En ny bok om Trump, Brexit och auktoritär eller illiberal populism

Professorerna och statsvetarna Ronald Inglehart och Pippa Norris tilldelades år 2011 Skytteanska priset för ”att ha bidragit till nya idéer om den politiska kulturens relevans och rötter i ett globalt sammanhang, och därmed förändrat standardangreppssätt i forskningen på detta område”.

Skytteanska priset brukar betecknas som ”statskunskapens Nobelpris”, är instiftat av Skytteanska samfundet och knutet till den skytteanska professuren vid Uppsala universitet.

Norris och Inglehart har i år publicerat boken Cultural backlash, Trump, Brexit and Authoritarian Populism (Cambridge University Press). Den nya boken handlar verkligen om den ” politiska kulturens relevans och rötter i ett globalt sammanhang”. Inglehart är inte minst känd för att leda det globala projektet World Value Surveys – undersökningen av värderingsmönster som i illustrerad form placerar Sverige längst upp i högra hörnet som världens mest sekulära och individualistiska land. Att han vid 85 års ålder anges som författare tillsammans med den 19 år yngre Pippa Norris är ett bevis för att även äldre personer kan.

En huvudtes i boken är att framgången för ”auktoritär populism” i vår tid till stor del kan konstateras vara en reaktion mot det uppror mot social konservatism som ofta knyts till studenters revolt 1968 men som faktiskt varit bredare och mera slagkraftigare de följande årtiondena. Det är mot segertåget för den liberala frigörelsen under dessa årtionden som de politiska aktörer som leder den ”auktoritära populismen” i vår tid lyckas mobilisera den opinion som bär på sociala konservativa värderingar. Det är en reaktionär rörelse – ett bakslag i den politiska kulturen.

Så här beskrivs de frågor som delar våra samhällen i avsnittet om den politiska bakgrunden till Brexit: ”Sedan den gamla vänster-högerklyvningen i sociala klassidentiteter har försvagas i Storbritannien så har en framväxande värdekonflikt djupt delat väljare och partier. Striden står mellan nationell självständighet å ena sidan eller samarbete mellan EU: s medlemsländer å den andra; respekt för traditionella familjevärden och äktenskap kontra stöd för jämställdhet, feminism, tolerans för olika livsstilar och flytande könsidentiteter; vikten av att skydda tillverkningstillfällen kontra miljöskydd och klimatförändringar; och restriktioner för invandring och förord för stängda gränser kontra öppenhet gentemot flyktingar, migranter och utlänningar.” (Min översättning.)

Till grund för Norris och Ingleharts framställning ligger förutom World Values Survey framför allt European Social Survey och Chapel Hill Expert Surveys. Boken är rikt illustrerad med data och källhänvisningarna fyller tiotals av bokverkets totalt 540 sidor. Boken är tillgänglig också för den som saknar akademisk skolning.

Värderingsskiftet med ökat stöd för en auktoritär populism är inte begränsat till Brexit. Boken Cultural backlash har Donald Trumps, Marine le Pens och Viktor Orbáns portträtt på omslaget. I en sammanställning av valresultat i 32 västländer visas att populistiska partiers röstandelar ökade från 5,3 procent 1946-1950 till 12,4 procent 2010-2017. Det stora lyftet skedde mellan 1970-talet då dessa partier vann 5,8 procent av väljarna i de berörda länderna och 1980,talet då de ökade sitt röststöd till 10,9 procent. (Holger Döring och Philip Manow. Parliaments och Governments Database, http://www.parlgov.org)

Populismen är, som författarna framhåller, ett medel för att vinna makten men utgör inget program för maktutövning. Populistiska politiker och rörelser finns längs hela vänster-högerskalan. Antikapitalism och främlingsfientlighet kan som i Greklands Gyllene Gryning förenas i ett politiskt parti. Och Podemos i Spanien måste beskrivas som ett populistiskt parti på vänsterkanten, framväxt som en proteströrelse mot det politiska och ekonomiska etablissemanget. I samhällen där flera upplever ekonomisk otrygghet tycks populistiska politiker samla flera anhängare. Framgången för populism kan kanske lika mycket, eller mer, vara en konsekvens av folkligt missnöje som en orsak till den. Det som är gemensamt för populister är att de hävdar att de företräder folket gentemot samhällseliten (parlament, massmedia, vetenskap, rättsväsende etc.) Skulle de erövra den verkställande regeringsmakten är institutioner som skyddar medborgarnas fri- och rättigheter i fara.

Motstånd mot invandring, att anse att infödda har större rättigheter än invandrare, islamofobi och en exkluderande nationalistisk retorik förenar den auktoritära populismen, menar Norris och Inglehart. Jag skulle välja illiberal populism som benämning på de politiska rörelser som drar nytta av det noga registrerade bakslaget för liberala värderingar. Och som författarna vill jag också lägga till motstånd mot jämställdhet och feminism, förnekande av behov av klimat- och miljöpolitik och motstånd mot sexuellt likaberättigande som lim i de illiberala rörelsernas politiska verksamhet.

Ålder, eller generationstillhörighet, är enligt Norris/Inglehart ett kriterium som klarare än något annat avgör om människor ger stöd för illiberala eller liberala värderingar. De som är födda sedan sextiotalet ger i större antal stöd för individualistiska och sekulära värderingar jämfört framför allt med mellankrigsgenerationen. De illiberala partierna, som Sverigedemokraterna, har större stöd i äldre åldersgrupper. Stödet för de illiberala är också större bland lågutbildade, religiösa och kroppsarbetande sämre ställda.

Norris och Inglehart förnekar inte att globalisering och den ekonomiska situationen i olika befolkningsgrupper har betydelse för framgången för illiberala partier och politiker. Deras data tyder dock på att det snarare är upplevd otrygghet när det gäller arbete och inkomst som förklarar stöd till populistiska illiberala krafter än den ekonomiska situationen som sådan. Det är alltså inte arbetslösheten i sig men däremot upplevt hot om att bli arbetslös som driver människor att vilja stänga gränserna. Och det leder till att illiberala rörelser ofta har större stöd i avfolkningsbygder och industriregioner med stark strukturomvandling.

Boken Cultural backlash är god läsning för alla som söker förstå vår framtid. Det som inte ges någon förklaring är varför etablerade partier inte har kunnat värja sig bättre mot de illiberala partiernas framgångar. Här vill jag ansluta mig till en tes som min svärfar, Erik Allardt, förde fram i ett samtal med mig för trettio år sedan. Ännu på 1980-talet var det de partier som bildades på grundval av industrialismens framväxt närmare 100 år tidigare som behärskade politiken. Det rörde sig ofta om masspartier som utsattes för korstryck när andra politiska motsättningar skärptes som resultat av invandring, sexuell frigörelse, miljöintresse, jämställdhet etc. Ökade oenighet inom de etablerade partierna har försvårat för dessa att vara lyhörda för vår tids frågeställningar.

Inte heller detta är en fullständig förklaring. Det finns inga enkla och entydiga förklaringar till illiberala partiers ökade stöd gångna årtionden. Fortsatta studier och intensivare politiskt arbete för att bemöta dem behövs om vi ska kunna räkna med att leva i samhällen präglade av öppenhet, jämlikhet och frihet i framtiden. Och jag hoppas få se demokratiska partier framföra en vision om framtiden som kan få människor att längta dit. Utopierna är döda. Den (falska) politiska nostalgin lever.

Anders Ljunggren

Gästskribenten Håkan Larsson: Polens affärer angår oss idag!

Journalisten och centerpolitikern Håkan Larsson har följt den politiska utvecklingen i Polen under fyra årtionden. I denna text beskriver han hur han bedömer förutsättningarna i valet till sejmen i oktober. Han berättar också om de insatser som han själv bidragit till för att utveckla kontakterna mellan agrardemokratiska PSL i Polen och centerpartiet i Sverige. Håkan pläderar för att samarbetet mellan dessa partier bör återupptas.

Här Håkans text:

Den 13 oktober väljer Polen framtid. Ska väljarna ge det högernationella partiet Lag och rättvisa mandat (PiS) makt att fortsätta den allt hårdare styrningen av rättsväsende och medier – och därmed driva det polska samhället vidare i auktoritär riktning? Eller ska oppositionspartierna lyckas hindra PiS från att med egen majoritet i senaten och sejmen fortsätta nedmonteringen av demokratin? Ett avgörande val för Polen – som får betydelse även för oss i Sverige och övriga Europa.

Ska man tro opinionsundersökningarna ser det inte särskilt ljust ut en månad före valet. PiS ligger kring 45 procent, vilket är högre än resultatet 2015, då partiet fick egen majoritet med 38 procent av rösterna. Men det gäller också att se till att inga röster blir ”bortkastade” i det här valet vilket skedde förra gången. Gränsen för representation i sejmen ligger nämligen på fem procent.

