Krönika i NT: Allt större fokus på Arktis klimat, miljö och säkerhet

Nordisk tidskrift damp nyligen ned genom brevinkastet. Den innehåller min senaste krönika i denna tidskrift. Nummer tre i utgivningen detta år innehåller en översikt av 2018 års utgåvor av litteratur i nordiska länder, texter som du näppeligen finner någon annanstans. http://www.letterstedtska.org/wp-content/uploads/2019/10/NT3-2019_webb.pdf

Här min krönika: Den 20 september lämnade den tyska isbrytaren Polarstern Tromsø i norra Norge. När detta läses lär Polarstern vara infrusen i Arktis istäcke i Laptevhavet vid centrala Sibiriens Ishavskust. Drygt ett år, till och med september 2020, ska Polarstern utgöra bas för forskningsexpeditionen MOSAiC som ska driva 2500 kilometer i Nordpolens grannskap fastfrusen i  isen från utgångspunkten tills den beräknas nå isfria vatten nordväst om Island.

Detta är den största enskilda insatsen för klimatforskning i Arktis någonsin. Nitton nationer, bland dem Danmark, Finland, Norge, Sverige, USA, Kina och Ryssland, deltar med totalt 600 forskare från skilda discipliner under ledning av Alfred Wegener Institut i Tyskland. Budgeten uppgår till 140 miljoner Euro.

Forskningsprojektet är ett tecken på hur klimatfrågan bidrar till att intresset för Arktis ökar och att det i detta sammanhang inte enbart är de nordiska länderna utan också stormakter som deltar. Projektet kan också ses som en förtroendeskapande insats. Arktiska rådet misslyckades i maj med att ena sig om en deklaration vid det utrikesministermöte i Rovaniemi som avslutade Finlands ordförandeskap i Arktiska rådet.  Misslyckandet berodde på att USA, i Donald Trumps efterföljd, motsatte sig en text om klimatförändringarna. Att USA nu deltar i MOSAiC-projektet är därför särskilt välkommet.

Utrikesminister Guðlaugur Thór Thórdarson sa då Island övertog ordförandeskapet i Arktiska rådet från Finland att ”det växande internationella intresset för arktiska frågor visar på en dramatisk förändring i de internationella prioriteringarna jämfört med vad som var fallet för bara 15 år sedan. Den geostrategiska situationen i regionen har förändrats och denna verklighet återspeglas också i Arktiska rådets internationella status och den uppmärksamhet som rådets arbete åtnjuter. Arktiska rådet har utvecklats från att vara en perifer regional sammanslutning till att vara ett verkligt centralt organ för samarbete i regionen”.

Det råder knappast någon tvekan om att det är just klimatförändringarna som bidragit till att det globala intresset för Arktis ökat så markant som Guðlaugur Thór Thórdarson framhåller. Temperaturhöjningen är här dubbelt så stor som genomsnittet globalt och det bidrar säkert till att människor i Arktis och dess närhet visar särskilt stort intresse för klimatpolitik. Det gör också att oron är stor när USA hoppat av Parisavtalet och söker försvåra andra internationella foras engagemang.

Island fortsätter dock att ge prioritet åt en hållbar politik också på klimatområdet under sitt ordförandeskap i Arktiska rådet. Det framgår bland annat av följande meningar: ”Betydelsen av att basera klimatpolitiken på fasta vetenskapliga grunder kan inte överskattas. Det Arktiska Rådet kommer att fortsätta att observera och utvärdera klimatpåverkan på de arktiska marina-, sötvattens- och markbundna ekosystemen och en uppdateringsrapport om arktiska klimatförändringar kommer att utarbetas för Ministermötet i Reykjavík 2021.”

Det återstår att se om åtgärder för att motverka klimatförändringar blir en del av en eventuell slutdeklarationen när de åtta medlemsstaternas utrikesministrar möts 2021 i samband med att Island överlämnar ordförandeskapet till Ryssland. Att de nordiska staterna vill vara pådrivande för att så ska bli fallet behöver inte betvivlas. Och möjligen kan expeditionen med MOSAiC och Polarstern bidra. Även den svenska isbrytaren Oden bistår i forskningsprojektet.

Just hållbarhetsfrågor och oron för klimatförändringens effekter stod i centrum för samtalen under de nordiska statsministrarnas möte i Reykjavik den 20 augusti. I det vägledande dokument, Vår vision 2030, som statsministrarna lagt fast för arbetet i Nordiska Ministerrådet de närmaste fyra åren, är ett centralt mål koldioxidneutralitet, det vill säga att ingen nettotillförsel av CO2 ska ske till atmosfären från de nordiska länderna. Enligt årets nordiska statsministerdeklaration ska detta vägleda samtliga ministerråd under perioden. När FN:s klimatförhandlingar, COP25, fortsätter i Chile i december kan vi vänta att de nordiska länderna uppträder efter att ha samrått med varandra. Samarbetet finns också representerat i Chile vid COP25 genom en nordisk paviljong som kommer att stå i direkt förbindelse med en motsvarighet i lokalen Norrsken i Stockholm. (Vi vet nu att COP 25 kommer att ordnas i Spanien sedan Chile på grund av inrikes politisk turbulens avstått från att vara arrangör.)

