätta att hoppas, på att den svenska linjen som jag vill sammanfatta med följande ord, trots allt, ska visa sig framgångsrik: Orden är ”Tillit. Folkbildning, personligt ansvar och solidaritet.”

Jag blir upprörd över att Folkhälsomyndigheten anklagas för att förorda flockimmunitet som strategi. Att detta upprepas trots att regering och FHM tydligt beskrivit sin strategi, att begränsa smittspridningen så att sjukvårdens kapacitetstak inte genombryts och så att sårbara grupper skyddas, och tagit avstånd från påståenden om att de istället har flockimmunitet som sin strategi är intellektuellt ohederligt. Att antalet som är immuna i olika samhällen vid olika tillfällen påverkar hur svårt det är för viruset att spridas är ett rimligt konstaterande oavsett strategi. Det är inte ett argument mot den svenska strategin. Det är inte heller en anklagelse mot andra länders agerande.

Om fullständig flockimmunitet alls ska visa sig möjlig så krävs med största sannolikhet effektiva vacciner. Om vaccin frambringas inom ett eller flera år vet vi inte. I väntan på det är social distansering och så effektivt skydd för äldre och sårbara som möjligt vad vi nu har tillgång till. Och förhoppningsvis kan effektiva antivirala läkemedel och andra effektiva behandlingsmetoder utvecklas. Ju snabbare vaccin och/eller behandlingsmetoder som lindrar sjukdomen hos de som drabbas av COVID-19 erbjuds desto framgångsrikare torde Danmarks, Finlands, Islands och Norges kamp mot SARS-CoV-2 visa sig vara.

Den svenska coronapolitiken bygger på en mera pessimistisk syn på möjligheterna att snart få tillgång till vaccin och/eller effektiva metoder för att förebygga och lindra sjuka. Och hypotesen är också att det inte går att stänga ned samhällen länge och att nya vågor av smittspridning inte kan förhindras. Rätt eller fel? Vem vet?

Som jag uppfattar det skiljer sig inte målen i strategierna i andra länder från Sveriges. Målet är att begränsa smittspridningen via social distansering. Den svenska strategin bygger till liten del på förbud och kriminalisering av beteenden. I stort bygger den på att människor och institutioner i Sverige ska ta ansvar själva, att de är solidariska och visar hänsyn. ”Tillit. Folkbildning, personligt ansvar och solidaritet.” Hypotesen, som jag förstått det, är att detta är en mera hållbar politik än att statsmakten inför detaljerade regleringar med påbud och förbud.

Om det blir så vet vi inte. Det kommer ta år innan vi vet. Det vi vet är att vi bör ha en bättre beredskap för att hantera framtida pandemier. Misstag har begåtts. Det råder det politisk enighet om, exempelvis när det gäller bristen på lagring av skyddsutrustning och läkemedel. Och stor enighet finns nu också om att äldreomsorgen behöver ett kvalitétslyft.

Så småningom ska en utvärdering göras av regeringens, regionernas, kommunernas och myndigheternas samlade agerande under epidemiens framfart. Det finns säkert en hel del att lära och göra bättre.

Men detta är inte det viktiga nu. Vi befinner oss fortfarande mitt i, eller kanske i början av,  en omfattande epidemi i  Sverige och en pandemi i hela världen. Det viktigaste är att vi håller oss informerade om myndigheternas råd, tar personligt ansvar och är solidariska mot varandra. Vi ska skydda oss och göra allt för att inte smitta andra. Vi bör visa att hypotesen om att vi är pålitliga, värda att bli litade på, är riktig.

Och jag vill kunna lita på att politiskt ansvariga och myndigheter hela tiden tar till sig och tar hänsyn till nya kunskaper och erfarenheter. Och det gör jag. Jag är övertygad om att beslutsfattarna i Sverige är lika oroade som jag är över de plågsamt många dödsfallen i Sverige.

Det finns säkert en hel del att lära från andra länder, inte minst de nordiska. Och det finns en del som säger att andra lär sig av Sverige. Det finns inte en modell om kan tillämpas i alla länder. Men alla kan lära av varandra. Det är så det ska vara.

Oavsett vilka beslut som fattas behövs tillit, folkbildning, personligt ansvar och solidaritet.

Anders Ljunggren

Möte med lettisk författare II Nora Ikstenas Modersmjölken

Soviet Milk! Det var den titel som förlaget gav Nora Ikstenas bok Mātes piens när den utgavs på engelska. På svenska har Bokförlaget Tranan valt titeln Modersmjölken (Översättning från lettiska: Juris Kronbergs).

Ödet medförde att många människor under förra seklet föddes i och tvingades leva i Sovjetunionen. För de som drabbades av detta öde i Lettland, liksom i grannländerna Estland och Litauen, var det en överenskommelse, Molotov-Ribbentropavtalet, mellan förra seklets stora massmördare, Josef Stalin och Adolf Hitler, och efterföljande ockupationer som införde den diktatur som berövade individer frihet.

I Nora Ikstenas bok är det kvinnor, en mor född 1944 och hennes dotter född 1969, som är i fokus. Mor och dotter i dialog gestaltar ”den reellt existerande socialismens” villkor för enskilda individer. Jag har läst många böcker om den verklighet som påtvingades människor i Sovjetunionen. Vid sidan av Alexander Solsjenitsyns och Vasilj Grossmans böcker är Nora Ikstenas Modersmjölken en av de mest gripande – och därför viktigaste.

Kvinnoperspektivet genomsyrar skildringen. Mamman är gynekolog, eller fertilitetsläkare, men förmår inte kvävd av diktaturen, mobilisera moderskänslor när dottern föds. ”Jag försvann hemifrån för att slippa amma mitt barn. Min mjölk var bitter, fylld av ovisshet, fylld av förintelse.”

Jag instämmer gärna i Kristina Sandbergs omdöme: Nora Ikstanas bok Modersmjölken är en mästerlig roman. Det är en roman om det förtryck som kan kväva människor, som deformerar individer och kan leda till självförakt och uppgivenhet. Men det är också en bok som visar hur individer kan mobilisera motståndskraft, stridsvilja, oegennytta och framtidstro mot alla odds.

Modersmjölken är också en bok om kärlek. Jag vet mig inte ha läst en skildring lika intensiv av en dotters tålmodiga kärlek till sin mor som den jag upplever mig ha tagit del av i Nora Ikstanas verk. Här ställs frågan om individuell frihet å den ena sidan och ömsesidig kärlek å den andra. Vad krävs för att vi ska orka älska de som står oss närmast? Kan vi förstå dem som inte orkar?

Boken Modersmjölken har publicerats på många, tiotals, språk innan den nu utges på svenska. Juris Kronbergs som översatt boken är värd en kunglig medalj i Sverige. Nu finns den att köpa via Bokförlaget Tranan. https://tranan.nu/bocker/modersmjolken/

Antalet bokrecensioner, ett allt mera sällsynt inslag i svenska medier, är fåtaligt. Enligt min mening borde Nora Ikstanas bok Modersmjölken få stor uppmärksamhet.

Detta försvåras av COVID-19. Ett planerat besök av Nora Ikstana har tills vidare uteblivit. Hon har varit här förut. Enligt en uppgift skrev Nora Ikstana en icke obetydlig del av texten i Modersmjölken i Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby. Ikstana är mycket välkommen tillbaka. Och jag hoppas att hennes bok, Modersmjölken, ska få många, många läsare, också, i Sverige.