Oppositionspartierna har för att om möjligt undvika detta gått samman i olika ”koalitioner” i valet till sejmen (460 ledamöter). De viktigaste är liberalkonservativa ”Koalicja Obywatelska” med Medborgarplattformen (PO) och Moderna (.N), vänsterns ”Lewica” med socialdemokratiska/postkommunistiska SLD, Våren (Wiosna) och Razem samt centerkoalitionen ”Koalicja Polska” med Centerpartiet PSL och mer populistiska Kukiz15. Tillsammans har dessa samarbeten också kring 45 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Valrörelsen blir avgörande för utgången.

I valet till förstakammaren Senaten har oppositionspartierna i de tre koalitionerna enats om att inte kandidera mot varandra, eftersom de 100 ledamöterna väljs i enmansvalkretsar. Det visar att man verkligen vill samarbeta för att hindra att PiS får egen majoritet ännu en mandatperiod.

Förhoppningsvis får oppositionen större framgång i höstens val än vad de fick när de agerade gemensamt i Europaparlamentsvalet i våras. Då bildade oppositionen ”Koalicja Europejska”, men PiS fick ändå klart fler röster. Koalitionen fick 38 procent och PiS 45 procent. Om resultatet blir ungefär samma i parlamentsvalet är läget allvarligt.

Rättsstat och yttrandefrihet under attack

Att PiS övertog regeringsmakten för fyra år sedan berodde till stor del att man utlovade höjda barnbidrag och pensioner (löften som man för övrigt till stor del har infriat). Många polacker var uppenbarligen missnöjda med att inte ha fått del av landets stora ekonomiska framgångar under Donald Tusks OP/PSL-regering. Regeringsåren 2007-15 innebar annars stora ekonomiska framgångar för Polen, men man borde bättre sett till att vanligt folk runt om i landet kände att de också fick del av tillväxten.

PiS, med partiledaren Jaroslaw Kaczynski i spetsen, har mer eller mindre enväldigt – eftersom man har egen majoritet i parlamentets båda kamrar – använt sitt mandat till att centralisera och öka kontrollen över hela samhället. Kaczynski är den som styr trots att han formellt endast är vanlig parlamentsledamot.

Kontrollen över rättsväsendet har skärpts, även om man har tvingats göra vissa reträtter efter kritik från EU. Rättsstaten undergrävs om denna tendens fortsätter.

Lika allvarligt är förmodligen att public servicemedia (radio och TV) har utvecklats till rena propagandakanaler för regeringspartiet. Många självständiga journalister har sparkats och det finns de som hävdar att styrningen av media är hårdare idag än under kommunismens sista tid på 1980-talet.

Det finns fortfarande fria medier i Polen, även om de motarbetas genom annonsbojkotter och på andra sätt. Från PiS har antytts att om partiet vinner årets val kommer man att se till att alla medier blir ”polska”, bland annat genom att förbjuda utländskt ägande. Vid årets Almedalsvecka varnade utrikeschefen för den ledande tidningen Gazeta Wyborcza för att pressfriheten i Polen hotas av utplåning om utvecklingen får fortsätta.

PSL – ett nyckelparti
Själv har jag följt den politiska utvecklingen i vårt grannland sedan decennier tillbaka. Solidaritetssommaren 1981 reste jag runt med ordföranden i Bondesolidaritet och fick klart för mig att de demokratiska, decentralistiska idéerna från mellankrigstiden var levande på den polska landsbygden. Senare under 1980-talet samarbetade vi i Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) med Landsbygdsungdomsförbundet ZMW. Hundratals ungdomar fick möjlighet att besöka varandras länder, ta intryck och inspireras. Det är ingen överdrift att hävda att detta utbyte medverkade till att det polska Centerpartiet/Bondepartiet PSL, (världens äldsta gröna, agrardemokratiska parti, grundat 1895) återuppstod som självständigt parti kring 1990. En tid då Polen var den kanske främsta symbolen för strävandena efter frihet och demokrati.

Som enda parti har PSL varit representerat i sejmen hela tiden sedan landet åter blev en parlamentarisk demokrati för snart 30 år sedan. Vid tre tillfällen har partiet ingått i regeringen, senast mellan 2007 och 2015. Under 1990-talet hade PSL ett omfattande samarbete med de nordiska centerpartierna inom ramen för INC (International Network of Centre Parties). Partierna står på samma agrardemokratiska idégrund med decentralisering, landsbygdsutveckling och miljöansvar som grundläggande värden.

Målsättningen med INC var att bilda en ny centerinternational, efter förebild från mellankrigstidens ”gröna international” och en egen partigrupp i Europaparlamentet. Centerpartiet valde emellertid kring millennieskiftet att bli fullvärdig medlem i den liberala gruppen ELDR/ALDE/nu Renew Europe, medan PSL senare valde att ansluta sig till den kristdemokratiska EPP-gruppen. Trots att det vid den här tiden sas att samarbetet skulle fortsätta somnade såväl INC som de bilaterala kontakterna in.

Jag beklagar denna utveckling, eftersom det handlar om gröna centerpartier med gemensam idégrund, och hoppas att kontakterna återupptas. Personligen har jag fortsatt att följa polsk politik i allmänhet och PSL i synnerhet. Jag har flera gånger, tillsammans med Andrzej Mroz som var med redan vid samarbetet mellan CUF och ZMW på 1980-talet och sedan länge bor i Sverige, träffat ledningen för PSL.

Senast träffade vi partiordföranden Wladyslaw Kosiniak-Kamysz och partisekreteraren Piotr Zgorzelski i Warszawa i maj i år. Ordföranden är en karismatisk 38-årig läkare från Krakow. Hans målsättning är att leda PSL till framgång och samtidigt bredda partiet, ungefär som när Bondeförbundet en gång utvecklades till det bredare Centerpartiet. Det är inte enkelt även om PSL har många medlemmar och en stark organisation.

Vid vår träff i maj berättade Wladyslaw hur PSL pressas av det styrande PiS-partiet.

– Vi utsätts dagligen för smutskastning och misskrediteras på olika sätt i de regeringstrogna medierna, konstaterade Wladyslaw Kosiniak-Kamysz. Det är ingen tvekan om att PiS vill eliminera vårt parti och övrig opposition, men det kommer de inte att lyckas med.

Lägg till detta att PiS aktivt använder konservativa krafter inom katolska kyrkan för att attackera oppositionen för att svika ”polska värden”. Det sätter särskild press på det landsbygdsförankrade PSL. Partiets kärnväljare är ofta förankrade inom katolska kyrkan och det är inte lätt att stå emot när man från predikstolen får höra att det egna partiet skulle vara svekfullt. Särskilt som radio- och TV-kanalerna som når hela landet ständigt för ut samma propaganda.

Det senaste inslaget i misstänkliggörandet av oppositionen är att regeringspartiet kör runt i landet med tankbilar (!) med budskap som försöker skambelägga den förra regeringens partier, PO och PSL. På bilarna finns bilder på partiledarna Schetyna och Kosiniak-Kamysz. Mycket tyder på att det handlar om att hindra att skandalerna inom PiS får utrymme i valrörelsen. Maken till smaklös kampanj får man leta efter. Polariseringen i det polska samhället ökar, vilket kan leda till allvarliga konsekvenser.

Jag är ändå övertygad om att PSL kommer att klara även denna press även om partiet är hårt pressat. PSL är ett nyckelparti i polsk politik även idag. Organisationen är stark och det finns många duktiga företrädare. I sitt program inför valet lyfter partiet särskilt välfärdsfrågorna, för unga, familjer och äldre. Jordbrukets och landsbygdens situation är självfallet också nyckelfrågor. Som grönt parti arbetar PSL vidare aktivt för minskat kolberoende och för ett förnybart energisystem med särskilda satsningar på vindkraft och solkraft. Vi får hoppas att PSL åter får väljarnas stöd att åter ta plats i regeringen tillsammans med PO och kanske något eller några andra partier. 

Avgörande framtidsvalValet den 13 oktober får stor betydelse för Polens framtid. Valrörelsen är i full gång och utgången inte given. Mycket kan hända innan det är dags att räkna rösterna i nästa månad. Intressant är att det största oppositionspartiet PO inte lanserar sin ordförande Grzegorz Schetyna som premiärministerkandidat utan i stället lyfter fram Malgorzata Kidawa-Blonska. En del bedömare tror att detta är ett klokt drag eftersom partiordföranden inte så populär och att Kidawa-Blonska kan locka fler kvinnliga väljare. Andra är kritiska och menar att Schetyna ”gömmer sig”.

I valet kommer Kidawa-Blonska i huvudstaden Warszawa att ställas mot PiS ordförande, en man som också ”gömmer sig” och i stället styr det mesta bakom kulisserna, Jaroslaw Kaczinski. Där har hon goda förutsättningar att vinna, att få väljarnas stöd på riksplanet blir svårare.

Svenska medier följer i detalj vad Donald Trump och Boris Johnson sysslar med, men struntar, med vissa positiva undantag, i vad som händer i vårt grannland söder om Östersjön. Det borde det snarast bli en ändring på. Polens affärer angår oss även idag!

