Valen i Norden 2019 – en artikel i Nordisk tidskrift, Häfte 1 detta år

Tre ordinarie val ordnas i Norden våren 2019. I Finland val till Riksdagen den
14 april. Folketingsval i Danmark äger rum senast den 17 juni. Dessutom är
det Europaparlamentsval den 26 maj i Danmark, Finland och Sverige. I Norge
sker sedan till hösten, den 9 september, fylketings- och kommunval.

Nordens politiska karta har redan ändrats. Under loppet av några få dagar i januari ombildades regeringar i såväl Sverige som Norge. I Sveriges fall som en konsekvens av riksdagsvalet i början av september ifjol. Efter en rekordlång tid med övergångsregering och utdragna överläggningar i och mellan partierna kunde Stefan Löfven återväljas till statsminister.

Precis som under mandatperioden 2014-2018 är Löfvens nya ministär en
tvåpartikonstellation sammansatt av representanter för Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men den nya regeringen Löfvens program skiljer sig markant från förra mandatperiodens. Under förra mandatperioden fick regeringen sitt understöd i riksdagen från Vänsterpartiet. Det var genom att budgetarna förhandlades med detta parti som Löfvens regering kunde styra Sverige. Det som skärpte motsättningarna mellan den politiska högern och vänstern var framför allt frågan om begränsningar av företags vinstmöjligheter i de privatiserade delarna av skolväsendet, vård och omsorg.

Den nya ministären Löfven har kunnat bildas efter förhandlingar och över-enskommelser mellan regeringspartierna å ena sidan och Centerpartiet och Liberalerna å den andra. Ett dokument med 73 samarbetspunkter avses bli grund för politiken i Sverige fram till valet 2022. Regeringens överlevnad är dock inte säkrad.

Socialdemokraterna gör en rejäl kursomläggning. Nu talas inte om att begränsa privat verksamhet i offentlig sektor. Istället finns marknadsmässig hyressättning i nyproduktionen av bostäder, förändrat skydd i anställningar och minskning av inkomstskatten särskilt för höginkomsttagare i programmet. Här väntar svåra förhandlingar när de kortfattade punkterna i överenskommelsen ska omvandlas till propositioner och inte heller lär budgetförhandlingarna bli enkla processer.

Nära nog samtidigt som Stefan Löfven återvaldes till statsminister i Sverige lyckades Norges statsminister Erna Solberg vidga sin ministär så att Norge fick en majoritetsregering. Det skedde efter en intensiv diskussion i Kristelig Folkparti (KrF). Partiets nu avgångna ledare Knut Arild Hareide föreslog hösten 2018 att partiet skulle fälla regeringen Solberg och istället ge sitt stöd till en center-vänsterregering under socialdemokraten Jonas Gahr Støres ledning. Så blev det inte.

Hareides vice ordförande Kjell Ingolf Ropstad pläderade för att Kristelig Folkeparti skulle samarbeta med Høyre och Erna Solberg. Efter en djupgående process vann Ropstad majoritet i partiet med liten marginal. Efter att ha förhandlat med Høyre, Fremskrittspartiet och Venstre har nu Ropstad inträtt i regeringen som barn- och familjeminister tillsammans med två ytterligare ledamöter från KrF.

Erna Solberg har därmed lyckats med ett strategiskt mål och Norge har nu sin första icke-socialistiska majoritetsregering sedan 1985. När Solberg gick i koalition med Fremskrittspartiets Siv Jensen 2013 var det i en minoritetsregering.

Vare sig liberala Venstre eller Kristelig Folkeparti ville ingå i en koalition med
Fremskrittspartiet. Efter stortingsvalet 2017 kunde Solberg vidga regeringen så att Venstre inkluderades. Att det inte nu varit en enkel process att införliva Kristelig Folkeparti framgår av att den politiska plattformen har 108 sidor.

Folkets stöd kommer att prövas vid kommun- och fylketingsvalen den 9 september. I opinionsundersökningar efter den nya regeringens tillblivelse har de rödgröna gått framåt. Tillbakagången för Høyre är större än tre procentenheter. Valen i fylken och kommuner är därtill särskilt intressanta eftersom de sker i samband med att antalet fylken minskar från 19 till 11 och antalet kommuner med 74 till 356. Detta är den största strukturreformen i Norge under regeringarna Solberg.

I Finland utgår politiska bedömare från att det blir ett regeringsskifte efter valet den 14 april. Den nuvarande regeringen leds av centerpartisten Juha Sipilä. Det parti som han är ordförande i ligger nu i opinionsundersökningar under 15 procent av partisympatierna – jämfört med drygt 21 procent i föregående val. I skrivande stund är det socialdemokraterna, nu försatta i opposition, som har klart störst stöd i undersökningarna följt av samlingspartiet. Partiet De gröna har framgång i opinionen och somliga tror att de kan bli större än centerpartiet i det kommande valet.