Anders Ljunggren

Mitt möte med ett lettiskt författarskap: Inga Ābeles

När jag öppnade Inga Ābeles roman Vidjemunken (Ariel förlag, översättning Juris Kronbergs) visste jag egentligen inget om Lettgallen. Om Ābeles författarskap visste jag ingenting – Lettgallen som begrepp hade jag ändå stött på och jag hade en aning om att det låg i det som är dagens sydöstra Lettland.

I Vidjemunken gestaltas ett historisk skede från 1860-talet till mitten av 1920-talet. Den röda tråden utgörs av den politiska aktivisten Francis Sebalds livsöde. Det är det agrara Lettgallens utveckling, från att vara en avlägsen, liten provins i det ryska imperiet i samband med livegenskapens avskaffande till Lettlands självständighet och stapplande steg som ofullgången demokrati, som dröjer sig kvar hos mig efter läsningen. I berättelsens början tillhör Lettgallen Vitebsk guvernement, ett område som sträcker sig in i dagens Vitryssland samt delar av Pskov- och Smolenskregionerna i dagens Ryssland förutom det Lettgallen, som idag är en del av Europeiska Unionen genom sin tillhörighet till Lettland.

Berättelsens huvudperson Francis Sebold har en verklig förebild i prästen och den politiska nationsbyggaren Francis Trasuns (1864-1926). Han var förkämpe för det lettgalliska språket, en erkänd historisk variant av det lettiska språket, och provinsens kultur. Som sådan blev han dumaledamot 1906 i kölvattnet av den revolutionära folkresningen i Ryssland 1905.

Trasun hade då som professor vid St Petersburgs teologiska seminarium från 1902 kunnat mobilisera lettgalliska intellektuella till stöd för sin hembygds språk och kultur. Det skedde under täckmanteln ”Lettiska musikaliska föreningen” vid samma tidpunkt som estlandssvenskarna samlades under täckmanteln ”Svenska odlingens vänner” för att värna om sitt språk och sin kultur.

Att Lettgallens språk- och kulturkamp hade förkämpar i St Petersburg har paralleller i Köpenhamns roll för nationellt uppvaknande i Norge och på Island liksom Stockholms roll i JV Snellmans skriftställande för den tidiga finsknationella rörelsen.

Lettgallen, på lettiska Latgale, har till skillnad från Riga, Livland och Kurland ingen historisk samhörighet med det svenska Östersjöväldet. Influenserna i Lettgallen från Ryssland och Vitryssland är större och de främsta forna kulturinfluenserna, bland annat via den katolska kyrkan, finns kanske genom tillhörighet till det polsk-litauiska kungadömet under flera sekel. Geografiskt ligger Vilnius närmare Lettgallens största stad, Daugavpils, än vad Riga gör. Stockholm ligger långt borta jämfört med Pskov, Minsk och Vitebsk.

Francis Trasun spelade enligt den ganska ytliga kunskap om historien som jag nu kunnat inhämta en betydande roll för att Lettgallen skulle delta i statsbildningen Lettland när det ryska imperiet föll samman åren 1917-1920. Svårt plågad av första världskriget härjningar förenades Lettgallen med Livland, Kurland och Semgallen i ett Lettland som i hög grad har kommit att domineras av huvudstaden Riga.

Det är i Riga som inte bara den litterära gestalten Francis Sebold utan också hans förebild i historien Francis Trasun dör 1926.

Genom Inga Ābeles författarskap ges ett viktigt skede i Lettlands historia liv. Den litterära gestalten Francis Sebold porträtteras ömsint. Sitt bidrag till historien till trots framstår han inte som en modig hjälte. Stursk, lidelsefull och principfast, javisst, men också som en smula tafatt och vacklande. Han har bidragit till sitt folks frigörelse, främjat dess språk och kultur samt säkrat dess politiska tillhörighet i en enhet dagens letter är glad för. Men Francis Sebold dör ensam, utstött och exkommunicerad ur den katolska kyrka han tjänat hängivet.

Sebold skildras som kyrkoman och politisk aktivist. Men i Ābeles text blir han så mycket mera, en sårbar och lidelsefylld man där relationerna till i synnerhet tre kvinnor bär berättelsen framåt. Det gäller ungdomsförälskelsen Zuzanne Brunova och de starka kvinnogestalterna Maria och Terese. Även de två senare har historiska förebilder.

Boken Vidjemunken är en roman med både poesi och dramatik. I den skildras ett politiskt skeende som torde vara okänt för flera än mig i Sverige. Författaren använder och omformar ett historiskt stoff. Anspråken på sanningsenlighet kan jag inte bedöma med säkerhet men i denna blogg har jag ändå gjort ett försök.

Men boken är så mycket mera än en roman med historisk bakgrund. Det är en gripande skildring av människors liv, deras framsteg och tillkortakommanden. En och annan metafor har jag svårt för. Men texten har lyster och berättelsen förs framåt på sätt som fångar mig. Jag vill gärna läsa mera av Inga Ābele.

Anders Ljunggren

Norden manas att planera för ökande andel äldre människor

”Demografiska förändringar innebär att befolkningens åldrande helt klart är en utmaning som kommer att leda till ökade ekonomiska och samhälleliga krav, och det kommer att behövas planering för ett åldrande samhälle.”

”Urbanisering, minskande fertilitet och ökad livslängd förändrar den demografiska sammansättningen i nordiska regioner och kommuner. Dessa långsiktiga trender förväntas forma de nordiska samhällena och pröva den nordiska välfärdsmodellen under kommande år.” Så inleds första kapitlet i State of the Nordic Region 2020. Längre fram i texten hävdas att det behövs planering för den åldrande befolkning som kan förutses i Norden. Om detta kan ses som en prognos för hur de politiska dagordningarna kommer att gestaltas de kommande årtiondena så är en stor förändring att vänta i de politiska diskurserna i Norden.

Under framför allt framför allt andra hälften av 2010-talet blev det som bekant istället invandring, framför allt flyktingmottagande, som kom att sätta agendan för politiken i Norden. Allra störst var dramatiken andra hälften av år 2015 när stora grupper från framför allt det krigsdrabbade Syrien flödade upp genom Europa, till och genom Danmark och sedan i första hand till Sverige, men även till Norge och Finland.  Även Island har blivit ett betydande invandringsland – dock inte med så stora politiska konvulsioner som inträffat i de fyra större staterna. I de senare staterna kom framför allt det stora antalet asylsökande 2015 att skaka etablissemangen och den politiska sprängkraft som migrationen ackumulerat består vilket demonstrerades exempelvis när Fremskrittspartiet lämnade regeringen Solberg i Norge under 2020-talets första månad.

Jämfört med situationen 2015 så har möjligheterna att söka asyl i de nordiska länderna begränsats rejält, dels genom åtgärder beslutade inom EU dels genom beslut på nationell nivå.  Den största minskningen av antalet asylsökande har noterats i Sverige, från cirka 163 000 år 2015 till färre än 22 000 år 2019. Andelen som beviljas asyl har minskat och uppgick i Sverige till cirka 6500 ifjol.

Invandringens omfattning kulminerade verkligen 2015-2016 men det finns ett betydande för- och efterspel. Nordens befolkning har ökat från drygt 23,2 miljoner år 1990 till drygt 27,3 miljoner år 2019. Det är en ökning av invånartalet med 17,7 procent eller 0,6 procent per år. Ett positivt födelsenetto svarar för drygt en tredjedel och nettoinvandring för knappt två tredjedelar av befolkningstillväxten under perioden.