Håkan Larsson

Minnesdag för The Baltic Way och Molotov- Ribbentrop-pakten

Idag för trettio år sedan, den 23 augusti 1989 fattade cirka två miljoner människor varandras händer och bildade en mänsklig kedja av kött, blod och frihetsvilja mellan Tallinn i Estland och Vilnius i Litauen. Det var på 50-årsdagen av undertecknandet av Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Hitlerregimen i Berlin och Stalinregimen i Moskva.

Den imponerande mänskliga kedjan i Estland, Lettland och Litauen är en av de viktigaste utomparlamentariska aktionerna i min samtid. Den är också exempel på kanske det viktigaste samarbetet mellan människor i våra tre grannländer på den östra Östersjökusten någonsin.

Den mänskliga kedjan med cirka två miljoner människor, var fjärde invånare i de tre republikerna, The Baltic Way, var 1989 en slagkraftig demonstration för nationell och individuell frihet – mot den diktatur och den ofrihet som påtvingats ester, letter och litauer som en konsekvens av Molotov-Ribbentrop-pakten exakt 50 år, idag 80 år, tidigare.

Beskedet om att Hitlers Nazi-Tyskland och Stalins kommunistiska diktatur, Sovjetunionen, ingått en icke-angreppspakt kungjordes omedelbart. Ett hemligt tilläggsprotokoll kungjordes inte. Men konsekvenserna av pakten skulle snabbt bli uppenbara. Redan i gryningen den 1 september 1939 anföll Hitler-regimen Polen. Andra världskriget var en realitet. En kort tid därefter angrep Stalin Polen. Nazisternas och kommunisternas militära företrädare firade tillsammans att Polen med våld styckats dem emellan i staden Brest-Litovsk. Bildbevisen är bevarade.

Polen delades mellan Tyskland och Sovjetunionen. När den uppgörelsen blev ett faktum blev också Litauen en del av Sovjetunionens byte. Estland och Lettland tillfördes Sovjetunionens sfär redan vid undertecknandet. Finland angreps den 30 november 1939 och kunde först efter heroisk kamp värja sin självständighet till priset av många förlorade människoliv och ockupation av betydande del av sitt territorium, bland annat staden Viborg på Karelska nätet.

Estland, Lettland och Litauen ockuperades i juni 1940. I Estlands och Lettlands fall hade Sovjetunionen fått fria händer att härja fritt redan i avtalet som undertecknades den 23 augusti 1939. Makthavarna i Tallinn och Riga, som agerade utan demokratisk kontroll, utsattes för press att acceptera baser på Stalins direktiv. Finland, som bevarat sina demokratiska institutioner, utsattes för samma krav men vägrade och värjde sig när Sovjetunionen försökte påtvinga Finland sin vilja med krigshandlingar. Att det var Sovjetunionen som angrep förnekades.

Estland, Lettland och Litauen utsattes sommaren 1940 alla för sovjetisk ockupation och införlivades som sovjetiska republiker under Stalins Kremlstyre. Motståndskämpar avrättades och få av de många som deporterades till Sibirien 1940 överlevde.

Redan den 9 april 1940 hade Nazi-Tyskland ockuperat Norge och Danmark – Molotov-Ribbentrop-pakten öppnade möjligheter för Hitler att angripa också i väst. Det påverkade också Sverige – även om vi undgick ockupationer som drabbade flera av våra grannländer och inte som Finland behövde strida för vår frihet på vårt eget territorium.

Jag påmindes om detta när jag på 1970-talet fick tillgång till handlingar från ett möte på Hotel Continental i Stockholm med Nordiska Bondeungdomens förbund den 20 mars 1940. Efter kallelsen i den bunt papper jag fick tillgång till låg ett telegram från Urho K Kekkonen, senare långvarig president i Finland. Han meddelade att han inte kunde delta ”på grund av omständigheter som ni säkert förstår”. Vapenstilleståndet efter vinterkriget inträffade den 13 mars 1940.

Vid mötet på Continental beslutade företrädare för bondeungdomen i Danmark, Norge och Sverige att de skulle sända en delegation till Finland för att klargöra hur man skulle kunna bistå grannarna i öst. När jag bläddrade vidare i den bunt papper jag fått tillgång till fanns jag telegram från Norge och Danmark daterade den 9 april 1940 där grannarna i väst och syd beklagade att de inte kunde fullfölja planen att mötas Finland. Molotov-Ribbentrop-pakten satte Sverige i ett skruvstäd större delen av andra världskriget. Våra grannar drabbades än värre.

Sovjetunionen förnekade in i det sista de hemliga tilläggsprotokollen till Molotov-Ribbentrop-pakten. Och som Michael Winiarski dokumenterar i en artikel i Dagens Nyheter igår, dagen före Molotov-Ribbentrop-paktens 80-årsdag, förnekar Putin och dagens Kremlregim att Hitler och Stalin tillsammans var i allians i nära två år, 22 månader, under andra världskriget. Det finns idag färska exempel på personer som straffats för att ha påpekat att Hitler- och Stalinregimerna samverkade för att kväsa Polen. Avskyvärt!

Dessa skändligheter pågår. Putins regim har i år med fyrverkerier firat ockupationerna av Estland, Lettland och Litauen under namn av att de skulle vara befrielse av dessa staters huvudstäder från fascismen. I de tre baltiska befolkningarnas medvetande är det istället inledningen av förtryck och kommunistisk diktatur – möjliggjord genom ett avtal mellan Hitlers och Stalins våldsverkare i allians.

Jag ska idag delta i en manifestation på Norrmalmstorg och därefter i en tillställning på Eesti Maja, för att minnas och hylla The Baltic Way. Händelserna den 23 maj 1989 var ett viktigt steg för att ge befolkningarna i Estland, Lettland och Litauen frihet. Denna nationella frihet har också gett Sverige större säkerhet och möjlighet till utbyte, vänskap och samarbete med våra grannar som järnridån allt för länge hindrade.

Jag deltar också i aktiviteterna på Norrmalmstorg och i Eesti Maja idag, den 23 augusti 2019, för att bidra till att Molotov-Ribbentrop-pakten inte ska glömmas. Sverige borde, liksom tiotalet andra EU-stater redan har gjort, göra den 23 augusti till en årligt återkommande minnesdag för såväl nazismens som kommunismens förbrytelser och offer. Putinregimens desinformation och förfalskning av historien ska inte få fortgå opåtalad. Och nynazismen behöver bemötas. Var inte passiv!

Anders Ljunggren

Upprepade kärnkraftsolyckor i Sveriges närhet kräver insatser

Ett kärnkraftshaveri inträffade i förra veckan i Vita havet i höjd med Haparanda sydost Kolahalvön, möjligen i en reaktor avsedd att vara motor i en kärnvapenbärande missil. Olyckan inträffade i en kustnära by, Nenoksa, som ska ha färre än 500 invånare men som är avspärrad för allmänheten då den har anläggningar för militära tester. Betydande farvatten utanför Nenoksa är nu också avspärrade.

Kärnkraftsolyckan i Nenoksa inträffade för några dagar sedan, den 8 augusti 2019. Och det som ännu betecknas som en mystisk olycka i Vita havet inträffar bara en månad efter det att en ny topphemlig kärnkraftsdriven u-båt ”Losharik” förorsakade 14 ombordvarandes död i en olycka i Barents hav. Den 12 augusti år 2000 dog 118 besättningsmän i den kärnkraftsdrivna u-båten Kursk i närbelägna, men vidsträckta Barents hav. Sverige är faktiskt inte långt borta. Vi borde ägna större intresse åt kärnkraft och kärnvapen, och inte minst de militära rustningarna, i detta område.

Barents Observers har publicerat uppgifter om att det finns 39 kärnkraftsdrivna fartyg och totalt 62 reaktorer i ”det ryska Arktis” idag och att antalet inom en 15-årsperiod väntas öka till 74 fartyg med mellan 94 och 114 reaktorer. Därtill uppges att Kremlstyret nu dammar av gamla planer på att använda kärnkraftsreaktorer i industriella sammanhang i det miljökänsliga Arktis. Genomsnittsåldern på de kärnkraftsdrivna u-båtarna uppges aldrig ha varit högre och många antas bli använda ytterligare ett årtionde samtidigt som nya kärnkraftsdrivna u-båtstyper utvecklas för att säkra att man har ”domedagsförmåga”.

Exakt vad som hänt i Nenoksa vet vi inte. Människor i den betydande militära marinbasen Severodvinsk, en av Europas ingenjörstätaste städer som också gett namn åt en kärnkraftsdriven u-båtsklass, och Arkhangelsk fick kunskap om att radioaktiviteten plötsligt blev 20 gånger högre än bakgrundsstrålningen. Det ledde till att apoteken tömdes på de jodtabletter som kan intas för att förhoppningsvis skydda sköldkörteln från ansamlingar av radioaktivitet. Moskvas ”säkerhetsmyndigheter” svarade med att ta bort den hemsida som informerade om den höjda radioaktiviteten!


