Några tankar om COVID-19 i en ny, osäker och gastkramande tid

Den 15 maj rapporteras 117 nya döda med konstaterad coronasmitta i Sverige. I Danmark registrerades samma dag noll dödsfall. Den 14 maj rapporterades 69 nya dödsfall med konstaterad coronasmitta i Sverige. I övriga nordiska länder – Danmark, Finland, Norge och Island tillsammans – var motsvarande antal 10.

Jag tillhör inte de som har funnit anledning att kritisera Sveriges strategi i kampen mot COVID-19. Nu är antalet döda i Sverige plågsamt många – i synnerhet vid en jämförelse med övriga nordiska länder. Jag vill inte låtsas som att det nu finns ett facit som visar vilka länder som har framgång eller slutligt upplever tillkortakommande i kampen mot COVID-19. 

Men oavsett hur jag ser på den svenska strategin så behövs kritiskt och konstruktivt tänkande. När ny kunskap framkommer och nya erfarenheter görs måste ståndpunkter kunna omprövas. Detta utan att förfalla till ogrundad efterklokhet.

Olika länders strategier kan utvärderas helt först när epidemin har bringats till ett slut. Den tidpunkten ligger vad jag förstår långt fram i tiden. Möjligen blir det nya coronavirus, SARS-CoV-2, som nu gastkramar oss en varaktig följeslagare för mänskligheten.

Känner jag oro? Ja, det stora antalet döda och sjuka ger anledning till stor oro. Kan det komma att visa sig att vi borde handlat som Danmark, Finland, Norge och/eller Island? Ja, det kan vara så. Och jag hoppas naturligtvis att inte de övriga nordiska länderna ska behöva notera en dödlighet i nivå med Sveriges på grund av viruset SARS-CoV-2 – det virus som orsakar sjukdomen COVID-19.

En avgörande fråga är i vilket skede av epidemien vi nu befinner oss och om och när effektiva läkemedel och eller vaccin står till förfogande.

Blir SARS-CoV-2 en varaktig, till och med evig, följeslagare till mänskligheten? Är det ett säsongsvirus som till hösten kan skapa en förvärrad situation på våra breddgrader – i synnerhet om smittspridningen tilltar parallellt med den årliga influensan? Förändras viruset genom mutation? I vilken riktning? Ska teorin att virusvarianter som inte är lika farliga för hälsan med tiden blir allt mera dominerande visa sig bli riktig? Eller kan det visa sig att en andra våg får än mera förödande konsekvenser – såsom fallet var med Spanska sjukan?

Vad jag förstår ger inte heller akademiskt skolade och erfarna virologer och smittskyddsexperter besked om att de innehar säker kunskap när det gäller ovanstående frågor. Kunskapen växer och vi vet väsentligt mera nu än för två eller tre månader sedan. Men grundläggande osäkerhet finns också idag.

Har vi redan upplevt den värsta smittspridningen? Har vi nu kunskaper som gör att vi kan hindra att nya smittepisoder leder till epidemi och bryta smittkedjor på ett tidigt sätt när de uppstår? Idag, den 15 maj, rapporterades 625 nya fall smittade med SARS-CoV-2 i Sverige. Blir det möjligt att under sommaren förändra strategin? Kan vi bygga en organisation som innebär att när ett konstaterat smittfall uppdagats så leder det till att smittspårning sker bland de som haft närkontakt med denne under tid då det beräknas att den smittade varit smittförande? Och följs smittspårningen upp med karantän och möjlig medicinsk behandling? Är detta realistiskt och lämpligt?

Jag vet inte. Och det är motvilligt som jag sällar mig till amatörepidemilogernas skara – som jag förstår att man kan mena att jag nu gör. Jag vill inte kritisera regeringen för att de valt en strategi där åtgärder mot smittspridning ska bygga på vetenskap och evidens. Att osäkerhet råder och vetandet är begränsat är inte i sig ett skäl för att inte lyssna på den vetenskap som finns. Jag har hoppats, och vill kunna fortsätta att hoppas, på att den svenska linjen som jag vill sammanfatta med följande ord, trots allt, ska visa sig framgångsrik: Orden är ”Tillit. Folkbildning, personligt ansvar och solidaritet.”