Skillnaderna inom Norden är stora. I Island är folkökningen 1990-2019 hela 40,7 procent – i Grönland endast 0,8. I Norge ökade invånarantalet under perioden med 25,9 procent, i Sverige med 20 procent och i Finland begränsades ökningen till 10,9 procent. I Sverige blir kanske de som föreställt sig att landet har en unikt stor nettoinvandring överraskade av att nettoinvandringen enligt State of the Nordic Region bidragit till folkökningen lika mycket i Norge som i Sverige 1990-2019, nämligen med 14,9 procent, och att nettoinvandringen till Åland under perioden bidrog med en folkökning i öriket med än mera, 18,1 procent.

 Det finns knappast någon som tror att invandringspolitiken kommer att försvinna som tvisteämne i nordisk politik, i varje fall i närtid. Men sannolikt kommer diskussionen mera att handla om integrationen och mindre om migrationen. I Sverige uppgick andelen utlandsfödda 2019 till 19 procent, i Island och Norge till 16 procent, i Danmark till tolv och i Finland till sju procent. Det är inte osannolikt att andelen utlandsfödda kan komma att stiga ytterligare om efterfrågan på arbetsmarknaden får påtaglig påverkan på migrationen. En första möjlighet ligger naturligtvis i att höja förvärvsfrekvensen bland nyanlända till Norden till samma nivå som de inföddas men det lär inte vara nog för att tillgodose efterfrågan. Så som situationen ser ut, inte bara i Norden utan också i övriga Europa där den demografiska utmaningen är ännu större, så väntas konkurrensen om arbetskraft med efterfrågad kompetens bli än intensivare.

Det som nu sker i Norden och som kommer att påverka befolkningens sammansättning de närmaste tjugo åren är att andelen i arbetsför ålder, 15-64 år, minskar. Det beror på att betydligt flera försvinner ut ur arbetskraften på grund av åldrande än de som tillkommer efter det att de lämnat utbildningen i unga år.

Förändringen är dramatisk.  Kvinnor i fertil ålder föder enligt mätningarna färre barn i Island, Norge och Finland än någonsin. I Finland utgjorde barn i åldern 0-14 år 1960 31 procent av befolkningen och de över 64 år 7 procent. Om trenden skulle bestå skulle det omvända förhållandet nära nog kunna konstateras i mitten av detta århundrade.

I Danmark, Finland, Sverige och Åland är antalet personer som är 65 år eller äldre flera än de som är fjorton år eller yngre. Andelen som är i arbetsför ålder, 15 till och med 64 år, är inte bara minskande utan också äldre än tidigare. Finland har nu störst andel i Norden som är 65 år eller äldre.

Det finns stora skillnader inom länderna i Norden. I de nordiska storstäderna har den andel som befinner sig i åldern 20-29 år ökat med 47 procent sedan år 2000 medan motsvarande tal för landsbygdskommuner är minus 54 procent. Mera än en fjärdedel av Norden kommuner kunde 2019 bibehålla eller öka sitt befolkningstal jämfört med sekelskiftet enbart på grund av inflyttning från andra länder.

Det är framför allt landsbygdskommuner, i synnerhet i Finland och norra Sverige, som enligt State of  the Nordic Region,  får försöka klara sina åtagande med en minskad andel i arbetsför ålder. Detta kommer med stor sannolikhet att ställa ökade krav på de nationella politiker som anser att det är viktigt att ”Hela Norden  ska leva”.

Det kommer också att påverka den politiska agendan i många andra avseenden. I hela Norden finns en diskussion om pensionsåldern. Ökade ansträngningar kan förväntas för att möjliggöra för människor att kvarstå på arbetsmarknaden längre tid. Vi kan sannolikt förvänta oss än intensivare diskussioner om livslångt lärande när människor förväntas jobba längre. Och många andra frågor lär söka plats på den politiska agendan: om arbetsmiljö, flexibilitet och jämlikhet i pensionssystemet mm

En viktig fråga är om, och i så fall hur den nordiska modellen, med dess krav på jämlikhet, generell trygghet och välfärd för alla, ska kunna upprätthållas. Under flera årtionden har ojämlikheten ökat även om den är mindre i de nordiska länderna än i Europa och Nordamerika. Minst är skillnaderna i Norden i Norge – störst i Sverige. Det är mycket sannolikt att debatten om skatternas omfattning och förmåga att bidra till social rättvisa kommer att öka. Likaså kan vi förvänta oss en intensivare diskussion om socialförsäkringssystemet  och om hur kommunalt självstyre och välfärd på rättvisa och lika villkor för alla ska kunna förenas.

Framtiden är inte förutsägbar – inte heller i Norden. Demografin, vare sig med tyngdpunkt på invandring, urbanisering eller konsekvenserna av en åldrande befolkning är inte den enda frågan som vill ta ökad plats på de politiska dagordningarna. Norden undgår inte heller att hantera andra megatrender: tekniska förändringar, globalisering och klimatförändringar. State of the Nordic Region uppmärksammar dem – även om konsekvenserna av globaliseringen inte får framträdande plats.

Enligt den publikation som denna krönika i stor utsträckning inspirerats av kan en tredjedel av de arbetstillfällen som finns idag i Norden år 2040 ha ersatts av robotar och teknik byggd på artificiell intelligens. Det kan i sig ses som en stor utmaning. Den blir inte mindre när de antagande som görs är att robotiseringen kan bli väsentligt mera omfattande i privat sektor jämfört med skattefinansierad verksamhet; mera omfattande i landsbygdskommuner än i urbana centra. Kan de system för beskattning och social trygghet som den nordiska modellen bygger på anpassas så att modellen kan överleva de tekniska, demografiska och samhälleliga förändringar som förutses?

Det är inte svårt att finna argument för att de nordiska länderna bör ha bättre förutsättningar än så gott som andra länder i världen. Utmaningarna när det gäller att hantera konsekvenserna av en åldrande befolkning ska inte underskattas. Men i synnerhet i Europa har flertalet icke-nordiska länder större problem. Norden kan inte göra anspråk på att vara världsledande i fråga om teknologisk utveckling när det gäller artificiell intelligens och robotiseringen. Men kunskapsnivån är hög och förmågan till förändring inte obetydlig. I förhållande till ländernas storlek kan nordiska stater göra anspråk på att inte befinna sig i bakvattnet.

Även när det gäller kapaciteten att göra de förändringar som krävs för att vända klimathotet till en möjlighet att skapa en tryggare värld med bättre miljö är Norden i en privilegierad situation. De gröna näringarna har en stor potential i Norden. Forskning och åtskilliga företag bidrar till att ny teknik för att undanröja oönskad klimatpåverkan har växtkraft i Norden.

Framtiden är inte given. Det lär inte minst vara styrkan i de demokratiska demokratierna som avgör. Det är en aspekt som inte är i fokus i State of the Nordic Region men troligen är den viktigare än allt annat. Men det underlag vi fått tack vare NordRegios och Nordiska Ministerrådets arbete borde möjliggöra en diskussion byggd på fakta och sakliga bedömningar. Det behövs i en tid allt för mycket präglad av ”fake news”, filterbubblor och polarisering.