Minst fem vetenskapsmän har dödats vid haveriet och flera vårdas i specialkliniker. Den ryska befolkningen har fått veta att de döda kommer att dekoreras som hjältar efter sin död och familjerna utlovas ekonomisk kompensation.


Enligt vad media i USA betecknar som expertis har denna kärnkraftsolycka sannolikt inträffat i samband med att en ny kärnkraftsdriven kryssningsmissil testats. NATO benämner missilen SSC-X-9 Skyfall medan namnet Burevestnik används i Ryssland. Den inträffade ”explosionen” registrerade av flera mätstationer tillhörande The Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty Organization. Organisationen har publicerat uppmätta data och bekräftat sina observationer. Mätstationer i Finland, Norge och Sverige uppges däremot inte ha konstaterat förhöjda halter av radioaktivitet på sina territorier.


Enligt medieuppgifter är det alltså sannolikt att denna nukleära olycka inträffade vid test av ett nytt vapensystem. Den aktuella missiltypen presenterades av Rysslands president Vladimir Putin med hjälp av animerad film vid hans årliga tal till nationen ifjol. Enligt uppgift har missilen en sådan utformning så att den inte omfattas av provstoppsavtalet.

Sverige är ingen stor aktör på det globala planet när det gäller kärnvapen och tyvärr inte heller när det gäller vapenkontroll. Men som nation har vi ett starkt intresse att göra vad vi kan och insatserna i det förgångna är långt mera än försumbara – paradoxalt nog bland annat på grund av kompetens inhämtad då Sverige satsade på att utveckla egen kärnvapenförmåga.


Det inträffade understryker behovet av fortsatta diplomatiska och politiska ansträngningar att hindra en ny kapprustning på kärnvapenområdet. I Arktis kan och bör Sverige söka vinna rejält inflytande. Arktiska rådet inrättade 2015 Arcsafe bland annat för att utbyta kunskaper och information mellan strålsäkerhetsorgan i medlemsstaterna (de fem nordiska samt Ryssland, Kanada och USA). Sverige bör också stöda förslag från Norge att framförhandla ett avtal i Arktis om samarbete vid olyckor som förorsakar radioaktiva risker. I juni deltog Sverige inte när företrädare för Norge, Ryssland, Tyskland, Schweiz och USA under en gruppresa mellan Tromsö och Svalbard diskuterade hur drönare skulle kunna användas för att detektera möjliga radioaktiva utsläpp i Arktis. Saknas kompetens i Sverige – eller är det brist på intresse som är förklaringen? Förhoppningsvis intensifierar nu regeringen och svenska myndigheter sina ansträngningar i Arktiska rådet och i andra sammanhang för att förebygga nukleära olyckor i vad som bör räknas till vårt närområde.

Det är inte bara i de arktiska farvattnen som kärnenergianläggningarna ökar och flertalet av dem har militära syften. Den aktuella kärnkraftsdrivna missilen kommer kanske aldrig att bli ett användbart vapen (USA-”experter” betvivlar det) men skulle Putinregimen lyckas i de ansträngningar som ännu lär pågå ska vi hoppas att de aldrig används. Den kärnkraftsdrivna kärnvapenbärande missilen, som veterligen ännu bara finns i testformat, illustrerar emellertid i ett enda system Nobelpristagaren Hannes Alféns ord om att kärnkraft och kärnvapen kan ses som siamesiska tvillingar.


I förhandlingarna i syfte att hindra kärnvapenkapprustning, och med yttersta målet att hindra alla staters kärnvapeninnehav, bör dock inte civil användning av kärnkraft bli ett tema. Det skulle försvåra förhandlingar som är svåra nog ändå. Men Sverige bör öka ansträngningarna för att höja sin kompetens och fokusera på kärnvapenrustningarna så att vårt land kan spela en roll i vad som framstår som en av de viktigaste uppgifterna i internationell politik, och diplomati, de närmaste åren. Kärnkraftsfrågan får hanteras i annat sammanhang och dess användning bör förbli en nationell angelägenhet. Gränsöverskridande konsekvenser av civil användning av kärnkraft ska självfallet inte negligeras utan avlägsnas snarast.

Efter olyckan i Vita havet kan vi konstatera att kärnkraftsreaktorer också är riskabla för tänkta kärnvapenbärare. Må sådana vanvettiga satsningar upphöra. Olyckan i Nenoksa bör istället ge en signal om förstärkta ansträngningar för att hindra kärnvapenrustningarna och till ökad vaksamhet i Sverige när det gäller de av allt att döma växande nukleära hoten i Arktis.

Anders Ljunggren

Dags att varna för fascism? Ja, det menar Madeleine Albright

Hotet om fascism är större nu än någon gång sedan andra världskriget. Den analysen gör tidigare FN-ambassadören och utrikesministern i USA Madeleine Albright. Hon har ett personligt engagemang. Som jude flydde hon med familjen från dåvarande Tjeckoslovakien, först från nazisternas ockupation och efter att ha återvänt vid andra världskrigets slut för att undfly det kommunistiska maktövertagandet.

Fascism är ett svåranvänt begrepp – inte minst då det missbrukas av Kremls hantlangare som inte sällan betecknar nära nog allt i demokratier som de ogillar som fascism. Det är snarare en metod för maktutövning än en ideologi. I sin bok Fascism – en varning (svenskspråkig utgåva av Historiska media) skriver Madeleine Albright att ”fascist är en person som påstår sig tala för ett helt land eller en hel grupp och som är likgiltig inför andra människors rättigheter och som är beredd att ta till våld och alla andra åtgärder som krävs för att uppnå sina mål.”.

Hon menar att ”trots alla skillnader finns det gemensamma nämnare mellan personer som Maduro (Venezuela), Erdoğan (Turkiet), Putin (Ryssland) Orbán (Ungern) Duerte (Filippinerna) och – den ende av dem som är verklig fascist – Kim Jong Un (Nordkorea)”. Det gemensamma är att de undergräver och inskränker demokratin – allas demokratiska fri- och rättigheter.

Albright skriver att hennes bok planerades redan innan Trump blev aktuell som president men han är mer eller mindre ständigt närvarande i boken – antingen tydligt och öppet eller som en elefant i rummet. Hon har en lång rad exempel på hur han hyllar envåldshärskare och talar föraktfullt om USA:s demokratiska fundament och drar slutsatsen: ”Trump är den första antidemokratiska presidenten i modern amerikansk historia.”

Albright är engagerad i det demokratiska partiet. Men den hon framhåller som det kanske största föredömet är republikanen George W Bush (den yngre) och framför allt hans reaktion på terrorattacken den 11 september. ”Bush uppmanade amerikanerna att inte skylla islam eller dess utövare för en liten grupp terroristers handlingar.” Och här måste jag hålla med inte minst till följd av att jag dagligen på nätet får del av svepande anklagelser och uttryck för missaktning av islam och muslimer. Om dessa propagandister inte finner något aktuellt brott i mediernas flöde så gräver de fram flera år gamla brott och påstår (spekulerar i) att de beror på invandring och muslimer. Det förgiftar våra samtal och det undergräver faktiskt demokratin.

Hon skriver att ”den så viktiga mitten, som tidigare har räddat landet undan splittring i ett antal omtvistade frågor, har blivit allt smalare, vilket historiskt sett har varit ett tecken på att större problem är under uppsegling.” Och som svensk känner jag verkligen igen mig när hon påstår att ”Lagstiftare som försöker verka i mittfåran är föga uppskattade av den ena sidan och kritiseras för illojalitet av den andra.”

Albright menar inte att USA:s problem vare sig började eller kommer att sluta med Trump. För oss européer är det värt att påminna sig om att hon befarar ”att den unilaterala inställning som Trump uppvisar kommer att leva vidare i USA även efter det att han har lämnat sin post.” Hon befarar också ”att nästa amerikanska president kommer att få ärva en värld som är mera benägen att följa Pekings exempel, inte bara i ekonomiska frågor, utan också när det gäller att sänka normer på viktiga områden som arbetsmiljö, fria medier, religionsfrihet och mänskliga rättigheter.”

Fascister har sällan kommit till makten genom plötsliga och dramatiska genombrott. Albright pekar på att vi måste vara uppmärksam på att inte demokratin går förlorad på samma sätt som en höna kan förlora sin fjäderdräkt: fjäder för fjäder, långsamt men medvetet, i början nästan omärkligt till slut är allt förlorat.

Hon ber oss att fråga om de politiska agitatorerna ”Underblåser .. våra fördomar genom att säga åt oss att behandla människor som inte tillhör vår etniska grupp, vår ras, vår tro eller vårt parti som om de inte förtjänade vår respekt.” Hon vill att vi också ställer frågan om de ”bjuder in oss att ansluta oss till dem för att bygga upp och underhålla en frisk kärna i våra samhällen, en plats där rättigheter och skyldigheter fördelas rättvist, samhällskontraktet respekteras och alla människor har möjlighet att drömma och växa.”