Jag blir upprörd över att Folkhälsomyndigheten anklagas för att förorda flockimmunitet som strategi. Att detta upprepas trots att regering och FHM tydligt beskrivit sin strategi, att begränsa smittspridningen så att sjukvårdens kapacitetstak inte genombryts och så att sårbara grupper skyddas, och tagit avstånd från påståenden om att de istället har flockimmunitet som sin strategi är intellektuellt ohederligt. Att antalet som är immuna i olika samhällen vid olika tillfällen påverkar hur svårt det är för viruset att spridas är ett rimligt konstaterande oavsett strategi. Det är inte ett argument mot den svenska strategin. Det är inte heller en anklagelse mot andra länders agerande.

Om fullständig flockimmunitet alls ska visa sig möjlig så krävs med största sannolikhet effektiva vacciner. Om vaccin frambringas inom ett eller flera år vet vi inte. I väntan på det är social distansering och så effektivt skydd för äldre och sårbara som möjligt vad vi nu har tillgång till. Och förhoppningsvis kan effektiva antivirala läkemedel och andra effektiva behandlingsmetoder utvecklas. Ju snabbare vaccin och/eller behandlingsmetoder som lindrar sjukdomen hos de som drabbas av COVID-19 erbjuds desto framgångsrikare torde Danmarks, Finlands, Islands och Norges kamp mot SARS-CoV-2 visa sig vara.

Den svenska coronapolitiken bygger på en mera pessimistisk syn på möjligheterna att snart få tillgång till vaccin och/eller effektiva metoder för att förebygga och lindra sjuka. Och hypotesen är också att det inte går att stänga ned samhällen länge och att nya vågor av smittspridning inte kan förhindras. Rätt eller fel? Vem vet?

Som jag uppfattar det skiljer sig inte målen i strategierna i andra länder från Sveriges. Målet är att begränsa smittspridningen via social distansering. Den svenska strategin bygger till liten del på förbud och kriminalisering av beteenden. I stort bygger den på att människor och institutioner i Sverige ska ta ansvar själva, att de är solidariska och visar hänsyn. ”Tillit. Folkbildning, personligt ansvar och solidaritet.” Hypotesen, som jag förstått det, är att detta är en mera hållbar politik än att statsmakten inför detaljerade regleringar med påbud och förbud.

Om det blir så vet vi inte. Det kommer ta år innan vi vet. Det vi vet är att vi bör ha en bättre beredskap för att hantera framtida pandemier. Misstag har begåtts. Det råder det politisk enighet om, exempelvis när det gäller bristen på lagring av skyddsutrustning och läkemedel. Och stor enighet finns nu också om att äldreomsorgen behöver ett kvalitétslyft.

Så småningom ska en utvärdering göras av regeringens, regionernas, kommunernas och myndigheternas samlade agerande under epidemiens framfart. Det finns säkert en hel del att lära och göra bättre.

Men detta är inte det viktiga nu. Vi befinner oss fortfarande mitt i, eller kanske i början av,  en omfattande epidemi i  Sverige och en pandemi i hela världen. Det viktigaste är att vi håller oss informerade om myndigheternas råd, tar personligt ansvar och är solidariska mot varandra. Vi ska skydda oss och göra allt för att inte smitta andra. Vi bör visa att hypotesen om att vi är pålitliga, värda att bli litade på, är riktig.

Och jag vill kunna lita på att politiskt ansvariga och myndigheter hela tiden tar till sig och tar hänsyn till nya kunskaper och erfarenheter. Och det gör jag. Jag är övertygad om att beslutsfattarna i Sverige är lika oroade som jag är över de plågsamt många dödsfallen i Sverige.

Det finns säkert en hel del att lära från andra länder, inte minst de nordiska. Och det finns en del som säger att andra lär sig av Sverige. Det finns inte en modell om kan tillämpas i alla länder. Men alla kan lära av varandra. Det är så det ska vara.

Oavsett vilka beslut som fattas behövs tillit, folkbildning, personligt ansvar och solidaritet.

Anders Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s