Jag beklagar att State of the Nordic Region bara föreligger på engelska. Förmågan att tala och förstå engelska är bättre i de nordiska länderna än i många andra länder som inte har en majoritet av människor som har engelska som modersmål. State of the Nordic Region ställer kunskapsunderlag till förfogande inte minst för personer på kommunal och regional nivå. Jag vågar påstå att en engelskspråkig utgivning utgör en barriär för åtskilliga bland de regionala och kommunala ämbetsinnehavarna och beslutsfattarna – liksom också för många på nationell nivå. En utgivning av State of the Nordic Region på de nationella språken vore önskvärd. State of the Nordic Region är en utmärkt publikation också för andra än krönikörer.

Anders Ljunggren

Krönika i Nordisk Tidskrift 4/2019 Om Brexit och nordisk integration

År 2020 lär frågan om hur Norden ska förhålla sig efter Brexit bli central när nordiska politiker och ämbetsinnehavare träffas för att utröna möjligheter till samarbete. Vi vet att britternas inträde i dåtidens EG påtagligt påverkade Norden. Det föregicks av att den politiska processen för att skapa Nordek, ett långtgående nordiskt samarbete, havererade, att Danmark första januari 1973 blev medlem i EG medan Norge i en folkomröstning avvisade anslutningen. Sverige och Finland motiverade sitt utanförskap med hänsyn till säkerhetspolitiken medan det främst var fiskeripolitiken som gav Island anledning att avstå från medlemskap. Danmarks inträde följdes av bland annat skapande av Nordiska Ministerrådets sekretariat och etableringen av Nordiska Investeringsbanken och på så sätt skedde ändå en fördjupning av det nordiska samarbetet i vissa avseenden.

Behövs nya initiativ nu, institutionellt eller inom ramen för existerande samarbetsformer?

Norden har ett gemensamt intresse av ett väl fungerande samarbete med Storbritannien även efter Brexit. Det gäller villkoren för handel och personers rörlighet med stor betydelse för ekonomi och sysselsättning i våra länder. Utanförskap blir inte detsamma som medlemskap. Men nu gäller det att skapa så goda möjligheter som möjligt utan att Storbritannien erbjuds att plocka russinen ur kakan. Även fiskeripolitiken ska formas under nya villkor. Ett annat område av stor betydelse är säkerhetspolitiken. Tysklands utrikesminister förordar bland annat skapande av ett Europas säkerhetsråd med Storbritannien inkluderat. Är det ett förslag som kan få nordiskt stöd och vill i så fall även Norge ansluta sig om britterna nappar på idén? Finns det andra initiativ för att stärka Nordens säkerhet tillsammans med Storbritannien?

Det är fel att säga att Nordens situation efter Brexit dominerade Nordiska rådets session i Stockholm. Det var snarare den vision som de nordiska statsministrarna enade sig om i Island i augusti, att ”Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region”, som kom att dominera när de valda parlamentarikerna möttes i Stockholm. Ambitionen är att visionen ska utgöra ett styrinstrument för Nordiska Ministerrådets (NMR:s) arbete till år 2024. Presidenten i Nordiska rådet 2019, den svenska riksdagsledamoten Hans Wallmark, (m), markerade att parlamentarikerna inte är tillfreds med att inte ha inbjudits till dialog innan statsministrarna la fast vilken styrning de vill se i Nordiska Ministerrådet. Enligt de regler som styr nordiskt samarbete ska Nordiska Ministerrådets budget godkännas av Nordiska rådet. I praktiken lär det bli den budget som utarbetas under Danmarks ordförandeskap 2020 som visar den betydelse statsministrarnas vision kan få i den faktiska politiken.

Följande strategiska mål ska särskilt vara vägledande för Nordiska Ministerrådets arbete enligt statsministrarnas anvisning:

  • Ett grönt Norden – Tillsammans ska vi främja en grön omställning av våra samhällen och arbeta för koldioxidneutralitet och en hållbar cirkulär och biobaserad ekonomi.
  • Ett konkurrenskraftigt Norden – Tillsammans ska vi främja grön tillväxt i Norden baserad på kunskap, innovation, mobilitet och digital integration.
  • Ett socialt hållbart Norden – Tillsammans ska vi främja en inkluderande, jämställd och sammanhängande region med gemensamma värderingar och stärkt kulturutbyte och välfärd.”

Ministrar och parlamentariker visade stort samförstånd om att klimatförändringarna behöver motverkas genom en ”grön omställning”. Inläggen visade också på stort självförtroende om de nordiska staternas förmåga att vara globalt ledande i att nedbringa utsläppen. De konkreta åtgärderna för att i verkligt nordiskt samarbete öka möjligheterna att lyckas med ambitionerna är dock ganska fåtaliga. Klimatpolitiken i Norden är till helt dominerande del nationell politik.

De nordiska länderna har alla ambitiösa mål i klimatpolitiken. När den danska regeringen tillträdde i somras deklarerades målet att reducera utsläppen av drivhusgaser med 70 procent senast 2030. Finlands då nytillträdda regering har lagt fast målet att man ska vara ”kolneutralt år 2035”. Sveriges regering har deklarerat att landet ska bli ”världens första fossilfria välfärdsnation”. Utsläppen av växthusgaser ska vara 63 procent lägre 2030 jämfört med 1990 enligt ett av målen i den av riksdagen beslutade klimatpolitiken. Norge och Island, som har större andel förnybar energi i sin energiförsörjning än några andra länder i Europa, har båda anslutit sig till EU:s mål under den förra kommissionens tid, det vill säga att utsläppen av växthusgaser ska vara 40 procent lägre 2030 jämfört med 1990. Målen är ambitiösa men de senaste åren har det visat sig svårt i flera av de nordiska länderna att nedbringa utsläppen i takt med vad målen förutsätter.

I de nordiska statsministrarnas vision återfinns målet om att Norden ska vara koldioxidneutalt, det vill säga att Norden ska absorbera lika mycket koldioxid som man tillför atmosfären. Att en tidpunkt för när målet ska vara uppnått saknas bidrog möjligen till att Greta Thunberg inte ville ta emot Nordiska rådets miljöpris.

Danmark som nu övertagit ordförandeskapet i Nordiska Ministerrådet efter Island anger i sitt ordförandeskapsprogram, det första som skapats för att följa upp statsministrarnas augustivision, att man bland annat vill vidareutveckla den nordiska elmarknaden genom att pröva om överskott av förnybar el kan användas för att producera drivmedel. En annan prioritering i det danska ordförandeskapsprogrammet är den ”fællesnordiske klimadiplomati”. En gemensam nordisk satsning, bland annat med en nordisk paviljong, var inplanerad i samband med COP 25 i Chile. Nu genomfördes COP 25 i Spanien med oförändrad ambition från Nordiska Ministerrådet och de nordiska regeringarna. Uppenbart finns i flera nordiska länder strävan att värna sin välfärd samt stärka ekonomi och sysselsättning genom att exportera teknik och tjänster som bidrar till minskad klimatpåverkan. Men de nordiska regeringarna har inte kunnat ena sig exempelvis om tilläggsfinansiering till Nordic Development Fund (NDF) och därmed är institutionens framtida kapacitet i vågskålen, trots att t.ex. NDF:s finansieringsinstrument Nordic Climate Facility prisats inom Förenta Nationerna.