Albrights bok Fascism – En varning är en uppfordrande skrift. Men det vore ett misstag att tro att fascismen nu och i framtiden tar samma gestalt som på Hitlers och Mussolinis tid. Michel Houellebecq ger i boken Underkastelse sin bild av hur det som gav andra världskrigets två fascistledare makten, andra politiska krafters underkastelse och många medborgares anpassning, kan leda till ett nytt annorlunda och odemokratiskt, fascistiskt, maktövertagande. Albrigthts bok har en sentens av Primo Levi som inledande motto: ”Varje tid har sin egen fascism.”

Så är det och det ska vi alltid påminna oss om.

Anders Ljunggren

Om den globala migrationen – dess orsaker och konsekvenser

”Migranterna lämnar sina länder i hopp om att få ett bättre liv, medan flyktingar flyr sina länder i hopp om att rädda sina liv.” Så skriver den bulgariska statsvetaren Ivan Krastev i sin bok Efter Europa. Jag inspirerades att läsa om hans bok efter att ha läst GLOBAL MIGRATION – orsaker och konsekvenser (SNS förlag) författad av migrationsforskaren vid Göteborgs universitet, Joakim Ruist.

Själv skriver Ruist att hans ambition varit att resultatet av hans arbete, en översikt av egen och framför allt andras forskning, ska presenteras ”så lättillgängligt som möjligt för en bred läsekrets”. Jag anser att han lyckats bra med detta även om det kräver ett ganska hett intresse för migrationsfrågor för att ta till sig innehållet i de drygt 200 sidor som boken GLOBAL MIGRATION innehåller.

Hur bred läsekretsen blir återstår att se. Man skulle tycka att den borde bli både stor och bred. På Internet diskuteras migrationsfrågorna ofta i en het och polariserad debatt men antalet som deltar i diskussionen ska nog inte överdrivas. Ett fåtal personer är mycket flitiga. Om deltagarna tog till sig Ruist översikt så skulle diskussionen sannolikt bli väsentligt mera nyanserad och sval.

Jag anser att Ruist övertygande visar att de mätbara resultaten av hittillsvarande invandring inte kan förklara migrationsfrågans betydelse i allmänna val i Europa och USA. Påverkan på arbetslöshet, löner och offentlig ekonomi varierar över tid och beroende på den lokala situationen men är i allmänhet så obetydlig att den knappast kan förklara vare sig antipatier eller sympatier.

Ruist anger att ”EU:s flyktinginvandring under hela perioden 2008-16 motsvarade inte mera än 0,37 procent av storleken på dess befolkning. Den årliga maxnoteringen, från 2016, motsvarade 0,14 procent.” Ruist pekar samtidigt på ”tre riktigt omvälvande händelser de senaste åren, där migrationen har varit en huvudingrediens: Storbritanniens beslut om EU-utträde, Europas flyktingkris och valet av Donald Trump till USA:s president.”

”Ängsliga majoriteter är rädda för att utlänningar ska ta över deras länder och hota deras sätt att leva, och de är säkra på att den nuvarande krisen bottnar i någon slags konspiration mellan kosmopolitiskt sinnade eliter och stamorienterade invandrare”, skriver Kastev i boken Efter Europa. Han har sin verksamhet förlagd till Sofia i Bulgarien och Wien i Österrike.

Ivan Krastev menar ”att ‘flyktingkrisen’ dramatiskt förändrat den demokratiska politikens karaktär på nationell nivå”. ”Unionen skakas av flera kriser som skadar medborgarnas tro på Europaprojektets framtid. Dess sönderfall framstår som ett av de mest sannolika resultaten av dessa kriser.”

Hur kan en relativt sett begränsad migration, med undantag för vad som skedde i Sverige och Tyskland några veckor hösten 2015, få sådana konsekvenser? Innan jag vill nyansera och polemisera mot en del av Ruists och Krastevs påstående vill jag ansluta mig till en av huvudteserna i GLOBAL MIGRATION. Breda folkgrupper har uppfattningen att invandringen skett okontrollerat. Det ger anledning till farhågor om än mera okontrollerad invandring i framtiden och att det ska förändra livsvillkoren för de som är och vill vara bofasta. Jag anser att det är en rimlig förklaring.

Jag anser att det finns stora brister i EU:s migrationspolitik och att bristande EU-samarbete allvarligt bidragit till att så många tvingades på flykt och mer eller mindre okontrollerat tog sig in i EU 2015. Men de är knappast befogat att påstå att EU nu har en flyktingkris. EU har faktiskt agerat så att de yttre gränserna är väsentligt bättre kontrollerade och insatserna i ursprungs- och transitländer har ökat. I vissa fall kan metoderna sättas i fråga, i andra fall finns det anledning att önska fördjupat samarbete och ökade insatser. Att arbeta för solidaritet och gemensamt ansvarstagande när det gäller framtida asylbehövande, som kan och bör tas emot i EU, är angeläget. Men att påstå att EU saknar handlingsförmåga är fel.

Talet om samhällskollaps, som var vanligt i sociala medier en tid, har klingat ut. Krastev hävdade att det år som är boken Efter Europas utgivningsår, 2017, kunde bli ett ödesår för EU. Men det visade sig fel – det blev exempelvis Macron och inte Le Pen som vann presidentvalet i Frankrike. Deltagandet i valet i maj månad detta år till Europaparlamentet steg och de illiberala partierna fick inte alls den framgång som många befarat. I Danmark ledde det till att invandringsfientliga Dansk Folkparti förlorade tre av sina fyra mandat och att Folkebevægelsen mod EU förlorade det mandat de haft sedan 1979. Sannfinländarnas mandatantal ökade inte. Det gjorde Sverigedemokraternas, med ett mandat. Möjligen underlättades detta av att SD före valet tillkännagav att de inte längre, i varje fall inte nu, driver kravet på utträde ur EU.

Med detta sagt är det viktigt att konstatera att verkliga problem finns; att invandringsmotståndet i stora grupper är reellt och i stora delar har saklig grund samt att EU som samarbetsprojekt med all säkerhet har en skakig framtid.

Gängbrottsligheten med mord på gator och torg är bara en del av en internationell brottslighet som behöver bekämpas effektivare. Här finns dessbättre bred politisk enighet i Sverige och jag är optimistisk om att framgång ska visa sig tydligare och tydligare.

Svårare lär det bli att mobilisera stöd för en politik som ger de människor som är mest sårbara och får bära de mest negativa konsekvenserna av globaliseringen trygghet. Det gäller tryggheten för de som är bosatta i eller nära de områden där koncentrationen av invandrare är som störst. Skolor, dagis och annan samhällsservice måste upprätthållas med god kvalité för alla. Här behövs mera av samhällsstyrning.

Vi behöver också mera kraftfulla insatser för att skapa trygghet för människor som ser sina arbetsplatser försvinna och lokalsamhällen utarmade. Här är det inte invandringen som orsakar problem. Men sårbara grupperna anser att öppna gränser är orsak till högst påtagliga problem. Vill vi behålla öppna gränser och bejaka teknologisk utveckling krävs politiska insatser som hanterar konsekvenserna för de som upplever att de blir förlorare när den internationella konkurrensen skärps. En liberal samhällsordning förutsätter jämlikhetspolitik och att så många liberaler i vår tid bortser från detta är en betydande orsak till att stödet för liberal politik minskat.

Det är bara en tredjedel av världens migranter, människor som nu är bosatta i ett land där de inte fötts, som flyttat till ”västvärlden” från övriga världen. I stora delar av världen stabiliseras nu befolkningstalen och Ruist pekar på argument för att migrationen avtar. Exempelvis bedömer han att antalet illegala invandrare i USA nådde sin topp 2007.

I Afrika ska vi räkna med en snabb befolkningstillväxt, kanske en fördubbling av befolkningen söder om Sahara kommande årtionden. I kombination med befarade klimatförändringar, med bland annat ökad risk för flera och större våldsamma konflikter, kan det leda till att ett mycket stort antal människor kommer att försöka ta sig till Europa.

Ska vi i Sverige möta framtiden med framgång behövs internationellt samarbete. Vi behöver också ett samhälle där alla individer oavsett ursprung, hudfärg, nationalitet, kön, ålder, sexuell läggning etc är likvärdiga och bemöts med värdighet. Under sen tid hånas inte sällan människor som uttalar sig för tolerans. Det bör vi aldrig acceptera. Ett civiliserat samhälle med individuell frihet förutsätter tolerans. Om vi vill mötas med tolerans även när vi rör oss utanför vårt lands gränser bör vi visa tolerans mot de som kommit och kommer till vårt land från andra länder och kontinenter.

Vi har också starka skäl att arbeta för den fria rörlighet vi länge haft i Norden, som vi till stor del erövrat i Europa och som vi själva dragit stor fördel av i relationen till andra kontinenter. Vi kan inte ta denna frihet och fördelarna av rörligheten för givna. Ruist och Krastev bidrar på ett positivt sätt till att göra oss uppmärksamma på dessa förhållanden.

