Politik är det möjligas konst. Enligt min mening är den uppgörelse som nu gjorts, för att Sverige ska få en regering, den bästa möjliga för politiken denna mandatperiod.
Framtiden är dock inte given. Det kommer att krävas gemensam uthållighet och ömsesidig konstruktivitet av alla fyra samverkande partier under den tid samarbetet består. De lär inte ställa upp som en koalition med ambition att bilda regering nästa mandatperiod. Jag tror att de då går fram som självständiga partier. Jag har därmed inte sagt att jag förutser att väljarna kommer att bana väg för en mandatfördelning som kommer att ge förutsättningar för en regeringsbildning som är bättre än den som nu åstadkommits. Regeringsfrågan nästa mandatperiod är helt öppen.
Då socialdemokrater och moderater vägrar att samarbeta vid regeringsbildning innebar väljarnas val att centerpartiet fick en nyckelposition vid regeringsbildningen. Under Annie Lööfs ledarskap har detta hanterats på ett skickligt och ansvarsfullt sätt. Jag är positivt överraskad.
Utfallet kommer att bedömas efter den verklighet väljarna upplever i sin vardag. I debatten finns nu fokus på om avtalade reformer kommer att genomföras eller inte, särskilt när det gäller lagen om anställningsskydd och hyreslagstiftningen. Det är viktigt med tanke på relationerna mellan partierna och debatten i nästkommande valrörelse. Men för väljarna, och samhällsutvecklingen, är det faktiskt inte avgörande.
Som Lars Calmfors och andra arbetsmarknadsforskare påtalar i boken ”Hur ska fler komma in på arbetsmarknaden?” (Dialogos) tar det tid innan de tilltänkta justeringarna av arbetsrätten resulterar i att utanförställda på arbetsmarknaden kan räkna med jobb. Och effekten lär bli ganska marginell. Och motsvarande kan faktiskt också sägas om förslagen när det gäller ändrad hyreslagstiftning.
För att utlandsfödda ska komma i jobb i samma utsträckning som födda i Sverige krävs ett batteri med åtgärder nu och så snart som möjligt. Och om ungdomar, personer med låga inkomster och svag förankring på arbetsmarknaden ska kunna flytta till egen lägenhet i många av landets kommuner krävs flera åtgärder än avskaffad hyresreglering i nyproduktionen. Det senare kommer sannolikt, i den mån den har påtaglig inverkan, främst öka utbudet av dyra hyresrätter.
Avtalet med de 73 punkterna ska naturligtvis respekteras och genomföras. Men gör inte medlen till mål! Det är minskade klyftor på arbetsmarknaden och en bostadsmarknad som ger de som efterfrågar lägenheter alternativ till tröstlös väntan i bostadsköer som ger positiva effekter på samhällsekonomin och enskilda människor bättre livstillfredställelse.
Samhällsekonomins utveckling är avgörande för varje regering. Värnskattens avskaffande är ett faktum. Svårare lär det bli att göra den större och förhoppningsvis breda skatteuppgörelse som både har målet att stärka samhällsekonomin och minska de ekonomiska klyftorna. Inte minst det senare är viktigt. Det är de som är mest sårbara och har minst valmöjligheter som lättast blir offer för högernationalism och vänsteropportunism. Ett jämlikt samhälle är bra för den ekonomiska utvecklingen och ger flertalet bättre livskvalité.
En effektiv klimatpolitik krävs med tanke på de miljökonsekvenser vi redan noterar världen över och blir än nödvändigare med tanke på livsavgörande solidaritetsbehov gentemot kommande generationer. Här måste fyrpartikonstellationen vara ambitiös.
Förändra storskaliga förortsområden – bygg fungerande lokalsamhällen! Att sätta stopp för gängbrottsligheten, morden på unga och hedersvåld är av största betydelse för att ge människor trygghet. Trygga människor är fria! Med framgång på dessa områden blir det svårt för partier som vill framstå som konservativa att motverka att barn och föräldrar kan förenas. Vill kristdemokraterna sätta familjen främst eller inte?
Moderater och kristdemokrater är besvikna. Det är lätt att förstå. En alliansregering var förstahandsval också för C och L. Att de parlamentariska förutsättningarna inte skapades är inte Annie Lööfs eller Jan Björklunds fel. Det är dags för bittra moderater och kristdemokrater att erkänna att det beror på väljarnas val och då framför på det sviktande förtroendet för Moderata Samlingspartiet.
Vissa moderata spinndoktorer odlar nu en dolkstötslegend enligt vilken C och L skulle ha svikit givna löften och nu är förrädare. Det är orimliga påståenden. Ingen som lyssnat på beskeden före valen kan med trovärdighet låtsas vara överraskade över att C och L verkar för blocköverskridande samarbete i en riksdag där de rödgröna är större än allianspartierna. C och L har gjort det de lovat sina väljare och de har alls inte svikit KD och M.
Däremot kan det noteras att Ulf Kristersson kandiderade som statsminister med en sammansättning och en politisk plattform som fick Jimmie Åkesson att bifalla med jubel. Det var ett avgörande misstag. Där och då avgjordes att moderaterna inte kunde basera en allianspolitik på blocköverskridande samarbete. Om det berodde på ovilja eller oförmåga kan diskuteras. Det är nog både ock.
Nu beror framtiden till stor del på hur moderaterna hanterar sin besvikelse. Som den vanligtvise kloke Olof Ehrenkrona, moderaternas grå eminens, sa i en intervju i februari ifjol: ”Det vi ser nu är högerns 1968.”
Torbjörn Nilsson, journalisten,, inte fotbollsspelaren, frågade i Expressen:
Kan ett liberalkonservativt parti verkligen existera när de stora konflikterna går just mellan liberaler och konservativa?
– Det är en bra fråga, svarade Olof Ehrenkrona.
Hur moderaterna hanterar den situation de nu försatt sig i blir minst lika avgörande för framtiden som hur det går för den fyrpartikonstellation som gör anspråk på att forma politiken den närmaste tiden.
Anders Ljunggren
Ljunggren skriver 