Centerpartiets tillbakagång är av historiskt format såvida de inte kan förstärka sitt stöd rejält i förhållande till de senaste opinionsundersökningarna. Socialdemokraterna tycks däremot vara på rejäl frammarsch och det är troligt att Finlands regering efter valet i april får socialdemokratisk ledning. Även De gröna ser ut att göra ett mycket bra val och lär sannolikt åter inträda i regeringen. Däremot är det troligt att Sannfinländarna, resterna av Timo Soinis forna parti, får finna sig i att förbli i opposition med en icke obetydlig mandatförlust.

Sannfinländarna splittrades sedan Jussi Halla-aho valdes till partiordförande efter utrikesministern och partigrundaren Timo Soini. En stor del av riksdagsgruppen tillhör nu ett nytt parti, Blå Framtid, och det är före detta sannfinländare som övergått till Blå framtid som ingått som ministrar i koalitionsregeringen (nu en expeditionsministär sedan Sipilä lämnat in en avskedsansökan några få veckor före valet). Blå framtid har så svagt stöd i opinionsundersökningarna att de med största sannolikhet inte kommer att återfinnas i Finlands kommande riksdag.

Valet i Finland kan alltså mycket väl leda till att landet får en socialdemokratisk statsminister. Partiledaren Antti Rinne har återinträtt som partiets ledare efter att ha varit sjukfrånvarande årets två första månader. Det är Sanna Marin, 33-årigt politiskt stjärnskott från Tammerfors, som lett partiet under Rinnes sjukfrånvaro.


Även Danmark kan komma att få en socialdemokratisk statsminister efter valet senast den 17 juni. Exakt när valet äger rum bestäms av statsministern – det kan ske med enbart tre veckors varsel. Partiaktivister har valplakat redo i garderoben.

Enligt opinionsundersökningar i början av året har Socialdemokraterna en klar ledning med 27 procent av väljarsympatierna medan nu ledande regeringspartiet, liberala Venstre, inte når upp till 19 procent. Om undersökningarna skulle bekräftas i det kommande valet, vilket självklart är osäkert, så kan socialdemokraternas ledare Mette Frederiksen efterträda Venstres Lars Løkke Rasmussen som statsminister.

Om valen i Finland och Danmark går som opinionsundersökningarna i skrivande stund indikerar kan tre av Nordens fem länder i midsommartid ha socialdemokratiska regeringschefer, nämligen Sverige, Finland och Danmark. Eftersom Islands regering leds av Vänstergrönas partiledare Katrín Jakobsdóttir kan Erna Solberg vara Nordens enda borgerliga statsminister när nordbor firar sin sommarsemester.

Den 26 maj är det val till Europaparlamentet. Tillsammans får Norden 49 mandat, Sverige (21), Danmark (14) och Finland (14), om den brittiska tragedin slutar med Brexit och landets utträde ur unionen. I så fall minskar Europaparlamentet från 750 till 705 ledamöter. Om Storbritannien trots allt kvarstår i Europaparlamentet får de nordiska medlemsstaterna vardera ett mandat mindre.

Som opinionsundersökningarna just nu ser ut är det osäkert om makten i i parlamentet såsom hittills kan fördelas genom en uppgörelse mellan de konservativa och socialdemokratiska partigrupperna. Opinionsundersökningarna tyder på att de högernationella missnöjespartierna kan nå betydande framgångar. I vissa länder kan också vänsterpopulistiska partier öka sina mandatantal.

Tysken Manfred Weber (CSU) är de konservativas ”spitzenkandidat” medan motsvarande ställning bland socialdemokraterna innehas av holländaren Frans Timmermans.

Den finländska samlingspartisten Alexander Stubb kandiderade till positionen som ”spitzenkandidat” för den konservativa gruppen men gavs ingen chans mot Manfred Weber som backades upp av Angela Merkel – sannolikt mera av inrikespolitiska skäl än av omsorg om EU. Möjligen kommer det behövas en kompromisskandidat till positionen som president i EU-kommissionen. Stubb skulle kunna vara en sådan men mera sannolik är nog kommissionären med ansvar för konkurrensfrågor, den danska socialliberalen Margrethe Vestager.

Och det kan inte uteslutas att Michel Barnier som varit EU:s chefsförhandlare
om Brexit dyker upp som kandidat till toppost i EU sina 68 år till trots.

De traditionella masspartierna har försvagats i Europa, så ock i Norden. Det
finns en påtaglig fragmentisering och splittring på det partipolitiska fältet. I
Sverige är det bara ett parti som har en väljarandel över 20 procent i senaste
valet. Möjligen sällar sig både Finland och Danmark till detta sällskap före midsommar. Det blir allt svårare att bilda regeringar och koalitionernas sammansättning blir allt mera oortodoxa.

I Island tycks Vänstergrönas partiordförande Katrín Jakobsdóttir sitta säkert i sadeln som statsminister hela mandatperioden. Hon regerar med det konservativa Självständighetspartiets ordförande Bjarni Benediktsson som finansminister.

Nordisk politik har blivit allt mera oförutsebar. Men mera intressant – på
gott och ont.

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s