Minskat internationellt samarbete och stängda gränser flerdubblar svårigheterna att lösa tidens stora problem. Men EU kan falla om politiken tillåts förfalla.

Ingen enskild person och ingen enskild stat kan undanröja globala hot och skapa trygghet. Men tillsammans kan vi göra det. Då krävs att vi bidrar efter bästa förmåga. EU är Sveriges viktigaste utrikespolitiska arena och FN är omistligt för den internationella rättsordningen.

Anders Ljunggren

Underskatta inte diplomatins betydelse i framtidens värld!

För flera år sedan innehöll tidningen DER SPIEGEL en artikel om hur Tysklands utrikesministerium, Auswärtiges Amt, minskat i betydelse. Förbundskanslerämbetet har numera en allt större betydelse, i synnerhet i de tunga utrikespolitiska sammanhangen. Även andra ministerier, inte minst finansministeriet har kommandot över viktiga delar av landets utrikesrelationer. Utvecklingen är tydlig också i andra länder, inklusive Sverige.

Den tekniska utvecklingen gör att de utsända diplomaterna numera sällan är först med att rapportera händelser – i varje fall från länder i den engelskspråkiga sfären. De utsända speciellt i EU-staterna är i sin politiska rapportering mycket upptagna med att rapportera inför möten i Bryssel eller före och efter möten där huvudstadens ministrar och chefstjänstemän utöver resediplomati. Det har betydelse i det mycket korta perspektivet och då i ländernas inflytande i sakfrågor. Dess långsiktiga betydelse är däremot sällan av någon betydelse alls hur viktig rapporteringen än är i dagsaktuellt sammanhang.

När det gäller analys och policyutveckling har en allt mera ymnig flora av tankesmedjor vuxit i betydelse. I Sverige har institutioner som FOI, SIPRI, SITE vid Stockholms handelshögskola och Utrikespolitiska Institutet viktiga roller. Det är gott och väl. Men de kan inte ersätta kompetent diplomatisk rapportering som underlag för utrikespolitiskt agerande.

Två böcker som visar vad kvalificerad diplomatisk verksamhet kan betyda, och vad det innebär när den ignoreras, har ingått i min sommarläsning. Det gäller dels ambassadör Tomas Bertelmans bok, Från ett kallt krig till ett annat (Medströms förlag), dels boken The Black Channel författad av USA:s främste diplomat det senaste kvartsseklet, William J. Burns.

I ett förord till Bertelmans bok påpekar Carl Bildt Rysslands centrala betydelse för Sverige med en hänvisning till Krister Wahlbäcks titel på den senares mästerliga bok om Sveriges relation till Finland, Jättens andedräkt. Bertelman hävdar att den ryska historien och den samhällsordning som den grundlagt är en förklaring till att Ryssland inte vill eller inte har kunnat integreras med övriga Europa. Han avvisar dock beskyllningar om att han skulle vara determinist.

Bertelman höll i pennan när Sveriges utrikespolitiska doktrin omformulerades på 1990-talet, i kölvattnet av järnridåns och Sovjetunionens fall och inför Sveriges EU-inträde. Han hade då redan etablerat sig som kvalificerad analytiker vilket framgår av flera av hans tidigt författade bidrag i boken. Jag citerar gärna det omdöme som en av Sveriges ledande Rysslandsforskare, Gudrun Persson, gör om ”Från ett kallt krig till ett annat”: ”Bertelman delar generöst med sig av sina erfarenheter och sätter in sina UD-rapporter i ett sammanhang. Hans bok är oumbärlig för alla som vill förstå rysk säkerhetspolitik och dess bevekelsegrunder. Analyserna av de sovjetiska rustningarnas drivkrafter och sovjetiska operationella principer bär prägel av klassiska texter.”

Om jag skulle peka på en viktig diplomatisk rapport som underlag för Sveriges utrikespolitiska linjedragning så skulle jag välja Bertelmans rapport som Sveriges ambassadör i Riga när han belyser konsekvenserna av ett eventuellt svenskt avståndstagande från de baltiska staternas NATO-medlemskap. Det skedde i polemik med Sveriges dåvarande Moskvaambassadör. Sverige kom att välja Bertelmans linje och vårt land gjorde åtskilligt för att underlätta Estlands, Lettlands och Litauens NATO-inträde vilket vi har all anledning att vara tacksamma för.

Ryssland ligger där det ligger och så kommer det att förbli. Det är en insikt som Finlands diplomater ofta påminner om och det är en insikt som Bill Burns också är bärare av. Han tjänstgjorde i två omgångar i Moskva, i det andra fallet som ambassadör.

Burns är som sagt den ledande diplomaten i USA det senaste kvartsseklet. Han har varit engagerad i snart sagt varje stor förändring eller stor händelse från världskommunismens sammanbrott och till 2014 när han lämnade State Department. Hans kritik av Trumpadministrationens utrikespolitik och nedrustning av USA:s diplomati därefter är skoningslös – och rättvis.

USA kom att betraktas som ensam världsmakt efter Sovjetunionens fall. Burns tillhörde dem som insåg att historien inte var slut men känslan av att USA var en hegemon kom att prägla mångas världsbild inte bara ”over there”. Burns är kritisk till att USA kom att hävda medlemskapsperspektiv i NATO för Ukraina och Georgien i det skede när det inträffade. Det innebär säkert att han menar att varje land har rätt att själv besluta om sin säkerhetspolitik – men att rätten tillkommer alla, även USA.

al-Qaedas terrorattack på Manhattan 9/11 blev en ny brytpunkt inte bara för USA utan för världspolitiken. Troligen har USA aldrig haft större stöd för att gå till motattack mot Usama bin Ladens terrorister. Däremot visar Burns hur invasionen av Irak inte alls kan förklaras med USA:s intresse eller främjandet av situationen i Mellersta Östern. Det var snarare hänsynen till den hämndgiriga folkopinionen i USA som avgjorde att vicepresident Dick Cheney fick gehör för det krig som Burns betraktar som det största tillkortakommandet för USA:s diplomati under hans tid. ”How might things have been different for America’s role in the world and for the Middle East if we had not invaded Iraq in the spring of 2003? What if we had tried to harness the massive outpouring of international goodwill and shared concern after the terrible attacks of September 11 in a different – more constructive – direction?”

Citatet ovan skulle kunna ses som efterklokhet. Men så är det inte i Burns fall. Konstaterandet ovan är istället ett exempel på att Burns memoar inte är självförhärligande. Här finns självkritik men också ganska många exempel på hur president och andra politiska makthavare ignorerat diplomaters analyser och förslag.

Detta gäller också det avsnitt som gett boken titeln The Back Channel. Här skildras den hemliga diplomati från USA:s sida som, i en process där EU hade en ledande roll, ledde fram till avtalet om kontroll av Irans kärnenergianvändning för att säkerställa att landet inte skulle bli en kärnvapenmakt. Det är ett avtal som president Trump valt att frånträda. Krigsfaran har ökat och det har inte blivit lättare att motverka kärnvapenspridning.

Trump har försatt Europa i en svårare situation. Han föredrar uppenbarligen att umgås med auktoritära ledare. I Europa pågår nu tankeutveckling som syftar till att öka EU:s suveränitet. Det sker i ett läge där starka argument talar för fördjupat transatlantiskt samarbete. Men när USA:s president agerar så att Europa får bära merparten av de negativa konsekvenserna av USA:s politik så går det inte att låtsas som om ingenting händer.

Condoleezza Rice noterar i en kommentar på The Back Channels omslag att ”Burn’s compelling, fast-paced, and witty narrative is necessary reading for America´s next generations of diplomats”. Jag menar att det vore angeläget om också de som är och vill bli diplomater i Sverige och alla som är intresserade av utrikespolitik världen över tog sig tid att läsa Bill Burns i USA lovordade bok, The Back Channel.

Diplomatin har inte spelat ut sin roll. För fredens, klimatets och den ekonomiska trygghetens skull behöver förståelsen av omvärlden och förmågan att hävda våra intressen i ett samarbete med andra stater bli större. Diplomatin är det främsta verktyget för att hävda vår säkerhet och den bör också ges mera resurser i en tid när det finns starkt gehör för att ge det militära försvaret, det yttersta verktyget för att hävda vår säkerhet, mera resurser.

Anders Ljunggren

En bok som jag önskar att alla Sveriges gymnasister vill läsa!

Om det fanns ett antal böcker som alla gymnasister förväntades läsa, och så kanske det borde vara, så skulle jag önska att Timothy Snyders bok, On Tyranny (Om tyranni i den svenskspråkiga utgåvan) skulle vara en av dem. Ja, i salige Björn Nilssons efterföljd, skulle jag gärna se att den bands in med sulläder och delades ut till alla invånare i Sverige.

Snyders bok har underrubriken ”tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet”. Jag har läst den på engelska och citat ur den blir därför på engelska. Den första läxan har rubriken ”Do not obey in advance!” och den tjugonde lärdomen har överskriften ”Be as courageous as you can!”.