Att den ” geostrategiska situationen” i Arktis förändrats, som utrikesminister Guðlaugur Thór Thórdarson sa i Rovaniemi, finns det åtskilliga tecken på. I ett offentligt tal som USA:s utrikesminister Mike Pompeo höll i anslutning till det Arktiska rådsmöte där han å Trumps vägnar vägrade att skriva under den klimatdeklaration som övriga sju medlemstater i rådet var beredda att underteckna, varnade han för Rysslands och Kinas agerande i Arktis. Rysslands agerande är aggressivt menade Pompeo och han pekade särskilt på att Putinstyret kräver att fartyg som vill trafikera utmed den ryska ishavskusten inte ges fri passage utan förutsätts inhämta tillstånd och utsätts för lotstvång. Om inte detta accepteras hotas fartygen med militärt våld. En motsvarande konflikt finns mellan USA och Kanada när det gäller nordvästpassagen där Kanada inte är villiga att acceptera fri passage. Konflikter av detta slag kan bli långvariga. Det visas av Öresundstullen som upptogs 1429 till 1857 och var en orsak till flerfaldiga krig och konflikter mellan Sverige och Danmark. De nordiska länderna hävdar alla principen om fri passage för internationell trafik i såväl nordost- som nordvästpassagerna.

En annan geopolitisk konfliktfråga är Svalbard där Ryssland inte accepterar den juridiska status som Norge hävdar. Ryssland har skrivit på Svalbardstraktaten som ger Norge suveränitet. Staterna är dock oense om traktatens innebörd vilket är en potentiell konfliktanledning och Ryssland har flera gånger agerat så att friktion uppstått mellan länderna.

I Grönland och Island har kinesiska intressenters uppköp av företag och mark lett till diskussioner om huruvida dessa kinesiska näringslivsagenter agerar i enlighet med kinesiska säkerhetsorgans direktiv. Huruvida detta medverkat till att USA:s president Donald Trump ville köpa Grönland från Danmark får vara osagt. Att han med kort varsel ställde in USA:s statschefs officiella besök hos Drottning Margrethe i Köpenhamn sedan Danmarks statsminister Mette Jacobsen deklarerat att Grönlands land och folk inte är till salu måste betraktas som famöst – inta minst då meddelandet skedde via Twitter.

Arktis geopolitiska position hade redan under Kalla kriget stort intresse från säkerhetssynpunkt. Det berodde på att Rysslands, och i någon utsträckning också USAs, andraslagsförmåga med kärnvapen var, och även nu är, koncentrerad till Arktis och den Norden-nära Kolahalvöregionen. I ett läge där de avtal som banade vägen för den betydande kärnvapennedrustningen sedan 1980-talet nu sagts upp och nya kärnvapen rustas, så växer de nukleära hotens betydelse åter, inte minst för befolkningen i Norden.

Ett exempel: Den 8 augusti i år inträffade en olycka med radioaktiva utsläpp, som förorsakade flera vetenskapsmäns och militärers död samt ett ovisst antal skadade, i anslutning till den ryska marinens huvudbas för vapentester i Njonoksa väster om Arkhangelsk i Ryssland. Befolkningen i omgivningen evakuerades och apoteken i Severodvinsk och Arkhangelsk tömdes på jodtabletter. Och det som ännu betecknas som en mystisk olycka i Vita havet inträffar bara en månad efter det att en ny topphemlig kärnkraftsdriven u-båt ”Losharik” förorsakade 14 ombordvarandes död i en olycka i Barents hav. Den 12 augusti år 2000 dog dessutom 118 besättningsmän i den kärnkraftsdrivna u-båten Kursk också i Barents hav. De nordiska staterna, och världssamfundet, har anledning att ägna större intresse åt kärnkraft och kärnvapen, och inte minst de militära rustningarna, i detta närbelägna område.

Barents Observers har publicerat uppgifter om att det finns 39 kärnkraftsdrivna fartyg och totalt 62 reaktorer i ”det ryska Arktis” idag och att antalet inom en 15-årsperiod väntas öka till 74 fartyg med mellan 94 och 114 reaktorer. Därtill uppges att Kremlstyret nu dammar av gamla planer på att använda kärnkraftsreaktorer i industriella sammanhang i det miljökänsliga Arktis. Genomsnittsåldern på de kärnkraftsdrivna u-båtarna uppges aldrig ha varit högre och många antas bli använda ytterligare ett årtionde samtidigt som nya kärnkraftsdrivna u-båtstyper utvecklas för att säkra att man har ”domedagsförmåga”. Det är välkommet att det avtal om samarbete när det gäller eftersökning och räddningsinsatser som ingåtts i Arktiska rådet föreskriver samarbete mellan strålsäkerhetsorganen i medlemsstaterna. Samarbete för att förebygga, lokalisera och bemästra konsekvenserna av nukleär användning i Arktis borde etableras och utvidgas.

President Putin medgav så småningom att det inträffade i Njonoksa var en olycka i samband med en ”lovande” utveckling av nya vapen. Möjligen skedde den vid test av en kärnkraftsdriven kärnvapenbärande missil. Den inträffade ”explosionen” registrerades inledningsvis bland annat av flera mätstationer tillhörande The Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty Organization. Det som bidrar till den befogade oron är att Ryssland stängde fyra av mätstationerna i ett senare skede. Detta bör föranleda insatser när en översynskonferens för provstoppsavtalet angående kärnvapen ordnas nästa år. Sedan Sveriges regering beslutat att inte ratificera den föreslagna konventionen om förbud mot kärnvapen, just på grund av att förslaget bland annat kan minska provstoppsavtalets legitimitet, finns större möjligheter till samordnat nordiskt uppträdande för att minska riskerna för riskabel nukleär användning i Nordens närområde.

Ett samordnat nordiskt agerande för att minska de nukleära hoten inte minst i Arktis är nu angeläget, även om det bara i begränsad utsträckning kan ske inom Arktiska rådet. Militära frågor måste hanteras i andra sammanhang. Det är samtidigt viktigt att politiken i Arktiska rådet och i övrigt inriktas på att Arktis ska bestå som ett lågspänningsområde med fredligt samarbete för att göra befolkningarna tryggare och rikare i alla avseenden. Här kan de nordiska staterna i samarbete göra betydande insatser.

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s