I Nordiska rådets diskussion pekades på ett fåtal åtgärder där nordiskt samarbete kan bidra på ett konkret sätt för att nedbringa klimatförändringarna. Särskilt från norsk sida efterlystes andra nordiska staters engagemang i ett projekt för att deponera koldioxid i den havsbotten i Nordsjön som tappats på olja och gas. Norge har dock inte valt att först använda sig av nordiskt samarbete som en hävstång för att generera en internationell medverkan till att deponering av koldioxid i Nordsjöns bottengrund. Istället har den norska regeringen vänt sig direkt till EU med sin förfrågan om internationell medverkan vilket naturligtvis inte hindrar Norges nordiska grannländer att bidra.

Flera inlägg under sessionen i Stockholm pekade på behovet av ett förbättrat samarbete på transportområdet. Den isländska samarbetsministern Sigurður Ingi Jóhannsson instämde i flera parlamentarikers önskemål om ett särskilt nordiskt transportministermöte. Om inte detta kommer till stånd lär han få försvara saken vid Nordiska rådets session i Reykjavik hösten 2020.

Den värmländska m-ledamoten Pål Jonsson exemplifierade behovet av samarbete för gränsöverskridande tågförbindelser med att ”i dag går det (bara) ett direkttåg mellan Stockholm och Oslo. Däremot går det 17 flygavgångar mellan Stockholm och Oslo per dag”. Andra pekade på att de nordiska staterna tillsammans har världens största handelsflotta och att detta motiverar en satsning på en klimatmedveten sjöfartspolitik.

När det gäller målet att Norden ska vara en konkurrenskraftig region, den mest integrerade i världen, finns nu stora förhoppningar på digitala lösningar för att undanröja gränshinder. Det visas bland annat av följande formuleringar i ministerrådets Redegørelse om det nordiske digitalsamarbejde: ”I november 2019 lancererade MR-Digital et 4-årigt arbejdsprogram 2020-2024 om adgang til digitale tjenester på tværs af grænser. Målsætningen er at skabe en region, der kan tilbyde grænseoverskridende offentlige services til sine borgere og virksomheder.”  

Det digitala samarbetet grundas på en överenskommelse som ingicks under Norges ordförandeskap 2017 och det omfattar såväl de fem nordiska staterna som de tre staterna i Baltikum. Fjolårets möte skedde i Riga och hade 5G-tekniken som tema. Här vågar ministerrådet allt jämt ha målet att Norden ska vara ledande i världen när det gäller introduktionen av denna teknik trots att det allmänt anses att Kina och USA har avancerat snabbare än Europa.

Jag blev orolig när jag först läste de tre prioriterade områdena i statsministrarnas riktningsgivande anvisningar för Nordiska Ministerrådets arbete kommande år. Här nämns inte språksamarbetet alls. Dessbättre har i vart fall Danmark, som under 2020 har ordförandeskapet i NMR, inkluderat vikten av den ömsesidiga språkförståelsen. I programmet hävdas att ”de fleste unge i Norden behersker engelsk bedre end de øvrige nordiske sprog”. Detta konstaterande kan vara baserat på den studie, Håller språken ihop Norden?,  som Lars-Olof Delsing och Katarina Lundin Åkesson kunde publicera 2005 efter finansiering främst av Nordiska Kulturfonden.

Enligt min uppfattning finns det goda skäl för att på nytt undersöka hur det faktiskt står till med den ömsesidiga språkförståelsen, helst så att resultatet kan jämföras med 2005 års undersökning. Det kunde också finnas skäl för att undersöka hur det står till med förmågan att kommunicera mellan nordiska grannspråkstalare när de använder sina respektive modersmål respektive när kommunikationen sker på engelska. Mig veterligen har ingen sådan studie gjorts. Kanske tas sådana initiativ under Danmarks ordförandeskap.  Vågar vi dra en sådan slutsats efter att ha läst denna formulering i det danska programdokumentet: ”En styrkelse af børn og unges stemme i Norden, mobilitet, ung-til-ung-samarbejde og psykisk sundhed samt kendskab til de nordiske sprog er med andre ord vigtige aspekter i det nordiske samarbejde.”

Anders Ljunggren

De politiska kulturernas roll för demokratins livskraft i Baltikum

Ryssarna är en elefant i rummet när politik diskuteras i Estland, Lettland och Litauen – uttryckligen benämnda eller inte. Att skilja utrikes- och inrikespolitik åt i dessa länder blir på många områden som att dra en linje i vatten.

Detta intryck får nu stöd av tre statsvetare, docenten Kjetil Duvold vid Dalarnas högskola, professor Sten Berglund vid Örebro universitet och professor Joakim Ekman vid Södertörns högskola genom ett forskningsprojekt som lett fram till boken Political Culture in the Baltic States, Between National and European Integration (palgrave macmillan).

Som professorn i ”Estonian Studies” vid universitetet i Toronto, Andres Kasekamp, anger på bokens baksida baseras boken på omfattande undersökningsdata som möjliggör analyser av förekommande attityder, värderingar och identiteter, speciellt då deras betydelse för synen på demokrati och historieuppfattning i breda befolkningslager.

Boken har tillkommit som ett resultat av det projekt som de tre forskarna tagit initiativ till, European Values under Attack? Democracy, Dissatisfaction and Minority Rights in the Baltic States som genomförts under ledning av Joakim Ekman, föreståndare för Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola, med finansiering från Östersjöstiftelsen. Det är en utomordentligt värdefull bok för alla som har intresse för den samhälleliga utvecklingen, och då framför allt demokratins hållfasthet, i Sveriges grannrepubliker söder om Finska viken på Östersjöns östra sida.

Just nu är ett problem för mig att boken är så rik på data, fakta, frågeställningar och hypoteser att det är svårt att göra den rättvisa i ett blogginlägg. Data kommer från ett flertal opinionsundersökningar som genomförts sedan 1990-talet. I boken är det inte minst ”The New Baltic Barometer (NBB VI) år 2004 och Baltic Barometer år 2014 som ligger som underlag för forskarnas prestationer. Det möjliggör en komparativ studie byggd på data insamlade i såväl Estland, Lettland som Litauen dels före de tre ländernas EU-inträde och den ekonomiska kris som följde i spåren av Lehman Brother-kraschen 2008 dels efter det att de två händelserna påtagligt påverkat situationen i vår del av Europa – inte minst i de tre baltiska republikerna.

Undersökningen 2014 genomfördes strax före Rysslands illegala annektering av Krim och militära krigföring i östra Ukraina. Mot den bakgrunden är det ytterst värdefullt att en ny undersökning genomfördes andra halvåret 2015 med undersökningsdata insamlade i Lettland, Ungern och Bulgarien. Det underlag för analyser som insamlats i Lettland har enligt min uppfattning ofta relevans också för de båda grannstaterna norr och söder om Lettland även om skillnaderna i politisk kultur de tre länderna emellan är betydande.

När Nordiska Ministerrådets kontor firade sitt tioårsjubileum i början av detta århundrade höll dåvarande utrikesministern, senare presidenten i Estland, Toomas Hendrik Ilves, ett tal i Tartu universitet i vilket han med stort eftertryck betonade att det enda Estland hade gemensamt med Lettland och Litauen var utländska ockupationer, deportationer till Sibirien och diktatoriskt, kommunistiskt och under andra världskriget nazistiskt, förtryck. Detta må beskrivas som en överdrift men jag delar Ilves då uttryckta hållning att Estland i stor utsträckning är, och vill vara, ett nordiskt land.

