Centerpartiets Annie Lööf har efter en veckas sonderingar konstaterat att socialdemokrater och moderater har två saker gemensamt: De vill inte samarbeta. Istället vill de bilda minoritetsregeringar där deras partiledare ska vara statsministrar i den regering de var för sig vill bilda. Centerpartiet, och liberalerna, erbjuds att antingen stöda den ena eller den andra partiledaren som statsminister.
Det vi nu ser är ett ”chicken race” – moderater och socialdemokrater kör båda i samma stil rakt fram och hoppas att C och L ska väja från sina positioner och hoppa på ett av deras alternativ. Antingen en regering styrd av Ulf Kristensson eller en regering styrd av Stefan Löfven. Något annat alternativ erbjuds inte C och L. Det verkar faktiskt som Moderater och Socialdemokrater tror att de kan skrämma C och L att acceptera deras motsatta regeringssträvanden.
Hur gick det då för de partier vars partiledare nu gör anspråk på statsministerposten? Moderaterna gick tillbaka, med minus 3,5 procent. Inget annat parti förlorade så mycket.
Socialdemokraterna var den näst största förloraren, de minskade med 2,8 procent. I årets riksdagsvalval gjorde socialdemokraterna det sämsta valet sedan 1920.
Moderaterna får gå tillbaka till 2002 för ett lägre resultat, Även 1988 var valresultatet sämre än i årets val. Annars får man gå tillbaka till 1976 för att finna ett sämre resultat än årets siffror.
Men Socialdemokraterna är störst och Moderaterna näst störst. Socialdemokraterna baserar sina anspråk på att ”de rödgröna” har 144 mandat gentemot Alliansens 143. Att denna mandatfördelning beror på Vänsterpartiets framgång som begränsade tillbakagången för de rödgröna när både Miljöpartiet och Socialdemokraterna förlorade stolar i Riksdagens sessionssal talar de inte om.
Moderaterna framhäver gärna att Alliansen är större än Socialdemokraterna. Men det är inte Moderaternas förtjänst. Det beror istället på att Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna gjorde bättre val. Moderaterna är den största förloraren i 2018 års val. Men moderaterna gör anspråk på statsministerposten.
Jag skulle helst se att det politiska sakinnehållet fick avgöra vilken regering som nu ska bildas. Klimatpolitiken, en konstruktiv Europapolitik och en politik som håller ihop Sverige behövs. För det senare behövs såväl att full förtroende för rättsstaten upprättas och att klyftorna i Sverige minskas, mellan individer och landsdelar. Självklart ska alla i Sverige oavsett ursprung och identitet kunna leva i frihet och trygghet. Integrationen behöver förbättras och asylrätten värnas.
Tyvärr tycks det bli en minoritetsregering – såvida moderater och socialdemokraterna inte övervinner sina respektive fobier och bildar regeringen tillsammans. De vill både se sig som statsbärande. Men de vill ge C och L ansvaret för vilken regering Sverige ska ha. Upp till bevis! Ser ni C och L som något mera än regeringsunderlag?
Eller är det kanske så att Sveriges riksdag står inför alternativen att antingen låta Stefan Löfven eller Ulf Kristersson blir statsministrar – eller bana väg för nyval. Är det alternativen? I så fall bör de partier som gör anspråk på att vara statsbärande betänka konsekvenserna.
Stefan Löfven har sagt att han vill bryta blockpolitiken. Menar han allvar måste han nu acceptera en annan statsminister. Ska blockpolitiken brytas krävs att den som får statsministerposten hämtas utanför partiledarnas krets.
Om Ulf Kristersson och Moderaterna menar allvar med att de vill ha en Alliansregering bör de acceptera att någon annan än Ulf Kristersson blir statsminister. Även här tror jag att det krävs en statsminister som hämtas utanför partiledarnas krets. En alliansregering kan i nuvarande läge bara tillkomma om det finns en detaljerad regeringsdeklaration som SD har att säga ja eller nej till. Om SD skulle fälla en sådan Alliansregering förorsakar de nyval.
Vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna vann valet 2018. Sluta låtsas!
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 