Boken har ett mycket behändigt format, blott 126 sidor, i en liten pocketbok. Men det är en mycket betydelsefull bok. Snyder är historiker men han väjer inte för att vara normativ och tydligt ange vad han menar att vi bör vara observanta på när vi värderar vårt nutida skede om vi vill behålla demokratin. ”History does not repeat, but it does instruct.” är förordet första mening.

Boken ”On tyranny” utgavs 2017 och Donald Trumps uppträdande i valrörelsen och sedan han vann valet, med benäget stöd av Kreml, är uppenbarligen drivkraften bakom bokens tillkomst. Men bokens huvudpersoner är snarare Hitler och Stalin och boken adresseras främst till oss, var och en och tillsammans, som medborgare. Vi kan, och bör, lära av historien.

Skillnaden mellan demokrati och icke-demokrati kan inte ses på samma sätt som när vi iakttar hur ett tryck på strömbrytaren får ett maskineri att stanna. I öppna demokratiska processer finns det ständig risk för att möjligheten att agera fritt, gradvis och i början till synes i små steg, används för att undergräva demokratin. Ondskan finns. Den existerar inte bara bara i historien, där Stalin- och Hitlerregimerna tillhör skräckkabinettet. Den finns här och nu.

Vi lever inte i en digital värld när det gäller samhällsstyren, en värld där det finns antingen demokrati eller diktatur. Auktoritära styren har stärkt sin ställning, steg efter steg i flera länder. Snyder pekar exempelvis på hur Putin har utnyttjat verkliga och konstruerade ”olyckshändelser och incidenter” för att stärka sin egen makt och minska utrymmet för demokratin och individers medborgerliga fri- och rättigheter.

Problemen finns inte bara någon annanstans. De existerar här och nu. De finns också i vad vi lärt oss att betrakta som västliga demokratier. Sverige inte undantaget.

Det finns krafter som agerar för att tysta de som har annan uppfattning. Mobbning är en vardaglig upplevelse för de som rör sig i sociala forum på nätet och ibland på gator och torg. Det är viktigt att vi är många som vägrar att vänja oss när andra människor utsätts för mobbning. Greta Thunberg är ett exempel, Annie Lööf ett av flera exempel i politikens värld och i journalistkretsar är det många som är utsatta. Oftast är det kvinnor, i synnerhet unga kvinnor, som blir mobbningsoffer. Var med och försvara dem mot de medvetna mobbarna!

Snyder tar sin utgångspunkt i historien och han påvisar hur agerande nu har likheter med, eller kan relateras till, faktiska händelser i det förgångna. Han varnar för faror men han ger också råd till oss att engagera oss som medborgare. Tvärtemot vad många hävdar, många tanklöst utan att medvetet vilja vara demokratins undergrävare, har det betydelse hur vi var och en agerar som enskilda personer. Varje människa har betydelse.

Engagera dig! Stöd organisationer som värnar demokratin! Överväg att kandidera för att ta på dig politiskt ansvar! Står upp för rättvisa och frihet, minns Rosa Parks! Undanröj själv hakkors och andra hatsymboler! Sammanfattningsvis: Demokratin är ditt och mitt ansvar och vi har ett gemensamt ansvar för att värna demokratin i en tid med många faror nära och fjärran.

Timothy Snyder, professor i historia vid Yale University, fyller femtio år först den 18 augusti i år. Han har gett ut en rad böcker som gör honom till en av vår epoks största samtidshistoriker, ja, en av vår tids viktigaste intellektuella enligt min mening. Hans budskap är blytungt men hans texter är lika lättlästa som väldokumenterade.

Så läs gärna Om tyranni (On tyranny), om ni inte redan gjort det. Och ni som vill gå djupare kan gärna också läsa Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin (2010) vars engelskspråkiga utgåva, Bloodlands: Europe Between Hitler och Stalin, kom redan 2010.

Själv har jag också med intresse läst Snyders senaste bok på svenska Vägen till ofrihet som kom i våras. Det engelskspråkiga originalets titel är Road to Unfreedom. Den ger inte minst kunskap om de teoretiker som Putins politik hänvisar till när Kreml inskränker utrymmet för demokrati och frihet.

Läs! Tänk! Gå samman med likasinnade! Agera!

Anders Ljunggren

Behöver Sverige enas om EU:s långsiktiga utveckling och roll?

Utrikespolitik i egentlig mening existerar först sedan riken, för åtskilliga sekler sedan, blivit statsbildningar. Till en början härskade praktiskt taget i alla stater envåldshärskare. På enväldets tid handlade diplomaters analyser om att försöka förstå självhärskarens ambitioner och förmåga. Det kunde också handla om att bereda avtal mellan envälden i olika länder, mäkla äktenskap och fred eller förklara krig. Diplomaterna, ers excellenserna, stod nära hoven eller tillhörde hoven. Adeln dominerade den diplomatiska kåren in på 1900-talet i Sverige.

I takt med att det folkliga inflytandet ökade och demokratin så småningom bröt igenom stärktes inte bara parlament och regeringarna i relation till statschefen. Även utrikesministerierna, i Sverige UD, stärkte sin ställning – när den var som starkast måste i stort sett alla statliga angelägenheter i relation till utlandet passera UD. Så är det inte numera.

Utrikespolitik är inte enbart utrikesministeriernas angelägenhet. Enligt Wikipedia är det visserligen så att ” Utrikesdepartementet ansvarar tillsammans med Utrikesrepresentationen för hanteringen av Sveriges förbindelser med andra länder.”

Under senare årtionden bedrivs dock utrikespolitiken också av andra än utrikesministerierna. Det gäller inte minst regeringscheferna, som byggt upp en allt större egen utrikesadministration, pådriven av EU-medlemskapet. Även övriga ministerier, inte minst Finansdepartementet, sköter i stor utsträckning sina angelägenheter utan UD:s bistånd. UD är snarare ett serviceorgan till dem.

I Sverige har Statsrådsberedningen svällt. Motivet är legitimt, att samordna det svenska agerandet i EU, i en situation där alla departement och en rad myndigheter, hanterar förbindelserna till övriga EU-stater.

EU-enheten i UD är ministeriets största enhet. I realiteten ägnar sig enheten främst åt de bilaterala relationerna med övriga EU-stater, Norge, Island, Schweiz, de stater som kan bli aktuella för EU-medlemskap på Balkan utöver de som redan nått det målet samt Turkiet. Det är inte lite. Men linjerna i Sveriges EU-agerande läggs snarare fast i Statsrådsberedningen och det är också främst där som policyutveckling kan förväntas ske.

Det senare är kanske inte så lyckligt. Samordningen av politiken i en minoritetsregering sker hela tiden i medvetande om att nålsögat i Riksdagens EU-nämnd måste passeras. Strategin blir allt för lätt att handla efter läglighet; hur goda ambitionerna än må vara. Och så gör flertalet andra EU-stater. Sverige hävdar sig väl i det operativa politiska arbetet på EU-nivå. I relation till landets storlek är inflytandet betydande när det gäller att hantera löpande ärenden.

Jag tror att Sveriges inflytande skulle kunna bli än större om våra företrädare kunde ge bättre besked om vad Sverige vill med EU på längre sikt – en horisont vidare än nästa ministermöte, ja till och med mera omfångsrik än mandatperioden för Europaparlamentet (som sammanfaller med EU-kommissionens och Europeiska rådets ordförandes mandat).

Jag tror att sådan policyutveckling i allt väsentligt bör ske vid sidan av den verkställande maktutövning som är regeringens ändamål. Politiska partier, det fria organisationslivet, akademierna och enskilda engagerade kan bidra. Om detta råder stor enighet men initiativen är fåtaliga.

Om trovärdighet ska skapas för att Sverige som land har en uppfattning om i vilken riktning vi vill att unionen utvecklas och hur den enligt vår mening bör se ut så krävs också politisk vilja att skapa ett brett samförstånd om policyn. Kan man tänka sig en parlamentarisk utredning av det slag som var vanligt förekommande tidigare än för två årtionden sedan?

Jag menar en utredning som föregås av partiledaröverläggningar och där ledamöterna ges uppgiften att så brett som möjligt lägga fast riktlinjerna för en längre tidsperiod – ungefär så som försvarsberedningar förväntas göra. Till utredningen bör knytas expertis från regeringskansli och diplomati, akademier och relevant samhällsliv. Utredningen bör få gott om tid på sig och också bidra till en öppen samhällsdebatt.

Vi lever dessbättre i en tid där flertalet av de stater som vi har frekvent utbyte med inte är envälden – även om utvecklingen gått i den riktningen i några av de stater som är viktiga för oss. Vi är själva en demokrati och en långsiktig politik kräver förankring inte bara bland de folkvalda utan också i bredare folklager. Och om vi långsiktigt ska påverka utvecklingen i EU måste vi tillsammans med likasinnade nå ut i en väsentligt bredare krets än de som ryms i EU-staternas regeringar och Bryssels förhandlingsmaskineri.