Kreml vill gärna beskriva de delar av Sovjetunionen som förlorades vid dess sammanbrott som ”sitt nära utland”. Jag anser att det är mera rimligt att beskriva i vart fall Estland som ett nära nog nordiskt land – i synnerhet om internationell rätt och majoritetsuppfattningen i det berörda landet ska ges avgörande betydelse.

Som de tre forskarna visar i boken Political Culture in the Baltic States finns det en betydande skillnad mellan opinionen i majoritetsbefolkningen och uppfattningarna i den ryskspråkiga minoritetsgrupperna i Estland, Lettland och Litauen. I den senare staten är den jämförelsevis mindre gruppen ryskspråkiga i stor utsträckning likasinnade med den polsktalande minoritet som har långvarig hemvist i Litauen. Landet ingick ju fram till 1795 i ett samvälde med Polen som varat nära nog 500 år.

Polariseringen mellan majoritets- och minoritetsbefolkningarna finns inte på alla områden och i den mån man kan tala om den som en spänning så är den latent men sällan aktiv. I första hand gäller den synen på historien och skilda uppfattningar om minoriteters rättigheter när det gäller medborgarskap, skolor och språkanvändning. De ryskspråkiga minoriteterna, starkt påverkade av TV-medier under Moskvas inflytande, delar inte sällan Kremls uppfattningar i utrikespolitiska frågor men också dess syn på de baltiska staternas utrikespolitiska orientering, i synnerhet när det gäller NATO. Däremot har även den ryskspråkiga minoriteten ett stort förtroende för polis och rättsväsende i de länder de bebor och jag menar själv att det är ytterst, ytterst få bland de ryskspråkiga som vill se Kremls inflytande växa i det baltiska land jag känner bäst, Estland, – även om många av dem stöder Putins agerande på den ukrainska Krimhalvön.

Estland står i undersökningen ut som det land där demokratin är bäst befäst. Här finns störst antal medborgare med värderingar och beredskap som gör dem till stöttepelare för demokratin. Här finns institutioner med stort förtroende bland invånarna och den minsta korruptionen. Dessa konstaterande görs förvisso på grundval av data och iakttagelser som i allt väsentligt föregår det illiberala partiet EKRE:s inträde i Estlands regering och tyvärr finns det kanske fog för den fråga som forskarna ställer – om det ökade stödet för EKRE och dess motsvarigheter ska visa sig bli inledningen till en ny era i politiken. Men det gäller enligt min uppfattning i så fall inte bara i Estland, Lettland och Litauen – det gäller i hela EU, inklusive Sverige.

Demokratin kan inte tas för given – inte hos oss i Sverige men heller inte i de tre länder som författarna till Political Culture in the Baltic States beforskat. Lettland sticker ut som det land där en stor grupp delar uppfattningen att det kan vara riktigt att göra sig av med demokratin för att ge en stark man möjlighet att styra. Här, inte i relationen mellan språkgrupperna, finns enligt min mening det största hotet mot demokratin.

Även bland majoritetsbefolkningen är det förvånansvärt många i Lettland som säger sig ha anledning att beundra Vladimir Putin i undersökningen hösten 2015 – bland den ryskspråkiga minoriteten är denna beundran förkrossande stor! Demokratin är inte oomtvistad utan konkurrerar om vad som är legitimt styre i Lettlands befolknings utforskade opinion, menar författarna.

När situationen i Estland, Lettland och Litauen ska bedömas så måste det ske inte bara i dess geografiska utan också i dess historiska sammanhang. Estlands och Lettlands längsta period någonsin som självständiga stater infaller efter 1991 – mellankrigsperioden var avsevärt kortare. För alla de de tre staterna är den demokrati som nu finns, och vars styrka vare sig bör under- eller överskattas, i stort sett frukten av egna ansträngningar sedan frigörelsekampen intensifierades i slutet av 1980-talet.

När bristerna i och hoten mot demokratin i dessa stater betraktas ska de stora framgångarna i de baltiska statsbyggena också framhållas. Det rör sig om de enda delarna av före detta Sovjetunionen som ingår i det som vi vill se som den västeuropeiska och transatlantiska gemenskapen,

Att forskningsprojektet presenteras på engelska är en stor tillgång inte bara för forskarnas möjlighet att inkluderas i en internationell gemenskap av samhällsvetare. Det ger också bättre möjligheter för intresserade i Estland, Lettland och Litauen att ta del av bokens innehåll. På vissa områden kan den komma att bli utsatt för kritik, punkter som jag i vissa fall tror mig kunna förutse och i några fall dela. Men kritik är en önskvärd konsekvens av god och viktig forskning – inte argument mot den. Jag saknar en sammanfattning på svenska. En sådan skulle vara bra för bildningsarbetet i Sverige och gynna diskussionen här.

Det är naturligt att Ryssland och ryskspråkiga minoriteter i Estland och Lettland är i fokus i ett forskningsprojekt som söker fånga situationen i den tjugofemåriga era som följde på Sovjetunionens sammanbrott. Demokratin i de baltiska staterna har haft att brottas med ett tungt postsovjetiskt arv och ett Kreml som det senaste årtiondet blivit allt mera revanchistiskt. Jag skulle dock tro att de faktiska motsättningarna mellan majoritets- och minoritetsgrupperna är mindre nu än under sovjetiskt tid – även om detta är omöjligt att veta på grund av den obefintliga fria forskningen och det hårda förtrycket under sovjettiden. Huvudorsaken till nutida spänningar mellan de olika språkgrupperna har hur som helst sitt ursprung under sovjetperioden.

Hur väl de tre länderna var för sig och tillsammans lyckas med att befästa och utveckla demokratin avgör hur den sovjetiska och postsovjetiska eran ska beskrivas inte bara nu utan också om 100 år. Toomas Hendrik Ilves har berättat att han under sina år som Estlands ambassadör i Washington DC ofta frågade sina interlokutörer i USA varför de hela tiden talade om Estland som FSU – Former Soviet Union. Varför inte hellre tala om FSE – Former Swedish Empire? Estland var ju en del av svenskt välde i närmare 150 år medan den sovjetiska ockupationen varade ”bara” närmare 50 plågsamma år.

Professorn i historia i Uppsala, Torkel Jansson som tyvärr lämnat jordelivet, skrev i en artikel i Kyrkohistorisk Årsskrift 2013, om ”Den svenska statskyrkoundervisningens så långa 1600-tal i Baltikum” (egentligen omfattande bara Estland och delar av Lettland). Han menar i denna artikel med hänvisning till estniska forskare att under det svenska styret grundlades genom kyrkolagarna 1571 och 1686 ”en Frübürgerlichkeit” (tidig medborgerlighet) som genom främjande av läskunnighet gav ester och letter, intill dess ofta benämnda som ”otyskar” av sina balttyska feodalherrar, ökade möjligheter att agera som politiska varelser.

Under svensk tid grundlades inte bara ordningen för den protestantiska kyrka som kom att bestå under den tsarryska tiden och inte helt omintetgjordes heller under den sovjetiska. Därtill ska läggas fundament för rättsordningen genom den hovrätt och det universitet som på Axel Oxenstiernas och Johan Skyttes initiativ inrättades i Tartu. Utan att vilja vara storsvensk delar jag Torkel Janssons uppfattning att det som skedde på kyrkans, utbildningens och förvaltningens område under svenska väldets tid, som ofta tog gestalt genom företrädare för den dåtida östra rikshalvan (Finland), bör beforskas mera när orsakerna till Estlands nordiska orientering och demokratibygge analyseras.

