Mitt möte med ett lettiskt författarskap: Inga Ābeles

När jag öppnade Inga Ābeles roman Vidjemunken (Ariel förlag, översättning Juris Kronbergs) visste jag egentligen inget om Lettgallen. Om Ābeles författarskap visste jag ingenting – Lettgallen som begrepp hade jag ändå stött på och jag hade en aning om att det låg i det som är dagens sydöstra Lettland.

I Vidjemunken gestaltas ett historisk skede från 1860-talet till mitten av 1920-talet. Den röda tråden utgörs av den politiska aktivisten Francis Sebalds livsöde. Det är det agrara Lettgallens utveckling, från att vara en avlägsen, liten provins i det ryska imperiet i samband med livegenskapens avskaffande till Lettlands självständighet och stapplande steg som ofullgången demokrati, som dröjer sig kvar hos mig efter läsningen. I berättelsens början tillhör Lettgallen Vitebsk guvernement, ett område som sträcker sig in i dagens Vitryssland samt delar av Pskov- och Smolenskregionerna i dagens Ryssland förutom det Lettgallen, som idag är en del av Europeiska Unionen genom sin tillhörighet till Lettland.

Berättelsens huvudperson Francis Sebold har en verklig förebild i prästen och den politiska nationsbyggaren Francis Trasuns (1864-1926). Han var förkämpe för det lettgalliska språket, en erkänd historisk variant av det lettiska språket, och provinsens kultur. Som sådan blev han dumaledamot 1906 i kölvattnet av den revolutionära folkresningen i Ryssland 1905.

Trasun hade då som professor vid St Petersburgs teologiska seminarium från 1902 kunnat mobilisera lettgalliska intellektuella till stöd för sin hembygds språk och kultur. Det skedde under täckmanteln ”Lettiska musikaliska föreningen” vid samma tidpunkt som estlandssvenskarna samlades under täckmanteln ”Svenska odlingens vänner” för att värna om sitt språk och sin kultur.

Att Lettgallens språk- och kulturkamp hade förkämpar i St Petersburg har paralleller i Köpenhamns roll för nationellt uppvaknande i Norge och på Island liksom Stockholms roll i JV Snellmans skriftställande för den tidiga finsknationella rörelsen.

Lettgallen, på lettiska Latgale, har till skillnad från Riga, Livland och Kurland ingen historisk samhörighet med det svenska Östersjöväldet. Influenserna i Lettgallen från Ryssland och Vitryssland är större och de främsta forna kulturinfluenserna, bland annat via den katolska kyrkan, finns kanske genom tillhörighet till det polsk-litauiska kungadömet under flera sekel. Geografiskt ligger Vilnius närmare Lettgallens största stad, Daugavpils, än vad Riga gör. Stockholm ligger långt borta jämfört med Pskov, Minsk och Vitebsk.

Francis Trasun spelade enligt den ganska ytliga kunskap om historien som jag nu kunnat inhämta en betydande roll för att Lettgallen skulle delta i statsbildningen Lettland när det ryska imperiet föll samman åren 1917-1920. Svårt plågad av första världskriget härjningar förenades Lettgallen med Livland, Kurland och Semgallen i ett Lettland som i hög grad har kommit att domineras av huvudstaden Riga.

Det är i Riga som inte bara den litterära gestalten Francis Sebold utan också hans förebild i historien Francis Trasun dör 1926.

Genom Inga Ābeles författarskap ges ett viktigt skede i Lettlands historia liv. Den litterära gestalten Francis Sebold porträtteras ömsint. Sitt bidrag till historien till trots framstår han inte som en modig hjälte. Stursk, lidelsefull och principfast, javisst, men också som en smula tafatt och vacklande. Han har bidragit till sitt folks frigörelse, främjat dess språk och kultur samt säkrat dess politiska tillhörighet i en enhet dagens letter är glad för. Men Francis Sebold dör ensam, utstött och exkommunicerad ur den katolska kyrka han tjänat hängivet.

Sebold skildras som kyrkoman och politisk aktivist. Men i Ābeles text blir han så mycket mera, en sårbar och lidelsefylld man där relationerna till i synnerhet tre kvinnor bär berättelsen framåt. Det gäller ungdomsförälskelsen Zuzanne Brunova och de starka kvinnogestalterna Maria och Terese. Även de två senare har historiska förebilder.

Boken Vidjemunken är en roman med både poesi och dramatik. I den skildras ett politiskt skeende som torde vara okänt för flera än mig i Sverige. Författaren använder och omformar ett historiskt stoff. Anspråken på sanningsenlighet kan jag inte bedöma med säkerhet men i denna blogg har jag ändå gjort ett försök.

Men boken är så mycket mera än en roman med historisk bakgrund. Det är en gripande skildring av människors liv, deras framsteg och tillkortakommanden. En och annan metafor har jag svårt för. Men texten har lyster och berättelsen förs framåt på sätt som fångar mig. Jag vill gärna läsa mera av Inga Ābele.

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s