För detta behövs en bred opinionsbildande verksamhet. Det är i första hand en uppgift för det fria samhällslivet och inte för statsmakten. Men det är en fördel om det i Sverige som land finns ett brett samförstånd om de stora och långa linjerna för EU:s utveckling. Att skapa detta är en politisk uppgift och för att fylla politiken med innehåll behövs idéutveckling och kritisk analys.

Om detta, liksom om diplomatins roll i framtiden, finns det skäl att återkomma.

Anders Ljunggren

Är invandringen lagom nu?

Jag läser att Expressens Anna Dahlberg publicerat en artikel som bär rubriken ”Ser ni inte verkligheten? Migrationen bör minska” https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/ser-ni-inte-verkligheten-migrationen-bor-minska/?fbclid=IwAR1nVmllDZNLp42ALT3vSbPZEVMJCn1_BewljT1BuacSYBDReqD0LQO9WoQ

Det framgår inte av rubriken om Dahlberg önskar minska all migration. Men av texten framgår att det är invandringen det gäller. Hon tycks inte förorda åtgärder för att försvåra utvandringen från Sverige och inte heller lägga hinder i vägen för människors möjligheter att byta bostadsort inom Sverige. Det är uppenbart att Dahlberg menar att invandringen är för stor. Så låt oss studera den verkligheten.

Under de fem första månaderna i år har 46 491 personer beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa beviljades 13972 uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning, 18 413 som arbetskraftsinvandrare, 8053 på grund av asylskäl, 3614 från EU/EES-länderna och 2439 för studier.

Detta kan jämföras med beviljade uppehållstillstånd de första fem månaderna ifjol då 53 327 beviljades uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa beviljades 20 038 uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning, 18 025 som arbetskraftsinvandrare, 10 199 på grund av asylskäl, 2751 från EU EES-länderna och 2314 för studier.

Totalt sett har antalet personer som beviljats uppehållstillstånd i Sverige minskat med 6836 perioden januari-maj i år jämfört med samma period ifjol. Antalet beviljade uppehållstillstånd minskade i grupperna familjeförening och asylbeviljade och ökade (obetydligt) i gruppen arbetskraftsinvandrare, EU/EES-medborgare och studerande. Dessa uppgifter var kända när Dahlberg skrev sin ledare. Hon önskar en större minskning. Hur då?

Av krönikan framgår att Dahlberg vill förhindra anhöriga till ”alternativt skyddsbehövande” att förena sig med sin familj i Sverige. Det gäller anhöriga till personer som fått uppehållstillstånd då de riskerar att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller som civilperson löper stor risk att skadas på grund av väpnad konflikt, om de inte får stanna i Sverige. En mycket bred riksdagsmajoritet, bara Sverigedemokraterna och Moderaterna är emot, har ställt sig bakom dessa olycksdrabbades möjligheter att förena sig med sina familjer. Tisdagen den 18 juni avgörs saken i Sveriges Riksdag.

Väl att märka är att det finns betydande restriktioner för anhöriginvandringen. Lättnaderna är begränsade i tid och de som kan komma ifråga är enbart de som fått uppehållstillstånd beviljat mellan den 20 juli 2016 och den 19 juli 2019. Det gäller bara de som är barn, maka/make eller sambo med den som fått uppehållstillstånd i Sverige den persiod som anges i föregående mening mm.

Det finns förvisso problem i det svenska samhället. En del av dem, men långt, långt ifrån alla, är ett resultat av den integration som krävs till följd av de, jämförelsevis extremt många, asylsökande som kom till Sverige 2015. I stora delar av samhället krävs förstärkta åtgärder för att integrera alla i samhället enligt svensk lag, inte minst i särskilt utsatta områden och skolor. Men det är lätt att instämma i det som riksdagsmajoriteten hävdar: påfrestningarna som uppstod 2015 kan inte motivera att de som på grund av välgrundad fruktan getts uppehållstillstånd i Sverige ska förhindras att förena sig med sin familj om lagens krav tillgodoses.

Så anser inte Dahlberg, Sverigedemokraterna och Moderaterna. De anser att staten har rätt att ingripa i dessa människors privatliv. ”Mot bakgrund av det stora flyktingmottagande Sverige har haft, nivåerna på nuvarande mottagande och de omfattande integrationsproblemen bör förslaget till utökad rätt till familjeåterförening avslås”, hävdar moderaterna. Så kan inskränkningar i enskilda människors privat- och familjeliv motiveras.

Enligt min mening är det uppenbart att integrationen främjas av att de som getts tillstånd att uppehålla sig i Sverige då de har väl grundad fruktan för liv i sina hemländer ges möjlighet att förena sig med sina barn och/eller sin livspartner. Att Sverige skulle ha så stora problem att vi genom lag bör medverka till att dessa familjer splittras är inte en rimlig hållning.

Dahlberg anser uppenbarligen också att arbetskraftsinvandringen bör minska. I en ny rapport, Arbetskraftsinvandring – vägar framåt, tillkommen i samarbete mellan tankesmedjan FORES och näringslivets forskningsinstitut RATIO och författad av chefsekonomen i arbetsgivarföreningen Almega, Patrick Joyse, föreslås istället åtgärder syftande till att öka arbetskraftsinvandringen.

Enligt Migrationsverkets statistik har arbetskraftsinvandringen de fem första månaderna i år varit på samma nivå som ifjol – då de som fick uppehållstillstånd som arbetstagare var flera än någonsin. Var och är det för många? Låt oss se på statistiken.

Tjugosex procent, eller 5410 av de 20841 från icke-EU/EES-länder som fick uppehållstillstånd som arbetstagare, var rekryterade av företag i de gröna näringarna, flertalet av dem bärplockare. De fick i allmänhet tillstånd att vistas i Sverige upp till tre månader. Har de skapat integrationsproblem i Sverige?

Tjugofyra procent av de icke-europeiska arbetstagare som fick tillstånd att jobba i Sverige 2018 arbetade i IT-sektorn. De fick i allmänhet tillstånd att jobba två år men många återvände redan efter tre månaders arbete. Många av dessa är från Indien. En del av dem arbetar i internationella koncerner och flyttar inom företaget för en kortare period. Ska de vägras att göra detta i Sverige? Har dessa grupper skapat integrationsproblem – problem av en sådan omfattning att vi ska försvåra denna gränsöverskridande rörlighet på arbetsmarknaden ytterligare?

Elva procent av de som fick tillstånd efter det att de rekryterats som arbetskraft till Sverige sysselsattes i restaurangnäringen. Nära nog hälften är kockar eller kökschefer. Många hade arbetsgivare som kom från samma hemland. En hel del av dem arbetar i mindre kommuner. Är det denna grupp, 2 313 år 2018, som skapar integrationsproblem i Sverige.

Nio procent av arbetskraftsinvandrarna 2018 rekryterades till ingenjörsyrken, flertalet är civilingenjörer.

Byggsektorn erbjöd arbetsplatser för fem procent, eller 1102, av de icke-européer som fick tillstånd som arbetstagare i Sverige 2018. Städ- och tvättbranschen var mottagare av fyra procent av motsvarande grupp. Arbetstagare utanför Europa som fick tillstånd att arbeta i något av alla övriga yrken utgjorde tillsammans 21 procent av det totala antalet personer utanför EU/EES som fick tillstånd att arbeta i Sverige efter det att arbetsgivare här rekryterat dem 2018.

Svenskt näringsliv vill underlätta ytterligare för företagen att rekrytera arbetskraft utomlands. De saknar inte argument. Under hösten 2018 hade över 40 procent av de tillfrågade företagen i Konjunkturinstitutets barometer brist på arbetskraft. Åttio procent av företagen inom dataprogrammering och datakonsulttjänster uppgav att brist på arbetskraft var det största hindret för deras verksamhet.

I de större high-tech-företagen i Kalifornien finns personal från 100 länder eller flera. Att åtskilliga svenska företag skulle klara sig utan rekrytering av arbetskraft från andra länder är en illusion. Alternativet till att möjliggöra rekrytering av arbetskraft från andra länder är att arbetsplatser i större utsträckning flyttas utomlands.

Jag har här talat om arbetskraftsinvandring. Det är egentligen en felaktig term. I dagens värld finns många arbetstagare som temporärt arbetar i annat land än sitt hemland. Många av dem är svenskar. Det finns 600 000 svenskar som är folkbokförda utomlands.

År 2018 var det 46 981 som utvandrade från Sverige. Flertalet av dem hade tidigare invandrat men många är födda i vårt land.

Vi lever i en helt annan tid än den som var när mina släktingar emigrerade till USA för mera än ett sekel sedan. Många av dem kom aldrig att återvända. I dagens värld är det många som ser världen som arbetsmarknad. Det är i allt väsentligt positivt. Och svaret på frågan om dagens invandring är lagom är i vart fall inte självklart. Frågan är när och på vilket sätt vi ska låta staten reglera möjligheterna att flytta över nationsgränserna. Vilken frihet att röra sig över gränserna är lagom?

Anders Ljunggren