Detta sagt utan kritik mot författarna till Political Culture in the Baltic States. Jag har dock invändningar mot att beskriva särskilt Estland som ett Öst- eller Centraleuropeiskt land. Det är hart när lika felaktigt som att beskriva Finland eller Sverige som ett sådant land.

Men. I bokens sista mening skriver författarna: ” Whether the Baltic States will continue to progress towards liberal democracies in the Nordic mould or veer towards illiberal democracy, currently under construction in serveral countries in the region, remains a moot question.” Detta är en ytterst viktig fråga inta bara för Estland, Lettland och Litauen utan också för Sverige, Norden och EU. Det viktigaste vi kan göra är troligen att tillsammans med baltiska och nordiska grannländer söka stärka EU och det transatlantiska samarbetet som värn och stöd för demokratin i vår del av världen. Det är verkligen ingen liten uppgift.

Och när det gäller att söka underlag för att såväl studera den fråga som författarna ställer i sin slutmening, och än viktigare i arbetet på att politiskt svara på den, så är boken Political Culture in the Baltic States den överlägset bästa skrift som finns tillgänglig. Den ger inte alla svar och har inte den ambitionen. Men den ställer många och viktiga frågor. Boken rekommenderas!

Anders Ljunggren

Den sociala rörligheten avgör hur Sverige lyckas med integrationen

” Med uppluckringen av den reglerade invandringen har drygt två miljoner uppehållstillstånd beviljats sedan millennieskiftet.” Så skriver journalisten Lars Åberg i en artikel i GP. Det är sant men ändå vilseledande.

En okritisk läsare kan inbilla sig att om två miljoner uppehållstillstånd beviljats sedan år 2000 så är antalet invandrare nu två miljoner större än vad som var fallet vid tusenårsskiftet. Så är det inte. Många av uppehållstillstånden är temporära och inte minst av den anledningen är det många som återvänder till sina hemländer eller flyttar till andra länder än Sverige.

Den totala folkökningen i Sverige sedan år 2000 fram till den sista december 2018 uppgick till färre än 1,5 miljoner människor. Det är en aktningsvärd folkökning och den består till större delen av nettoinvandring – men till ökningen bidrar också i betydande utsträckning ett födelseöverskott i Sverige.

Nettoinvandringen från år 2000 till den 31 december 2018 är enligt min summering 1 056 795. Det är många men långt ifrån de två miljoner som en okritisk läsare av Åbergs artikel kunde lockas att tro.

Jag instämmer gärna i Lars Åbergs slutkläm i den artikel jag citerade i detta inläggs början: ”Medborgarna måste kunna känna sig säkra på hur ramarna ser ut och veta var och hur ansvar kan utkrävas. Därför måste vi också vara mer varsamma med orden och begreppen så att vi vet vad vi pratar om.”

Sandro Scocco, chefsekonom vid Arena idé och tidigare bland annat LO-ekonom, tillhör dem som anklagats för att inte beskriva verkligheten som den är. Och jag vill inte påstå att han alltid är nyansernas mästare i sin argumentation. Men det kan sannerligen inte heller sägas om hans värsta belackare.

Jag har med stor behållning nu läst Sandro Scoccos bok, ”OCH NÅGRA ANTAR JAG ÄR OK” (Bokförlaget Atlas). Undertiteln är ”Varför nationalistiska vänstern är en återvändsgränd och nationalistiska högerns ärende inte är främlingsfientlighet”. Bokens titel har Donald Trump som upphovsman och ingick i hans budskap då han 2015 proklamerade sin kandidatur till presidentposten i USA. Orden, ”några antar jag är OK” föregicks då av följande tre meningar: ”Dom kommer med droger. Dom kommer med kriminalitet. Dom är våldtäktsmän. Och några, antar jag, är OK.”

Trumps ord är minst sagt ovarsamma och liknande inlägg förekommer som bekant i sociala medier. Generaliserande och för merparten migranter falska påståenden tar också plats i dagens offentliga debatt.

Scocco hävdar att en rad av de beskrivningar som görs av invandringens konsekvenser för Sverige är felaktiga. Han hävdar bland annat:

  • Invandrarnas sysselsättningsnivå i Sverige ligger något över OECD-ländernas genomsnitt. Påståendet att Sverige är sämst på integration jämfört med andra länder stämmer alls inte.
  • Invandrare arbetar per capita i genomsnitt flera timmar än infödda och det är en sådan jämförelse som bör göras när invandringens betydelse för de offentliga finanserna ska göras. Att invandrares sysselsättningsnivå är klart lägre än sysselsättningen bland infödda i åldern 15-64 uppvägs framför allt av att det är väsentligt färre pensionärer i invandrargruppen. Att invandrarna bidrar något mindre än vi infödda till de offentliga finanserna beror på att invandrarna har lägre löner. Dessa konstaterande innebär naturligtvis inte att ansträngningarna för att höja invandrarnas sysselsättningsnivå ska avta – tvärtom.
  • Invandrarna är klart överrepresenterade i låglönesektorn. Men invandrare har inte skapat låglönesektorn, de befolkar den. Om inte invandrare städat, kört våra bussar, betjänat restauranger mm så hade infödda fått utföra dessa uppgifter i större utsträckning själva.
  • Invandringen har inte lett till vare sig höjd arbetslöshet eller sänkta löner för den inhemska arbetskraften (inkluderande invandrare som är etablerade på arbetsmarknaden). Antalet sysselsatta totalt i Sverige har ökat och den inhemska arbetskraften har kunnat avancera till bättre lönade och trygga jobb.

Jag hoppas att ovanstående punkter ger Scoccos bok rättvisa. Och jag skulle gärna se att de ekonomer som intresserar sig för migrationens betydelse för samhällsekonomi och arbetsmarknad seriöst bemöter Sandro Scoccos teser och preciserar sina invändningar.

Den ekonomiska konjunkturen nu och de närmaste åren talar för att det blir svårare för de som står utanför arbetsmarknaden att inträda på den. Arbetslösa invandrare står oftast bland dem som är längst från arbetsmarknaden och många invandrare på arbetsmarknaden har otrygga jobb. Risken för att det hävdas att invandrargruppens ökade arbetslöshet beror på dem själva eller på invandringspolitiken de närmaste åren är betydande.

Det räcker dock inte med att få fart på ekonomin om vi ska hindra att de som nu befolkar låglönesektorn blir en etnifierad underklass. Det är tack vare att det i Sverige finns en fungerande social rörlighet som Sverige klarat sig så bra som Scocco hävdar att vi gjort. Det är därför viktigt att satsningen på att höja kvalitén i utbildningen och arbetet på att komma till rätta med oredan i arbetsförmedlingen mm ges fortsatt hög prioritet. De som svartmålar konsekvenserna av invandringen måste bemötas så att vi kan hävda samhällssolidariteten. Jämlikhetspolitik, omsorgen om trygghet vid sjukdom, handikapp, barn- och ålderdom eller arbetslöshet, riskerar att undergrävas av en osannfärdig beskrivning av invandringens konsekvenser. Jag hoppas att de som till äventyrs bestrider de teser från Scoccos bok som jag beskriver ovan hör av sig med sakliga inlägg.

Att vi har en bättre social rörlighet i Sverige, än i USA och Storbritannien, får inte leda till att vi slår oss till ro. ”Den amerikanska drömmen” förverkligas idag i större utsträckning i Sverige än i USA. Men även i Sverige har den sociala rörligheten försämrats. PISA-undersökningen visar att det svenska skolväsendet klarat av att förbättra resultaten för de inhemska eleverna trots att vi tog emot klart flera ensamkommande barn än något annat land i EU. De verksamma i och för svenskt skolväsende förtjänar ett högt betyg för den prestationen.

Att elva procent av 15-åringarna i de deltagande svenska skolorna inte deltog när PISA-proven gjordes på grund av otillräckliga språkkunskaper visar samtidigt på behovet av oavbrutet arbete för att ge lärare och elever bättre möjligheter att lyckas. Tack och lov har vår utomordentliga skolminister Anna Ekström stöd av många. Men stödet borde vara bredare för att segregationen ska förhindras och så att alla elever, oavsett ursprung, ska kunna nå optimala skolresultat. Om detta har det rått bred politisk uppslutning länge i Sverige. Tyvärr har stödet sviktat de senaste årtiondena och för allt för många har möjligheten att starta privata skolor blivit viktigare än att erbjuda alla en god och likvärdig utbildning .

Skolan utgör basen för en politik som utjämnar förutsättningarna så att den sociala rörligheten främjas. Den bör kompletteras med jämlikhetspolitik på andra områden. Detta är inte en politik enbart för de som i vår tid vanligen hänförs till vänstern. Det är en politik som alla som vill kalla sig liberaler borde bejaka och står i främsta ledet för.

Anders Ljunggren

Carl Bildt: Europa måste skaffa sig makt och förmåga att bruka den!

Carl Bildt har ofta som få delat svensk opinion under sina dryga 50 år som viktig politisk aktör i svensk politik. På 1960-talet var han bland annat medarbetare åt partiledaren Yngve Holmberg. Någon som minns honom? Det var under Holmbergs tid som Högerpartiet bytte namn till Moderata Samlingspartiet. Carl Bildt hade säkerligen sina fingrar med i det skiftet.

Men det var framför allt sedan han själv tagit plats i Sveriges Riksdag och senare som partiledare och statsminister som han delade folkopinionen. Få var likgiltiga eller neutrala. Älskad och vördad av många i sitt eget parti och avskydd i stora delar av den politiska vänstern. Som utrikesminister 2006-2014 lyckades Bildt trots detta åstadkomma bred uppslutning kring en utrikespolitik som i mycket stor utsträckning gestaltades av honom personligen.

Nu har Carl Bildt publicerat en ny bok, Den nya oredans tid (Albert Bonniers Förlag). Jag vågar påstå att ingen annan i Sverige, och mycket få i Europa, skulle kunna skriva med sådan bredd och sådant djup som Bildt här presterat. Han skriver med historiska perspektiv, global utblick och med europeisk, snarare än svensk, utgångspunkt. Han framstår faktiskt dessutom som en statsman.

Bildts huvudtes är att vi faktiskt befinner oss i en väldig skiftestid. Den bipolära ordning vi faktiskt hade under Kalla kriget, i vart fall i ett europeiskt perspektiv, och den korta tid med Pax Americana därefter, finns inte idag. Och Carl Bildt varnar uttryckligen för att vi ska tro att vi återvänder till en stabil ordning när Donald Trumps era, ovisst när, upphör. Den oreda som nu finns kan bestå. När och om vi är på väg mot en multipolär ordning (där Kina, USA, Indien och kanske någon mera (EU???) lägger fast spelreglerna) hamnar vi ett läge som mera påminner om 1800-talet efter Wienkongressen än den världsordning som etablerades efter Atlantdeklarationen 1941, menar Bildt.

Bildt pläderar för att rätt ska gå före makt när relationerna mellan stater – och andra aktörer – regleras. På den här punkten följer han i spåren efter Hjalmar Hammarskjöld, Hjalmar Branting och, enligt min mening, Olof Palme. Kritiken mot Trumps raserande av multilateralt samarbete och ”dårarna som drev fram Brexit” är utan nåd. Hans varningar för att Ryssland och Kina demonstrerar vilja och förmåga att bryta mot den internationella rättsordningen förvånar ingen politisk betraktare.

I boken Den nya oredans tid beskriver Bildt hur vi hamnat i det läge vi nu befinner oss. Jag har få invändningar. Det finns inte anledning att polemisera mot den beskrivning av hur globaliseringen faktiskt medverkat till en mycket stor minskning av världsfattigdomen som Bildt refererar till. Däremot tror jag att Bildt inte tillräckligt förstår eller vill erkänna hur växande klyftor i de etablerade industriländerna inte bara bidrar till att skapa grogrund för de som vill underminera den liberala världsordningen utan också är orsak till att en positiv ekonomisk utveckling för samhället i sin helhet försvåras. Trygga människor i ett jämlikt samhälle är en bra bas för dynamisk ekonomi.

Säkerhetspolitik, ekonomi och teknologisk utveckling är självklara teman i Bildts bok. Det växande hotet om kärnvapenrustningar och spridning av atombomber belyses. De som tror att Bildt skulle förringa risken för klimatförändringar tar miste. Tvärtom framhävs betydelsen av multilateralt samarbete, och framför allt Kinas och Indiens, betydelse för framgång. Bildt framhäver inte kärnkraften som en avgörande teknik för att nedbringa utsläppen men om jag ska polemisera så menar jag att han helt enkelt har fel när det gäller livstidsförlängning av kärnkraftverk som en rimlig politik – i varje fall i Sverige.

Som helhet är boken en stark plädering för EU. Utan förstärkt EU-samarbete kommer unionens marginalisering i det globala sammanhanget bli än större och Europa bli en spelplan för mäktigare och handelskraftigare utomeuropeiska aktörer. EU får inte väja undan från att skaffa sig möjligheten att utöva makt, även militär makt, och inte tveka att använda den som ett nödvändigt diplomatiskt instrument när så krävs, säger Bildt. Det görs på ett sätt som gör det utomordentligt svårt att peka ut honom som krigsromantiker – jag uppfattar att Carl Bildt är allt annat än en sådan.

Jag hoppas att många läser boken. Den borde enligt min mening vara obligatorisk läsning för de som söker sig till diplomatprogrammet och jag blir inte överraskad om parlamentariker som läser böcker kommer att hänvisa till den i kommande utrikespolitiska debatter. Jag vill tro att inte bara Bildts partivänner ska läsa boken utan alla, inte minst de som betraktar sig som politiska motståndare.

Boken Den nya oredan borde bidra till att vi får en förnyad och fördjupad diskussion om Sveriges utrikespolitik och framför allt om EU-samarbetet. Jag har sett allt för lite av detta hittills men Carl Bildt erbjuder underlag för en seriös diskussion. Att Stefan Löfven i EU-debatten öppnade för svensk anslutning till EU:s bankunion och till beredskap att frångå principen om enighet i, i vart fall i vissa, utrikespolitiska ställningstaganden på EU-nivå, är välkommet.

Att inte de globala utmaningarna och behovet av fungerande EU-samarbete rankas bland de tre viktigaste frågorna i ny opinionsundersökning är faktiskt skrämmande. Att klimatfrågan hamnar på fjärde plats är till liten tröst men det är oredan i vår nutida världsordningen som är det verkliga problemet, inte bara på klimatområdet.

Bildts avslutningsord är ”Det är den nya oredans tid. Och freden kan aldrig tas för given”.

Läs hans bok! Diskutera den! Agera!

Anders Ljunggren